Hyper/Hypo - ADD/ADHD
Ja nu har jag och fundera på igen, vilket väl inte är direkt ovanligt alls, att jag funderar alltså.
Ikväll har vi haft medlemsträff för vuxna med npf, och vi skulle väl prata vardagsstruktur var det tänkt, då många har svårt att få ihop just vardagen.
Men som vanligt så pratar vi om allt, och helst lite till ;)
Jag har ju alltid upplevt mig själv som Hypo, har alltid varit väldigt trött, även som barn. Jag har inte haft nån ork, ingen energi alls, och svårt för att komma igång med saker osv osv.
Så gott som dagligen har jag mer eller mindre däckat runt ett-tvåtiden, då har jag absolut inte orkat mer. Lite beroende på miljö och aktivitet har det ju också haft, men så har det sett ut. Har kunnat sitta hela dagar utan att göra ett skvatt, har inte orkat.
Men saken är den, att jag inte upplevs som sådan, tvärtom, intensiv med miljoner bollar i luften, högt tempo, mängder av ideér och projekt. Alltmedan jag fortsatt att hävda, nää jag är hypoaktiv, och har alltid varit.
På mötet ikväll så pratade vi mycket om intensiteten, och att köra i 300 knyck mest hela tiden.
Då kommer det igen, näää jag är då inte hypo alls, jag är MYCKET, tillrop, kommentarer, nåt gapskratt rakt ut i luften, ideér etc etc..... eeeh, men vad kommer då min egen upplevelse ifrån som är motsatsen`?
Jag känner igen mig mest i min äldste son, att inte orka göra massa saker, inte orka umgås, utan vill mest sitta hemma.
Men..... har funderat nu en stund på hur VAR jag egentligen, och hur ÄR jag??
Jag VAR intensiv, jag ÄR intensiv. Har alltid startat igång med det ena projektet efter det andra, ofta utan att avsluta det. Har haft 4-5 jobb samtidigt (alltså ja inte precis samtidigt, jag har ju varvat dom över dygnet liksom)
Alltid på, tjohooo jaaa det gör vi, och det och det och det.....
Men det jag kommer ihåg, det jag minns är hur trött jag alltid varit. Funderar på varför det är just det jag minns och upplever hos mig själv, och inte att jag egentligen alltid varit väldigt intensiv?
Kan det vara så att den förlamande tröttheten varit så jobbig att hantera, att det är den jag hunnit med att märka av när den kommer/kommit??
Att min intensiva, hyperaktiva sida inte upplevts som jobbig för mig`? Jag har kanske helt enkelt inte haft tid att tycka det är ett problem i min framfart, för det är ju så roligt när det händer saker?
Vi pratade om att det inte KAN eller FÅR vara för lugnt. Det MÅSTE liksom hända saker. Vi kom överens om att det är väldigt skönt att se en tom vecka i almenackan, att inte ha den späckad med saker, bara för att upptäcka nån dag senare att den plötsligt från ingenstans är proppfull`?!??!?
Jamen då blev det genast ett problem, att ha en tom almenacka, och fyy så sabla tråkigt, och man SKAPAR nya saker, projekt, anledningar till att göra ditten och datten osv osv....
Man liksom LETAR upp något man måste engegera sig i , eller fördjupa sig i, för man KAN väl bara inte göra ingenting???
Jag var väldigt tyst och tillbakadragen som barn, satt mest still, för jag orkade inte. Förmodligen så tog det så sabla mycke energi att bara orka med dagarna att jag helt enkelt inte hade kraft att släppa ut min hyperaktiva, kreativa sida.
Ja, jag får ge mig. Jag varken är eller har varit hypoaktiv egentligen, det är bara jag som av nån anledning upplevt mig så.
För när jag ser tillbaks nu igen, efter att återigen uppmärksammats på hur intensiv jag är, så ser jag ju en helt annan sida plötsligt. En Majsan i ständig fart, mot nya projekt och utmaningar.
Nu får jag ju terapera mig lite alltså, här sprack ju hela min bild av mig själv, som trötta, håglösa majsan.. hmmmm
Fast efter medicineringen med concerta så orkade jag ju plötsligt resa mig upp från soffan och ta mig för de där måstena på ett annat sätt.... medans min son tex kunde sätta sig ner i soffan och ta det lugnt.
Så nu fick jag inte ihop det igen... hur hänger nu DET ihop??
Egentligen spelar det ju inte så stor roll, Hypo hit eller hyper dit, det viktigaste är väl att man kan lära sig hantera livet där man befinner sig.
Hur har du upplevt/upplever dig själv? Inte vad omgivningen anser, utan du själv....
Hmm..... det här får jag nog smälta lite mer känner jag...
Hej du, vännen! Jag läser och vill svara mera i detta ämne...ska göra en annan sak först. Din utmaning. Nu är den tagen.... kram
http://lillaviola.blogg.se/2008/september/nu-ska-jag.html
Här har du mitt "dåliga samvete". Tusen kram!
God morgon vännen!
Ja du det är något att fundera på det; hur JAG upplever mig själv och ingen annan..... Känner ofta att omgivningen ser på mig på ett sätt och jag själv på ett annat.
Ha en bra hypo-hyper dag!
(du kanske är en mix??)
Jag känner igen mig i allt!!! Men törs faan inte gå till läkaren..Livrädd för diagnos
Hej du min pärla!
Titta in och ta lite guld vetja!
http://lillaviola.blogg.se/2008/september/jag-rodnar.html
Ja du Majsan jag har oxå funderat lite på det.
Men jag tror nog att man kan vara båda.
Att omgivningen upplever dig annorlunda kan nog bero på att vi ser den Majsan som engagerar sig i attention, bloggar, fixar dagisskyltar och städutmaningar, osv.
Vi ser dig inte de dagar du inte orkar ta dig upp ur soffan.
Jag är själv så, jag kör i 180 lr inte alls. Som barn var jag passiv precis som du, så fort skolan var slut stängde jag in mig på mitt rum, energin var slut.
Nu är det antingen full fart eller ligga i sängen hela dan, jämnvikt är svårt. Däremot hjälper medicinerna mig att komma igång.
Jag upplever oxå mig själv som väldigt passiv, men kanske beror det på att passiviteten kan ställa till det ganska mkt, när man skjuter upp saker eller bara inte ORKAR göra dem. Iaf jag känner skuld för det.
Och lite är det nog så att hyperaktiviteten är lite mer accepterad av omgivningen.
Är man passiv så får man ofta höra "Men herregud, så trött kan man inte vara, du är bara lat, bara du ser till att börja med ngt så ska du se att det går?
Sen undrar jag om man verkligen ÄR passiv i de stunderna. Kroppen orkar inte röra sig,man vill inte att nån ska störa, men i huvudet, där är det full fart! 20 tankar på en gång, minst.
Men det e ju jag det....
Det där är JAG rakt igenom! Jag skulle kunna copy/paste:a hela alltet och säga att det var jag som skrivit det - nästan. Men det gör jag inte såklart ;)
"Orkade inte"... Åh, mina lärare hatade mig nog alltid men mest när vi gick på promenader eftersom jag alltid, ALLTID kom långt efter alla andra och dagdrömde. Så kom någon fröken och bokstavligt talat SJASADE mig framåt. Kallade mig sölkorv med mera.
Med mera...
En annan grej är att när jag gör så kallade "personlighetstest" (okej, alla är inte så superseriösa men ändå) så står det alltid att jag är den inåtvända typen som vill vara ensam och inte gör så mycket väsen av sig. Inte syns eller hörs. Och när jag nämnt det för andra garvar de bara rakt ut och tror att jag skojar.
Jag känner igen mig i mycket av d du skriver. jag vill helst inte umgås med folk idag, tycker om att vara hemma men jag vantrivs när jag är hemma och vill göra något hela tiden. Jag kan sitta i soffan i flera timmar ibland och bara glo, d kan se ut som jag är slö o lat men mitt huvud arbetar hela tiden med grubblerier och tankar. Om någon kommer och pratar med mig då så kan jag bli galen för att jag har så fullt upp i min skalle :-/. jag är hyper, har oxå alltid jobbat och tränat om vartannat för att slippa vara still. Nu försöker jag ta d lugnt och det fungerar hyfsat med hjälp av Concerta, men jag känner igen d du pratar om tröttheten, jag tror att det går åt så mycket energi att hålla igång den här förbannade skallen ibland så man bara kroknar o känner sig slö.... Kämpigt blir d...Men hyper är jag..// J
Men man kan ju vara både och. Antingen är man på högvarv, har 110 saker på gång och gör allt på samma gång och sen däckar man och är passiv och kommer inte igång med något. Cassandra fungerar ju så, antingen allt eller inget.
Jag känner mig också hypoaktiv, medan andra tycker jag har skitmycket omkring mig. Jag vet inte.
Intressant för detta har jag med tänkt på. Min son misstänks ju ha ADD. Men som liten var han aktiv..äjmt vaken och skulle vara med överallt... nu är han trött.. men ja han är tonåring.. ??
Jag.. jag var otorligt aktiv som barn. Sprang alltid, kunde inte gå!! Jag pratade så fort så min mamma jämt sa:Lugn Jayne, jag hör inte..lugn.
Jag har med åren blivit slöare..ja.. utåt sett kanske. MEN jag har en inre..ja.. speed... myror i kroppen , vill ha lugn..men jämt ska det hända saker.. Precis som sej så har jag alltid haft mer än ett jobb, eller studerat heltid samtidigt som jag jobbat heltid. Många undrar HUR det gick.. men ja.. ??
Men.. jag kan också påbörja projekt..gå in med iver... och sen.. händer ngt annat. Som jag ska göra...
Så ja.. jag är aktiv men beskriver mej som trött... ha ha ha ha... märkligt.
AH.. då tror jag handifon inte är ngt för min son.. hi hi hi hi..
Precis så är d... Alltid hyper i huvudet och det inre, men utifrån ser man trött ut lat ut.. Min största önskan var att jag skulle få lugn o ro innan jag fick medicin, min fru fattade inte vad jag menade. Nu förstår hon efter vad jag berättat.. Jag antar att du förstår vad jag menar :-)
Jag kan vara hur utmattad fysiskt som helst men det inre ger mig ingen ro..Får dock mer lugn o ro inom mig nu tack vare Concerta..:-)
