Det går lite mode i att blogga om vedervärdiga händelser, antingen för att man just behöver skriva av sig sin frustration, eller oxå, för att få fler läsare till sin blogg.

Vilken anledning man än nu har, att skriva om vidriga människor (som verkar ploppa upp som svampar ur jorden för tillfället), så finns det just en orsak.

Anledningen till att jag väljer, att skriva om just Josef på Dammstrasse i Amstetten , är av helt andra orsaker än dessa bägge jag nämner här ovan.

Skulle ni veta anledningen, så skulle ni förmodligen hålla med mig om vartenda ord jag skriver här under.

Men eftersom ni inte vet det, så kommer dom flesta av er som läser detta, reagera starkt, mot det jag skriver.

Jag ska inte skriva om Josef. Jag väljer att fokusera på hans fru, Rosemarie.

Josef, ja, han är ondskan personifierad. Det han gjort, den människa han är/varit, kan vi ta avstånd ifrån. Vi väljer genast att rikta vårt hat mot honom, för det han har gjort, det kan vi "ta på", vi kan direkt ta ställning och bestämma oss för att detta är helt oacceptabelt och fruktansvärt vidrigt och sjukt, (förhoppningsvis så tycker 100% av befolkningen det, även om jag inser, att det finns allt för många som strax kommer att ta efter hans sjuka handlingar.... tyvärr)

Rosemarie,

Mamman till Elisabeth, vem är hon? Vad står hon för? Vad såg hon hos denne man, när hon träffade honom?

Åh, han var så vacker, så självsäker, så kunnig, så omtänksam, så, så såååå fantastisk. Tror ni inte det?

Jag kan lova er, att det var just det hon tyckte.

Är han fantastisk?

Vad anser Elisabeth om det idag?

Jag ser bilder på henne i tidningen, jag läser om henne, jag hör hur det berättas om henne, den stackars mamman, som under alla år har blivit fullständigt lurad av sin man, som nu blir omhändertagen av ett kristeam, för att bearbeta detta fruktansvärda, som hennes egen man gjort mot hennes egen dotter, och barnbarn.

Jag är hemskt ledsen, men jag kan inte tycka synd om henne.

Det hon nu behöver krishjälp för är mot sitt dåliga samvete, och gastkramande ångest, för att hon låtit sin dotter och barnbarn genomlida detta helvete under alla dessa år.

Varför försvarar vi alltid den "ovetande" parten, som i detta fallet är mamman?

Varför utreder vi inte dennes delaktighet i det hela?

För delaktig är hon, i allra högsta grad.

Hon har låtit detta ske, hon har medvetet blundat för sanningen. För kom inte och inbilla mig, att man inte har en aning, om att ens barn sitter gömd i källaren under den egna bostaden.

Kanske man kan undgå det under några månader, men 24 (TJUGOFYRA ÅR)!!!!!!

nä, aldrig att jag köper det.

Rosemarie har med all sannolikhet varit lika kuvad, manipulerad, duperad som hennes dotter varit, och av rädsla och skräck för sin man inte vågat agera. MEN, och det är ett stort MEN

Hur kan rädslan för en annan människa, vara så stor, så att den överbryggar kärleken till dina egna barn, så att du offrar densamma för att "skydda" ditt eget liv?

Hur kan du välja bort dina barns och barnbarns bästa, för att själv kunna leva vidare?

KAN du leva vidare, och hur mår du?

Ja, tillräckligt bra vill jag påstå, för att helt enkelt "strunta" i ditt eget barn.

Jag läser artiklar, jag tittar på nyhetssändningar, och allt fokus ligger på pappan, och hans vidrigheter, som han utsatt sitt barn , sina barn, barnbarn för, (vilket man nu väljer att säga)

Mamman, är det så synd om, hon har ju inget gjort, hon förstod ingenting.

Ärligt, jag kräks.

Nej, hon har inget gjort, och det ska och bör hon straffas för, just för att hon INGET gjort.

Sätt henne i samma isoleringscell som pappan, låt henne sitta bredvid honom resten av livet, och kanske, ja kanske, kan hon då någon gång "vakna" och inse vilken jävla skitstövel hon gift sig med.

I mina ögon, är hennes brott värre än det pappan har gjort. Som mamma ska du skämmas, om du låter dina barn utstå sådan tortyr. Skämmas, ja, det är väl långt ifrån tillräckligt, egentligen.

Du har alltid ett val. Du har ansvar för ditt liv, dina barns liv. Rosemarie valde bort sin dotter för sin man.

Jag har läst någon artikel, av någon enstaka journalist, som antyder just det jag skriver. Men av rädsla för sitt jobb, kanske, eller av rädsla för sanningen, av rädsla för att sticka ut, så är budskapet förtäckt, mesigt, och fullständigt meningslöst i sammanhanget, så man vill bara kräkas.

Tala klarspråk.

Det gör jag nu. Våga säga sanningen, våga stå för det du tänker.

Jag vågar lova en sak. Väldigt väldigt många, har tänkt dom tankar jag nu skriver. Men det stannar just vid bara tanken, för man får inte lov att anklaga en MAMMA för något alls. För en mamma, är alltid en mamma, och anses i dom flesta fall som helt oskyldig.

Vad är det som säger, att det är pappor i första hand som misshandlar sina barn? Jo, media förstås, är snabba på att döma papporna.

Liknande mammor, finns också. Men mörkertalet är stort. För en mamma, nej, hon gör ju inte så mot sina egna barn. Därför kan hon "agera" i tysthet.

Vilket får mig att undra vad som gör en mamma, till mer kärleksfull förälder än en pappa?

Det är väl ändå dags, att vi vågar säga det vi tänker. Är det så farligt? Tja, sanningen, den kan vara farlig, och framförallt gör den jävligt ont många gånger. Men gör det mindre ont att ljuga om den?

Jag kan satsa mitt vänsterben på, att dottern, Elisabeth, inom det snaraste, kommer att fullständigt hata sin mamma, för att hon inte har skyddat henne, och hjälpt henne och barnen ifrån sitt fängelse?

Hur mycket sätter du på det?

Förhoppningsvis lägger sig hatet och ilskan tids nog, men hålet i hjärtat, som hennes mamma långsamt grävt upp, kommer alltid för all framtid att vara , just ett hål.

nä jag har ju inte kurs fortfarande, och inte sover jag heller ;)
Kastades JÄVLIGT hårt in i verkligheten när jag kom hem och har ägnat kvällen i telefon, och resultatet blev... tja.... *viskar*.... MOOOOORRR.....

nåja...

jayne:
näää jag var inte i Malmö... hihi... i Halmstad var vi, att jag skrev om skåne var för att det var spännande med människor från olika delar av världen.... bl a... hrm... skåne ;) det är väl oxå en världsdel??? tror jag bestämt att jag läste om nån gång...

Agnetha:
Det var en cirkel-ledarutbildning, oerhört intressant, och jag har fått alldeles för mycket mer ideér med mig hem... precis som jag inga hade innan ;).... man kan ha kurser i allt, och behöver egentligen inte kunna så mycket om själva ämnet, för man ska ju va ledare, inte lärare ;) det "räcker" med att kunna leda en grupp... det tror jag skulle gå jättebra ;).... (sa jag att vi fick gott självförtroende oxå) :=)

Linda:
japp..... du satte huvet på spiken... efter kvällens telefonsamtal är jag full övertyga om att det är just det jag ska göra ÄNNU MER.... jag ska bara öva lite mer under nästkommande vecka så är jag fullfjädrad "sättapresspåskolanledare" sedan... var så säker på de du ;)

Ewa.... kaffemuggar?? av alldeles särskilda anledningar fick jag minsann hålla mig till te *blink* men ändå.... hade jag inte vart noga med att gå på toa regelbundet hade jag garanterat behövt inhandla blöjor... fanns stor risk för läckage.. haha.. skrattmuskeln är lite sladdrig...

Bakombrillan:
ahahaaa... va de du, jösses jag är ju nästan flint efter allt kliande i huvet efter den kommentaren... VEM är nu detta? ;)
nä.. skojar... jo... jag har som sagt, upptäckt vilka vägar som är lämpliga att rikta in sig på... o så mycket kan jag säga, att det INTE är föräldrar och barn med funktionshinder.... utan dom så kallade proffissionella... som vi borde kunna få svar på våra frågor ifrån.... men dom har inga svar... för dom VET inte... nu ska dom få lära sig ;)

Ewa.....
eeeeh... *gääääsp*.... har cellen trillat på rätt plats nu... bokstavscellen... *harkel* (fick nåt i halsen)
nä... nog sjutton vet jag att cirklar är runda, i alla fall i halmstad, cirkulationsplatser är deras specialité och dom har vi tagit många varv i... ska inte gå in på detaljer nu, för då bryter jag ihop igen ;).... hmmm... men man kan bryta en cirkel.... o om du drar i den då tillräckligt så blir det en .. jaaa BAND ;).... men om det är en löpare eller springare vågar jag inte svara på... skit i samma.... bara nån fäster tråden när jag kommer i mål... tjilevippen.... ;)

Ulla:
jo jag överlevde faktiskt andra dagen med... men somnade gjorde jag inte då, tack vare att min tålamod svällde över.
Den här kommunen kommer att vinna priser.... 1. guldplakett i årets insider-granskning som mest trångsynta kommun.
2. skrumpna längst ner bland bananskalen i plus-sop-tunnan, som den starkaste och smartaste kommunen i tillverkningen av skygglappar....

3. uppdrag bajsning, som den mest skit-ovänliga kommunen, där man vinner högsta pris för den kommun som kan hålla sig längst, och skiten till slut rinner ut från öronen.... jag tänker INTE torka upp efter dom....

4. majsan-plaketten, med 24-karat plätering, för lång och trogen tjänst, i konsten att åka slalom runt "påhittade" kryphål i lagen.
Jag menar allvar, dom ska verkligen ha detta priset... men jag har dock inte råd då jag var tvungen att själv betala en dyslexiutredning, pga kommunens dåliga rutiner....
Guldplaketten tilldelas för att man har konsten att vända en privatutredning till att bli värdelös, och stjälpa skolpersonal, och inte att förglömma, ett kämpande oskyldigt barn, som har fått halva sin skoltid förstörd pga bristande kompetens av styrande politiker.

grattis, jag ska genast måla en sån plakett i morgon, (är det okej om jag köper guldfärg på ÖB för 7,50, jag har inte råd med äkta guld för pengarna gick till privatutredningen, som kommunen enligt lag är skyldiga att ombesörja?)

(klistrar nog in hela denna kommentar i ett nytt inlägg i detta nu tror jag bestämt)

Och ja, nu ska jag kasta mig på kudden.... behöver vila innan mitt första mål för prisutdelningen börjar i morgon.... jag värmer upp hos rektorn ;)

Ni andra kan torka svetten ur pannan.... .... en stund....
I´ll be back.....

Gubben åkte precis till jobbet. Han hade glömt ett livsviktigt papper... det man inte har i huvet får man ha i bensintanken;)

I morgon måste han till köpenhamn... ännu livsviktigare.
Måndag och Tisdag ska jag på kurs i Halmstad...

På Tisdag och Onsdag har pojkarna tema-dagar. Yngste sonen ska ha cykel en utav dagarna.
Va, bra att jag satt ut cyklarna till försäljning då....  vad ska han cykla på.
Jag har lovat honom en dirt-bike sedan länge.... hur ska jag ha råd med det? Och dessutom, hur ska jag hinna fixa det?

Den store pojken ska ha ha livräddning i simhallen. Men jag är osäker på om han ska va med på det, han är dunderförkyld och varit hemma halva veckan.
Då får jag höra att det är viktigt för det är betygsgrundande för gymnastiken!??!?
Men allvarligt, hur kan temadagar ligga till grund för betyg?
Om någon inte har en cykel, för att nån familj inte har råd, får man IG i gympa då???

Trams....


Vet inte hur jag ska hinna lösa allt, när jag inte ska va hemma.....

Samtidigt har jag tagit med mig en stol från dagis, som ska målas.
Jag fick frågan för ett tag sedan, för dagiset är några år, och behöver rustas. Just nu kände jag att jag verkligen behöver något annat, därför tog jag med mig första stolen hem.
Dom enda gångerna huvet är tyst och stilla, är när jag målar... därför passar det bra just nu känner jag.

När jag nu ska hinna de....

Borde slita mig från datorn då till o börja me....

När jag tänker på åren med sonen, då man fått åka slalom mellan konflikter och vardagsbestyr för att undvika en krasch, så har jag lärt mig en massa oxå.

Jag ser den stora fördelen att faktiskt ha ett barn med npf....
Man lär sig vad som är viktigt att bråka om, och vad som är mindre viktigt eller inte alls ;)

Jag har funderat på det sista dagarna då jag känt blickar från andra föräldrar, när jag lämnar barnen till dagis, iförda endast linne, shorts och solhatt.... *harkel*

Oansvariga hemska mamma, ja det kanske dom tänker. För sååå varmt är det inte. Tydligen inte då andra barn kommer klädda i tjocka jackor, tröja under och mössa. Men sååå kallt är det väl inte heller å andra sidan.

Men vi har 45 grader i vårt vardagsrum när solen gassar här på morron, så mina tjejer är inte direkt sugna på att klä sig varmt då ;)
Och varför ta en sån onödig konflikt på morron, och starta dagen med bråk?
Dom lär ju inte heller frysa ihjäl den lilla biten till dagis, dessutom åker vi bil.

Bara jag ser till att dom har mer kläder på dagis, så tar dom ju på sig sen ändå.

Det här är en av många saker jag väljer att inte ta en konflikt om. Men jag ser ju att dom flesta andra faktiskt gör det. För DOM är det kanske världsviktigt. För MIG är detta en bagatell.

Med viljestarka barn lever man hela tiden i gränslandet till totalkrasch. Dom konflikter som är viktiga då att ta, är ´när det är fara för liv och hälsa. Inte annars.

Häromdan fick jag höra att 4-åringen va sur för hon inte fick ha sina nya fantastiska gummistövlar på sig. Med anledning att det blir för varmt. Men, kan hon inte få upptäcka det själv då?
Barn älskar ju vissa saker dom får, och en del till o med sover med sina nya skor på natten ;)

Igår var det utflykt och jag hjälpte henne på med väst och väska. Hon var lessen, för hon ville ha sina stövlar på sig, och det vågade hon inte säga högt, för hon kände att hon inte skulle få.
Hon viskar till mig.....
Och jag talar om för personalen att hon vill ha stövlarna.
Operation övertalning startar om varför hon inte ska ha stövlar, ingen annan har, och det blir så varmt.

Återigen, en helt onödig konflikt som resulterar i att ungen är jättelessen.
Jag säger att jag inte tycker det är något att tjafsa om, låt henne ha sina stövlar, det är väl inte hela världen.

Och varför ska man göra som alla andra???
Just det störde mig otroligt mycket. Nä, du kan inte ha stövlar, ingen annan har de... men OCH???

Man får inte gå sin egen väg, man får inte vara sig själv, utan ska följa strömmen. Stick för guds skull inte ut på något sätt.
Det lär vi barnen tidigt, och ve och fasa, för alla dessa våra barn, som aldrig nånsin är eller kan bli som alla andra.
Inte är det konstigt att dom har det än jävligare...... dom passar ju inte in, i den mallen som bestäms.

Och hur är alla andra? Vem bestämmer normen ? Gör du det? Gör jag det?
Bestämmer man inte själv hur man vill vara, eller hur man vill klä sig? Det trodde då faktiskt jag....

En mycket tuff 4-åring lämnade jag till dagis idag, i shorts, gummistövlar, uppknäppt jacka och ett hårband hon själv har satt upp håret med, så håret stod på ända...
Hon va så fräck i detta, och so what om ingen annan hade stövlar, hon va coolaste ungen av alla ;)

Nä vi ska inte bråka om småsaker med barnen, det hämmar dom bara känner jag...

tack för nu....

Varför är det alltid något, hela tiden? Nu när det är lugnt på skolfronten, med en underbar assistent som löser det mesta med skolarbetet, så kommer det självklart något annat.

Han har nästan helt slutat att äta i skolan.

Assistenten har frågat om dom kan lägga undan pasta, köttbullar, fiskburgare när dom har det, så han kan få äta det dom andra dagarna.
Dom får inte servera "gammal" mat, ej heller ensidig kost.

Men det är väl för jösse namn bättre än ingen mat alls.
Det märkliga är att han aldrig varit krånglig med maten. Han äter precis ALLT, är en riktig matälskare, sin låga vikt till trots. Men han har inte råd att låta bli att äta på dagarna, han försvinner då.

Han äter ju halvt ihjäl sig när han kommer hem, men samtidigt måste han ha i sig på dagarna för att orka.

Han får annan mat, om jag skriver ett intyg, tillsammans med skolsköterskan.
Problemet är bara att han inte vill bli särbehandlad, på något vis. Vet inte hur jag ska få honom att förstå att mat är viktigare han får än vad dom andra ska säga/tycka.

Vi bokade in ett möte nu på fredag, med skolsköterskan, assistenten och mattanten. Vi måste hitta en lösning på detta snarast.

Det största problemet tror jag inte är att han inte gillar maten, det är något han säger. Jag tror det bottnar i något annat, och det är inte säkert han vet vad det är.
Kan vara att han inte vet om dom som lagar maten har tvättat sina händer, han vet inte vad innehållet kommer ifrån, eller vad det är om det är en gryta tex.

Sen så behöver han väldigt lång tid på sig innan han kan börja äta, och då har dom andra redan ätit klart, och vill därifrån, varpå han helt enkelt inte hinner äta.

Dom gånger han ändå äter handlar nog om att då är maten extra god, så då kan han inte motstå. Han avstår därför oftast för att han ändå inte hinner äta. Jag tror det kan handla om detta.

Det bästa vore om vi kunde hitta en lösning där han hinner äta, och inte känner sig stressad, då tror jag mycket är vunnet.
Jag har kollat om han ev kunde gå 10 minuter tidigare och äta, så han hinner börja åtminstone. Men det skulle han förmodligen aldrig gå med på.
Sen är det inte heller så himla lätt , ibland har dom 20 minuter på sig, att hämta mat, äta den och få lite rast, innan nästa lektion börjar... Det är ju jobbigt för vem som...

Jaja, om han så bara äter pasta till lunch i skolan, så får det väl vara så. Det är ju ändå bättre än noll....
suuck......

Jag ska ligga i soffan resten av eftermiddan.... jag blev så trött ....

Allt fler både barn och vuxna får idag diagnoser inom npf-spektrat.
Vi kan nog snart enas om vad det beror på.
Den alltmer ökade stressen och ibland orimliga krav som ställs på människor idag, gör att dom som har npf-problematik inte längre klarar vardagen.

Skolorna ställer allt högre krav på eleverna, att dom själva ska ansvara för sina böcker, pennor, hålla tider, anteckna osv osv.
I takt med att klasserna växer, och skolornas väggar bågnar får elever med npf-problematik stora problem.


Barnen kommer hem utan uppgifter om vad dom har i läxa, när det är prov, utflykter, aktivitet etc. Dom tappar bort pennor, böcker, lappar.
Föräldrarna får jaga lärare för att få reda på vilka läxor som ska göras, vilka prov som kommer,....
Föräldrar får köpa nya pennor, block och annat som behövs, för det bistår inte längre skolorna med.

Det är tufft för föräldrar idag som ska hålla reda på allt som ska hända i skolan, samtidigt som jobb, och hem med allt vad det innebär ska skötas.

Hur blir det för dessa barn, om deras föräldrar har liknande svårigheter?
Hur klarar man som förälder allt detta om man har själv har diagnoser?

SKA man klara det? Jo, det är ett outtalat krav, man SKA fixa detta. Annars är man en oansvarig och ointresserad förälder. Man ska helst vara med i Hem & Skola, brukarråd, vara klassförälder, ansvara för julfester, sommargrillning och avslutningar, loppis på skolan etc etc.

Det är fruktansvärt att gå med ständig ångest för att man ska missa något viktigt som barnen ska göra i skolan. OM nu barnen mot förmodan har med sig informationen hem i form av lösa lappar, så är ändå lappen ganska snart ett minne blott. För man lägger den på ett bra ställe, och det där bra stället, det finns aldrig mer sedan.

Om man ens en gång kan komma ihåg att man fått en lapp överhuvudtaget.
Alltmer ansvar läggs på barnen att dom ska klara sina läxor, på högstadiet svämmar det över, och det ena projektet är större än det andra.
Om barnet har stora svårigheter med struktur och planering, så behöver barnet hjälp.
Men vem ska hjälpa barnet, om föräldrarna också har svårigheter med struktur och planering?

Det GÅR inte. Det blir tvärstopp.
Det dåliga samvetet gnager ständigt, var det mitt fel att det provet gick snett? Var det mitt fel att det arbetet inte lämnades in i tid? För jag kan ju inte gärna förskylla mina barn, dom har ju inte förmågan att lösa sånt här.

Vem finns det då kvar att skylla på? Jo, mig själv..... så ska det ju inte vara, men det ligger nära till hands. Man vill ju inte gärna säga att man inte klarar det.
Uppepå allt detta, ska hemmet helst skötas om också, mat ska lagas, kläder ska tvättas, maten ska handlas, man ska kolla att kläder och skor inte är urvuxna, utflykter, aktiviteter.
Helst ska man jobba heltid också så man kan säga att man är mitt i karriären.
Och glöm för guds skull inte bort att man bör vara en god lyssnare, psykolog, läkare, kurator, advokat, en god make/maka, en snäll och förstående förälder som alltid lyssnar på sina barn, och sätter dom främst, och ägnar massor av egen tid med vart och ett av barnen.

Är det rimligt att man ska kunna klara detta med dom svårigheter man själv har?
Är det rimligt att tro att jag någonsin ska kunna komma ut i arbete, så länge jag ska klara allt detta själv?
Vore det inte på sin plats, att man fick hjälp utifrån att hålla allt flytande? För jag kan då inte hålla något flytande alls, skeppet är ständigt på väg att sjunka.

Tröttheten är obeskrivlig emellanåt, för det tar på krafterna att vara den där goda förälderna som håller reda på barnens läxor och hjälper dom när det är svårt....  uppepå allt annat
Har man missat en massa kunskap då den egna skoltiden gick åt fanders, ja då får man problem.
Jag har fortfarande ångest för det stora arbete i hemkunskapen som skulle varit inne för 3 veckor sedan.
Jag har bett om mer information och struktur..... men det nådde inte fram vad jag sökte efter....

Vi förmår inte? Vem bär ansvaret för de?

Eller är det helt okej att hacka sig in i andras bloggar o ändra inställningar??

Tydligen. Att inte folk har nåt bättre för sig kan man undra.

När jag öppnade bloggen nu ikväll så var hela sidan upp o ner.

Gick in o kollade koderna och upptäckte snabbt en hel rad som jag inte kände igen. Med en jädra massa konstiga tecken.

Plockade bort den, och så var sidan som förut.

Ni som inte bytt lösenord på länge för inloggning i er blogg, ger jag rådet att göra det direkt.

Det är så trist om man lagt ner ett antal timmars jobb, så är det förstört i ett nafs.

Jag ska maila den konstiga koden till blogg.se, och kanske jag får nåt svar.

Det finns oxå någon konstig invalid publiceringstrafik kl 20.00 i bloggen. Det är inte jag själv då jag inte var inloggad där då.

Förbannade skitstövlar som inte kan ge fan i andras grejer....

Något är fortfarande fel, det går inte att lägga in bilder.... TRÖTT jag blir....

Finns det någon bättre känsla, än när man går från ett utvecklingssamtal, och bara känner .... woooow?

You did it my child... you are the best ;)

Min äldste pojk har hämtat igen det han missat dom två sista åren , sedan i julas ;)

Efter dessa två år, med orimlig trötthet, som ibland fick mig att undra om han var allvarligt sjuk, som efter en utredning visade sig vara "bara" underaktiv ADHD, har han nu efter medicinering och lite extra stöd och hjälp, kommit på fötter igen, och höjt sina resultet med råge ;)

Han har aldrig varit mycket för att  göra sina läxor, eller läsa på inför prov. Han har heller aldrig behövt.
När allt plötsligt började rasa i slutet av år 7, förstod vi inte mycket. Han läste inte läxor då heller, av den anledningen att han inte orkade. Han sov mer och mer, kom inte ur sängen på morron.
Frånvaron ökade, och vi väntade...
Väntade på att puberteten skulle vandra förbi.
2 läkarbesök gjorde vi dock, för att kolla blodvärden o annat, men allt var bra.

Jag fick höra många gånger, jamen alla tonåringar är trötta.
Är alla tonåringar så trötta, så dom kan lägga sig varenda dag efter skolan, och sova runt till nästa dag, och inte ens då är pigga nog att vakna till en ny dag?

Så är det för alla...
Ja.... så har alla det.

Nu har han hämtat igen som sagt ;)
Höjt betygen i några ämnen på denna korta tid. Han läser fortfarande inte mycket läxor, men skriver numer VG och MVG på dom flesta prov. Han behöver inte sitta hemma o plugga, det han hör på lektionerna kommer han ihåg, den förmågan har han.

När vi sitter där, så säger mentorn, att jaaaaa, du MÅSTE lära dig att skriva mer på matten...
suuuuuck...

Jag tittar på honom och säger, men snälla du, det är ju precis just det som är ett av hans största problem. Han klarar inte skrivningen.
Jooooo, men du mååste skriva mer, du räknar ut talen direkt när du ser dom, men jag vill veta hur du tänkt, du MÅSTE ställa upp och skriva talen.
?!!???!?
Självklart är det ju så, att eftersom han är så snabb i huvet, och är ett mattesnille utan dess like, så kan det väl ändå inte vara ett problem att skriva talen också.
Jag försökte att ytterligare upplysa om att han borde kunna få ge denna förklaringen muntligt, eftersom han har stora svårigheter med kordination öga/hand.
Men du skriver ju på proven, kommer det då.
Ett sista försök gör jag, med att förklara. Ja, han skriver på proven, han klarar att koncentrera sig den stunden, men det kan han inte göra en hel skoldag, på alla ämnen, energin räcker inte till det.

Behöver jag säga att det inte nådde fram heller?
Jag lägger ner diskussionen, efter att min röst börjar morra, och tinningarna bultar.
Då sonen ligger nära nog ett MVG, och lärarn går i pension efter denna terminen, ansåg jag att min energi kunde läggas på annat ;)

Vi kommer till frånvaron. Och aja baja, titta här, detta är inte bra, oj oj oj, det här är allvarligt, och om gymnasiet frågar efter denna listan, då skickas den dit, och det är inte bra ser du.
Sonen tittar, han läser, och undrar.
Dagarna stämmer inte med det schema dom har.
Plötsligt frågar sonen vilken vecka det är, och eftersom mamma har sån bra ordning, så kan hon svara på det ;)
På frånvaroschemat står det att dom hade prao v 13, alltså förra veckan då.
Jag vet inte om jag missat nåt, men vi hade påsklov här förra veckan ;)

Vi konstaterar då jag och sonen, då vi analyserat detta, att frånvaron är från 2007.
Men nä, det står VT-2008 enligt lärarn så då är det så.
Nåja, han fick ge sig till slut.
Och börjar klaga över höst-terminens frånvaro.

Jag går inte in alls för att analysera detta, då jag anser det helt oväsentligt. Vi vinner inget på att banna sonen för vad som hände i höstas, vi är HÄR och NU.
Och dessutom, så hade han det jäkligt tufft då, och var tröttare än jag vet inte vad.
Självklart är det inte okej att ha hög frånvaro, men det finns en orsak till detta, och han förmådde inte bättre helt enkelt.

Jag bad att få se denna terminens frånvaro, då det är intressant att se om det finns en förbättring, och utifrån det kan vi gå vidare.
Men den fanns ju inte då ;)
Jag loggade in på skol-sidan när jag kom hem, och jag lovar, det går inte att jämföra. Visst fanns det frånvaro, sena ankomster. Men inte tillnärmelsevis som det gjorde förra året.
Alltså har det skett en markant förbättring.
Hur var det nu, uppmuntra positiva beteende, ignorera dom dåliga ;)

Min son sa när vi gick därifrån..
Mamma... du var liiite irriterad ett tag va?
hrmm jo harkel...
Du kunde lika gärna sagt rent ut: FATTAR DU TRÖGT ELLER!!! för sån lät du,  det sa han med ett stort flin på läpparna.

Och jo, ungefär så kände jag också, hur svårt ska det vara att förstå.
Varför ska man stirra sig blind på dom bitar som sonen inte kunnat hantera under förra året, när han nu är på väg uppåt, och hämtar igen det han halkat efter med?

Det som har varit kan vi ju inte göra nåt åt, men vi kan förbättra det som sker här och nu.
Vilket slöseri med tid och energi att sitta och ösa kritik över sonens höga frånvaro under HT-07...
Han kan ju inte gärna göra den ogjord...

MEN trots detta är jag superduperglad, för att det går så bra för honom just nu ;)