Sanningen kan vi aldrig springa ifrån
Om man bara litar på, försöker lita på, att sanningen alltid hinner i kapp oss, och låter det vara med det, så kryper det fram.... till slut.
Jag fick ett samtal idag, som fullständigt golvade mig. Hjärtat stod 2 meter ut från bröstet, hela jag blev som gele, jag blev tvungen att sätta mig ner.
Jag vill inte just nu gå in på detaljer, för att främst skydda personen som ringde.
Jag har heller inte skrivit så mycket innan vad det handlar om. Men en liten hint finns att hämta här : Tryckfrihetslagen
Efter denna händelse (som står att läsa i länken) så gjorde jag ett val. Jag valde att knipa igen, jag valde att låta tiden utvisa resultatet.
Med mycket smärta i hjärtat, främst för mina barn, så har jag bitit ihop, och väntat....
VAd jag väntat på, det visste jag först idag.
Sanningen!!!
Nu är den här. Nu återstår bara att vila i den, och bestämma mig för hur jag ska hantera den, för att sanningen ska bli verklighet för alla inblandade.
Jag är inte ute efter att säga " va var det jag sa", för jag löser inget på det viset.
Jag måste vara vaksam, försiktig. Den som stack kniven i ryggen på mig, och fick omgivningen att vrida om den lite extra, har gjort bort sig å det grövsta, och fått omgivningen att släppa taget om kniven i min rygg.
Jag vill inte ta över kniven, och sticka tillbaks. Jag vill bara försöka rädda dom som oskyldigt drogs in i något, skapat av en sjuk människa och själ.
Många har fått lida onödigt mycket under dessa 2 år, och jag hoppas att vi kan skrapa ihop och bygga upp det vi en gång hade.
Samtalet jag fick idag, är åtminstone en början. Jag behöver lite tid att fundera över vem jag kan lita på, och hur jag ska kunna få tillbaks det förtroende jag en gång hade. Ett förtroende som stals ifrån mig, en dag i januari 2007.
Jag hoppas att den sjuka själen, kan få stöd och hjälp någon gång, så att nära och kära kan få lugn och ro. I synnerhet dom barn som befinner sig runtomkring detta.
Jag önskar att detta kan leda till att min ena dotters längtan efter sin bästa kompis kan få ett slut, och dom kan få mötas igen, utan rädsla för att mista varandra igen, pga någons sjuka egensinne.
Jag önskar att jag nu en gång för alla, kan bli lyssnad på, att jag faktiskt inte alls i ilska sa saker för att jävlas. Jag sa bara sanningen.
Och nu är den här.... sanningen. Jag ljög inte hörrni, jag sa det jag såg, jag sa det jag visste. Jag skulle ju inte säga det... men, va var det jag sa???
I morgon är det utvecklingssamtal med sonens lärare, utan sonen. Jag fick uppbringa alla dom sista krafter jag hade för att förbereda mig inför detta, utan att tänka på det andra som hänt.
Det finns en mening med allt tror jag bestämt. NU jävlar, vissa lärare, är det dags att stå till svars för era uttalande om sonen.
Händelsen idag, fick tigern i mig att klösa än lite mer...... (finns det vassare klor än dom jag redan har)
Tydligen...
Jag återkommer, när jag varit på samtal. Nu måste jag sova....
Fyyyyy faaan säger jag.....
Sonen kom hem vid halv elva, jätteglad, cykeln är kanon, och han har träffat på kompisar som var megaimponerade. Han är helnöjd.
Tårtan som han inte hann äta innan han åkte, ville han då ha.
Men då ska gubben börja krångla... men vi kom ju överens om att vi skulle äta den tillsammans i morgon...
Tjejerna hade längtat efter tårta så dom fick lov av sonen att ta varsin bit trots att han inte var hemma.
Fint, så tjejerna ska få äta av sonens tårta, men han ska vänta tills i morrn????
Suuuuck...
Jahapp... så då avslutar vi en kanonfödelsedag, med att sonen blir skitlessen och rantar ner på sitt rum....
Bra jobbat...
Då gör jag som jag inte ska, får jag alltid höra. Jag blandar mig i, och undra va fan det är som är problemet.
Det är HANS födelsedag, det är väl klart att vi ska äta tårtan nu...
Han kommer inte ihåg den överenskommelsen, då var han bara inne i cykeln, det är glömt nu.
Och dessutom gjorde jag klart för gubben så borde du veta vid det här laget hur ungen funka, och kunde räkna ut med lilltån hur en sån sak slutar.
Så han fick krypa till korset, och ropa upp sonen, så nu har vi ätit tårta.
Under denna stund brakar fan lös igen..... *andas djupt*
Vet inte hur det startade, men store sonen, som varit hos sin pappa i helgen, kom in på att pappa faktiskt inte kan betala extra pengar hur som helst, för hur är det med dom 2500 som han betalar varje månad.
Jag lovar, min näsborrar vibrerar, och tinningarna bultar.
Det är inte första gången som deras "käre" fader har såna här diskussioner med sina barn, om vad han betalar till oss för att ta hand om HANS barn.
Är han så jävla dum, så han tror att 2500 kr i månaden ska täcka 2 tonåringars behov med kläder, mat, nöjen, aktiviteter, cyklar o mopeder, så borde han fan söka hjälp, för då är det nåt allvarligt fel.
Och det handlar inte om mängden pengar, det handlar om att ställa upp för sitt barn, nån jävla gång.
Sonen ringde och frågade om 1500 kr till frakten, för vi kände att det blev för mycke pengar. Men icke, det har han inte, det är ju semster vet du osv osv.... jaha... fan det tänkte jag inte på..... att han hade semester. Inte visste jag att han var den ende som hade semester nu.... nä så klart, han måste ha semesterpengar, det behöver ju inte vi...
Det värsta utav alltihop är att han sitter o har såna här diskussioner med sitt eget barn. Jag förstår inte att man kan vara så opsykologisk.
En 16-åring har ingen aning om kostnader för hus, mat, kläder osv, men får en 16-åring höra att vi FÅR 2500 för att försörja dom, så självklart är det tokmycke pengar för honom. Vad hans pappa lyckats med återigen, är att få sonen emot oss, för vi har sååååå mycke pengar.
Faderskapet ifråga har själv gjort ett medvetet val. At flytta till norge, med sin nya och deras dotter. För mig är det obegripligt hur man kan flytta ifrån sina barn så långt. Han ringer aldrig, har inte ens ringt sin son på hans födelsedag. vad ger ni mig för den. Han överlämnar helt o hållet till grabbarna att ringa o hålla kontakt när dom vill.
Yngste sonen stampade ner foten för 4 år sen, och sa att han ALDRIG mer åker till pappa. Det har han inte gjort heller...
Jag sa till min äldste idag, som för övrigt har ett 20-tal år fram tills han är vuxen, att han hemskt gärna får flytta till sin pappa om han vill. Det är inga problem. Så kan han kanske va glad om han får en penna i månaden för att kunna skriva.
För så illa är det. Yngste sonen sa när vi var i vimmerby, att när dom var med pappa i gränna, så fick dom några stycken polkagrisar var, för han hade inte råd med mer. När dom var på universeum kunde han inte köpa 2 st batterier till sin son´s kamera så han kunde ta kort, för det hade han inte råd med.
Jag köpte en polkagris till sonen i vimmerby, säkert 25 cm hög.... den kosta 39 kr... en hel förmögenhet faktiskt.
Har jag inte råd att unna både mig själv och barnen nåt när man är på semester, så kan man likväl hålla sig hemma. Ska man säga nej till allt så har man förstört nöjet med alltihop. För vad kommer dom ihåg???
Jo, när vi var i gränna ....... han kommer inte ihåg nånting av det dom såg.
Visst kan man få snåla trots att man åkt iväg. Men det här är ingen engångsföreteelse, såhär har det alltid varit.
Jag viker mig dubbel, vrider mig 78 varv för att göra vad jag kan för barnen. Får snåla in på nåt annat, för att vi ska kunna få lugn och ro när någon fastnat i en cykel tex.....
Han har ingen aning, om hur vi lever, hur vi har det, hur vår ekonomi ser ut.
Kom inte o inbilla mig du käre fader, att du flyttar hela ditt pick o pack och flyttar till ett annat land, om det inte betalar sig jävligt bra.
Och kom inte heller o slå i mina barn EN enda gång till, att du betalar det dubbla i bostad och matkostnad mot vad vi gör.
Vi är SEX st, ni är TRE.
Enligt min logik, så borde då VI betala det dubbla mot vad du gör.
Skrämmande.... vi får hem en otrevlig och sur unge efter besöket hos pappa. Och allt handlar om, att han då lurat i sin son att vi minsann har så mycket pengar, som han då hjälper till att betala, så sonen plötlsigt tycker VI är snåla?!?!?!?
Men tja.... om jag vill så kan jag, ta en advokat som kollar upp hans inkomst, och begär underhåll i procent av hans lön... så ska vi se hur jävla roligt det kan bli att leva sen.....
Och ändå vet han, att gubben väntar på konkursen och inte alltid får ut lön varje månad... hur fan är man funtad då??
Jag är så arg så jag vet inte var jag ska ta vägen.
Nu har han gått för långt.... det här var droppen...
Men jag ska sova på saken.... nu får han lägga av och lura i sina barn saker som han inte har en aning om.
Jag är LESS.....
undra förresten hur mycke servicen på moppen kostar som lämnades in i dag... räcker underhållet till de tror ni???
en vän är en vän, är alltid en vän....
En vän behöver inte alltid hålla med i det man säger och tycker. Men man kunde åtminstone förvänta sig, att en vän inte ger en kalla kårar, där man får en känsla av att det man delat tillsammans har spridits vind för våg, eller stjäl en bit utav det man försökt bygga upp.
Jag fick en dikt skickad till mig, som beskriver detta väldigt bra...
Jag delar med mig denna här:
"Jag trodde du var min Obelix, min bäste vän
Men du var min Brutus och stack mig i ryggen
Du la en tistel på mitt huvud istället för den rosen krona jag förtjänade..
Detta svek stack mig inte bara i hjärtat, det var gift i mitt vin
Ack detta grymma öde när den man trodde var en vän, blir en fiende mitt ibland oss
Författare: IC Truth
Tryckfrihetslagen
Tryckfrihet innebär rätt att trycka och sprida information och uppfattningar fritt.
Därför tycker jag på mina tangenter nu....
Förra fredagen ringde jag till min mamma, i lite panik för jag behövde barnvakt på söndagen.
Jag ringde henne hem, jag ringde till mobilen...
inget svar någonstans...
Nu löste det sig ändå...
Idag hörde hon av sig..... eeeh... jag skulle bara önska glad påsk.... har liksom glömt av er idag...
glömt av er IDAG???....
Jag såg att du ringde häromdan... jag ringde tillbaks, men ingen svarade... (jag HAR nummerpresentatör faktiskt... har inte sett att hon ringt....)
Nja... häromdan.... det var förra fredagen.... men det kvittar nu.....
Som jag uppfattade det lät hon stressad, och jag frågade var hon var...
Hon passade tvillingarna.... (min systers barn)
jag frågade var min syster var... eeh joo.. hon e på fest...
jaha..
okej...
min andra syster skulle lösa av strax, för min mamma skulle jobba...
va annars.... hon jobbar ju jämt....
Varför skriver jag då detta?
Jo för att mina barn frågar efter sin mormor en hel del, och undrar när hon ska komma..
Inte dom äldsta, för dom ser nåt annat.... men dom minsta undrar....
För ett år sedan var min mamma, tillsammans med mina systrar fast beslutna att svartmåla mig av någon anledning, och anmälde mig till socialen...
Just nu, lämnar jag anledningen därhän...
Innan detta hände var min mamma här en gång i veckan, för att träffa sina barnbarn....
Efteråt...
Får dom se henne en gång i månaden så är dom lyckliga......
Hon gör sina prioriteringar, helt klart...
Jag lider inte, men barnen gör....
När kommer mormor?????
Det gör mig inget att mormor sitter barnvakt åt min syster´s barn när hon ska på fest.... jag behövde barnvakt för att få träffa mina väninnor förra söndagen över en fika..... mitt på blanka dan....
Ändå fann man stor anledning att anmäla mig till socialen... bla för att jag hade mina kryddor i bokstavsordning...
o anledningen till det skulle vara att jag missbrukade amfetamin (concerta)
Var och en gör sina prioriteringar...
Frågan är bara, för vems skull???
Jag missunnar inte på något sätt min syster att gå på fest ...... det är inte det jag vill säga....
Men jag börjar undra..... hur går diskussionerna kring mitt liv och mina barn, som plötsligt fått min mamma, att nästan aldrig höra av sig mer???
Vem skadar det...... vem lider mest???
Till min "vän"
Jag kommer ihåg första gången vi träffades. Mars 1993.
Vi träffades i en grupp, (vad för grupp säger jag inte här, för jag vill inte lämna ut det helt enkelt)
Vi fann varandra, så gott som direkt. Det fanns något gemensamt... ja såklart... gruppens syfte var ju att prata om gemensamma upplevelser.
Men det var något mer..... något igenkännande, något som fick oss att förstå varandra...
En sån vän hade jag aldrig haft förut. Vi kunde ringa varandra när som helst. Prata, och prata, och prata... och pratet tog aldrig slut.
Jag tror rekordet i telefon var 10 timmar....
Aldrig någonsin att någon av oss avfärdade den andre mitt i natten.... ingen av oss sa att vi var trötta.... vem som än ringde så lyfte den andre luren, och reste sig från kudden och lyssnade tills den andre pratat färdigt. Det var ett givande och tagande.
Ibland kunde det gå veckor emellan våra samtal. Vi båda hade ibland alldeles för mycket för att ens orka prata med en förstående vän.
Men det gjorde inget...... jag visste ändå att du alltid fanns där.
Minns du vilken utskällning vi fick en gång under vårt gruppsamtal, när vi satt på varsin sida soffan och fes så det ekade *s*... kom du ihåg hur det luktade?
Och tänk va, hur arg en av deltagarna i gruppen blev... såååå respektlösa som vi var :)
Men inte tyckte väl vi det var konstigt..... är jag fisnödig så är jag.... man får faktiskt ont i magen om man håller igen...
För visst är det väl bara idioter som spar på luften ;)
Ibland har det gått några år mellan våra träffar. Du har flyttat en del. Ibland har jag undrat, och oxå frågat, hur din dotter orkar fara runt så där, och byta skola jämt och ständigt.
Men, du lyckades övertyga mig om att din dotter faktiskt klarade det, att hon är så stark, har så bra självförtroende......
Ja, men, du känner ju henne bäst. Jag kan ju inte veta hur hon tog detta. Men jag kan och tro mig veta hur mina egna barn skulle må av flera skolbyten.
Mina barn har också gott självförtroende, dom är starka, på olika sätt. Men jag är helt säker på, att dom inte skulle fixa så många flyttar.... helt enkelt för att barn inte kan orka sånt....
Under alla våra samtal vi haft, så har jag ibland undrat..... och förstått, att samtalet till mig, inte var det första.... innan dess kunde du ringa till 5 st andra. Bara för att höra deras åsikt.... sen efter vårt samtal, så ringde du nästa.
Det bästa svaret..... var det det svaret som fick bli din ledstjärna just den gången??
Många gånger har jag tyckt synd om någon, som hjälpt dig, eller som lånat dig pengar... när du sagt att jaja.... det kan jag inte hjälpa... det får dom väl ta...
Jag har aldrig sagt något.... nästan hållt med dig... för faktiskt, du var min vän. Jag vill ju försvara och värna om dig då, min vän.....
Idag skäms jag.... jag känner mig dum.... korkad.... urbota jävla skitdum...... du lurade mig också.....
Trots alla gånger du sagt sådär.... "det kan dom gott ta"..... så trodde jag inte, inte i min vildaste fantasi, att DU skulle göra så mot MIG.....
Är det därför du flyttat så mycket???
Att det handlat om någon form av flykt, det har jag funderat på mycket, och också frågat dig om. Har det varit en flykt från skulder.... vänner som du lånat pengar av... och sen inte klarat av att betala tillbaks till???
Jag vet ju att du idag inte pratar med så många av dina "forna" vänner.... varför???
Du orkar inte säger du, du vill vara själv. Ja... det vill man ibland... det vill jag också.
Jag försöker förstå.... jag försöker förstå hur man efter så många år sätter sitt eget ego framför en vän....
Men jag KAN inte förstå, i min värld gör man inte så..... en vän är en vän, är alltid en vän, i alla lägen.....
Med lite eftertanke, efter lite funderingar... Jag har gått tillbaks, till många av våra samtal, till många händelser..... och sett något, som gör mig rädd.... riktigt rädd...
När saker, händelser, och det folk säger inte passar in i ditt liv..... då går du....
När man inte håller med dig, när man säger emot dig.... då är man DUM..... och dumma människor vill man inte ha och göra med.....
Det känns lite läskigt.... efter femton års vänskap... en vänskap som jag trodde skulle finnas för alltid.... så vände du mig ryggen...
Varför???? Jo, för jag var ju så dum, så jag hjälpte dig med en skuld du hade.... och varför skulle du betala tillbaks den??? Egentligen... när jag tänker efter.... det struntar du ju i... så har du ju alltid gjort, varför skulle det vara annorlunda nu.... bara för att JAG, som är din vän... hjälpte dig...
Jag har aldrig lånat ut pengar till någon förut, inte ens till min egen familj, trots många frågor..... frågor om lån, frågor om borgen... men NEJ, ..... Nu undrar jag, varför gjorde jag det nu???
Jag har svaret på den frågan..... för det första så klarade jag inte av att se din förtvivlan över situationen, det gjorde så ont i mig... hade du varit på väg att dö, kan jag lova att jag hade dött i ditt ställe.....
för det andra...... så var jag fruktansvärt rädd att din dotter skulle tvingas flytta ifrån sin bostad.... och vad skulle hon då ta vägen??
När ett barn någonstans, vems det än är, sitter i kläm pga föräldrars bristande omsorg, då varken KAN eller VILL jag vända ryggen till, då måste jag göra något.
I det akuta läget... så tog jag ansvar för din dotter.....
Det ångrar jag inte... för din dotter bor kvar.... men jag kanske skulle tänkt lite extra innan, på vad som egentligen kunde vara den bästa hjälpen....
Du bad mig om hjälp i somras.... du behövde hjälp med ekonomin.... självklart vill jag hjälpa.... en gång för alla, så såg jag en öppning... en ljusning för dig... du hade gjort ett stort jobb själv för att komma tillrätta med situationen.... Jag kände att du verkligen försökte, verkligen ville..... jag tog mig an dig.... vi satt i flera dagar.... du grät, jag tröstade, du grät i gen... osv....
Då gjorde jag något, som jag aldrig gjort förut..... för att jag själv höll på att gå sönder av smärta över din situation..... jag betalade din akuta skuld.... för att rädda dig och din dotter...
Betyder det ingenting för dig????
Jag sa att jag hjälper dig med detta, men då ville jag ha hand om din bankdosa... för någonstans i mitt "lilla" huve, så visste jag, att jag behövde den garantin....
Inga problem.... du ville betala tillbaks skulden så fort som möjligt, du skulle leva snålt, nu jävlar fick det vara bra, nu skulle du komma på fötter.....
När slutet av nästa månad kom.... insåg jag.... att det inte skulle ske..... jag kunde inte få några pengar den månaden... för det fanns viktigare saker då... (vad tänker jag inte skriva här, men för mig helt onödigt)
Men NÄSTA månad, då minsann..... Men allt eftersom dagarna gått, så har min vänlighet, min givmildhet, min hjälpsamhet vänts emot mig, hur KAN jag bara kräva tillbaks så mycket pengar?? Överenskommelsen var, att skulden skulle återbetalas med lika mycket pengar som den ursprungliga skulden.....
Men det minns du ju inte att vi kom överens om.....
Jag får då höra att jag hjälper med ena handen, och stjälper med den andra.....
Jag får också höra att vi inte skrivit någon avbetalningsplan.... så vadåå??
Ger det dig då plötsligt rätt att strunta att betala tillbaks???
Behöver man verkligen skriva något avtal, vänner emellan?
Jag har lagt ner åtskilliga timmar för att hjälpa dig.... suttit och skrivit överklaganden till än den ena än den andra instansen, backat upp din dotter med matpengar när du faktiskt inte haft möjligheten själv.... hjälpt dig med mat.... köpt en stereo till dig.... åkt till dig och varit med på massa möten.... 15 mil, tur och retur......
Har jag någonsin en enda gång krävt tillbaks något av detta?
Du vet, även om du inte velat lyssnat, vilket helvete jag själv haft dom senaste månaderna..... och trots allt jag själv kämpat med, har jag ändå vigt min själ, min tid, ibland nästan mitt liv... för att hjälpa dig.....
När vi träffades sist, för drygt en vecka sen, ville du ha tillbaks din bankdosa, för du var inte nöjd med hur din ekonomi sköttes, ....
Har du fått en enda påminnelse sen jag tog hand om dina räkningar???
Jag förstår nu varför du inte var nöjd.... den situation du själv försatt dig i, gör att du inte har särskilt mycket att leva på.....
Du kunde inte längre strunta i att betala en eller annan räkning.... och köpa det du fick lust till.....
Jag måste berätta en stor hemlighet.... Det kan inte vi heller göra.... Det kan inte någon jag känner heller göra.......
Faktum är.... att dom flesta människor får vända och vrida på sina pengar, varje månad, år efter år....
Skillnaden är bara, mellan dom flesta och dig, att dom flesta betalar det dom är skyldiga att betala, SEN får dom anpassa sig och leva på det som finns kvar....
Det tragiska som jag ser det, är att samhället låter dig komma undan med detta...
Du har sluppit undan så mycket skulder, både till samhället och "före detta" vänner.....
Vem slår det hårdast på i förlängningen tror du???
Vill du verkligen stå ensam kvar? Vill du sitta där som gammal, se tillbaks, tänka.... på alla minnen..... utan att ha någon att dela dom med??
När jag tänker på dig, som gammal, där du sitter.... så får jag ångest, ont, kramp.... så ska väl ändå ingen behöva ha det....
Jag borde enligt alla kriterier inte ha någon empati.... Dom kriterierna borde skrivas om.... empatin jag har, som jag känner för andra som har det jobbigt är så stark så jag ibland blir fysiskt sjuk själv......
Tyvärr finns det inget mellanläge..... lika mycket empati som jag har... lika lite empati kan jag ha....
Om någon trampar mig riktigt hårt på tårna, om någon gör mig riktigt illa..... så kan jag inte känna mer, för den personen... det GÅR inte....
Men TROTS det..... min "vän".... så vill eller kan jag inte tro, att någon kan göra så här mot en annan människa....
Jag sträcker ut min hand, är du villig att ta den handen..... ???
Jag ger dig en chans, för jag kan inte tro att du vill göra mig så här illa...... kan vi försöka reda ut det här, på något sätt?
Vill du ta emot min hand????
(men behöver ändå lägga till....... GÅR det att förlåta något sånt här??)
Jag har fått ny diagnos....
Idoiotkarpaltunnelsyndrom...
Karpaltunnelsyndrom hade jag när jag var gravid med min 4-åring... o lite efter de....
det syndromet löste jag med magneter....
Men det där idiot framför... det syndromet har trillat över mig nu..... eller????
Jag skrev ett i tidigare inlägg om någon som sviker.... om en vän sen många år, som man trodde var en vän.... jag trodde då fortfarande, att den där vännen skulle fortsätta vara min vän....
Men....
Jag har en bankdosa som garanti för dom pengar jag hade lånat ut..... jag har bankdosan kvar....
Jag skrev ett avtal om en återbetalningsplan då personen ville ha tillbaks sin bankdosa.... för nuuu minsann, är jag klar i huvet och kan sköta detta själv...
Jag har ingen rätt att bestämma över någons liv, jag har inte rätt att ta över en vuxens människas bestämmanderätt.... och jag har inte för avsikt att göra det heller. Men jag vill och kräver min rätt när det gäller att få tillbaka dom pengar jag lånat ut.
Tidigare i eftermiddag så drogs jag in till datorn, för jag ville kolla personens konto, med dennes bankdosa...... ERROR..... jag försökte 3 gånger... fjärde gången ropar jag på min sambo, och ber honom titta när jag försöker logga in.... ERROR.....
Anledningen till att jag ville kolla kontot var att jag hade ont i magen, hade hennes dotter några pengar till mat, vad skall jag göra?? Jag hade fått stränga order om att inte röra kontot i måndags när pensionen kom in, och det har jag heller inte gjort.
Men har barnet som befinner sig i en annan del av sverige några matpengar???
Denna person har varit min vän, sedan mars-93....... vi har följt varandra genom mot- och medgångar, vått och torrt.....
Vi har ringt varandra när vi behövt... om så klockan varit 4 på natten har det inte spelat nån roll.....
Personen väljer nu att värna om sitt eget ego, väljer nu att avsluta vår vänskap efter alla dessa år, för SKETNA 15.000;-
Vi ville att hon skrev på ett avtal om avbetalning innan jag lämnar över bankdosan...... vad väljer hon...... ???¨
Att gå till banken och byta dosa, och sen inte höra av sig.
TACK så jävla mycke du gulliga underbara väninna för allt ditt stöd, all din hjälp, för all din tid.
Jag är otroligt tacksam för detta.....
Tydligen har jag inte varit ett lika bra stöd för dig, eftersom du nu väljer att blåsa mig på SKETNA 15.000:-, som vi hade behövt för att komma ikapp med vår egna ekonomi.....
Det är nu jag undrar.... finns det vänner??? Har jag några vänner??? VEM/VILKA är mina vänner? Och hur vet jag vilka som är det, eller inte????
Kan hända...... att jag är DUM, kan hända... att jag är NAIV...... kan hända.... att jag är för SNÄLL.......
Oavsett....... GÖR MAN SÅ??? Är det ok????
Jag är så hemskt jävla lessen..... lika dum, naiv, snäll som jag är....... lika....... ?????
(bara fantasin hos läsaren kan avsluta den meningen)
Jag måste lära mig..... hur märker jag skillanden på vänner.... och vänner???
Vem kan jag lita på?
Jag kunde ju inte ens lita på min egen familj??? Som gick bakom ryggen på mig... efter jag krökt ryggen för "vissa" att komma på fötter.....
Samhällsparasiter.... det är ett ord man hör ibland, som används mot bidragstagare....
Men naiv, godtrogen, snäll.... så är det en tillfällighet, att man hamnar där....
Men för en del, så tar tillfälligheten aldrig slut....
Nån annan betalar väl???? Det ordnar sig väl???? Äsch..... det kan dom gott ha???
När man har 1500:- kvar att leva på i en månad.... då får man snåla... rätt så rejält....
Nja.... eller oxå, kan man välja att resa upp dom.
När man kommer hem... så går man till socialen och vill ha matpengar..
Man får frågan... men du.. varför reste du ???? men men jag behövde faktiskt de....
jaha.. ok... men du.... du lever över existenstminimum...... inga pengar....
Vem är dummast???
Personen som reste upp sina sista pengar??
Eller socialen som är så genomtaskiga och lät personen gå utan mat?=??
Den som svarar rätt vinner en kanelbulle.... alldeles gratis faktiskt.....
En sak vet jag..... jag är inte snäll längre.... inte det minsta.... vad vinner jag på de...
Du underbara människa som jag "nästan" knäckte själen på ikväll...... jag var arg... och ifrågasättande....
*blink blink*
Men fick du ändå inte lite grann att tänka på????
Jag önskar av hela mitt hjärta att jag kunde fortsätta hjälpa på det sätt jag alltid gjort.... men t yvärr... det går inte.... jag blir bara blåst....
Jag måste var otroligt jävla skitkorkad...
GONATT...
energibortfall....
Det är en sak jag inte kan förstå....
Att man hamnar i svårigheter i livet är ju något som kan hända alla. Men när man gång på gång på gång, hamnar i samma situation.... utan att egentligen lära sig, då börjar åtminstone jag undra vad som är problemet.... |  | Jag vänder ut och in på mig själv, lägger ner åtskilliga timmar för att hjälpa.... det har kostat mig både tid och pengar... pengar som jag faktiskt inte har. Och så framställs jag som boven??? Hur vet man vem man kan lita på? Om man hjälper någon ekonomiskt i en svår situation, hur vet man då att personen betalar tillbaks?? Jag kanske är naiv, men ska man inte kunna lita på en vän?? |
| Det känns tråkigt när någon sätter 15 års vänskap på spel, för att slippa göra rätt för sig... Min energi börjar tryta i detta fallet, när man bara ger och ger... och sen när man kräver tillbaka får höra att man kräver det orimliga... Jag behöver åtminstone få känna att jag får något igen, får jag inte det har jag heller till slut inget att ge... Bilden i mitten får vara symbol för alltihop.... Nu ska jag lägga patiens... :) | ||
NU drar jag fanimej ner rullgardin!!!
Jag har hjälpt "någon" (vill inte säga mer) med dennes ekonomi i ett par månader.
Trodde inte det skulle få såna följder det fick, för personen fick plötsligt uppleva den tuffa vägen vad det innebär att faktiskt betala sina räkningar.
Sen va pengarna slut......
Jag har vid sidan om kampen för min son, fört en kamp för denna "någon"... ansökt om bistånd, sökt förhöjda bidrag hit och dit, fått avslag, skrivit överklagan, pratat med politiker i den gällande kommunen, skrivit ytterligare överklagan, skrivit insändare i kommunens lokaltidning osv osv osv osv....
Japp.....
Ikväll ringde denna "någon"..... säkert hade det samtalet en djupare mening..... och den djupare meningen begrep jag när jag lagt på.
Denna "någon" berättade att h*n ringt sitt barn och sagt att h*n inte längre klarar av sin föräldraroll, så nu får barnet klara sig själv, och söka upp någon annan vuxen att prata med.
GE MIG STYRKA....!!! snälla dååå...
Barnet studerar på annan ort, och är således helt utlämnad.
Jag ringer omgående upp barnet efter jag pratat med denna "någon".
Barnet grät otröstligt i dom 20 min jag talade med barnet.
Jag lovade dyrt och heligt att barnet kommer att bli uppringd av någon, vem som helst, och jag ska fixa detta under morgondagen. (alltså varför ska jag alltid ta på mig att fixa allt????)
Men det är bara så enkelt, jag KAN inte sitta här och veta att ett barn far illa någonstans.
Det finns massor av barn som far illa, men om jag VET OM det, så kan jag inte låta det bero.
"någon" fick "matpengar" i fredags..... från.. ja.. ni förstår... 1274:-.. för en och en halv vecka.
Jag fick i uppdrag idag att föra över 300:- till barnet, alltså dom 300 som var kvar.
Jag ställde nämligen frågan till "någon" om inte dom här pengarna även skulle räcka till barnet????
Fan fan fan... att jag inte varit inne på kontot o kollat transaktionerna under veckan. Men eftersom jag inte fått info, och inte visste att det skulle komma in pengar, såg jag heller ingen anledning att kontrollera.
Hade jag sett denna insättning hade jag norpat en större del av pengarna till barnet, för det har jag mandat att göra...
Vad ville jag med detta.... mer än att beklaga mig.... dum som jag är så tror jag att jag kan frälsa världen och finnas till för alla... när fan ska jag lära mig att det inte funkar så????
Nu har jag ytterligare samtal att ringa i morgon... *suuuck*
Ja, man ska väl ändå känna att man lever... 
Gonatt från sömnlösa (seattle) kungsbacka
Delar med mig till alla
av ett mail jag fick så passande igår.
Underbart och kom så lägligt efter helgens bravader ;)
Håll till godo:
Hej
Här får ni med många kramar
Tänk på detta.
Du kanske inte tror på det, men det är till 100 % sanning! Och får jag inte tillbaka detta mail får jag ta den smällen
1. Åtminstone 2 personer i välden äskar Dig så mycket att de skulle dö för Din skull.
2. Åtminstone 15 personer älskar Dig på något sätt.
3. Den enda anledningen till att någon hatar Dig, är att de skulle vilja vara precis som Du.
4. Ett leende från Dig kan ge lycka till vem som helst, även om de inte känner dej.
5. Varenda kväll tänker någon på Dig innan den somnar.
6. Du betyder allt för någon.
7. Om det inte vore för Dig, skulle någon inte leva nu.
8. Du är speciell och unik.
9. Någon som Du inte ens vet existerar, älskar Dig.
10. När Du gjort ditt livs största misstag, kommer det något gott ur detta med.
11. När Du tror att hela världen vänt ryggen åt
12. När Du tror att Du inte har den minsta chans att få som Du vill, får Du det inte heller. Men om Du tror på Dig sjäv, får du Exakt som Du ville, förr eller senare.
13. Kom alltid ihåg komplimanger du fått, glöm alla otäcka gliringar.
14. Tala alltid om vad Du tycker om folk till dem. De mår mycket bättre, om de vet.
15. Om Du har en underbar bästa vän, ta Dig tid att låta vännen
veta att denne är underbar. Sänd detta brev till alla Du bryr dig
om, inklusive de som du bryr dig om men inte känner så väl och inklusive
Den person som sände det till Dig. När Du gjort detta kan Du lysa upp en
persons dag och kanske, får dennes> perspektiv på livet att bli till det bättre! Det kan trots allt inte vara fel?
Tillägnat alla vänner jag känner som tar mig för den jag är och älskar mig trots fel och brister ;)
(brukar aldrig läsa mail som vidarebefordras till mig likt ett sånt här, men något fick mig att ändå titta, det är jag glad för, det stärkte mig ytterligare)
Raka huvet o skyll på gubben...
Skrivet av majsan67 den 18 maj 20:41
Läser skvallerblaskor emellanåt... jaaaaa... det gör jag faktiskt.... himla kul :)
Britney Spears... jo.. hon raka av sig allt hår, men det var ju inte hennes fel utan exet, för han gjorde henne galen... det var hans enda uppgift... jomen... alla som haft en relation med henne bär skulden för hennes liv o leverne... tragiskt tragiskt...
Men när jag läste artikeln så fick jag samtidigt rysningar... precis så där är en person i min närhet (eller före detta närhet)... samma person som anmälde mig till soc...
I ett försök att dämpa sin egen ångest o smärta försökte hon slå undan benen på mig. Nu är det ju så att det vill till mycke mer än så för att golva mig, men det kunde hon väl inte veta... *hrmpf*
Men samma fenomen där... ena dagen äääälskar hon en av heeela sitt stooora hjärta.... för att nästa..... hata en av heeela sitt liiiilla hjärta... vad är det för fel på folk?
Nu har jag haft några jobbiga dagar då min torktumlare till huve inte har för avsikt att stanna till en endaste liten millisekund..... Personen fick sina tvillingar för två veckor sedan... (fick reda på det av nån annan)... jaha... och.... jamen borde jag bry mig? Borde jag bry mig om en människa som har gjort mig så illa?
Jag gick hela kvällen i onsdags och malde hål i huvet på gubben, "det är nåt fel på mig, allvarligt talat, borde jag inte bry mig, jag känner ju inget, det är nåt fel på mig" osv osv
Sen sprang jag ju nästan ihop med människans gubbe igår på Ica... och han bar sig åt som jag var luft.... undrar vad hon sagt till honom om mig...
Och jag är helt oförstående.... jag har inte gjort något för att förtjäna detta.... men men men men.. ojo oj oj oj...
Nog bryr jag mig väl nånstans eftersom det maler i huvet... och dottern pratar om deras son så gott som dagligen... jag vill åka dit, nuuu, jag vill leka med XXX.... osv...
Nä...... människor som tar mer än dom ger orkar jag inte ha i mitt liv... har nog så det räcker....
Läste för ett tag sen om borderline (faktiskt precis efter jag blev anmäld) 9 kriterier ska uppfyllas för diagnos.... anmälaren uppfyller alla 9 rakt av...
Hur kan vården missa detta? Det är ju därför vi ska va jävligt rädda för att få en kniv i ryggen när vi minst anar det, för det är människor som inte får hjälp som plötsligt får ett sånt infall....
Nä... nu var det tydligen mat oxå... gubben blir toooookiiiii...
kommer säkert snart igen :)
INGA kryddor i bokstavsordning...
Skrivet av majsan67 den 14 maj 21:31
För guds skull... kom ju på att jag bara MÅÅÅSTE tala om att ingen nånsin får sortera sina kryddor i bokstavsordning.
Varför... ?!? Jo, det är tecken på att man knarkar minsann... jooo... det är helt sant.
Jag sorterade mina kryddor, av en enda anledning, för att jag fick spel varje gång jag inte hitta det jag skulle ha i den jäävla röran, och sen kunde jag köpa sånt som fattades bara för att senare hitta 3 burkar av samma sort... nä fy bööövelen såna utbrott jag fått på sånt däringa skit...
Så då sorterade jag dom... och då.... blev jag änmäld till soc.. *muttrar* och jo det är faktiskt helt sant....
Anmälaren satt på fullt allvar o sa "ja, hon har ju sorterat sina kryddor, hur normaaaalt är nu de".... alltså, ja, då knarkar man...
ja... jo visst, concerta har jag ju, men knarkar vet jag ju inte om man kan kalla de...
Sen påstods de att jag städade huset på 1 timme, oxå bevis för missbruk... hmmm.. inte vet jag hur man bär sig åt för att städa ett helt hus på en timme så att det blir fint... men nåja...
och lite till...
men ville då bara säga de... sortera för guds skull inte kryddorna... ajajabaja...
Men jag är minsann jättestolt o glad för min kryddlåda... jag hittar ALLTID det jag ska ha med en endaste gång :) och har inte behövt få vulkanutbrott nånting alls....
nääää natti igen då... ja gonatt då från tonåringen oxå ;)
