Anders Eklund
Jag tänker på alla dom som funnit runt honom genom åren, familj, släkt och nära vänner.
HUR är det möjligt att någon kan dölja dessa mörka jävliga sidor, utan att dom närmaste har haft en aning?
Jag tror säkert att det är fullt möjligt.
Vad är det som gör att Anders inte gett sig på bästa vännens barn, under alla dom gånger han har kört dom i sin buss? Är det så att han låter dom vara som han känner? Och hur klarar han det? Då KAN han ju i så fall styra sina impulser, på något sätt.
Min mage knyter sig, när jag tänker på Anders vänner och familj. Vad vet vi om dom vi har runtomkring oss? Vad vet vi om dom har några svarta, mörka sidor?
Det gör mig rädd och orolig, att människor som Anders kan leva ett till synes normalt liv, där alla upplever en snäll, sympatisk och hjälpsam person, för att plötsligt röva bort och mörda någon.
Min mage knyter sig än mer, när jag tänker på att dessa människor faktiskt FINNS, även om dom som tur är inte är så många. Men 1 sådan person, är fanimej 1 person för mycket.
Jag har alltid varit nojig när mina barn är ute på egen hand, jag kan väl inte direkt påstå att jag är mindre nojig efter det som hänt med lilla Engla.
Men man kan ju inte gå omkring och vara orolig jämt, det orkar man inte.
Dessutom så är det ju så att dom flesta övergrepp begås av någon man känner.
"känner" jag dom jag känner?
Faktum är att jag ofta tänker på vilka som finns runt omkring mig, och vilka dom egentligen är. Kan jag lita på dom?
Hemska morgontankar.... men tänkvärda.
Mina djupaste tankar till lilla Engla, och hennes familj.
Usch ja... Det där är tankar man helst inte vill tänka... Att de kan finnas var som helst. Vi pratade med barnen om det härom dagen... Att man inte alltid kan se på människor hur de är....
Hoppas din dag blir fin i alla fall =)
Kram på dig..
Jag hoppas sannerligen att man "känner" dem man känner. Men många av dom här brotten begås ju tyvärr av "sådana man inte hade en aning om".
Det som jag känner är oroväckande för min del, är att jag blivit misstänksam mot alla som pratar med mina barn som jag inte känner. Som 80-åriga grannfrun som rensade rabatterna ute på gården och som E började prata med.
Och vad vad det som hände som gjorde att C absolut inte ville till sin avlastningsfamilj?
Vi vill ju inte gå och bli paranoida, men hur hanterar man sånt här?
Ja, ondskan har ett vanligt ansikte, det är inte så lätt att upptäcka vem som bär på ondska
Vicke
Ja du... hemskt. Tänk att man säker ha ngn i ens närhet...granne, arbetskamrat, gammal kompis eller så... som går med tankar och käsnlor som Anders, som inte alltid platsar in... vem vet.
Det är tufft att vara förälder, man ska ge barnen ansvar..men också värna om dem..HUR går det ihop??
Jaa du vännen det är ett svårt ämne du tar upp. Hur gör vi för att prata med barnen om integritet och personliga värderingar utan att skrämma upp dem för allt och alla? Hur vi gör vi för att skydda dem? Troligen så gott vi kan vilket var exakt det Englas mamma gjordel. Jag tror att det är därför hon ändå kan hantera situationen. Hon vet att allt var en tillfällighet och att hon gjorde sin mammaroll det bästa hon kunde. Vilket var mycket bra efter vad man läst. Vad skulle man kunna göra mer, ärligt? Inte en aning......
