YEEES jag fixade det. Hade lite panik där ett tag, det var ju såå ökentrist så jag orkade inte ta hela på en gång.

Men nu är den färdig, jag har till och med märkt hyllorna med vad som ska ligga var, ja utom översta för märkremsan tog slut typiskt nog.
Jag ser ju självklart var kläderna ligger, men för att slippa leta igenom varje hylla, eller att behöva fundera på var sjutton jag ska lägga in dom efter tvätten är det lättare om hyllorna är märkta. Då slipper jag lägga energin på det, vilket ändå bara slutar med att det ser ut som det gjorde från början.
Det kan verka fånigt att märka hyllor och särskilt hyllor som dessa där det kan tyckas självklart att det ska ligga kläder på dom. Men faktum är, att på alla dom ställen jag har märkt upp råder det en mycket större ordning än på andra ställen, åtminstone en bättre ordning får jag väl tillägga.. haha

Så här blev det då:

FÖRE:

EFTER:


Och här är då det som faktiskt blev över.
Vänstra högen går till insamling, den högra får tyvärr kastas som brännbart då det är mycket slitet, fläckigt och urtvättad. Vad gjorde allt det i min garderob???



Om någon nu undrar varför jag inte har några byxor, kan jag berätta att dom befinner sig någonstans i en annan garderob.
Men nu är jag less på garderober så det tänker jag INTE ta tag i nästa vecka, det får bli nåt annat som stör mig....
tjohopp

Ja nu har jag och fundera på igen, vilket väl inte är direkt ovanligt alls, att jag funderar alltså.

Ikväll har vi haft medlemsträff för vuxna med npf, och vi skulle väl prata vardagsstruktur var det tänkt, då många har svårt att få ihop just vardagen.

Men som vanligt så pratar vi om allt, och helst lite till ;) 
 Jag har ju alltid upplevt mig själv som Hypo, har alltid varit väldigt trött, även som barn. Jag har inte haft nån ork, ingen energi alls, och svårt för att komma igång med saker osv osv.
Så gott som dagligen har jag mer eller mindre däckat runt ett-tvåtiden, då har jag absolut inte orkat mer. Lite beroende på miljö och aktivitet har det ju också haft, men så har det sett ut. Har kunnat sitta hela dagar utan att göra ett skvatt, har inte orkat.

Men saken är den, att jag inte upplevs som sådan, tvärtom, intensiv med miljoner bollar i luften, högt tempo, mängder av ideér och projekt. Alltmedan jag fortsatt att hävda, nää jag är hypoaktiv, och har alltid varit.

På mötet ikväll så pratade vi mycket om intensiteten, och att köra i 300 knyck mest hela tiden.
Då kommer det igen, näää jag är då inte hypo alls, jag är MYCKET, tillrop, kommentarer, nåt gapskratt rakt ut i luften, ideér etc etc..... eeeh, men vad kommer då min egen upplevelse ifrån som är motsatsen`?

Jag känner igen mig mest i min äldste son, att inte orka göra massa saker, inte orka umgås, utan vill mest sitta hemma.

Men..... har funderat nu en stund på hur VAR jag egentligen, och hur ÄR jag??

Jag VAR intensiv, jag ÄR intensiv. Har alltid startat igång med det ena projektet efter det andra, ofta utan att avsluta det. Har haft 4-5 jobb samtidigt (alltså ja inte precis samtidigt, jag har ju varvat dom över dygnet liksom)
Alltid på, tjohooo jaaa det gör vi, och det och det och det.....
Men det jag kommer ihåg, det jag minns är hur trött jag alltid varit. Funderar på varför det är just det jag minns och upplever hos mig själv, och inte att jag egentligen alltid varit väldigt intensiv?

Kan det vara så att den förlamande tröttheten varit så jobbig att hantera, att det är den jag hunnit med att märka av när den kommer/kommit??
Att min intensiva, hyperaktiva sida inte upplevts som jobbig för mig`? Jag har kanske helt enkelt inte haft tid att tycka det är ett problem i min framfart, för det är ju så roligt när det händer saker?

Vi pratade om att det inte KAN eller FÅR vara för lugnt. Det MÅSTE liksom hända saker. Vi kom överens om att det är väldigt skönt att se en tom vecka i almenackan, att inte ha den späckad med saker, bara för att upptäcka nån dag senare att den plötsligt från ingenstans är proppfull`?!??!?
Jamen då blev det genast ett problem, att ha en tom almenacka, och fyy så sabla tråkigt, och man SKAPAR nya saker, projekt, anledningar till att göra ditten och datten osv osv....
Man liksom LETAR upp något man måste engegera sig i , eller fördjupa sig i, för man KAN väl bara inte göra ingenting???

Jag var väldigt tyst och tillbakadragen som barn, satt mest still, för jag orkade inte. Förmodligen så tog det så sabla mycke energi att bara orka med dagarna att jag helt enkelt inte hade kraft att släppa ut min hyperaktiva, kreativa sida.

Ja, jag får ge mig. Jag varken är eller har varit hypoaktiv egentligen, det är bara jag som av nån anledning upplevt mig så.
För när jag ser tillbaks nu igen, efter att återigen uppmärksammats på hur intensiv jag är, så ser jag ju en helt annan sida plötsligt. En Majsan i ständig fart, mot nya projekt och utmaningar.

Nu får jag ju terapera mig lite alltså, här sprack ju hela min bild av mig själv, som trötta, håglösa majsan.. hmmmm
Fast efter medicineringen med concerta så orkade jag ju plötsligt resa mig upp från soffan och ta mig för de där måstena på ett annat sätt.... medans min son tex kunde sätta sig ner i soffan och ta det lugnt.

Så nu fick jag inte ihop det igen... hur hänger nu DET ihop??
Egentligen spelar det ju inte så stor roll, Hypo hit eller hyper dit, det viktigaste är väl att man kan lära sig hantera livet där man befinner sig.

Hur har du upplevt/upplever dig själv? Inte vad omgivningen anser, utan du själv....

Hmm..... det här får jag nog smälta lite mer känner jag...

Människa, av kött och blod, precis som du, som jag, som alla människor. Ja, för jag tar faktiskt för givet att vi människor är av kött och blod allihop, nu, då, för alltid.

jag kom så väl ihåg den dagen du såg ljuset för första gången. Lite mer än 14 år sedan. Stora, runda, bruna ögon, som riktigt väntade på att få se världen, få ta in allt nytt, lära sig allt som går att lära....

Tidigt uppmärksammades att du faktiskt inte såg allt det där du förväntades se. Du orkade inte med allt det där som "andra" såg. Du orkade inte med att vara en del, av en värld som var alltför komplicerad, högljudd, ointressant, .....värdelös....

Du såg helt andra saker, saker som ingen annan såg, som ingen annan la märke till. Du såg "bortom" det som fanns, det som alla såg. Du var så upptagen med att se "bortom", så du glömde lära dig det, som alla anser, att alla ska lära sig, enligt olika steg, olika mallar, olika kriterier.

Du hade ingen lust, du var inte intresserad. När du inte blev lyssnad på, när du kände dig tvingad att göra saker du inte alls ansåg nödvändiga, då blev du arg, alldeles vansinnigt arg, i många flera timmar utan slut. Jag undrar än idag, hur många gånger våra grannar funderade på att anmäla oss för misshandel, när du efter 5:e gången samma dag hade vrålat och sparkat i 3 timmar... ja 3x5 är 15.. hugha, det är länge de.
Fast egentligen överdriver jag nog lite, kanske var du bara arg 2 gånger om dan, 4 timmar varje gång.... kanske bara 8 timmar... eller så

Och allt för att du tex inte kunde få en glass precis när maten ställdes fram på bordet.... det går ju inte att förstå, varför man inte kan få en glass just då. Klart man måste få ur sig sin frustration över detta i 3 timmar, liggandes framför frysen, på köksgolvet, varje dag, månad efter månad, år efter år. Ja, jag vet att jag många gånger undrade, lär han sig aldrig nånsin att det inte är någon idé.
Idag vet jag ju bättre, nej han lär sig inte, för han glömde till nästa dag.
Men jo, han lärde sig, men det brukar ta en sisådär 2-3 år i snitt att lära sig en viktig sak, som att man måste duscha ibland, borsta tänderna varje dag, äta regelbundet (ja, nu har inte jag lärt mig det än, men ändå) osv osv....

Jo, han lärde sig, han ligger inte framför frysen och skriker i 3 timmar efter glass, faktiskt.

Men han vägrar maten, då hans tvång gör det omöjligt att så mycket som ens titta på det "där" (kantareller) som han är BOMBsäker på att hans syskon har tagit i nån gång som ingen annan i hela huset kan missminna sig när det var.
Han är inte krånglig med maten, tvärtom, han äter allt. Här hemma, äter han allt, om han inte ser nån ta i maten först. Han vet att vi tar i den när vi lagar mat, men det bekommer honom inte.... av någon anledning.

Livet min son, har inte varit snällt emot dig, människor har inte varit snälla mot dig. Det är så förstår du, när människor inte förstår, när människor inte har kunskap, när människor inte lyssnar. Då blir man överkörd, många gånger. Tills man är så härdad, och reser på sig, borstar av sig dammet, och fortsätter på den vägen man hade siktet inställt på.

Jag har gjort allt jag kan, och gör fortsättningsvis, allt som står i min makt för att skydda dig mot dom som vill slå undan benen på dig. Det som skrämmer mig, är att jag inte kan vara med dig överallt alltid. Men som med allting annat, och som det är för dom flesta människor, så måste du också lära dig, att världen inte alltid består av goda och empatiska människor. Även om jag skulle önska att det vore så.

Jag har ju under alla år, sökt ett svar på varför du gjorde saker på helt andra sätt, varför du reagerade på helt andra sätt. Och jag har ju fått svar på det. Äntligen....
Det jag ändå tycker är konstigt, är att du är samma underbara person för 3 år sedan, som du är nu.
För 3 år sedan hade vi inte fått hjälp att hitta svaret, det har vi fått nu..... märkligt är att du är samma kille fortfarande?!?!
Eller?? Förändras inte alla när dom får en diagnos??? Till något annat?

Jag förstår dig inte alltid, du förstår inte alltid mig, men på något konstigt sätt så tror jag inte att varken du eller jag är unika med att inte förstå varandra, eller vad tror du?

Jag önskar bara, av hela mitt hjärta, att du slipper råka ut för människor som tror sig veta vem du är, vad du är, och var du kommer ifrån, bättre än du vet det själv. Jo, för vet du min vän, det finns faktiskt såna människor, tro det eller ej.
Nu hör jag precis vad du skulle svarat mig om jag sagt sådär till dig: "men hur kan dom veta vem jag är, om dom aldrig träffat mig?"
Nä min vän, hur kan dom veta det?

Jag hoppas också av hela mitt hjärta att ingen någonsin ska lura dig in i något som du sedan inte kan stå för. Jo, det finns tyvärr också människor som gärna vill få andra att tro, att deras och endast deras tankar och åsikter, är det enda rätta.
Det är med sorg i hjärtat, jag inser, att jag inte alltid kommer att kunna skydda dig mot allt.
Men en sak vet jag däremot, att med en stor portion humor, med ett jädrar anamma, med ett allt starkare självförtroende, och FRAMFÖRALLT en sabla självinsikt, så står du där min son, och kikar under lugg med ett illmarigt leende, när någon säger att du med all säkerhet är en återuppstånden neandertalare...

AMEN!

Fundamentalister (Mig själv) Publicerat fredag 19 september 2008 09:50

   Att min ton då har blivit lite hård i samband med ärtan beror på att allt tyder på att hon saknar tom grundläggande insikt om sin omgivning samt en grundläggande allmänutbildning som man tar för givet att folk har. Eftersom jag lagt ner otroligt mycket tid av mitt liv på naturvetenskap, historia, beteendevetenskap, neurologi och genetik plus en rad andra ämnen. När en person kommer och påstår att jag bara snackar skit så förväntar jag iallafall att man är något insatt i det man klankar ner på. Nu fattar jag att hon knappt förstår någonting i sin omvärld och har en egen fantasibild som hon vägrar att släppa, samt blir helt rabiat om någon grundar sina åsikter i stor kunskap och fakta vilket leder till att man inte har samma uppfattning som henne. Jag har mina gränser också, och vid total okunskap och ovilja går min gräns för tålamod.

   Just det här inlägged riktar sig till folk inom min genetiska grupp som blir marginaliserade med olika fabrikerade diagnoser. Påstådda diagnoser som saknar vetenskaplig och medicinsk grund. Men är stödd av vissa personer inom min grupp som  t.ex Majsan som jag anser beteer sig som en indoktrinerad politisk el religiös fundamentalist.

   Emot personer som henne så är det helt omöjligt att få rätt för att dom uppvisar beteende som personer får i små isolerade sekter. Och man måste avprogramera dom med en verklighetsbild som vi andra har och successivt få dom själva att komma fram till den här insikten. Men det skiter jag i för att jag tycker hon är en ärthjärna.

  
Inom min grupp så har det visat sig ett visst behov av en viss grupptillhörighet som går att förklara. Vissa har ett större behov än andra av oss då. När det kommer till den här typen då så sannolikt hade hon inte fått adhd diagnos och blivit medlem i RF-A så hade det säkerligen yttrat sig på något annat sätt. Om hon dumpar några underliga kommentarer som är aggressiva, hatiska, underliga etc så får väl resten av oss ha lite överseende med henne då. Men förhoppningsvis så slipper jag henne framledes nu.

   Jag har ju kopplat nu att hennes okunskap är omfattande och att hon lyssnar på precis ingen, samt blir väldans knepig om man ifrågasätter hennes sektliknande organisation.

   Man kan alltid hoppas på att hon inte knepar mer på min cyberhörna, eftersom det är ett irritations moment. För mig är det inte lönt att försöka förklara längre för henne eftersom hon saknar grundkunskaper inom alla områden som jag pular med.

   En uppfattning som är svår att kombinera idag äro. Personer som får Adhd/AS diagnos skapar en egen bild av vad Adhd/AS är, som inte är förenlig med den kliniska bilden. Ofta då så får man utgå att vi skapar oss en egen bild av diagnoserna som utgår från hur vi själva fungerar eftersom dom säger att vi har det här och det här. Eftersom den kliniska bilden inte är förenlig med våran självbild, så drar man olika slutsatser om varför den kliniska beskrivningen är så missvisande. Eller så läser man något helt annat när man tittar på texten som beskriver den kliniska bilden.

   Jag har haft lite duster med Majsan efter hennes knepade påhopp på mig. Om just hon läser detta då. Jag har lixom från start inte varit intresserad av dig och vad du pular med, att jag dividerat och dribblat med dig beror på att jag tyckte ditt påhopp på mig var helt obefogat. I hennes verklighet så betyder Funktionshinder, Handikapp, Neurologisk nedsättning någonting annat än i resterande världen, vad hon tror att det är skiter jag dock i då.

   Just av dom som får någon av alla olika diagnoser som finns för våran genetiska grupp har ju givetvis olika personligheter som alla andra, och vissa är uppenbart otroliga ärthjärnor. 

   Varför min grupps egna självbild är svårförenlig med Neurologin och Psykiatrin beror på att ofta så berättar dom endast en vag bild av vad dom olika bokstävs kombinationerna betyder så att dom flesta utgår från sig själva. *Efter just jag då har fått denna diagnos, så måste den stå för hur just jag fungerar som person*.

    Det som är konstig är att läkar och neurologers bild inte överens stämmer med verkligheten. Utan just fysiologiskt och intelligens mässigt så beskriver dom majoriteten. För att sen påstå att våran grupp har t.ex 10% mindre hjärnvolym och lägre IQ än snittet, fastän det bevisligen är motsatsen.

    Just det här att bara för att man befinner sig i våran genetiska grupp, så betyder det ju faktiskt inte att man är beläst och kunnig, samt hyser en viss IQ över snittet som majoriteten av oss har.

    Det tog ett tag innan jag kopplade att hon har anknytning till RF Attention. Men det förklarar ju mycket. Att försöka snacka och resonera, samt förklara vissa saker som vad den kliniska bilden är osv. Det har varit helt lönlöst och som att snacka med en religiös fanatiker.

   När hon är inne och läser material hos sin organisation, så kanske det hon föreställer sig att hon läser, och sen vad det i verkliga världen står konkret nerskrivet överens stämmer.

   Jag har under en viss tidsperiod försökt att förklara på lite olika sätt, om vad min negativa inställning till psykiatrin grundar sig i som jag idag har. Vad det beror på och var jag har fått allt material som lett till det. Men det har inte lett till mycket.

   För att dra en fin liknelse som är värdig vår genetiska grupp. Några år sedan så såg jag ett repotage om en Afrikansk snubbe som var rasist och skinnskalle. Han ansåg att han själv var sämre än hans nazist polare, och egentligen så borde dom göra sig av med han, för att han var en lägre stående varelse då. Hans resonemang var ju då inte så värst klok, med tanke på hans egna ursprung. Men självhat yttrar sig på lite olika sätt då.

   Det var barnläkaren Leif Elinder som uppmärksammade just att RF-Attension är sponsrade av dom som tillverkar det statliga amfetaminet för mig, samt så har jag läst att FN har varit på Sverige och US, och tyckt att det är olämpligt med tanke på att dom är partiska och har en väldigt hög utskrivning av amfetamin gämfört mot andra länder. Leif Elinder har i Sverige fått utstå flera påhopp av sekten RF-A som med iver vill att kids ska ha droger och ingen som har någon bokstavs diagnos klarar sig utan. Att L.Elinder ifrågasatte det kloka att ge barn droger istället för att anpassa miljö och skola till dom, fick ju konsekvenser för han. 

   Nåja, av en tillfällighet och lite tur så hittade jag en vetenskaps community som förhoppningsvis kan hjälpa mig vidare med vissa luckor, som inom genetik och kemi samt lite andra skojjiga ämnen.

Du milde, jag närmar mig en månad, haha...
jomen serrni när jag kommer till dag 16 är jag närmre en månad än eeeh, ja närmre än första dan då ;)

Hinner inte dra några långa harannger just idag, har en son som inte alls har planer på att gå upp, och det är ju himla märkligt men han vet inte heller att klockan går framåt!??!?

Men ooj, nu kom han ju ;o), vilken kille;)

Igår va det studiedag och ALLA ungar hemma. Ja det var livat.
eftermiddan var dock lugn, då fick dom fatt på granntjejen som är 10 år, och tillbringade resten av dan på stranden med att plocka snäckor och sjöstjärnor.
Jag fick också lite energi på eftermiddan och tog tag i den där poolen som har stått med 20 cm vatten nu i ett par veckor. Ja alltså ambitionen var ju att få undan den då när vi tömde  den, men tja, ni vet ju hur lätt de är att starta något o sen så blir det liksom inge mer ;)
Vattnet började bli läskigt gröngult så det var nog så dags ;)

jag skrubbade hela insidan med såpa faktiskt, vek ut den över altanbordet och spolade och skrubbade. Torkade till o med sista fukten med en handduk, minsann. Vilket säkert hade haft bra effekt om jag hade lyft in paketet. Nu är det ju liksom morrondagg... *harkel*

Men ni ska veta va duktig jag va på att ta reda på alla poolsaker, små pryttlar, och för att inte tala om alla stålben.
Dom tejpade jag ihop i buntar , ja för jag vet allt för väl att såna där ben har en förmåga att hitta egna gömställen runt om i huset, och ja inte skulle dom gömma sig på samma ställe. Sen är det väl ingen mänska som vet vilket väderstreck dom befinner sig på, och så är risken överhängade att man måste inhandla ny pool sommarn därpå.

Men nähä, nu tänkte majsan till och band fast alla ben i varandra, och ställde ALLA poolsaker i SAMMA hörn. Ja om nån nu inte får för sig att vandra iväg med dom till ett, enligt dennes tycke mycket mer praktiskt ställe, så hittar jag dom så fint hoptejpade där till sommarn igen ;)
Det bästa av allt, plockade undan allt och la på plats.
Och jag tror bestämt att min stålpinne som jag kan få pyra på lite ibland plötsligt skapade ett sånt lugn så jag orkade ta mig för detta stora projekt.

Hur kan man bli så lugn av en fejkad cigarett???

Well mina vänner. Med tanke på att det har varit menings skiljaktigheter här då. Jag har lagt ut en hyfsad bild av vad jag har menat nu på min blogg nu när den har börjat fungera igen.

Min uppfattning om våran grupp är kanske inte likadan som många andras då. Men till skillnad från andra teorin om oss, så stödjer sig min modell (som jag assistar med att utveckla tillsammans med andra) ganska så ingående i arkeologi, historia, genetik och en rad andra områden, samt med konkreta bevis.

Likheten med neurologin är att det är genetiskt, vilket är det enda dom bekräftat istortsätt. Sen att vi skiljer oss från mängden.

Faktumet att Concerta produkter fungerar på oss kvarstår. Sen kan jag förklara varför dom gör det åxå på ett kanske lite mer ingående sätt men men.

Det som skiljer det jag och vissa andra forskare etc säger i motsatts till psykiatrin är att våran grupp är inte resultatet av en hjärnskada eller negativ avvikelse. Vilket jag anser är ett väldigt självdestruktiv och felaktigt sätt att se sig själv med, speciellt om det absolut inte handlar om det.

Majsan:
Jag vet inte Mikael vad du stödjer detta på, men VEM/VILKA är det som säger att vi är resultatet av en hjärnskada eller negativ avvikelse?? Du är kvar  i ett annat århundrade, det ÄR inte så längre, och vi lever NU!!! JAG ser inte mig själv som hjärnskadad, och jag kan ärligt säga att jag inte känner någon med npf-diagnos som ser sig själv som hjärnskadad. Det är ett synsätt som du skapar själv. Det får stå för DIG, och ingen annan.

Även om många här har verkat trott att jag tagit det jag säger ur mössan, påstår att vi inte finns osv, jag kan ha missuppfattat det åxåx lol, men what ever.

Majsan:
Jag har inte sett att någon påstått att du tagit det ur mössan det du säger, och ingen har heller påstått att vi inte finns, i alla fall inte i denna bloggen, så ja, det har du nog missuppfattat ;)

Grejjen är ju så enkel att jag försäker förklara att psykiatrin har absolut inget att stödja sig i vetenskapligt.

Och på samma gång så stöds mina åsikter och den här teorin i en uppsjö av fakta och forskning inom flertal vetenskapliga områden.

Hur som helst så. Vi och våra kids är i en genetiskt grupp som skiljer sig ifrån 80% av befolkningen. Om man ser till vår egen grupp, och umgänge sins emellan oss så är vi varken avvikande eller sjuka på något sätt, snarare tvärtom. Om man har våran etik och moral som norm, så blir en större del av 80%gruppen kategoriserade som psykopater vilket förklarar varför vi visar stor ovilja att ha göra med dom, samt att vi mår så pass dåligt av dom.

Majsan:
Återigen Mikael, det här är DITT sätt att se på saken, och det är just det som skrämmer mig i ditt resonemang. Det vore samma sak som att säga att jag skulle säga upp bekantskapen med 2 av mina barn, som inte har diagnos, att jag inte skulle vilja ha med dom att göra och att jag skulle må dåligt av dom.
Mikael, vakna upp!!!! Snälla rara, för din egen skull. Det är DU som ställer dig vid sidan av och gör dig så annorlunda och utanför. Kan du inte se det? Alla människor behövs, på ett eller annat sätt. Jag BEHÖVER NT-människor (Normala Tillsvidare eller NeuroTypiska, hur man nu väljer att säga). Jag behöver dom för min överlevnad. Ja självklart hade jag klarat mig ändå, men utan att ha någon att få stöd och hjälp av, som vet hur det "ska" vara i vardagen, så hade mitt liv varit bra mycket tyngre än vad det är.
Du är arg, för du anser att dessa 80% tycker du är hjärnskadad. Kanske har du haft otur och träffat på oempatiska människor enbart, det kan jag inte svara på. Men svara mig på en sak.... Vad gör dig då, till en så mycket bättre människa som mosar dessa 80% under skosulan som ohyra, skadedjur och virus???
Kan du någonstans under din bitterhet och ilska se, att du gör precis likadant som du upplevt att andra gjort mot dig? Jag kan nog inte annat än att fälla en stilla tår, av medlidande....  

Jag tycker det är tragiskt att många inte orkar säga ifrån längre, säga ifrån till dessa typer inom psykiatrin som kallar oss och våra kids för jobbiga, knepiga och bara är till besvär, vi är överflödiga för samhället som helthet och är trasiga produkter som endast kan långtids sjukas.

Saken äro att, mer närmare sanningen är att det är våran minoritets grupp som har svarat för mesta av mänsklig utveckling dom sista 25.000åren, kreativitet, intuition, uppfinningsrikedom osv. Att vi framställs som hjärnskadade är så enkelt för att dom verkligen tycker illa om oss, det här finns det över 3000års bevis på. Och bara i Sverige så finns det bevis på omfattande övergrepp på våran grupp under 80år minst, som lett till dödsfall, tvångs sterilisering och marginalisering. Folk får ju ta det här på vilket sätt dom vill, men jag klassifiserar 80% gruppen som ohyra, skadedjur, virus etc och vill inte ha någonting att göra med dom, sen tycker jag det är synd att många personer inom min grupp lyssnar och tror på deras gojja.

Majsan:
Mikael.... 3000 års bevis... fine. Själv lever jag på 2000-talet, och är rätt nöjd med det faktiskt ;)

Här är sista om det här som jag droppar inne hos dig, och enda skälet är för att vi har med största sannolikhet samma ursprung och är mer besläktade än du kan ana. Sen får ju var och än ta ställning i vad dom anser själva.

Majsan:
Ja, det är säkert mycket möjligt att vi är besläktade (bevare mig väl) Men jag väljer att se framåt, vad jag kan göra för att förbättra min situation NU och FRAMÅT. Vad som hänt 3000 år tillbaks i tiden ,kan jag inte göra så mycket åt, och väljer därför att lägga min energi på sånt jag kan påverka HÄR och NU!!!.... Så har jag tagit ställning ;)

Åjo, jag tog bort kommentar bekräftelsen på min blogg ett par dagar efter. Eftersom jag knapp kom in på min blogg så ville jag inte ha grunker liggande som kunde vara vad som helst om jag inte kom in på bloggen själv.

Tjing och hörs damen.

Majsan:
jadu.... herrn säkert hörs vi... ;)

Du påstår att jag vilseleder andra, men jag tycker det är konstigt att du anser dig vara en adhd expert, eftersom du inte verkar ha läst mycket om det. Du vägrar att ta till det forsknings resultat, eller att andra har en annan syn på adhd damp än du själv. Om du kan hejda dig med förolämpningar, så har jag tänk att ta reda på varför jag och resterande passerar igenom en diagnos modell som bara är fiktiv helt utan grund. Du för gärna delge mig dina kunskaper i det här, jag har aldrig sagt att jag är allsvetande, eller har mest rätt av alla som du påstår att du har. Om du väljer att ha blint förtroende för psykiatri och att inte ifrågasätta alls så är det ok för mig.

ooops, när har jag påstått att jag är en ADHD-expert??!?!? Det är något du själv läser in, inte något jag själv har skrivit eller sagt. Jag är möjligen ADHD-expert när det kommer till mig själv, och MIN diagnos, och hur JAG fungerar. Men jag är inte expert på mina barns diagnos på samma sätt, eftersom jag aldrig kan veta hur dom tänker och känner, såvida dom inte talar om det då förstås. Jag är däremot oerhört intresserad, och läser ofantliga mängder om ämnet, både det som finns att läsa om motståndarna till diagnoserna och dom som hävdar att dom finns.

Vad jag sedan väljer att tro på, handlar ju mycket om jag kan känna mig "hemma" i något av det jag läser. Just nu väljer jag att tro på den diagnos-modell som du beskriver, för att den beskriver mitt sätt att vara och fungera. Jag har långt ifrån blint förtroende för psykiatrin, vet inte vad du fått det ifrån, men hittar du någon annan som har tillstånd att göra en npf-utredning så får du gärna återkomma om saken ;)

Men trots allt jag läser om ämnet, så är det som lär/lärt mig mest att träffa andra, vuxna, föräldrar, barn. Jag lär mig nya saker varje dag om ämnet, och hittar hela tiden nya infallsvinklar. Men gemensamt för dom jag träffar är att dom fått en omfattande utredning gjord. Inte bara ett frågeformulär på 14 frågor där man ska ha ett visst antal "rätt" svar för att få diagnos.

När man läser om amfetaminbruk under längre tid så står det ganska klart att det blir motsatt effekt. Det slutar med att man är ganska förvirrad, aggressiv och tar dålig beslut. Jag vet inte hur länge du har käkat concerta, men gränsen ligger mellan 3-6år, vad ska du göra sen? Eftersom concerta är en drog så måste man successivt trappa upp den eftersom kroppen anpassar sig också.

Ja, det har jag också läst. Jag har också läst att det då handlar om MISSBRUK. Missbruk med en bra mycket större dos än den som finns i concerta. Sen så är det aktiva ämnet metylfenidat. TIDIGARE skrevs det ut ren amfetamin till människor med den här problematiken, men sedan concerta godkändes 2002 med det verksamma ämnet metylfenidat så har man gått över till det vid behandling.

En 18 mg concerta innehåller 18 mg metylfenidat (metylfenidathydroklorid), detta att jämställas med en som missbrukar då doserna kan ligga på allt från 200mg till 1000mg och kanske mer. Då kan till och med jag räkna ut att man till slut blir allt det du beskriver.

Jag har i endast enstaka fall hört om dom som ökat dosen av olika orsaker, men snabbt gått ner eller slutat helt då effekten blev nåt helt annat än önskvärt.

Däremot så hör jag oftare motsatsen, att man går ner i dos, eller gör uppehåll, antingen under en längre period, eller tex har uppehåll på helger och semestrar.

Jag träffar ofta personer som tagit concerta/ritalin i många år, utan dessa symptom du beskriver.

Studier visar också på att barn/ungdomar som får möjlighet att medicineras tidigt löper mycket mindre risk att senare hamna i tunga missbruk och kriminalitet. Det är fakta.

I Sverige så har vi generella begreppet Damp där alla bokstavsdiagnoser går under. Men vi använder inte damp modellen att ställa diagnoser. Utan blandar DSM med ICD systemen. Under Damp så har vi Adhd/Add/ osv, det är rena snårskogen. Det här att du säger att det bara finns adhd typ 1, förstår du inte att skämtet blir på din egen bekostnad?

Du menar alltså att alla bokstavsdiagnoser går under begreppet Damp??? Jag måste fråga vad du fått det ifrån? Damp är likställt med ADHD, med den skillnaden att det också beskriver en motorisk problematik, vilket inte alltid är rätt när det gäller människor med ADHD-problematik. Det finns lika många med ADHD som är otroligt duktiga motorisk, som det finns dom som har stora motoriska svårigheter. Ja vi kan ju bara ta Per Fosshaug som exempel för att beskriva någon som inte har den problematiken.

Den ADHD som dom flesta pratar om är den kombinerade, och som många så fördomsfullt tror det handlar om när man pratar om diagnosen.
Därför missar vi alltför ofta dom barn som har i huvudsak uppmärksamhetsproblem, då dom inte stör, och ser ut som dom lyssnar och förstår. Det gemensamma för alla 3 är svårigheter med koncentration/minne, fast det ger sig olika uttryck beroende på person.

Det enda som är bekräftat i dag är att en ca 10% grupp i samhället får liknande problem, pga lite varierande skäl. Idag så heter det adhd, om man får 8 rätt av 14 hos tokdoktorn, sen spelar det ingen roll vilka rätt man ska ha. Eftersom det finns säkert 4-5 olika grupper i 10% gruppen så är det väl där det landar, sen så brukar dom smyga in schitsofreni och manodeppressiv som under diagnos. Det går lixom hand i hand med adhd diagnosen.

Oj, du måste verkligen ha hamnat helt fel vid din utredning, då förstår jag mycket väl varför du ifrågasätter din diagnos, om det enda dom grundar den på är 8 rätt av 14 frågor?!?!

Dom flesta utredningar som görs för att ställa diagnos innefattar flera hundra frågor och olika tester, och handlar i tid på mellan 8-10 timmar sammanlagt. I alla dessa frågeformulär, så finns det frågor som behandlar just de andra diagnoser du skriver om, och beroende av svaren du ger på dessa kan man ana om det finns andra psykiska problem bakom. Därtill samtal med psykolog/läkare/psykiatriker, är också avgörande för diagnossättning.

Nästan alla inom psykiatri, medicin och neurologforskning anser att man får bäst resultat av kognitiv terapi. Det enda skäl till att man kör amfetamin i 5% av befolkningen är för att det är billigare. Det må vara så att du är nöjd med din diagnos men det behöver ju inte vara så för resterande av världen.

Men självklart inte, jag vet många som ifrågasätter sina diagnoser, inte bara just ADHD då. Det är ju upp till var och en, om man accepterar sitt sätt att fungera ;) Och KBT vet jag är ett ypperligt redskap för att lära sig förändra sina beteende. Sorgligt nog finns det inte tillgång till det överallt, det borde vara som en del i behandlingen av ADHD.

Det enda du hittills har varit är offensiv, förolämpande och vägrat ta till dig något. Det misstag som alla verkar göra är att dom tror att just deras adhd benämning, även jag tidigare, är det som är adhd. Sen så trodde jag att en stor del av kidsen led av PTSD som dom införlivat i adhd begreppet.

Men nu måste du hjälpa mig att förstå, för nu lägger du över allt det som du håller på med på mig?!?! Gör ALLA verkligen misstaget att tro att just deras ADHD-benämning är det enda rätta? Jag har hittills inte träffat på en enda med diagnos som hävdat att just deras ADHD är den enda rätta benämningen. Däremot träffar jag dagligen på människor UTAN diagnos som hävdar att det bara finns en typ av ADHD, pga att dom helt enkelt saknar kunskap. Man ska inte tro något om något, man bör veta. Det räcker ju med att läsa det du skriver, så ser man vem det är som hävdar att en typ av människa är det enda rätta.

Jag citerar från din egen sida:

"Jag kan lätt säga att jag äger kusnkapsmässigt på min lilla grupp som jag kallar Tiger modellen (Nalle Puh) för att det inte ska vara så abstrakt. Tigger beskriver oss väldans bra tycker jag. Eftersom jag tycker att Jante är en stor nolla så är inte jag rädd att säga att jag är bäst i världen på just min Tiger grupp."

Vidare hävdar du att alla med ADHD är köldresistenta, vippar med tårna innan dom ska sova, har snabb inlärningsförmåga etc etc. Har man inget av detta, så har man heller inte ADHD.

"Eftersom alla vuxna som har "Adhd" jag kommit i kontakt med har haft trassel med att dom inte pallar med värme, plus att dom kokar över då och då. Jag har för mig att du inte hade det, så jag betvivlar på att du har Adhd på vårat sätt som är genetiskt."

Vem är det som hävdar att sin egen ADHD är den enda rätta benämningen. Du eller jag??

Mellan 1941-43 så var sverige ledande i dödsfall på "psyk" istutitioner, vi slog tyskland överlägset. Sen EL behandlingen som var så lysande, tvångs sterileseringar osv, det är samma kategori av människor som satt en etikett på dig. Vetenskapligt så har dom absolut inget som stödjer dom.

Jag ser det inte som jag fått en etikett satt på mig. Jag ser det som en beskrivning av mitt sätt att vara, och fungera.

Jag intresserar mig för det som är sannolikast. En del i adhd begreppet fungerar som dom gör pga DNA. Lika lite som att det är en psykisk sjukdom att ha 2 armar så är det att fungera på mitt sätt. Men det kan vara så att du har rätt, och kan förklara för hur dom normala fungerar, det är varken du eller jag som är normala då, men men.

Vem som är normal eller inte, ska jag inte ge mig i kast med, för det har varken du eller jag rätt att avgöra. Och VAD är normal? Hur är man då?

Sen så, du har fel med mediciner åxå, gå in på Fass, eller ring sjukvårds rådgivningen. Det som undanhålls är att en förhöjd seratonin nivå tillsammans med concerta/amfetamin kan leda till döden. Och medtanke på att Skitz och mano behandlas med seratonin preparat så... Concerta är klassifiserat som narkotika preparat. Vilket inte zoloft eller lyrika är. Bara för att någon bestämmer sig att jorden är platt så betyder det inte att det stämmer.

Jag förmodar att det är serotonin du menar, och inte seratonin som du skriver. Jag läser ofta på fass, jag ger inga mediciner vare sig till mig själv eller mina barn utan att först skaffa mig information om dom. Beträffande Lyrica, (som det ju stavas) så ges den till epileptiker, personer med generaliserat ångestsyndrom, neuropatiska smärtor. Vanliga biverkningar är känsla av upprymdhet , förvirring, nedsatt uppmärksamhet, minnesstörningar m.m. Verkar vara en fantastisk medicin att ge till någon med misstänkt ADHD som har mycket av dessa problemen redan innan. Dessutom är det en medicin som måste sättas ur långsamt, till skillnad från concerta som man kan sluta ta direkt. När vi då pratar om beroende...

Zoloft används till personer med depression, ångestsyndrom social fobi, PTS etc. Så ja, vi kanske ska ta det hela högen istället då vi förmodligen lider av PTS pga uppväxtförhållande i missbruksmiljöer?!??! Zoloft är också en medicin som ska sättas ut långsamt för att undvika biverkningar. Ingen medicin är egentligen ofarlig. Men en sak vet jag, jag ger hellre ett preparat till mina barn som inte ger långvariga biverkningar vid utsättning, än tex antidepressiva som kan ge biverkningar upp till ett par år efteråt. (om det nu inte krisar så dom MÅSTE ha hjälp av antideppressiva). Ibland kan det vara nödvändigt under en period.

Visst finns det väl en sån kategori? Ja, för jag tänkte jag skulle anmäla mig dit.
Jag ska maila nån fil dr, och universitetslektor som forskar på hjärnan och hur den påverkar våra beteende. Jag måste ju liksom gå till botten med detta revolutionerande.

Det är ju tur alltså att jag skriver upp allting här, så ingen sen kan komma och säga att det var just deras upptäckt. Det kan ju gott hända annars. Fast dom har väl sån makt dom däringa, vilka dom nu är så dom får för sig o radera varenda bokstav här och sen göra upptäckten till sin egen... haaaaa radera varenda bokstav, fattar ni.... försvinner ADHD:n då?? *asg*


Se framför er nu, hur jag sitter där, mitt namn ropas upp "Och nobelpriset 2009 i amatör-medicin, går till....... *låång tystnad*..... MAAAAAAJSAN" *applåder* tackar tackar, bockar o bugar.....

Jäklar, vilken besserwisser jag har blivit då. Ja, men ni måste ju förstå ändå, att jag är på väg mot andra mål i livet nu, siktar på andra höjder... just de....

Japp, så står det på löpsedeln snart... tja... i alla fall i majsan67.blogg´s löpsedel, och det är väl gott som något.

Nu har jag satt griller i huvet på apoteket. Anmälde mig till rökavvänjningsprogrammet där, och idag ringde jag upp dom, då dom inte fått tag på mig, har ju liksom varit lite buzy....

Eftersom denna fråga hur nikotin påverkar centrala nervsystemet , vid samtidig användning av centralstimulerande mediciner faktiskt måste ha ett svar, så var det mest det jag pratade om.
Konstiga dampfolk som ringer och ställer helt omöjliga frågor som nomalt funtade människor inte ens drömt om på natten..... alltså nä, det hade dom iiingen aning om. Faktiskt inte heller att nikotin höjde dopamin-nivån.

Jag blev då snabbt kopplad till en farmaceuft (eller hur fanken de nu stavas... med p va? har för mig de, kunde ju slå upp det men det orkar jag inte, och så var det just inte det som va frågan här... suuck)

I alle fall.... men frågan var alldeles för komplicerad även för denna person ;)

Saken är den, att skillnaden mot tidigare gånger jag försökt sluta är så påtaglig så jag MÅSTE bara få veta.
Att ens en gång ha kraft att ringa ett sånt här samtal är inte vanligt förekommande, inte heller att jag verkligen tar mig för att ringa skolverket som jag också gjort, TROTS att jag var helt slut efter förmiddans möte. (alltså att orka ringa såna samtal på eftermiddagen brukar oftas bara stanna vid tanken, och en efterföljande suck)

Jag känner mig helt övertygad om, att min dopamin-nivå är på väg till den nivån jag behöver med hjälp av concertan, nu när inte nikotinet trissar upp den.

Så nu har då frågan skickats vidare, till forskare som enbart arbetar med mediciners och drogers påverkan på människan. Så jag får väl återkomma med svar på denna världsomfattande upptäckt.
Och glöm nu för guds skull inte bort, att det var JAG, majsan som upptäckte detta alldeles själv.
Nu vet jag vad jag ska bli när jag blir stor, professor.... minsann *näsan i vädret* för jag är så smaaaaart.


Måste hänga en bandspelare runt halsen då ideérna far med ljusets hastighet. YEEEES, min ADHD har fått fritt utlopp...
Jag kvalar numer in i den enda formen ADHD typ 1 som finns... enligt mik...*harkel*.. 66... *harkel* , ja ni vet ;)

Jag måste genast skriva ett inlägg till. Saker som barn säger måste ju bara dokumenteras.

Precis utanför dörren till dagis igår så böjer sig min minsta fram mot sin storasyster, lyser med ögonen, och säger med förväntansfull röst:

T, tänk om A är här idag. Jag tycker JÄTTEmycke om honom.
Min stora lägger huvudet på sne, tittar med den vuxnaste minen hon kan åstadkomma på sin lillasyster, och säger:

Nä I, det gör du nog inte. Han är ju en kille....

*asg* nä killar kan man ju inte tycka om så sant, så sant.

Underbara ungar ;)

Idag så var logopeden på besök på förskolan.
Trots invändningar i våras så tjatade jag mig till att logopeden skulle lyssna på henne.
Invändningar var, som vanligt att det handlar om mognad, och att hon bara är 4, och det är för tidigt att titta på talet.

Men när jag klart och tydligt förklarade varför, att en äldre bror har tal- och språkstörningar och svåra läs- och skrivsvårigheter, och att jag inte vill att ett barn till ska behöva vänta på insatser så gav dom med sig.
Nu har dottern inte tillnärmelsevis såna svårigheter som storebror, men emellanåt ett otydligt tal. Som dels beror på vet vi nu ett snett bett i munnen och kanske också en hörselnedsättning.

Men nu var det inte det jag skulle skriva om *mutter när hjärnan tänker på annat än jag vill*

Vi pratade om logopeden M i morse. Dottern utbrister: "meeen, hon va ju tjoooock".
Jag stod som ett frågetecken, och frågade vad det spelar för roll?
Jag förstod senare att hon bara just kom på vem det var, och att hon minns att hon var tjock.

Jag hade bett att få växla några ord med denne M, och jag måste säga att jag inte upplevde henne som speciellt tjock, så jag förstod då inte alls vad dottern menat.

När vi åkte hem från dagis idag, så frågade jag henne hur det hade gått hos M. Hon svarar då att det inte var den M, det var en annan M. Den andra M var mycket tjockare.... (hade rätt svårt att hålla mig kvar på vägen kan jag säga)

Jag sa då lite försiktigt att kanske har M ätit lite mindre mat under sommarn, och blivit smalare. Det här var ju svårt då jag inte vill lägga in några värderingar om mängden mat och storleken på människor, men nån förklaring var jag ju tvungen att ge.

Då säger dottern det som tog udden av allt.
Nädu, den andra M som är tjock, HON har nog ätit mycke mer mat än den M som är smal.

End of discussion... typ...
Jag och gubben fick inte luft, tårarna rann. Det var en sån underbar kommentar. Synd att man inte spelar in dom hela tiden.
Det är svårt att skratta utan att det märks, så det blev rätt tyst i bilen. Vi fick svälja gapskrattet.

Innan sommarn la jag ut ett brev som jag läste upp på ett närverksmöte.

Jag klistrar in ett stycke därifrån, något som jag haft svårast att hantera känslomässigt. Det är alltid en sak att VETA hur saker ska vara, men att få det GJORT är något annat.

Det värsta jag varit med om på länge, är när jag kommer till ena sonens bmx, och ALLA barnen har integralhjälm, och skydd. Alla utom min son. Han har vanlig cykelhjälm, jeans och tröja. Egentligen får han inte cykla då. Kan någon föreställa sig hur det känns som förälder, att se detta? Att känna blickarna? Den där mamman är ju helt oansvarig, som inte bryr sig om att hennes barn inte har rätt skydd. Veckan därpå hade vi fått fatt på hjälmen som glömts hos en kompis, men veckan gick så fort, så ytterligare utrustning fanns inte. Det har gått 4 veckor sedan den gången. Han cyklar fortfarande endast i integralhjälm, och vanlig klädsel.

Jag kommer på det, inför varje träning, men då är det så dags. (om jag nu råkar komma ihåg att det ÄR träning)

När man läser så kan man gott tro att jag faktiskt är just oansvarig. Dom som känner mig vet att jag är allt annat än just det. Jag vrider mig ut och in för att få det att bli bra.

Jag jobbar just nu stenhårt, för att lösa EN sak i taget. Inte som förut, när jag försökte få ihop allt på en gång, med resultatet att inget blev gjort för att jag helt enkelt inte hade nån energi kvar.
Nu har jag lagt in BMX-träningen i min handi, så jag säkert ska komma ihåg den.
Jag har bett gubben att komma hem lite tidigare på onsdagar så jag kan åka dit med sonen, och vara med där under träningen och var delaktig.
Lite lättad är jag nog dock då jag ser att det inte alls är många föräldrar där under träningen, vilket faktiskt behövs ibland då tränan behöver hjälp ute på banan av olika anledningar. Dom kör ju faktiskt vält emellanåt oxå ;)

Efter mycket letande på nätet så fick jag igår e-middag ÄNTLIGEN tag på det han behövde. Det är inga billiga saker vi pratar om så jag har letat begagnat.
Förut hade jag inte ordnat detta direkt, utan åkt hem efter träningen. Jag är INTE pigg på kvällarna ;)
Men trots att jag var svimfärdig, så körde jag 5 mil en väg för att köpa utrustningen.
Crosströja, skyddsväst och knäskydd i ett paket. Allt för 700:-
Bara skyddsvästen kostar från 1000:- och uppåt.

Ni kan ju bara ana hur bra jag mådde efteråt, trots att jag var helt slut.
Sakta men säkert betar jag av en sak i taget, och min stress minskar för varje gång.

Kanske det någon gång blir lättare att vara en damp-tant...