Det går lite mode i att blogga om vedervärdiga händelser, antingen för att man just behöver skriva av sig sin frustration, eller oxå, för att få fler läsare till sin blogg.

Vilken anledning man än nu har, att skriva om vidriga människor (som verkar ploppa upp som svampar ur jorden för tillfället), så finns det just en orsak.

Anledningen till att jag väljer, att skriva om just Josef på Dammstrasse i Amstetten , är av helt andra orsaker än dessa bägge jag nämner här ovan.

Skulle ni veta anledningen, så skulle ni förmodligen hålla med mig om vartenda ord jag skriver här under.

Men eftersom ni inte vet det, så kommer dom flesta av er som läser detta, reagera starkt, mot det jag skriver.

Jag ska inte skriva om Josef. Jag väljer att fokusera på hans fru, Rosemarie.

Josef, ja, han är ondskan personifierad. Det han gjort, den människa han är/varit, kan vi ta avstånd ifrån. Vi väljer genast att rikta vårt hat mot honom, för det han har gjort, det kan vi "ta på", vi kan direkt ta ställning och bestämma oss för att detta är helt oacceptabelt och fruktansvärt vidrigt och sjukt, (förhoppningsvis så tycker 100% av befolkningen det, även om jag inser, att det finns allt för många som strax kommer att ta efter hans sjuka handlingar.... tyvärr)

Rosemarie,

Mamman till Elisabeth, vem är hon? Vad står hon för? Vad såg hon hos denne man, när hon träffade honom?

Åh, han var så vacker, så självsäker, så kunnig, så omtänksam, så, så såååå fantastisk. Tror ni inte det?

Jag kan lova er, att det var just det hon tyckte.

Är han fantastisk?

Vad anser Elisabeth om det idag?

Jag ser bilder på henne i tidningen, jag läser om henne, jag hör hur det berättas om henne, den stackars mamman, som under alla år har blivit fullständigt lurad av sin man, som nu blir omhändertagen av ett kristeam, för att bearbeta detta fruktansvärda, som hennes egen man gjort mot hennes egen dotter, och barnbarn.

Jag är hemskt ledsen, men jag kan inte tycka synd om henne.

Det hon nu behöver krishjälp för är mot sitt dåliga samvete, och gastkramande ångest, för att hon låtit sin dotter och barnbarn genomlida detta helvete under alla dessa år.

Varför försvarar vi alltid den "ovetande" parten, som i detta fallet är mamman?

Varför utreder vi inte dennes delaktighet i det hela?

För delaktig är hon, i allra högsta grad.

Hon har låtit detta ske, hon har medvetet blundat för sanningen. För kom inte och inbilla mig, att man inte har en aning, om att ens barn sitter gömd i källaren under den egna bostaden.

Kanske man kan undgå det under några månader, men 24 (TJUGOFYRA ÅR)!!!!!!

nä, aldrig att jag köper det.

Rosemarie har med all sannolikhet varit lika kuvad, manipulerad, duperad som hennes dotter varit, och av rädsla och skräck för sin man inte vågat agera. MEN, och det är ett stort MEN

Hur kan rädslan för en annan människa, vara så stor, så att den överbryggar kärleken till dina egna barn, så att du offrar densamma för att "skydda" ditt eget liv?

Hur kan du välja bort dina barns och barnbarns bästa, för att själv kunna leva vidare?

KAN du leva vidare, och hur mår du?

Ja, tillräckligt bra vill jag påstå, för att helt enkelt "strunta" i ditt eget barn.

Jag läser artiklar, jag tittar på nyhetssändningar, och allt fokus ligger på pappan, och hans vidrigheter, som han utsatt sitt barn , sina barn, barnbarn för, (vilket man nu väljer att säga)

Mamman, är det så synd om, hon har ju inget gjort, hon förstod ingenting.

Ärligt, jag kräks.

Nej, hon har inget gjort, och det ska och bör hon straffas för, just för att hon INGET gjort.

Sätt henne i samma isoleringscell som pappan, låt henne sitta bredvid honom resten av livet, och kanske, ja kanske, kan hon då någon gång "vakna" och inse vilken jävla skitstövel hon gift sig med.

I mina ögon, är hennes brott värre än det pappan har gjort. Som mamma ska du skämmas, om du låter dina barn utstå sådan tortyr. Skämmas, ja, det är väl långt ifrån tillräckligt, egentligen.

Du har alltid ett val. Du har ansvar för ditt liv, dina barns liv. Rosemarie valde bort sin dotter för sin man.

Jag har läst någon artikel, av någon enstaka journalist, som antyder just det jag skriver. Men av rädsla för sitt jobb, kanske, eller av rädsla för sanningen, av rädsla för att sticka ut, så är budskapet förtäckt, mesigt, och fullständigt meningslöst i sammanhanget, så man vill bara kräkas.

Tala klarspråk.

Det gör jag nu. Våga säga sanningen, våga stå för det du tänker.

Jag vågar lova en sak. Väldigt väldigt många, har tänkt dom tankar jag nu skriver. Men det stannar just vid bara tanken, för man får inte lov att anklaga en MAMMA för något alls. För en mamma, är alltid en mamma, och anses i dom flesta fall som helt oskyldig.

Vad är det som säger, att det är pappor i första hand som misshandlar sina barn? Jo, media förstås, är snabba på att döma papporna.

Liknande mammor, finns också. Men mörkertalet är stort. För en mamma, nej, hon gör ju inte så mot sina egna barn. Därför kan hon "agera" i tysthet.

Vilket får mig att undra vad som gör en mamma, till mer kärleksfull förälder än en pappa?

Det är väl ändå dags, att vi vågar säga det vi tänker. Är det så farligt? Tja, sanningen, den kan vara farlig, och framförallt gör den jävligt ont många gånger. Men gör det mindre ont att ljuga om den?

Jag kan satsa mitt vänsterben på, att dottern, Elisabeth, inom det snaraste, kommer att fullständigt hata sin mamma, för att hon inte har skyddat henne, och hjälpt henne och barnen ifrån sitt fängelse?

Hur mycket sätter du på det?

Förhoppningsvis lägger sig hatet och ilskan tids nog, men hålet i hjärtat, som hennes mamma långsamt grävt upp, kommer alltid för all framtid att vara , just ett hål.