Vad är ditt? Vad är mitt?

Det är aldrig onyttigt, att någon gång emellanåt ställa sig själv frågan, : vad i det du gjorde, gjorde att jag reagerade som jag gjorde?!

Jag har en förkärlek i att krångla till språket, att skriva, prata så att du faktiskt inte förstår vad jag säger, just för att jag älskar att göra så ;)

Det är i all välmening egentligen, för att du inte ska somna, för att du ska tänka efter och fundera över vad jag sa egentligen?

Sen är jag väldigt motsägelsefull, för jag vill också att DU är väldigt tydlig emot MIG, så att JAG kan förstå vad DU menar...

Om du inte säger rakt ut vad du vill att jag skall förstå, hur ska jag då förstå vad du vill att jag skall förstå? Förstår du?

Nä, va väl det jag trodde.

Men om jag säger så här: Om jag säger till dig vad jag menar, så är det ditt problem att du inte förstår, för JAG förstår ju vad jag menar och vill att du ska förstå. Sen om det råkar vara otydligt i dina öron, så kan ju inte jag riktigt rå för det, för jag har ju förstått hela tiden.

Men om DU säger något till mig, som du själv är helt införstådd med, så kan du väl ändå inte räkna med att JAG ska förstå det, bara för att DU gör det????

Nu är jag på "bakhumör", och då menar jag inte bullbak-humör i den bemärkelsen, utan "tvärtomhumör".
Eftersom jag märkt att det finns en del som läser här som tar allting bokstavligt, så måste jag krångla till det till förbannelse. Om jag säger att du är dum, så betyder det inte att jag menar det, på riktigt.... men om du säger att JAG är dum, så tror jag att du menar det. Ja eftersom jag är väldigt bokstavlig.

Jag måste lägga över alla mina våndor och ångestattacker på hela världen, för att jag "valde" att tjattra i telefon i 3,5 timma istället för att förbereda allt inför julafton. Ja, för det kan väl ändå inte vara mitt fel, för om du väljer att tolka det så, är det ju faktiskt inte mitt problem.

Nu sitter jag här, och har PROBLEM... för jag har miljoner grejer att göra.... och det är liksom inte MITT fel.
Som om inte det vore nog, så ska jag dra iväg med ungarna i morron o åka pulka. För ni vet väl att oavsett hur mycket som finns att göra, så finns det alltid kvar oavsett ;) En liten pulkapaus förändrar ju liksom inte det.

Men allvarligt"!!!! orkade du verkligen läsa ända hit?`??? Ja, du behöver inte förstå alls, men jag har säkert retat upp någon HEMLIG person, som tror att "den" är osynlig, men är så synlig så jag nästan blir rädd....

Nåja..... hur får man förresten tyst på en som snarkar så fönstertätningen släpper????

Det blir mitt nästa problem.... o allt löser sig ju, utan att du själv behöver göra något åt det.... Det gör det alltid, frågan är bara hur du vill må på vägen dit.
hmmm.... jag väljer att va vansinnig i morgon för att jag inte fått sova inatt pga alla snarkningar (pga=på grund av, fast jag orkade inte skriva ut det) eller så kan jag välja att täppa igen lufthålen, eller så kan jag välja en annan del av huset att snarka på, eller så kan jag hoppas det löser sig automatiskt, helt av sig självt...

Vilket är den enklaste lösningen???

Näääeeee..... jag väljer att skylla på den skyldige... för det var inte MITT fel....

Akta er i pulkabacken i morgon.... sju hål i nacken, i den värsta backen ;)


Kan man få DAMP???

Ja... alltså kan man få mer damp än man redan har????

Tror fanimej det är helt möjligt.

Jag ska åka bort, och tänk det gör jag inter mer än jag måste.

Hur ska man veta vad man ska ha med sig?? Hur ska man veta om det blir regn eller sol? Varmt eller kallt? Eller hur ska man överhuvudtaget kunna veta om barnen kommer kissa ner sig ingen gång , eller 20 gånger`? Man kan ju gissa på ingen gång, och ta med sig ett par byxor, eller så kan man gissa på 20, och ta med just 20 byxor *funderar*

Ja... men OM det nu vore så att det händer 20 olyckor, ja då ÄR det väl ändå bra om det finns 20 byxor??? Eller ???

Kommer barnen vara mer eller mindre hungriga?? Det kan ju oxå vara så att blir det jävligt varmt, är dom mindre hungriga, och då krävs det mer dricka, och vad jag vet väger dricka mer än mat?? Jaha... men då måste jag ju plocka med dubbelt så mycket dricka än vanligt. Men OM det blir kallt, så behövs mer mat... kanske, beror ju oxå på vad som finns att göra.

Okej... men då har jag laddat med dvd-spelare i bilen. Ja för ingen kan väl tro att jag åker själv med en 4 och 5 åring, en ca 6 timmars resa utan sabla mycket underhållning?? Jag kunde ju sjunga för dom å andra sidan. Kan ju funka en stund...  ( dom tycker faktiskt om när mamma sjunger, tro inget annat)

Om man ska bo på vandrarhem, så måste man ta med lakan och så där. Oooj.... det tar ju plats oxå. Och så dom där 20 byxorna.... och matchande tröjor.... ja det blir ju ungefär lika många.
Kamera, data, videofilmer, baddräkter, handdukar, spann o spade... puust... har jag glömt något????

Jag AVSKYR verkligen att åka bort. Varför kan inte folk åka till mig i stället?? Det vore så mycke enklare...

Jag glömde att jag oxå behöver 20 byxor o tröjor.... Det KAN ju vara fullt möjligt att även jag kissar på mig.... om det inte finns tillgång till toa.... Jaaa..... det KAN ju hända...

Måste checka statoil.se om det finns nån lastbil att hyra... tror jag ...

se ya

Jag dog inte.... och kanske överlever jag...

Jag hade en underbar helg där jag fick måla måla måla måla. Jag var "euforisk" när jag kom hem. Jag blev överlycklig när gubben sprang o plockade ner en tavla med en känd konstnär och bad mig hänga upp en av mina där. Och jag blev ännu överlyckligare när han såg saker i mina bilder som jag inte själv såg, och ville plocka ner ännu en tavla och göra om den till mitt eget galleri. Så jag har börjat att hänga upp mina tavlor på den väggen, och det blir ganska häftigt faktiskt ;)

Detta var på måndan, och på onsdag så dog jag.... på eftermiddan dog jag.
På förmiddan var mitt boendestöd här, och hon försökte "bestämma" lite, att NU, är det dags att skicka in papprena till försäkringsbolaget, så vi får ersättning för den stulna moppen som försvann i oktober *harkel*.... (jaaa, jag HATAR blanketter, och jag står för det oxå)
Jag postade dom idag *skrapar med foten*
Hon ger mig så mycket energi och power, så när hon gått så gick jag o tvättade ikapp lite som kommit efter, och likaså när det gäller mitt schema som jag inte ens kolla på under jullovet, så bestämde jag mig för att NU ska jag minsann få ordning på det.
Jag hade ju dataproblem, och blåst datorn, o sen har jag inte orkat installera alla nödvändiga program, så jag kunde synka telefonen med datorn. Men jag bestämde mig för att ordna det på eftermiddan...
jovisst...
Jag synkade, error ... error .....ERRRORR!!!...
Jag försökte flera gånger, och så kom det en ruta på skärmen, "dina kontakter är nu raderade"...
HAHAHAHAHAAA, JÄTTEROLIGT!!!.... fniss fniss....

Alltså datorer kan faktiskt skämta ibland oxå, det vet ni väl!!!
Jag slet upp telefonen, bläddrade..... eeeh TOOOMT!!...
Migränattack, ja det kan man få sådär bara vooops, alldeles säkert.
Hyperventilera är oxå väldigt vanligt förekommande vid dylika händelser.
Jag klickar mig snabbt fram till min almenacka och tänkta struktur.... TOOOOMT!!!...

GAAAAAAH!...
*andas* *andas* *andas*.... majsan, andas.......
Men vet ni, det hjälper inte att andas i en sån situation.
Miljoner miljarder bokade möten och träffar är som bortblåsta... och jag DOOOG!!, ja nästintill.
Jo, Linda, jag lever.... men jag har fortfarande ångest över allt som fanns där, som jag inte har en aning om.
Jag har redan lyckats dubbelboka mig på måndag, då ett tidigare bokat möte försvann, så bokade jag in ett nytt, utan att ha en aning om att det inte funkade.... stööön...

Men jag kan inte göra så mycke, faktiskt.
MEN.... kanske, möjligen går det att hitta infon. För idag så frågade jag sonen varför i helvete jag har mindre plats på hårddisken nu än innan formateringen. Svaret jag fick var att jag kanske inte hade formaterat.
Nä.... och den tanken slog mig idag när jag var i halmstad för träff i länsföreningen, för jag hittade mappar och filer som inte borde finnas där?!?!?!?

Jag har säkerligen "bara" installerat om operativsystemet. Och jag har ett svagt minne om att jag kanske valde att göra så. Sen att jag hade ägnat timmar åt att säkerhetskopiera alla viktiga filer o info, är ju en helt annan historia *gäääslp*

Men då borde det logiskt ligga nån fil på disken med outlook-kontakter och almenacka?? Jag har letat lite, men hade liksom inget tålamod. Men om nån kanske vet var jag kan finna dom filerna så SKRIIIK gärna, för det skulle betyda sååå mycke.

Min arbetsterapeut ringde i onsdags för att bekräfta ett möte nästa vecka, och då fick hon veta att detta hade hänt. Idag fick jag ett mail från henne, och TACK, för det mailet. Jag har försökt att tänka i dom banorna som hon skriver, men inte riktigt kunna landa i det. Det mailet hjälpte MYCKET. Jag klistrar in det här, för det är så fenomenalt, och kan förhoppningsvis hjälpa någon annan.

Jag lever som sagt, men jag tappade fullständigt fotfästet i onsdags, när, som det kändes som, hela mitt liv gick upp i rök ;)

När schemastrukturen ruckas av "oväntad händelse", hur gör man då för att inte hamna i hopplöshetens klor?
Som personer är vi olika och därför finns det säkert många sätt som kan ta oss tillbaka på spåret.

Det som fungerar bäst för mig och många andra är att kunna 1) ACCEPTERA att situationen har uppstått. "Ok nu har detta hänt." Jag kan välja att svära ve och förbannelse över det och slita mitt hår eller effektivt försöka lösa situationen med hjälp av fakta.

Nästa steg kan vara att 2) BESKRIVA SITUATIONEN UTAN ATT VÄRDERA = Du ska inte tala om hur bra eller dåligt  något är utan sakligt tala om hur det är. Det hjälper dig att hålla fokus på fakta.

Nästa steg är att 3) TÄNKA PÅ EN SAK I TAGET. Man kan inte göra mera än det man gör för stunden = i nuet!

Steg 4) är att PRIORITERA. Fundera på vilka aktiviteter som behöver göras först och främst - och vilka aktiviteter du kan vänta med. Om jag upptäcker att ett vattenrör i källaren sprutar ut vatten precis när jag ska hämta mitt barn på dagis... Jag ringer dagis och ordnar att någon tar hand om barnet tills jag kan hämta det och tar själv itu med vattenläckan. När jag har den under kontroll eller maken/makan kommit hem kan barnet hämtas på dagis o s v
Detta scenario betyder att något på mitt schema blir förskjutet OCH SÅ FÅR DET BLI!

R A D I K A L   A C C E P T A N S
Jag tycker inte om att jag har för mycket att göra och att saker blir fördröjda, men jag måste ACCEPTERA att så är fallet. Att acceptera betyder alltså inte att man behöver tycka om situationen som har uppstått.
Acceptans gör livet lättare.


Jag låter mitt inlägg avslutas här....
Jag accepterar att "livet försvann".... så va de bra me de ;)

Jag lever och andas....

och därför finns jag ;)

I min värld så gör man antingen allt samtidigt, eller också gör man absolut ingenting.
Nu är det en "göra-allt-på-en-gång" -period.

Det har hänt väldigt mycket samtidigt sista tiden.
Jag sliter just nu väldigt mycket med att få till en vardagsstruktur som fungerar. Jag är som en häst med skygglappar, jag har ett bestämt mål, och det är att få en fungerande vardag, så jag nån gång kan slippa känna mig så stressad.

Många av er som läser här vet att vardagsstruktur inte är någon självklarhet, och något som kan va jäävligt svårt att få till.
För dom flesta flyter saker och ting på, man handlar, lagar mat, tvättar, städar osv, utan att tänka så mycket på vad man egentligen gör.

Men jag måste tänka på ALLT jag gör, inget går per automatik. Ska jag göra matlista har jag gått igenom i huvet innan vad som kan behöva handlas, så när jag väl ska göra den där förbannade matlistan så orkar jag inte, för jag har ju redan gjort den.... i huvet. Allt som ska göras gör jag egentligen dubbelt upp, eftersom jag måste tänka på hur/var/när jag ska göra det, innan jag sen gör det. (konstig mening)

Därför jobbar jag just nu stenhårt med att finna strategier för att slippa göra allt "dubbeljobb". Jag har med hjälp utav boendestöd funnit ett sätt att få matplaneringen att funka, jag ligger till och med 2 veckor före med middagsplanering och matlista för att det plötsligt blev så enkelt ;) Det har ju aldrig hänt att jag planerat så i förväg nån gång.

För jag behöver inte planera längre, jag har en färdig mall för basvaror som ska handlas, sen stryker jag bara det som jag inte behöver handla.
Jag har också gjort inköpslistan så den följer vägen i affären så jag slipper springa fram o tillbaka, sånt gör mig skogstokig.

Nu ska vi ge oss på att strukturera upp min tid, för när jag inte har koll på den, så blir allt som ska göras stora massiva berg omöjliga att klättra över.

Samtidigt med detta jobbar jag mycket med hur jag kan påverka relationerna i familjen genom mitt sätt att agera. Och det tar på krafterna. Tidigare har jag tagit på mig andras känslor, andras sysslor, andras allt, och det har gjort mig grinig, trött, irriterad för jämnan. Jag kan inte beskylla någon för att jag får ta så stort ansvar som jag gjort/gör. För jag har tillåtit det att bli så.
Nu går mycket kraft till att se hur jag kan göra annorlunda, och inte ta på mig andras saker och känslor.
Det går BRA ;) Jag är inte lika irriterad, för jag lägger tillbaks det på den det hör hemma, direkt.
"nej, det där kan du göra lika bra själv" eller "nej, det där är inte mitt problem/ansvar"

Det är en lättnad som inte går att beskriva varje gång jag lyckas, men skapar förstås en enorm frustration från omgivningen. Plötsligt måste andra ta eget ansvar, och göra saker själva, som jag förut tagit på mig.
Jag måste jobba med detta nu, för jag vill inte vara hemma resten av livet, jag vill ut och göra nåt meningsfullt. Det kommer aldrig funka om det inte sker en förändring, för då kommer jag få ta det mesta ansvaret hemma samtidigt som jag jobbar, och det klarar jag aldrig. Vem gör det förresten?

Som om detta inte räcker så har sonens förnyade utredning precis startat, samtidigt som vi ska börja jobba med sonens tvång och bacillskräck.

Så när jag behöver vila så sätter jag mig vid datorn och löser japanska bildpussel. Då vilar jag min hjärna från all vardagsstress, då det krävs rätt bra med koncentration för att lösa pussel. Det låter ju konstigt hur man kan säga att man vilar genom att koncentrera sig ännu mer. Men ni som vet, förstår nog vad jag menar ;)
Jag skulle ju kunna försöka ge mig på en förklaring för alla som inte vet, men jag orkar bara inte nu.

Nu sitter jag i ABF:s lokaler, då vi precis haft medlemsmöte, jag är ensam kvar, bara en klocka som tickar. Det är skönt, och jag fick äntligen ro att skriva något i min blogg.

Jag lever och andas och finns, mer orkar jag inte just nu.
Men jag läser alla underbara kommentarer ni skriver. Ni är så goa allihop som kikar in och ger cyberkramar. Det värmer och ger mig kraft på vägen.

KRAAAAAMAR till er allihop

relationer, delaktighet, orsak

Att våga inse, att våga erkänna, att människors "oönskade" beteende kan göra dig ilsken, arg, förtvivlad, sorgsen, rädd, är en STOR sak.
Men en ännu större sak , att våga inse, erkänna att DU själv många gånger är orsaken till människors "oönskade" beteende, är en STÖRRE sak.
En så stor sak, så man väljer att fly, stänga av, gömma sig, försvinna.....

När man plötsligt är tvungen att möta "verkligheten", att plötsligt förstå, att JAG också kan påverka hur andra människor agerar och beter sig, då kan det bli jobbigt.

Vi har alla en roll, vi har alla en delaktighet. Ingen av oss är "oskyldiga" när vi får ett helt oväntat bemötande från en annan människa. än vad vi tänkt oss.  Var och en av oss, är en del av den andres reaktion, och gensvar.

Det är tungt den dagen, man tvingas inse, att den "andre" inte är så "konstig" som man från början trodde, utan man själv hade "skapat" den andres beteende, genom sitt eget sätt att vara.

Nu kan det låta som att jag ger ALLA skulden, för ALLAS beteende! Ja, kanske är det så,... eller kanske är det inte så. Vet vi egentligen skillnaden?
Vem bär ansvaret för din medmänniskas beteende? Du själv? Eller din medmänniska?

En sak vet jag i alla fall. Att i bokstavsvärlden, (npf=neuropsykiatriska världen) så är vårt bemötande och miljön avgörande för hur välfungerande en person  med npf kan vara.
Det skulle förvåna mig mycket om det var någon skillnad i ntv-världen. (ntv= normal tills vidare-världen)

Kan vi själva påverka hur andra människor är och beter sig???
Vad tror ni andra, är det möjligt, att vi alla kan hjälpas åt så att vi alla kan fungera fullt ut, på våra egna villkor??

Det är med stor sorg i mitt just nu stora blödande hjärta, jag inser hur mycket man kan skada en annan människa genom att vilja ge för mycket, servera för mycket, finnas till för mycket osv.......
Det är med ännu större sorg i hjärtat jag ser att denna människa som fått alldeles för mycket (eller i många fall oxå för litet) som senare kan sparka undan benen på dig, och peta ut ögonen på dig, utan att blinka.

Går det att hitta något lagom? Finns det något lagom? Vi i sverige är experter på lagom, men ingen kan svara på vad det ordet innebär.
En sak vet jag dock. I bokstavsvärlden så finns det inga lagom.
Antingen eller, svart eller vitt, liv eller död!

Det räcker väl med två val, för jösse namn, vem kan välja?

Men just dessa två "simpla" val, är vår värsta fiende. Det finns inget mitt i mellan.

Det är bara så. Antingen så ger man ALLT, eller INGET.

Har man "allt-eller-inget-barn", så får man hänga med på tåget. Man måste kasta sig handlöst, åt ena eller andra hållet, och hoppas av hela sitt hjärta, att man inte slår ihjäl sig.

Nu har jag tur, jag har "allt-eller-inget-barn", och jag är en "allt-eller-inget-förälder". Det gör inte lika ont att kasta sig, för jag vet redan hur det "känns".

Det svåra är, när en förälder inte vill förstå, hur det känns att vara antingen/eller. Eller inte vill inse, att man VET hur det är.

När man förnekar, när man döljer, då lider man, då har man ont.
Eller???
Om du har brutit benet, så har du ont. Skulle du klara av att dölja det???
Förmodligen inte.

Du skulle söka dig till en läkare.
Om du är allt eller inget, svart eller vit, ostrukturerad, okoncentrerad osv, skulle du söka dig till läkare då?
Förmodligen inte!!
Samma svar på olika frågor ;)
Fundera på skillnaden. Varför är det så "farligt" att söka hjälp för det sistnämnda?
Själv skulle jag föredra det, för det gör inte alls lika ont ;)
Tänk dig själv, att bryta ett ben är ju SMÄRTA... vem vill ha smärta??

;)

Att ha en neuropsykiatrisk diagnos gör inte ont, när man vet vad den innebär. Varför är den då så farlig att ta till sig ibland? Vad tror man ska hända, om man får en diagnos? Dör man då?

Jag klev in i ett rum, med massa frågor, massa papper. Jag var majsan, när jag klev in i det rummet. 10 timmar senare, så klev jag ut från det rummet. Jag var majsan, när jag klev ut från det rummet. En starkare majsan, med bekräftelse på att jag var JAG. Med rätten att få finnas, med rätten att få duga.

Jag önskar, av hela mitt hjärta, att alla får känna känslan, av att få duga och vara precis som dom är.

Godnatt på er alla.....

Socialstyrelsen sammanträder idag....

Idag har då socialstyrelsen sammanträde hela dan i Falkenberg.
Dom ska prata psykisk ohälsa och hur rehabiliteringen kan förbättras. (ungefär så tror jag ;0 )

Självklart intressant, och därför tänker jag sitta där hela dan o spänna ögona i dom heheee
Jomen, klart jag måste lyssna på detta. Och dom vill ha människor med egna funktionshinder med så jag åker dit helt i egenskap av mig själv.

Och så får jag ju träffa BISAM oxå, alltid lika trevligt ;)
(Brukar-Inflytande-SAMordnare)
Så nu vet ni de ;)
Det är två personer i Halland som jobbar som detta, bägge med egna diagnoser. Kan det bli bättre? Någon som är anställd på landstinget för att tillgodose våra behov, och som DESSUTOM har ett inifrånperspektiv ;)

Fram för fler såna arbeten, på FK, Arbetsförmedlingen, kommunen etc etc
Har föreslagit detta många gånger, men huuu så skrämmande, ska dom behöva ha oss rännande runt sig dagarna i ända??

Nåja, vi får se vad denna dag bjuder på ;)

See you later
(kom just på att det börjar kl 9 i falkenberg så jag får nog röra lite på min nu)

Bippoqueer låser fast folk

Ja i ordens rätta bemärkelse, när vi ändå talar bokstavliga tolkningar.

Nu skulle man plötsligt visualisera "vad är det värsta man kan säga till en psykiskt sjuk människa"

que??? finns det nåt du INTE kan säga som är det värsta?


Man fick faktiskt skriva enbart, men så tacksam jag är för alla tips om olika nymodigheter inom dateriet, så klicka jag länkar och fick då möjlighet att visualisera detta tema.

Vadå EN sak?? Ha, det va det ingen som sa... minsann
Bippoqueer fick gå bet ;)
men shape up you know....

ja just de, doften. KAN möjligen dofter fastna i näsa precis som tankar fastnar i huvet???
Säkert fullt möjligt, men nu går ju gränsen för vad som är fysiskt enomförbart och hållbart...

Dock vet jag. Jag kan se utan glasögon ;)



eeh, läser o förundras.... doften??? se utan glasögon???
Jo men DET kan jag faktiskt, just för att jag vill, alltså se utan glasögon haa...

insåg att mina sista rader var rätt så obegripliga egentligen, men det återkommer jag till i morgon.
Ville bara testa att skita i att tänka på hur andra tolkar det jag skriver *ljuger som en häst pruttar*
Men tant rasch skriver om bokstavlig tolkning, därav mina kryptiska rader... fast jag ljög egentligen ;)

Dämpa loss i hjärna, dampa loss i kropphelvetet

Jag skulle åkt till halmstad idag. Det var nån wellness day där, (fast det var just en illnes day, men jag tycker det låter bättre med well *haa*)

Men igår kväll så bestämde jag mig, för att jag ORKAR bara inte. Jag fick fundera över syftet, VARFÖR skulle jag dit?? Jag kunde inte hitta tillräckligt med argument för att motivera denna resa.
Alltså bestämde jag mig för att bli hemma.

Anledningen till tröttheten är väl ALLTET, eller INTET...
Jag har INGEN energi alls, till något. Jag vet varför, och när jag lämnat barnen till dagis idag, så lånade jag lite energi, vet inte varifrån, men uppenbarligen har jag lämnat tillbaks den för nu är den borta.

Jag började med att plocka ur och hänga 2 tvättmaskiner, fylla två, och vika ihop två, och in i garderoberna.
Sen gick jag lös på hallen, ja, jag gick verkligen lös, det fanns inget golv kvar i den, det såg vi inte. men nu är det tomt, det ekar till och me *asg*

Sen dök jag in i badrummet, plockade kläder som kröp överallt, skurade, tvättade, bonade (ja nästanbonade)

Vårt vardagsrum... vad ska jag säga.... ja, energikrävande vardagsrum hade vi. VARFÖR är det fyllt med pryttlar ÖVERALLT????? Jag delade i fyrkanter, det är så jag måste göra, för att orka med.

Jag orkade till och med hoppa in i duschen, innan jag for iväg med äldste sonen till affärn (som jag hastat iväg o hämtat tidigare, han har ju liksom ingen moppe). Handlade gjorde vi för kvällen och helgen, och flängde sen o hämtade tjejerna.

Utmaningen denna vecka, ja... energin till den har inte infunnit sig, men kanske kanske, att jag är fylld med ny i morgon. Om inte, så tycker då jag att jag har utmanat så det räcker för denna vecka i alle fall ;)

Jag fick ett tips från en vän (TACK) att ta tiden när jag gör saker. Jag har inget tidsbegrepp över huvudtaget, vilket jag har förstått mer och mer vidden av, och det är ganska illa faktiskt.
Jag bestämde mig för att välja ut vissa bitar att ta tid på, och det är dom saker som jag oftast skjuter på pga att jag inte har tid (tror jag)
Jag började med tvättstugan igår.
Ta tvätt från tvättkorgen i badrummet, ner i tvättstugan och ta ut två maskiner, fylla 2 nya, hänga 2 maskiner, och vika ihop 2 stycken (dock inte lägga in i garderoben)
eeeh.... det tar ju en hel eftermiddag allra minst, så det kan man ju inte hinna med hur som helst...
det tog 30 MINUTER!!!!!!

??!?!?!??!??
Japp, himla tidskrävande. Men jag tror verkligen att det tar evigheter, därför hinner jag ingenting, och påföljden blir att jag skjuter på allt, tills det blir övermäktigt.

Så idag använde jag sonens timstock, en halvtimmes städa, en kvarts data.
Jag är förvånad hur mycke man kan hinna på en halvtimme!!. Flera gånger fick jag gå och kolla på den om den inte ändå hade ringt utan att jag hört det, för jag hann ju röja satans mycke under den tiden.

Faktum är att jag blir effektivare när jag har en tidsbegränsning. Jag vet att jag ska bli färdig innan det plingar, då har jag inte tid att sätta mig och läsa i en tidning som jag hittar under soffan liksom, och sätter jag mig och läser i en tidning jag hittar under soffan, ja då tar det faktiskt HELA dan att städa vardagsrummet.

Nu är jag dämpad i hjärnan, för kroppen har fått dampat loss idag, men nu är kroppen rejält dämpad oxå.
Är helt säker på att energin återvänder nu, när jag röjt undan lite vardagsstress.

Dagens tips, tidsbegränsa dina sysslor. Maxtid för mig är 30 minuter, sen måste jag vila, och det räcker med 15 minuter, sen kör jag i 30 minuter till. Helt otroligt vad mycket man hinner med, och va nöjd man är med sig själv.

Idag har jag varit DUKTIG!!!!

NÄSTA fredag åker jag till halmstad, då har socialstyrelsen nåt sammanträde hela dan, och det  kan bli intressant ;)

Nu ska jag lägga mina tjejer, som för övrigt är mycke lugnare, när jag är lugnare.

Ha en underbar fredag ;)

Hudiksvall by night

ja, i hudiksvall är man glad, ja i alla fall fick jag för mig de, eftersom det kallas för glada hudik.
Men jag fattar då inte, va inte mycke folk här i rörelse, förutom någon som ramla ihop på gatan av magsmärtor allt medan kompisarna stod och tonårsfyllevrålade runtom "jag får paniiiiik"

Vi fick undan dom och bad dom dämpa sig, la på jackor, och lugna killen som hyperventilerade. Han kunde inte andas pga smärtorna i magen. Ambulansen kom snabbt, och då lämnade vi platsen.

Nu har jag lagt mig på kudden, dödstrött.
Det var en lång tågdag, dessutom så satt vi i tyst avdelning. Eller tyst och tyst. En tyst vagn borde ligga antingen allra längst fram i tåget, eller längst bak, för sånt jävla spring det va fram o tillbaka till den där satans restaurangvagnen. Sånt blir jag galen på, detta rännande.
Men jag trodde väl åtminstone att man fick andas i en tyst avdelning på tåget, men det var knappt.
Vi satt lutade över bordet och VISKADE i princip (ja, jag KAN viska oxå, jag KAN va tyst oxå, men det är kanske inte så vanligt förekommande haha), men då vänder sig kärringen bredvid min medresenär och säger att det är väääldigt svårt att läsa när vi pratar. Hon blir irriterad (alltså min medresenär) och sa att hon aldrig varit med om att man inte får lov att prata alls i en tyst vagn.
Jo, snäser kärringen, men inte heeeela tiden!??!?

Kanske skulle vi varit snabba att värva henne till attention, för har hon så stora problem med att läsa när någon pratar så har hon uppenbarligen problem med att sålla ljud, och då borde hon vara medlem hos oss minsann.
När hon gick av i stockholm så läste vi på hennes ryggsäck, -  - - - - lärarförbundet - - - -  ja, om hon inte klarar av ljud så ska hon banne mig inte jobba som lärare heller. Eller oxå har hon förbrukat sin tid som lärare och fått tinnitus på köpet av alla gapande ungar ;)



och här skulle fortsättningen vara på kvällen vilket innehöll mycket gapskratt som vanligt, men då jag aldrig lär mig att spara INNAN jag trycker på skicka, och internet gick ner, så försvann den delen (förundrad över att ett stycke ändå fanns kvar).
Jag orkar minsann inte försöka återskriva de, för de orkar jag inte.

Nu ska jag lösa lite japanesiska bildpussel innan ögona trillar igen.
nattiii nattiii

Attention ordförandekonferens

Idag åker jag till hudiksvall och deltar i extra årsmötet och ordförandekonferensen.
Ska bli jättespännande, och än mer spännande är att några dagars ledighet kommer väldigt lägligt nu.

Jag behöver verkligen verkligen en paus från barn och vardagsstök, därför har jag valt en tyst vagn på tåget för att alldeles försäkra mig om att det inte sitter nåt dagis runt mig hela vägen ;)

När jag är är iväg sådär, och får lite egentid, då vill jag då verkligen inte omringas av andra barn.

Vi är många som åker samma tåg, allt ifrån skåne upp till uddevalla (från attention då alltså) så valet av tyst vagn kan ju bli lite knas här hrmmm, ett gäng npf:are som pratar heeela tiden haha

Vi får väl sätta oss i restaurangvagnen och leva rövare.

Är det någon mer som ska dit??

Jag kommer att ha min ständiga följeslagare vid min sida, ja alltså inte gubben nu, utan min DAAATOOOOR ;) så jag kommer allt att kunna rapportera vad som händer.

Nu ska jag se om jag kan få packat klart, brukar funka bäst att göra det samma dag som jag åker, för då hinner jag inte vela i val av kläder, det får bli som det blir i stället ;)


Prioritera! Que?!?!?

Va förnåt? Jag hör så dåligt nuförtiden.

Idag var vi på möte med vår samordnare. Ja tänka sig, vi har fått en sådan, som ska knyta ihop alla kontakter och insatser vi har och kontrollera att dom är rätt, och att dom leder till något.

Jag blev arg idag. Det är sällan jag blir riktigt arg och dessutom visar det så. Dumt kanske men så är det.

Vi prioriterar olika jag och gubben, och alla insatser just nu riktar in sig på att tömma, rensa, sälja, skänka, kasta etc etc.
Och självklart är det bra. Men hallååå, slutar livet att rulla på för de?

Då plötsligt faller ALLT i vardagen, för att fokus har flyttats. Det går liksom inte att göra bägge och... och så är det ju, är vi på ett ställe kan vi inte samtidigt fokusera på nåt annat.

Och jag blir GAAAALEN.
Om inte jag har en fungerande vardag, struktur med rutiner så har jag heller ingen energi att ta tag i något annat heller, som att rensa och kasta osv.
För all min energi går åt till att överleva i ett ständigt kaos.

Jag blev förbannad, "jag är TRÖTT på att allt handlar om rensning i källarn, jag SKIITER i den jävla källarn, jag vill att det funkar HÄR och NU, med planering, handling, mat, tvätt och städ".
Alltså det verkar inte vara någon som fattar hur frustrerad jag är över detta, att allt i vardagen faller medan alla är fokuserade på vad som ska göras i källarn. Och jag står och faller samtidigt.

Jag funkar inte överhuvudtaget just nu. När jag säger att jag vill också få ordning i skåp, lådor och utrymmen som jag använder dagligen, så får jag till svar att ja, det tar vi sen, nu är det källarn först.
Men NEEEEEJ, för mig är det inte källarn först, den kan jag stänga av, radera ur min hjärna. Men jag kan inte radera kaoset i det dagliga stöket, för det har jag runt omkring mig hela tiden, det kan jag inte sudda bort.
SEN när vardagen funkar, DÅ kan vi fortsätta i källarn.

Det har varit en oerhörd hjälp för mig när jag startade damptantsutmaningen, det får mig att bringa lite reda i det dagliga kaoset, och jag blir nöjd, pigg och glad.

Sen pratade vi om målen vi ska uppnå på sikt, att planera för födelsedagar (ja, folk fyller visst år oxå, vilket vi upptäcker typ dan innan), att det ska finnas kläder efter årstid i god tid innan det är 20 gr kallt o ingen har vinterkläder.

Just nu är vi i ekonomisk kris, men det hjälper ju inte, kläder behövs lik förbannat. Då säger samordnaren, att man faktiskt inte måste åka till Ullared och köpa en hel garderob till alla samtidigt. PRIORITERA!
VAd behövs? Stövlar JA, fodrade regnställ JA, vinterkängor JA... Behövs mer byxor NEJ...
Så va det bra me de.
Jasåååå, gubben o jag tittar på varandra under total tystnad.... jaaaa, säger gubben dit har vi inte kommit än...  Tääänkte inte på de. Vilket fint uppvaknande, att man faktiskt KAN åka till ullared och "bara" handla det nödvändigaste, absolut nödvändigaste.
Jahaaa, det kändes mycke lättare och då ska jag nog kunna skrapa ihop till de oxå, haha...

Jodå, det är kul med galna npf-folk, men fanken så tungt det kan va ibland oxå, när man faktiskt inte alls får ihop det, eller förstår det allra väsentligaste, som att prioritera.

När jag prioriterar, så är antingen ALLT livsviktigt och måste lösas samtidigt, eller så är INGET viktigt, och allt lämnas ogjort.
Hur va det nu? Allt eller inget, svart eller vitt, liv eller död.....

Det är en npf-ares berg o dalbanevardag!

svoooooooooschhhhhh

Jag gör INGENTING!!

Idag har jag inte gjort någonting, inte igår heller, eller förrgår.....
Så säger jag jämt, och jag läser på många bloggar just samma sak, att man gör ingenting.

Men är sakerna vi gör bara av värde om andra kan SE det??
Om jag inte har gjort ett skvatt hemma på en hel dag, men gjort andra saker som tex:

FREDAG:
gett alla barn frukost, kört till skola och dagis
ringt 3 viktiga samtal
gått igenom månadens räkningar
hämtat mediciner på apoteket
städat garderoben
fört över pengar till sonen
hämtat barn på dagis och till affären för att köpa chips
nattat barnen med sång och saga
tänka på alla miljoner saker jag ska göra i morrn, nästa dag, o nästa o nästa...
(och sen stupade jag i säng kl 8)

LÖRDAG:
suttit med yngste sonen och läst biologi
åkt runt för att leta bräda till skyltarna till dagis och öppna förskolan
måttat och ritat ut formen på en skylt
sågat ur skylten, (varav 40 minuters letande efter verktyg GAAAARRHHHH)
börjat fräsa kanterna på skylten (då jag tröttna för jag inte fick det som jag ville)
myst med barnen innan läggning
tänka på saker jag ska göra i morrn, nästa dag, o nästa o nästa
nu stupade jag i soffan

Men jag har då inte gjort nånting alls...
Och jag blir ARG, grinig och sur, för att jag känner mig onyttig och slö.

När jag gör en lista såhär så blir det en massa saker, kanske inte mycket för någon NT-person, men för mig är det alldeles tillräckligt. Mer än så orkar jag inte, och flera av sakerna drar mer energi än jag egentligen har.

All min energi går åt till att irritera mig över allt jag INTE gör, istället för att glädja mig och vara stolt över det jag faktiskt får gjort. Därför blir jag trött, och energin räcker inte att ta tag i det som "syns".

Och min irritation går ut över alla andra. När jag tömt all reserven på att tänka på allt jag skulle, borde göra, så klarar jag bara inte av att någon ber mig om hjälp med något annat.

Allt är inte vad det ser ut att vara. Det människor ser av mig, är min energireserv, som verkar vara mer energi än vad någon enda människa har.

Hur lär man sig att sluta slösa energi på att tänka på saker man inte gör???

Lär dig rutiner människa!

Var inne och läste ett inlägg hos damptanterna och blev så sabla upprörd så jag var tvungen att gnälla av mig lite här oxå.

Tant Vass skriver om frustrationen över att alla förståsigpåare vet precis hur man ska komma till bukt med sina svårigheter. RUTINER skaffa dig rutiner.
Ja, det ÄR bra med rutiner, men det är ju det som är det största problemet.
Hon är överlycklig över sina sakletarnyckelringar, men får då höra att det är väl bara att lära sig lägga dom på samma ställe, så är saken biff.

Bara?
Det tog mig två år innan min bilnyckel alltid befann sig på samma krok varje gång jag skulle ha den. I två år kämpade jag med att få in en rutin på att hänga upp nyckeln.
Så visst går det, men det tar TID , och det tar framförallt ENERGI.
För man kan inte jobba med att få in 20 olika rutiner samtidigt, 1 på sin höjd 2 st. Man hinner ju dö och begravas en sisådär 220 gånger innan man har jobbat in rutiner för alla sina svårigheter.

Varför ska nu Tant Vass kämpa med rutiner för nycklarna nu när hon löst problemet med bortsprungna nycklar?
Är det ändå inte bättre att lägga sin energi på sådant som faktiskt MÅSTE fungera, men som inte gör det?
Som att komma iväg till affären och köpa mat, och sen också laga mat, det är ju ändå en livsnödvändig sak, men långt ifrån självklart enkel för många av oss.

Varför finns det hjälpmedel om vi inte ska använda oss av dom?
Förresten så hjälper det inte alltid att ha en rutin att alltid lägga nyckeln på ett ställe. För många är dom gånger, då man kommer på att man glömt något EFTER man tagit ner nycklarna från sin krok, springer in och hämtar det man ska ha, kanske letar en stund först naturligtvis eftersom det man skulle ha inte självklart ligger på samma plats som alltid. På vägen efter letande lägger man ifrån sig nyckeln... nånstans,... och ja, så får vi börja om sakletar-rundan för då är nycklarna puts väck, för kom inte och tro att jag vet var nånstans jag la ifrån mig dom.

Vem är smartast då? Tant Vass som kommer ifrån problemet med sakletarnyckelringar, eller jag som kämpat i två år för att få in en rutin som krävt enormt med energi?
Svar kommer i nästa veckas rutinrunda..... ;)

Sen så hittade jag en länk hos samma inlägg till vegangeekgirl , och hon hade hittat en sida med metoder, på hur man hanterar explosiva barn (tänker inte själv länka dit, för det vill jag inte)
Där ska man straffas om man inte städar på sitt rum tex, då blir man av med någon ägodel.
Man ska bli hemskickad varje gång man stör i skolan osv (orkar inte läsa för det var på engelska, och så blir jag bara irriterad)

Hur många kan räcka upp en hand på att straff/konsekvensmetoder funkar på oss och våra barn?
Många räcker nog inte upp alla händer alls...

Om någon skulle slänga allt det som jag sprider omkring mig i huset i syftet att få mig att sluta med det, så skulle det få precis motsatt effekt. För det första så skulle det skapa en sån enorm stress, och stjäla så mycket kraft ifrån mig att ALL energi skulle gå åt till att inte försöka sprida mina grejer. Och OM någon skulle kasta mina saker, ja... jag behöver nog inte säga nåt om det. Det är ett övergrepp i allra högsta grad, mot någon som faktiskt inte förmår att bringa reda i kaoset när det blir för mycket.

Idag har jag o hemteamet stått i 1½ timme och sorterat alla barnkläder i storlek i påsar. (finns det så mycke kläder o köpa)
Jag behöver hjälp med att komma igång med såna jätteprojekt, jag behöver hjälp att stanna kvar när det blir tråkigt och jobbigt. Om nån skulle slänga alltihop bara för att jag inte kan ta tag i det, vem skulle det gynna då?
Ja inte mig, jag skulle fastna i detta trauma och förvandlas till en 3 meter hög grizzlybjörn med pungsvett....

Vi har inga rutiner, vi behöver rutiner. Vi behöver många gånger hjälp med att skaffa oss rutiner, om det är av en annan person, eller ett tekniskt hjälpmedel spelar inte så stor roll.

Det handlar ändå om att i slutändan få ett fungerande och bra liv. Vilken väg man tar för att komma dit, måste väl ändå vara upp till varje person...

Man MÅSTE hålla ordning ( får man så fint höra emellanåt)
Jag BEHÖVER hålla ordning för att må bra.
Men jag KAN inte, hur jag än kämpar och försöker.
Ni som inte förstår hur det kan bli sånt kaos för många av oss, som inte kan förstå varför det är så svårt.
Ställ er själva frågan "Skulle jag vilja ha det så kaotiskt i mitt liv, skulle jag vilja leva så"?
Ni svarar förstås "nej, det vill jag inte".

Nähä, va märkligt, det vill inte vi heller, varför gör vi det då?
Svara på den frågan om ni kan....


Hyper/Hypo - ADD/ADHD

Ja nu har jag och fundera på igen, vilket väl inte är direkt ovanligt alls, att jag funderar alltså.

Ikväll har vi haft medlemsträff för vuxna med npf, och vi skulle väl prata vardagsstruktur var det tänkt, då många har svårt att få ihop just vardagen.

Men som vanligt så pratar vi om allt, och helst lite till ;) 
 Jag har ju alltid upplevt mig själv som Hypo, har alltid varit väldigt trött, även som barn. Jag har inte haft nån ork, ingen energi alls, och svårt för att komma igång med saker osv osv.
Så gott som dagligen har jag mer eller mindre däckat runt ett-tvåtiden, då har jag absolut inte orkat mer. Lite beroende på miljö och aktivitet har det ju också haft, men så har det sett ut. Har kunnat sitta hela dagar utan att göra ett skvatt, har inte orkat.

Men saken är den, att jag inte upplevs som sådan, tvärtom, intensiv med miljoner bollar i luften, högt tempo, mängder av ideér och projekt. Alltmedan jag fortsatt att hävda, nää jag är hypoaktiv, och har alltid varit.

På mötet ikväll så pratade vi mycket om intensiteten, och att köra i 300 knyck mest hela tiden.
Då kommer det igen, näää jag är då inte hypo alls, jag är MYCKET, tillrop, kommentarer, nåt gapskratt rakt ut i luften, ideér etc etc..... eeeh, men vad kommer då min egen upplevelse ifrån som är motsatsen`?

Jag känner igen mig mest i min äldste son, att inte orka göra massa saker, inte orka umgås, utan vill mest sitta hemma.

Men..... har funderat nu en stund på hur VAR jag egentligen, och hur ÄR jag??

Jag VAR intensiv, jag ÄR intensiv. Har alltid startat igång med det ena projektet efter det andra, ofta utan att avsluta det. Har haft 4-5 jobb samtidigt (alltså ja inte precis samtidigt, jag har ju varvat dom över dygnet liksom)
Alltid på, tjohooo jaaa det gör vi, och det och det och det.....
Men det jag kommer ihåg, det jag minns är hur trött jag alltid varit. Funderar på varför det är just det jag minns och upplever hos mig själv, och inte att jag egentligen alltid varit väldigt intensiv?

Kan det vara så att den förlamande tröttheten varit så jobbig att hantera, att det är den jag hunnit med att märka av när den kommer/kommit??
Att min intensiva, hyperaktiva sida inte upplevts som jobbig för mig`? Jag har kanske helt enkelt inte haft tid att tycka det är ett problem i min framfart, för det är ju så roligt när det händer saker?

Vi pratade om att det inte KAN eller FÅR vara för lugnt. Det MÅSTE liksom hända saker. Vi kom överens om att det är väldigt skönt att se en tom vecka i almenackan, att inte ha den späckad med saker, bara för att upptäcka nån dag senare att den plötsligt från ingenstans är proppfull`?!??!?
Jamen då blev det genast ett problem, att ha en tom almenacka, och fyy så sabla tråkigt, och man SKAPAR nya saker, projekt, anledningar till att göra ditten och datten osv osv....
Man liksom LETAR upp något man måste engegera sig i , eller fördjupa sig i, för man KAN väl bara inte göra ingenting???

Jag var väldigt tyst och tillbakadragen som barn, satt mest still, för jag orkade inte. Förmodligen så tog det så sabla mycke energi att bara orka med dagarna att jag helt enkelt inte hade kraft att släppa ut min hyperaktiva, kreativa sida.

Ja, jag får ge mig. Jag varken är eller har varit hypoaktiv egentligen, det är bara jag som av nån anledning upplevt mig så.
För när jag ser tillbaks nu igen, efter att återigen uppmärksammats på hur intensiv jag är, så ser jag ju en helt annan sida plötsligt. En Majsan i ständig fart, mot nya projekt och utmaningar.

Nu får jag ju terapera mig lite alltså, här sprack ju hela min bild av mig själv, som trötta, håglösa majsan.. hmmmm
Fast efter medicineringen med concerta så orkade jag ju plötsligt resa mig upp från soffan och ta mig för de där måstena på ett annat sätt.... medans min son tex kunde sätta sig ner i soffan och ta det lugnt.

Så nu fick jag inte ihop det igen... hur hänger nu DET ihop??
Egentligen spelar det ju inte så stor roll, Hypo hit eller hyper dit, det viktigaste är väl att man kan lära sig hantera livet där man befinner sig.

Hur har du upplevt/upplever dig själv? Inte vad omgivningen anser, utan du själv....

Hmm..... det här får jag nog smälta lite mer känner jag...


Jag har anmält en blogg

Detta är första gången som jag anmäler en blogg, och förhoppningsvis den enda och sista.

Jag har aldrig haft problem med att andra har andra åsikter, hur skulle det se ut om alla tyckte lika?
Jag har också all rätt i världen att ha mina åsikter utan att bli kallad för både det ena och det andra.
Dessutom är det inte bara jag som blir påhoppad och kränkt utan 90% av befolkningen, som anses vara mördare, våldtäktsmän, ohyra och svin i största allmänhet. Detta är inget annat än en form av rasism.

Därför har jag anmält blogginnehavaren med stöd av detta inlägget som jag klistrar in härunder:
Därmed avslutar jag diskussionerna kring detta fortsättningsvis, och kommer framledes att radera ev kommentarer från personen ifråga.


Fundamentalister (Mig själv) Publicerat fredag 19 september 2008 09:50


   Att min ton då har blivit lite hård i samband med ärtan beror på att allt tyder på att hon saknar tom grundläggande insikt om sin omgivning samt en grundläggande allmänutbildning som man tar för givet att folk har. Eftersom jag lagt ner otroligt mycket tid av mitt liv på naturvetenskap, historia, beteendevetenskap, neurologi och genetik plus en rad andra ämnen. När en person kommer och påstår att jag bara snackar skit så förväntar jag iallafall att man är något insatt i det man klankar ner på. Nu fattar jag att hon knappt förstår någonting i sin omvärld och har en egen fantasibild som hon vägrar att släppa, samt blir helt rabiat om någon grundar sina åsikter i stor kunskap och fakta vilket leder till att man inte har samma uppfattning som henne. Jag har mina gränser också, och vid total okunskap och ovilja går min gräns för tålamod.


   Just det här inlägged riktar sig till folk inom min genetiska grupp som blir marginaliserade med olika fabrikerade diagnoser. Påstådda diagnoser som saknar vetenskaplig och medicinsk grund. Men är stödd av vissa personer inom min grupp som  t.ex Majsan som jag anser beteer sig som en indoktrinerad politisk el religiös fundamentalist.

   Emot personer som henne så är det helt omöjligt att få rätt för att dom uppvisar beteende som personer får i små isolerade sekter. Och man måste avprogramera dom med en verklighetsbild som vi andra har och successivt få dom själva att komma fram till den här insikten. Men det skiter jag i för att jag tycker hon är en ärthjärna.

  
Inom min grupp så har det visat sig ett visst behov av en viss grupptillhörighet som går att förklara. Vissa har ett större behov än andra av oss då. När det kommer till den här typen då så sannolikt hade hon inte fått adhd diagnos och blivit medlem i RF-A så hade det säkerligen yttrat sig på något annat sätt. Om hon dumpar några underliga kommentarer som är aggressiva, hatiska, underliga etc så får väl resten av oss ha lite överseende med henne då. Men förhoppningsvis så slipper jag henne framledes nu.


   Jag har ju kopplat nu att hennes okunskap är omfattande och att hon lyssnar på precis ingen, samt blir väldans knepig om man ifrågasätter hennes sektliknande organisation.

   Man kan alltid hoppas på att hon inte knepar mer på min cyberhörna, eftersom det är ett irritations moment. För mig är det inte lönt att försöka förklara längre för henne eftersom hon saknar grundkunskaper inom alla områden som jag pular med.

   En uppfattning som är svår att kombinera idag äro. Personer som får Adhd/AS diagnos skapar en egen bild av vad Adhd/AS är, som inte är förenlig med den kliniska bilden. Ofta då så får man utgå att vi skapar oss en egen bild av diagnoserna som utgår från hur vi själva fungerar eftersom dom säger att vi har det här och det här. Eftersom den kliniska bilden inte är förenlig med våran självbild, så drar man olika slutsatser om varför den kliniska beskrivningen är så missvisande. Eller så läser man något helt annat när man tittar på texten som beskriver den kliniska bilden.


   Jag har haft lite duster med Majsan efter hennes knepade påhopp på mig. Om just hon läser detta då. Jag har lixom från start inte varit intresserad av dig och vad du pular med, att jag dividerat och dribblat med dig beror på att jag tyckte ditt påhopp på mig var helt obefogat. I hennes verklighet så betyder Funktionshinder, Handikapp, Neurologisk nedsättning någonting annat än i resterande världen, vad hon tror att det är skiter jag dock i då.

   Just av dom som får någon av alla olika diagnoser som finns för våran genetiska grupp har ju givetvis olika personligheter som alla andra, och vissa är uppenbart otroliga ärthjärnor. 

   Varför min grupps egna självbild är svårförenlig med Neurologin och Psykiatrin beror på att ofta så berättar dom endast en vag bild av vad dom olika bokstävs kombinationerna betyder så att dom flesta utgår från sig själva. *Efter just jag då har fått denna diagnos, så måste den stå för hur just jag fungerar som person*.


    Det som är konstig är att läkar och neurologers bild inte överens stämmer med verkligheten. Utan just fysiologiskt och intelligens mässigt så beskriver dom majoriteten. För att sen påstå att våran grupp har t.ex 10% mindre hjärnvolym och lägre IQ än snittet, fastän det bevisligen är motsatsen.

    Just det här att bara för att man befinner sig i våran genetiska grupp, så betyder det ju faktiskt inte att man är beläst och kunnig, samt hyser en viss IQ över snittet som majoriteten av oss har.

    Det tog ett tag innan jag kopplade att hon har anknytning till RF Attention. Men det förklarar ju mycket. Att försöka snacka och resonera, samt förklara vissa saker som vad den kliniska bilden är osv. Det har varit helt lönlöst och som att snacka med en religiös fanatiker.


   När hon är inne och läser material hos sin organisation, så kanske det hon föreställer sig att hon läser, och sen vad det i verkliga världen står konkret nerskrivet överens stämmer.


   Jag har under en viss tidsperiod försökt att förklara på lite olika sätt, om vad min negativa inställning till psykiatrin grundar sig i som jag idag har. Vad det beror på och var jag har fått allt material som lett till det. Men det har inte lett till mycket.

   För att dra en fin liknelse som är värdig vår genetiska grupp. Några år sedan så såg jag ett repotage om en Afrikansk snubbe som var rasist och skinnskalle. Han ansåg att han själv var sämre än hans nazist polare, och egentligen så borde dom göra sig av med han, för att han var en lägre stående varelse då. Hans resonemang var ju då inte så värst klok, med tanke på hans egna ursprung. Men självhat yttrar sig på lite olika sätt då.


   Det var barnläkaren Leif Elinder som uppmärksammade just att RF-Attension är sponsrade av dom som tillverkar det statliga amfetaminet för mig, samt så har jag läst att FN har varit på Sverige och US, och tyckt att det är olämpligt med tanke på att dom är partiska och har en väldigt hög utskrivning av amfetamin gämfört mot andra länder. Leif Elinder har i Sverige fått utstå flera påhopp av sekten RF-A som med iver vill att kids ska ha droger och ingen som har någon bokstavs diagnos klarar sig utan. Att L.Elinder ifrågasatte det kloka att ge barn droger istället för att anpassa miljö och skola till dom, fick ju konsekvenser för han. 


   Nåja, av en tillfällighet och lite tur så hittade jag en vetenskaps community som förhoppningsvis kan hjälpa mig vidare med vissa luckor, som inom genetik och kemi samt lite andra skojjiga ämnen.


Fortsättning - Vilken typ av ADHD har du?

Ja, nu hade jag ju släppt det där mer eller mindre, men det finns ju fortfarande en liten halvprocent som har svårt för att släppa taget om saker, vad nu det i hela fridens namn kan bero på. Jag kan ju bara prata för mig själv då, och eftersom jag har AS, så är en utav dom krångligare egenskaperna med detta just att fastna i saker och inte komma vidare. Sen av vilken anledning andra fastnar i saker är inget jag ska beblanda mig i

Klistrar in senaste kommentaren i ämnet härinunder, så får ni själva dividera fritt. Jag ääälskar när det händer saker ;)

Well mina vänner. Med tanke på att det har varit menings skiljaktigheter här då. Jag har lagt ut en hyfsad bild av vad jag har menat nu på min blogg nu när den har börjat fungera igen.

Min uppfattning om våran grupp är kanske inte likadan som många andras då. Men till skillnad från andra teorin om oss, så stödjer sig min modell (som jag assistar med att utveckla tillsammans med andra) ganska så ingående i arkeologi, historia, genetik och en rad andra områden, samt med konkreta bevis.

Likheten med neurologin är att det är genetiskt, vilket är det enda dom bekräftat istortsätt. Sen att vi skiljer oss från mängden.

Faktumet att Concerta produkter fungerar på oss kvarstår. Sen kan jag förklara varför dom gör det åxå på ett kanske lite mer ingående sätt men men.

Det som skiljer det jag och vissa andra forskare etc säger i motsatts till psykiatrin är att våran grupp är inte resultatet av en hjärnskada eller negativ avvikelse. Vilket jag anser är ett väldigt självdestruktiv och felaktigt sätt att se sig själv med, speciellt om det absolut inte handlar om det.

Majsan:
Jag vet inte Mikael vad du stödjer detta på, men VEM/VILKA är det som säger att vi är resultatet av en hjärnskada eller negativ avvikelse?? Du är kvar  i ett annat århundrade, det ÄR inte så längre, och vi lever NU!!! JAG ser inte mig själv som hjärnskadad, och jag kan ärligt säga att jag inte känner någon med npf-diagnos som ser sig själv som hjärnskadad. Det är ett synsätt som du skapar själv. Det får stå för DIG, och ingen annan.

Även om många här har verkat trott att jag tagit det jag säger ur mössan, påstår att vi inte finns osv, jag kan ha missuppfattat det åxåx lol, men what ever.

Majsan:
Jag har inte sett att någon påstått att du tagit det ur mössan det du säger, och ingen har heller påstått att vi inte finns, i alla fall inte i denna bloggen, så ja, det har du nog missuppfattat ;)

Grejjen är ju så enkel att jag försäker förklara att psykiatrin har absolut inget att stödja sig i vetenskapligt.

Och på samma gång så stöds mina åsikter och den här teorin i en uppsjö av fakta och forskning inom flertal vetenskapliga områden.

Hur som helst så. Vi och våra kids är i en genetiskt grupp som skiljer sig ifrån 80% av befolkningen. Om man ser till vår egen grupp, och umgänge sins emellan oss så är vi varken avvikande eller sjuka på något sätt, snarare tvärtom. Om man har våran etik och moral som norm, så blir en större del av 80%gruppen kategoriserade som psykopater vilket förklarar varför vi visar stor ovilja att ha göra med dom, samt att vi mår så pass dåligt av dom.

Majsan:
Återigen Mikael, det här är DITT sätt att se på saken, och det är just det som skrämmer mig i ditt resonemang. Det vore samma sak som att säga att jag skulle säga upp bekantskapen med 2 av mina barn, som inte har diagnos, att jag inte skulle vilja ha med dom att göra och att jag skulle må dåligt av dom.
Mikael, vakna upp!!!! Snälla rara, för din egen skull. Det är DU som ställer dig vid sidan av och gör dig så annorlunda och utanför. Kan du inte se det? Alla människor behövs, på ett eller annat sätt. Jag BEHÖVER NT-människor (Normala Tillsvidare eller NeuroTypiska, hur man nu väljer att säga). Jag behöver dom för min överlevnad. Ja självklart hade jag klarat mig ändå, men utan att ha någon att få stöd och hjälp av, som vet hur det "ska" vara i vardagen, så hade mitt liv varit bra mycket tyngre än vad det är.
Du är arg, för du anser att dessa 80% tycker du är hjärnskadad. Kanske har du haft otur och träffat på oempatiska människor enbart, det kan jag inte svara på. Men svara mig på en sak.... Vad gör dig då, till en så mycket bättre människa som mosar dessa 80% under skosulan som ohyra, skadedjur och virus???
Kan du någonstans under din bitterhet och ilska se, att du gör precis likadant som du upplevt att andra gjort mot dig? Jag kan nog inte annat än att fälla en stilla tår, av medlidande.... 
 

Jag tycker det är tragiskt att många inte orkar säga ifrån längre, säga ifrån till dessa typer inom psykiatrin som kallar oss och våra kids för jobbiga, knepiga och bara är till besvär, vi är överflödiga för samhället som helthet och är trasiga produkter som endast kan långtids sjukas.

Saken äro att, mer närmare sanningen är att det är våran minoritets grupp som har svarat för mesta av mänsklig utveckling dom sista 25.000åren, kreativitet, intuition, uppfinningsrikedom osv. Att vi framställs som hjärnskadade är så enkelt för att dom verkligen tycker illa om oss, det här finns det över 3000års bevis på. Och bara i Sverige så finns det bevis på omfattande övergrepp på våran grupp under 80år minst, som lett till dödsfall, tvångs sterilisering och marginalisering. Folk får ju ta det här på vilket sätt dom vill, men jag klassifiserar 80% gruppen som ohyra, skadedjur, virus etc och vill inte ha någonting att göra med dom, sen tycker jag det är synd att många personer inom min grupp lyssnar och tror på deras gojja.

Majsan:
Mikael.... 3000 års bevis... fine. Själv lever jag på 2000-talet, och är rätt nöjd med det faktiskt ;)

Här är sista om det här som jag droppar inne hos dig, och enda skälet är för att vi har med största sannolikhet samma ursprung och är mer besläktade än du kan ana. Sen får ju var och än ta ställning i vad dom anser själva.

Majsan:
Ja, det är säkert mycket möjligt att vi är besläktade (bevare mig väl) Men jag väljer att se framåt, vad jag kan göra för att förbättra min situation NU och FRAMÅT. Vad som hänt 3000 år tillbaks i tiden ,kan jag inte göra så mycket åt, och väljer därför att lägga min energi på sånt jag kan påverka HÄR och NU!!!.... Så har jag tagit ställning ;)

Åjo, jag tog bort kommentar bekräftelsen på min blogg ett par dagar efter. Eftersom jag knapp kom in på min blogg så ville jag inte ha grunker liggande som kunde vara vad som helst om jag inte kom in på bloggen själv.

Tjing och hörs damen.

Majsan:
jadu.... herrn säkert hörs vi... ;)


Vilken typ av ADHD har du?

Jag vet i alla fall vilken typ jag har. En ny kommentar har lagts till min samling ;)
Jag lägger in den här, och kommenterar samtidigt själv. Det är långt, och jag ber om ursäkt för detta, men när 2 personer med svårigheter att komma till punkt ska diskuttera så blir det lätt såhär ;)
Jag svarar med röd text, på kommentaren med svart text, och citerar med blå, det personen tidigare skrivit


Du påstår att jag vilseleder andra, men jag tycker det är konstigt att du anser dig vara en adhd expert, eftersom du inte verkar ha läst mycket om det. Du vägrar att ta till det forsknings resultat, eller att andra har en annan syn på adhd damp än du själv. Om du kan hejda dig med förolämpningar, så har jag tänk att ta reda på varför jag och resterande passerar igenom en diagnos modell som bara är fiktiv helt utan grund. Du för gärna delge mig dina kunskaper i det här, jag har aldrig sagt att jag är allsvetande, eller har mest rätt av alla som du påstår att du har. Om du väljer att ha blint förtroende för psykiatri och att inte ifrågasätta alls så är det ok för mig.



ooops, när har jag påstått att jag är en ADHD-expert??!?!? Det är något du själv läser in, inte något jag själv har skrivit eller sagt. Jag är möjligen ADHD-expert när det kommer till mig själv, och MIN diagnos, och hur JAG fungerar. Men jag är inte expert på mina barns diagnos på samma sätt, eftersom jag aldrig kan veta hur dom tänker och känner, såvida dom inte talar om det då förstås. Jag är däremot oerhört intresserad, och läser ofantliga mängder om ämnet, både det som finns att läsa om motståndarna till diagnoserna och dom som hävdar att dom finns.

Vad jag sedan väljer att tro på, handlar ju mycket om jag kan känna mig "hemma" i något av det jag läser. Just nu väljer jag att tro på den diagnos-modell som du beskriver, för att den beskriver mitt sätt att vara och fungera. Jag har långt ifrån blint förtroende för psykiatrin, vet inte vad du fått det ifrån, men hittar du någon annan som har tillstånd att göra en npf-utredning så får du gärna återkomma om saken ;)


Men trots allt jag läser om ämnet, så är det som lär/lärt mig mest att träffa andra, vuxna, föräldrar, barn. Jag lär mig nya saker varje dag om ämnet, och hittar hela tiden nya infallsvinklar. Men gemensamt för dom jag träffar är att dom fått en omfattande utredning gjord. Inte bara ett frågeformulär på 14 frågor där man ska ha ett visst antal "rätt" svar för att få diagnos.




När man läser om amfetaminbruk under längre tid så står det ganska klart att det blir motsatt effekt. Det slutar med att man är ganska förvirrad, aggressiv och tar dålig beslut. Jag vet inte hur länge du har käkat concerta, men gränsen ligger mellan 3-6år, vad ska du göra sen? Eftersom concerta är en drog så måste man successivt trappa upp den eftersom kroppen anpassar sig också.




Ja, det har jag också läst. Jag har också läst att det då handlar om MISSBRUK. Missbruk med en bra mycket större dos än den som finns i concerta. Sen så är det aktiva ämnet metylfenidat. TIDIGARE skrevs det ut ren amfetamin till människor med den här problematiken, men sedan concerta godkändes 2002 med det verksamma ämnet metylfenidat så har man gått över till det vid behandling.

En 18 mg concerta innehåller 18 mg metylfenidat (metylfenidathydroklorid), detta att jämställas med en som missbrukar då doserna kan ligga på allt från 200mg till 1000mg och kanske mer. Då kan till och med jag räkna ut att man till slut blir allt det du beskriver.

Jag har i endast enstaka fall hört om dom som ökat dosen av olika orsaker, men snabbt gått ner eller slutat helt då effekten blev nåt helt annat än önskvärt.

Däremot så hör jag oftare motsatsen, att man går ner i dos, eller gör uppehåll, antingen under en längre period, eller tex har uppehåll på helger och semestrar.

Jag träffar ofta personer som tagit concerta/ritalin i många år, utan dessa symptom du beskriver.


Detta är inget man kan läsa sig till, eftersom det inte finns några vettiga studier på vad långtidsanvändande har för positiva/negativa effekter. Att lyssna till andra, är den bästa källan till kunskapsinhämtning vi kan få. Då jag är engegerad i en förening för människor med dessa diagnoser, så träffar jag väldigt många, och jag lär mig något nytt varje dag.

Studier visar också på att barn/ungdomar som får möjlighet att medicineras tidigt löper mycket mindre risk att senare hamna i tunga missbruk och kriminalitet. Det är fakta.


I Sverige så har vi generella begreppet Damp där alla bokstavsdiagnoser går under. Men vi använder inte damp modellen att ställa diagnoser. Utan blandar DSM med ICD systemen. Under Damp så har vi Adhd/Add/ osv, det är rena snårskogen. Det här att du säger att det bara finns adhd typ 1, förstår du inte att skämtet blir på din egen bekostnad?



Du menar alltså att alla bokstavsdiagnoser går under begreppet Damp??? Jag måste fråga vad du fått det ifrån? Damp är likställt med ADHD, med den skillnaden att det också beskriver en motorisk problematik, vilket inte alltid är rätt när det gäller människor med ADHD-problematik. Det finns lika många med ADHD som är otroligt duktiga motorisk, som det finns dom som har stora motoriska svårigheter. Ja vi kan ju bara ta Per Fosshaug som exempel för att beskriva någon som inte har den problematiken.


Damp-begreppet har tagits bort, då det inte är en internationellt gångbar diagnos. Man använder alltså inte den världen över, därför sätter man nu diagnos ADHD, och ger tillägget motoriska svårigheter för dom som har den problematiken.


Ja, jag skrev att det bara finns adhd typ 1 i ett tidigare inlägg. Möjligen missade du min ironi, eller möjligen, du gjorde allt det.


Läs meningen igen, så kanske du förstår:


"Jag kvalar numer in i den enda formen ADHD typ 1 som finns... enligt mik...*harkel*.. 66... *harkel* , ja ni vet ;)"

    Det finns 3 typer av ADHD

  1. 1. I huvdsak hyperaktivitet/impulsivitet

  2. 2. I huvudsak uppmärksamhetsproblem

  3. 3. En kombination av dessa.

Den ADHD som dom flesta pratar om är den kombinerade, och som många så fördomsfullt tror det handlar om när man pratar om diagnosen.
Därför missar vi alltför ofta dom barn som har i huvudsak uppmärksamhetsproblem, då dom inte stör, och ser ut som dom lyssnar och förstår. Det gemensamma för alla 3 är svårigheter med koncentration/minne, fast det ger sig olika uttryck beroende på person.



Det enda som är bekräftat i dag är att en ca 10% grupp i samhället får liknande problem, pga lite varierande skäl. Idag så heter det adhd, om man får 8 rätt av 14 hos tokdoktorn, sen spelar det ingen roll vilka rätt man ska ha. Eftersom det finns säkert 4-5 olika grupper i 10% gruppen så är det väl där det landar, sen så brukar dom smyga in schitsofreni och manodeppressiv som under diagnos. Det går lixom hand i hand med adhd diagnosen.


Oj, du måste verkligen ha hamnat helt fel vid din utredning, då förstår jag mycket väl varför du ifrågasätter din diagnos, om det enda dom grundar den på är 8 rätt av 14 frågor?!?!

Dom flesta utredningar som görs för att ställa diagnos innefattar flera hundra frågor och olika tester, och handlar i tid på mellan 8-10 timmar sammanlagt. I alla dessa frågeformulär, så finns det frågor som behandlar just de andra diagnoser du skriver om, och beroende av svaren du ger på dessa kan man ana om det finns andra psykiska problem bakom. Därtill samtal med psykolog/läkare/psykiatriker, är också avgörande för diagnossättning.




Nästan alla inom psykiatri, medicin och neurologforskning anser att man får bäst resultat av kognitiv terapi. Det enda skäl till att man kör amfetamin i 5% av befolkningen är för att det är billigare. Det må vara så att du är nöjd med din diagnos men det behöver ju inte vara så för resterande av världen.


Men självklart inte, jag vet många som ifrågasätter sina diagnoser, inte bara just ADHD då. Det är ju upp till var och en, om man accepterar sitt sätt att fungera ;) Och KBT vet jag är ett ypperligt redskap för att lära sig förändra sina beteende. Sorgligt nog finns det inte tillgång till det överallt, det borde vara som en del i behandlingen av ADHD.

Det enda du hittills har varit är offensiv, förolämpande och vägrat ta till dig något. Det misstag som alla verkar göra är att dom tror att just deras adhd benämning, även jag tidigare, är det som är adhd. Sen så trodde jag att en stor del av kidsen led av PTSD som dom införlivat i adhd begreppet.


Men nu måste du hjälpa mig att förstå, för nu lägger du över allt det som du håller på med på mig?!?! Gör ALLA verkligen misstaget att tro att just deras ADHD-benämning är det enda rätta? Jag har hittills inte träffat på en enda med diagnos som hävdat att just deras ADHD är den enda rätta benämningen. Däremot träffar jag dagligen på människor UTAN diagnos som hävdar att det bara finns en typ av ADHD, pga att dom helt enkelt saknar kunskap. Man ska inte tro något om något, man bör veta. Det räcker ju med att läsa det du skriver, så ser man vem det är som hävdar att en typ av människa är det enda rätta.

Jag citerar från din egen sida:


"Jag kan lätt säga att jag äger kusnkapsmässigt på min lilla grupp som jag kallar Tiger modellen (Nalle Puh) för att det inte ska vara så abstrakt. Tigger beskriver oss väldans bra tycker jag. Eftersom jag tycker att Jante är en stor nolla så är inte jag rädd att säga att jag är bäst i världen på just min Tiger grupp."


"Den här skillnaden gör att jag + mina 10% är betydligt mer kreativa och uppfinningsrika och förmodligen står för 99% av uppfinningar dom sista 35-50.000 åren. Grundlagt Filosofi, Teologi och monoteistisk Religion, Matematik, Medicin och Läkekunskap, Byggnads och Konstruktions tekniker, Konst och Kultur, all form av Vetenskap etc etc etc.....

Och ni andra 90% är bra på att vara otrogna (och göka på allt som rör sig), springa, sjunga och spexa, göra som man blir tillsagd och piska getter. Thats about it....


När man lägger upp det så här, på ett mer rättvist sätt så anser jag att min grupp är klart mer fördelaktig."

Vidare hävdar du att alla med ADHD är köldresistenta, vippar med tårna innan dom ska sova, har snabb inlärningsförmåga etc etc. Har man inget av detta, så har man heller inte ADHD.


Citerar igen:

"Eftersom alla vuxna som har "Adhd" jag kommit i kontakt med har haft trassel med att dom inte pallar med värme, plus att dom kokar över då och då. Jag har för mig att du inte hade det, så jag betvivlar på att du har Adhd på vårat sätt som är genetiskt."


Vem är det som hävdar att sin egen ADHD är den enda rätta benämningen. Du eller jag??



Mellan 1941-43 så var sverige ledande i dödsfall på "psyk" istutitioner, vi slog tyskland överlägset. Sen EL behandlingen som var så lysande, tvångs sterileseringar osv, det är samma kategori av människor som satt en etikett på dig. Vetenskapligt så har dom absolut inget som stödjer dom.


Jag ser det inte som jag fått en etikett satt på mig. Jag ser det som en beskrivning av mitt sätt att vara, och fungera.

Jag intresserar mig för det som är sannolikast. En del i adhd begreppet fungerar som dom gör pga DNA. Lika lite som att det är en psykisk sjukdom att ha 2 armar så är det att fungera på mitt sätt. Men det kan vara så att du har rätt, och kan förklara för hur dom normala fungerar, det är varken du eller jag som är normala då, men men.


Vem som är normal eller inte, ska jag inte ge mig i kast med, för det har varken du eller jag rätt att avgöra. Och VAD är normal? Hur är man då?

Sen så, du har fel med mediciner åxå, gå in på Fass, eller ring sjukvårds rådgivningen. Det som undanhålls är att en förhöjd seratonin nivå tillsammans med concerta/amfetamin kan leda till döden. Och medtanke på att Skitz och mano behandlas med seratonin preparat så... Concerta är klassifiserat som narkotika preparat. Vilket inte zoloft eller lyrika är. Bara för att någon bestämmer sig att jorden är platt så betyder det inte att det stämmer.


Jag förmodar att det är serotonin du menar, och inte seratonin som du skriver. Jag läser ofta på fass, jag ger inga mediciner vare sig till mig själv eller mina barn utan att först skaffa mig information om dom. Beträffande Lyrica, (som det ju stavas) så ges den till epileptiker, personer med generaliserat ångestsyndrom, neuropatiska smärtor. Vanliga biverkningar är känsla av upprymdhet , förvirring, nedsatt uppmärksamhet, minnesstörningar m.m. Verkar vara en fantastisk medicin att ge till någon med misstänkt ADHD som har mycket av dessa problemen redan innan. Dessutom är det en medicin som måste sättas ur långsamt, till skillnad från concerta som man kan sluta ta direkt. När vi då pratar om beroende...

Zoloft används till personer med depression, ångestsyndrom social fobi, PTS etc. Så ja, vi kanske ska ta det hela högen istället då vi förmodligen lider av PTS pga uppväxtförhållande i missbruksmiljöer?!??! Zoloft är också en medicin som ska sättas ut långsamt för att undvika biverkningar. Ingen medicin är egentligen ofarlig. Men en sak vet jag, jag ger hellre ett preparat till mina barn som inte ger långvariga biverkningar vid utsättning, än tex antidepressiva som kan ge biverkningar upp till ett par år efteråt. (om det nu inte krisar så dom MÅSTE ha hjälp av antideppressiva). Ibland kan det vara nödvändigt under en period.


Om du ser os-ringarna framför dig, och så sätter du in dom olika diagnoserna i varje ring, ADHD, Asperger/autism, tourettes, dyslexi/kalkyli, IPS/borderline.

Så får du en visuell bild av hur dom olika diagnoserna går in i varandra, det ena utesluter inte det andra, och det är ofta mer regel än undantag att man har problematik inom fler områden än bara ett.

Hur man sedan väljer att hantera det, är helt och hållet upp till var och en.


Personen har nu tagit bort möjligheten att kommentera öppet på sin blogg, och även raderat mina kommentarer. Själv tycker jag det är intressant med olika åsikter, och att kunna föra en öppen debatt om olika frågor. Tål man inte att få mothugg, kanske man ska sluta blogga??

Mitt huvud är en torktumlare

Det var ett bra program. Dom fick med väldigt mycket. Jag är extra glad för att dom tryckte så mycket på skolans del i det hela. Att skolan har ett stort ansvar för att hjälpa dessa barnen.


Vad jag däremot saknade var lite mer fokus på dessa barn som faktiskt inte är bråkiga och stökiga, utan dom tysta barnen. Det var bara en liten snutt som belyste detta.


Yngste sonen lämnade soffan efter halva tiden, och gick och la sig. Jag blev förvånad, för han brukar va jätteintresserad. Det var precis när dom pratade om utanförskap och att inte passa in.

Men han har ju alltid haft kompisar och fått vara med.

Men allt är ju inte alltid som det ser ut på ytan. Jag vet ju inte hur han känner och tänker.

Han kan ju känna ett enormt utanförskap även om det inte ser så ut.

Just det avsnittet berörde mig oxå djupt, för så var det för mig. Jag kände mig enormt utanför och annorlunda, och jag förstod aldrig heller varför det var så. Det sociala tempot gick alldeles för snabbt för mig.


Jag tyckte emellanåt att det var jobbigt att se filmen, det gjorde ont i hela mig. Sorg över att ha behövt leva i sånt kaos hela livet utan att förstå varför eller få någon hjälp.

Men samtidigt var det underbart bekräftande. Att få känna, det här är JAG.

Speciellt när Annika Sundbaum-Melin berättade om sig.

Med tårar i ögonen lyssnade jag till när hon beskrev mitt liv, samtidigt med en stor lättnad.


Sorgligt är också att majoriteten har gått ut med låga betyg från grundskolan och inte har någon utbildning.

Jag hoppas för guds skull att det sker en förändring i detta. Kan skolan bara ge rätt hjälp och stöd från början så har barn med ADHD alla förutsättningar i världen att kunna skaffa sig en bra utbildning.

Det härliga ändå är att många har lyckats och är framgångsrika utan utbildning.

Men alltför många hamnar ändå snett i livet och det gör mig sorgsen. Återigen spelar skolan en viktig roll för att hjälpa och förhindra att barnen senare hamnar i kriminalitet och missbruk.


Det var intressant att dom också tog upp detta med fördomar, att man inte kan ha ADHD om man är duktig på saker. Det skrev jag ju om häromdan, det är en jätteviktig bit att lyfta fram mer.


Jag är oerhört tacksam för att mina barn får rätt förutsättningar att klara skola och få ett bra liv.


För er som missade den kommer den i repris på lördag kl 12.00 på tv1.


Det går också att titta på webben http://svt.se/svt/road/Classic/shared/mediacenter/index.jsp?&d=34858&lid=lista_1236681&lpos=0

skriv per fosshaug i sökfältet. Det är den andra länken "mitt huvud är en torktumlare" i listan som är dokumentären.


Kram till alla kämpande NPF:are därute ;)


Intervju med Per Fosshaug

För er som missade morgontv idag (vilket jag gjorde själv, då jag råkade försova mig) *mutter*
så kan ni se den om ni följer länken.
Intervju med Per Fosshaug och Annika Sundbaum-Melin.

Tjingeling ;)

http://www.svt.se/svt/road/Classic/shared/mediacenter/index.jsp?&d=37720&lid=lista_675072&lpos=3

Skriv in per fosshaug i sökfältet uppe till höger, och klicka på länken "mitt huvud är en torktumlare"

Sakta förändring i NPF-huset ;)

Innan sommarn la jag ut ett brev som jag läste upp på ett närverksmöte.

Jag klistrar in ett stycke därifrån, något som jag haft svårast att hantera känslomässigt. Det är alltid en sak att VETA hur saker ska vara, men att få det GJORT är något annat.

Det värsta jag varit med om på länge, är när jag kommer till ena sonens bmx, och ALLA barnen har integralhjälm, och skydd. Alla utom min son. Han har vanlig cykelhjälm, jeans och tröja. Egentligen får han inte cykla då. Kan någon föreställa sig hur det känns som förälder, att se detta? Att känna blickarna? Den där mamman är ju helt oansvarig, som inte bryr sig om att hennes barn inte har rätt skydd. Veckan därpå hade vi fått fatt på hjälmen som glömts hos en kompis, men veckan gick så fort, så ytterligare utrustning fanns inte. Det har gått 4 veckor sedan den gången. Han cyklar fortfarande endast i integralhjälm, och vanlig klädsel.

Jag kommer på det, inför varje träning, men då är det så dags. (om jag nu råkar komma ihåg att det ÄR träning)

När man läser så kan man gott tro att jag faktiskt är just oansvarig. Dom som känner mig vet att jag är allt annat än just det. Jag vrider mig ut och in för att få det att bli bra.

Jag jobbar just nu stenhårt, för att lösa EN sak i taget. Inte som förut, när jag försökte få ihop allt på en gång, med resultatet att inget blev gjort för att jag helt enkelt inte hade nån energi kvar.
Nu har jag lagt in BMX-träningen i min handi, så jag säkert ska komma ihåg den.
Jag har bett gubben att komma hem lite tidigare på onsdagar så jag kan åka dit med sonen, och vara med där under träningen och var delaktig.
Lite lättad är jag nog dock då jag ser att det inte alls är många föräldrar där under träningen, vilket faktiskt behövs ibland då tränan behöver hjälp ute på banan av olika anledningar. Dom kör ju faktiskt vält emellanåt oxå ;)

Efter mycket letande på nätet så fick jag igår e-middag ÄNTLIGEN tag på det han behövde. Det är inga billiga saker vi pratar om så jag har letat begagnat.
Förut hade jag inte ordnat detta direkt, utan åkt hem efter träningen. Jag är INTE pigg på kvällarna ;)
Men trots att jag var svimfärdig, så körde jag 5 mil en väg för att köpa utrustningen.
Crosströja, skyddsväst och knäskydd i ett paket. Allt för 700:-
Bara skyddsvästen kostar från 1000:- och uppåt.

Ni kan ju bara ana hur bra jag mådde efteråt, trots att jag var helt slut.
Sakta men säkert betar jag av en sak i taget, och min stress minskar för varje gång.

Kanske det någon gång blir lättare att vara en damp-tant...


Tidigare inlägg
Dagens namn:

Bloggens startsida

Sök i bloggen