?? Har jag en blogg?

Blev plötsligt påmind om att jag har en blogg "liggande".. eller stående... eller sovande eller ... nåt.

Jag hittar inte riktigt motivationen att skriva här längre, av olika anledningar. En del av er som läser här vet varför.

Man kan ju inte alltid säkert veta om jag skriver någon annanstans, eller hur ? ;)

Och man kan ju aldrig säkert veta vad jag skriver där...
Svettigt?
Tja....
På tal om inget fick jag brev från skolinspektionen idag.
Jag ges möjlighet att kommentera skolans svar... igen...

Förstår inte riktigt varför jag skall göra det, kritiken är ju redan utdelad?
Men varför inte.... det finns ju faktiskt några rader i svaret som är värt att uppmärksamma.

Som typ... det var ju inte vårt fel, vi har inget gjort....
Ja, inte ordagrant, men nästan....

Jag vet vad jag ska göra i morgon i alle fall, bygga en större sandlåda, så vi får plats allihop med våra spänner och spadar ;)
Nä, vi ska inte gräva sand, vi ska kasta sand... igen...

natti natti

Karpaltunnelsyndrom

sabla fint ord faktiskt...

Och tänk ändå att jag har kommit ihåg det ordet i 7 år??!?!

Jag som har sånt bra minne. Ja, men dom mest krångliga saker minns jag av nån anledning.

Anledningen till att jag minns just detta, är att jag när jag var gravid med min äldsta dotter, drabbades av just dena "knepiga" åkomma.

Och jag fick då oxå veta, att det ofta är bestående,.... eeeh...
Ja, just de, kanske va det därför jag kom ihåg det.

För ända sen dess, har jag haft problem med detta. Jag vaknar flera gånger varje natt, av att jag är helt avdomnad från händerna och upp i hela armarna.

Jag har utvecklat strategier för detta, och försöker "låsa" händerna innan jag somnar, så jag inte ska kunna böja handlederna. Men av nån anledning (som jag inte har en aning om) ligger jag inte still på nätterna, och därför sker detta syndrom ändå, alldeles av sig själv.

Ja, och det kan vara så att man borde operera för att få bukt med detta. Men mitt problem är ju att jag har störst problem på nätterna, och då är det ju egentligen inget problem, mer än att jag har jävligt ont. Och det innebär att jag är jätteglad när det är morron och händer och armar börjar vakna igen, och när det väl har hänt så har jag glömt alltihop. Tills nästa natt... o nästa morron, jippiee .. osv...

Eftersom så mycket annat lugnat sig i mitt liv, så finns det plats för att fundera över just sånt här, som jag borde ha tagit tag i för länge sen.

Alltså, nu borde jag lösa detta. Om jag kommer ihåg i morron....

Ska faktiskt säga att jag bävar för att lägga mig varje kväll, pga detta. Hur många gånger kommer jag vakna i natt av smärta? Hur ska jag lägga händerna i kväll innan jag somnar för att undvika smärta?
Nä.. det har jag aldrig sagt till nån, för jag kommer ju aldrig ihåg det ;)
Påverkar det mig i min vardag?
Jo... det gör det nog en del... det stör min sömn, och störd sömn påverkar....

Äsch.... värdsliga ting, det finns värre saker ändå ;)

*buffar kudden och låser händerna i rakläge, så dom inte kan böja sig*

natti natt....


Karpaltunnelsyndrom


En lång paus.... med mycket funderingar.

Har ni märkt att det varit tyst på denna bloggen ett tag??

Ja, förmodligen. Mina inlägg har lyst med sin frånvaro, men trots det har bloggen levt ett eget litet liv utan min närvaro.

Som exempel, har jag blivit kontaktad av en större tidning, som upprördes över att jag försökte tystas för mina åsikter.
Jag valde dock, att inte "haka på" detta. Men ENBART för min egen, och min son´s skull, ingen annans.

Jag har tagit en längre paus, helt fräckt utan att informera er som läser härinne, just för att jag faktiskt inte har rapporteringsskyldighet till halva världen ;) haha

Min tystnad har till största delen berott på att mitt liv har tagit en annan väg. Den vägen jag gick på förut, vek plötsligt av, och bjöd för den delen på nya utmaningar, som nya vägar brukar göra.

En okänd mark, med lite hålor, gropar och stora, men också små stenar. Med min bakgrund i minne, så finns det inte längre för djupa gropar, stenar eller berg som är ett för stort hinder att ta sig förbi.
 
Jag har den senaste månaden gått igenom en separation, flyttat med allt vad det innebär.
Och nu funnit mig såpass tillrätta, och funnit ett lugn som jag faktiskt ärligt kan säga jag aldrig haft förut.

Ja, med så mycket lugn man nu kan finna när man har ADHD.
Jo, för man KAN finna lugn även när man har ADHD. Åtminstone om omgivningen håller sig lugn ;)

Det finns också en annan orsak till min tystnad. Vad kan jag skriva om mitt liv, om mig själv och det jag upplever, här på MIN SIDA, som JAG förfogar över, utan att falla sönder om någon bestämmer sig för att "attackera mig" för det jag står för??

Jag har varit tvungen att fundera över det. Jag har alltid vetat, att vem som helst kan läsa det jag skriver här, fullt medveten om att även grannen, utan att tala om det för mig, följer mitt liv här på internet.

Men vad gör jag den dagen, när det dyker upp människor som vänder det jag skriver emot mig? Och kanske använder metoder för att få mig att sluta skriva om olika saker? Jag blev ju tvungen att fundera över det, just för att det hände.

Jag har hela tiden vetat, att jag kan stå för det jag skriver, att jag är stolt för det jag skriver, att jag har RÄTT till det. Men oavsett om jag vet det, så ska jag också klara konsekvenserna av det. Det måste jag vara beredd på. Lika mycket som vem som helst får vara beredd på att det dom säger och gör, kan slå tillbaks mot dom.

Jag har under 3 dagar, deltagit i en utbildning där jag fått möjlighet att fundera över dessa frågorna. Vi har fått utbildning i hur man kan hantera media, och hur man framställs när man går ut offentligt med en berättelse, och vad det kan få för konsekvenser.

Jag har fått förmånen, att vara en av dom första deltagarna i ett stort projekt på uppdrag av regeringen i att förändra attityder och fördomar om psykisk ohälsa. I det uppdraget ingår att föreläsa och informera om vad psykisk ohälsa är, och omgivningens attityder, bemötande och fördomar.

Det är en stor ära för mig, att få den här möjligheten. Jag har blivit tvungen att fundera över vad det här innebär för mig, och dom som står mig nära, nu när jag antar det här uppdraget, som betyder så mycket för många människor.

Jag ska samtidigt med att göra min egen röst hörd, även tala för dom som inte kan, vågar, vill eller orkar göra det själva. Det är ett stort ansvar.

Men det vet jag att jag klarar.

1 av 4 människor drabbas någon gång i livet av psykisk ohälsa av något slag, men det pratar vi gärna inte om. Det är lite tabu.

Jag hoppas och tror att jag genom det här uppdraget, kan bidra med en förändrad syn på människor som drabbas av olika former av psykisk ohälsa.
Vi har möjlighet att välja vad vi vill göra.

Det kan handla om att delta i vårdutbildningar för vårdpersonal, utbildningar för poliser, lärare, eller att bli intervjuad i tidningar, radio och tv osv.
Vi kan också välja att delta i mässor, seminarier, olika forum etc.

Klarar jag det, vilket jag vet att jag gör, så klarar jag också av olika motsättningar mot det jag skriver i min blogg.

Samtidigt med detta så deltar jag också i ett annat projekt om hjälpmedel till funktionshindrade.
Det här är min väg ut, till en meningsfull sysselsättning. För det är ju det som är det viktiga, att vi alla har något meningsfullt att arbeta med.

Ja, i alla fall är det så för mig. Jag måste göra något som ger mig en mening, som fyller mig med energi, som gör att allt jag gått igenom inte har varit förgäves.

Så är det, så se upp nu, för here I come ;)

Jag är en attitydambassadör ;)

Dagens namn:

Bloggens startsida

Sök i bloggen