Får vem som helst bli lärare??
Nu har det gått för långt, och snabbt går det också.
Idag gick informationen fram till sonen om vad som beslutats bakom vår rygg. Dessutom har det tagits fler beslut. Fredagens engelska med den engelskspråkige assistenten togs också bort, av den ofelbare pedagogen som anser sig ha bättre undervisning. Självklart får hon stöd av den godtrogne rektorn.
Tyvärr är jag också snabb. Så här behandlar man inte mitt barn, och inget annat barn heller för den delen.
Därför har jag nu sänt ut mail till bägge rektorerna, berörda lärare och assistenter.
För att riktigt vara på den säkra sidan på att informationen når fram, gick det en kopia till verksamhetschefen i kommunen, och ordförande i för- och grundskoleförvaltningen.
Nu har dom lekt färdigt på den skolan.
Här är mailet jag sände för en stund sedan:
/
Jag vet inte vad som pågår i skolan bakom min rygg, men idag kom M hem och var fruktansvärt ledsen.
På utvecklingssamtalet i Måndags tog vi upp att lektionerna med M.H - SV/ENG inte fungerar.
Med en alldeles för stor grupp där merparten av eleverna har svårigheter/diagnoser behöver man inte vara ett geni för att förstå att det inte kan fungera.
M vägrar gå på dessa lektioner då det är ostrukturerat och stökigt och man kastar suddgummi på varandra.
I dom allra flesta fall är det omgivningen som framkallar elevernas oönskade beteende. Något att lägga på minnet.
Vi beslutade på mötet att M skulle få gå hos G även på fredagar, då M har gjort stora framsteg hos honom.
På måndagar skulle han få vara på Tyskan då B hade lovat honom att få prova några gånger.
Lovar man ett barn något, så håller man det, och allra helst när det handlar om ett barn med autism.
Jag fick senare på eftermiddagen ett samtal från M (gympaläraren) med bekräftelse på att denna lösning var okej.
Varför kommer M hem idag och säger att han inte får gå hos G på fredagar, ej heller tyskan på måndagar?
VEM anser sig ha rätten att ändra ett beslut som redan tagits? VEM anser sig ha rätten att sparka undan benen på mitt barn?
M är en människa, med känslor och tankar som oss andra, inget avfall som man slänger runt med för att själv framställa sig i bättre dager.
Hur tror ni att han ska klara något överhuvudtaget i skolan om ni behandlar honom som något hunden släpat in?
Hela tiden dubbla budskap, massor förändringar. Är ni ute efter att sänka honom, så är ni på god väg att lyckas.
Jag har begärt av C att få titta på vad M arbetat med på hennes lektioner under terminen, och vad hon grundar sin "varning" på.
Jag har ännu inte fått se något av detta. M var godkänd i svenska i våras, och jag har därför ställt frågan till C vad som hänt som gör att han plötsligt inte når målen.
Inget svar där heller.
Jag har frågat M vad han får göra på engelskan och svenskan. Han svarar: Jag får mest titta på....
Varför upplever han att det är så? Och hur ska han kunna komma vidare, om han känner att han inget gör?
M behöver specialutbildade pedagoger som stöd i sin undervisning.
Vad har C för specialpedagogisk utbildning som gör att hon anser sig ha kompetensen att ensam undervisa M i Svenska och Engelska?
På devtalk står det att läsa (trots att inget negativt skulle stå där) att C gör bedömningen att M inte når målen i år 9.
Hur kan man som lärare 2,5 år innan elevens examen spekulera i om han når målen eller inte?
Då är det ju inte eleven som är problemet utan en lärare som redan har gett upp. Då ska man fråga sig om den läraren ska fortsätta undervisa den eleven?
Har man valt att arbeta i skolan för barnens skull, eller sin egen? Jag upplever att man kör över M och hans önskemål, och så behandlar man inte ett barn.
Vill därför påminna om FN:s barnkonvention....
Jag accepterar inte att man ändrar på beslut som tagits, och därmed skapar ett kaos för M som påverkar hela hans skoldagar.
På måndagar går han hos B, onsdagar och fredagar hos G, så som vi bestämde.
(Tyskan är inget permanent utan denna terminen ut)
Jag är på kurs hela dagen i morgon, (fredag) och därför inte anträffbar.
Är det någon som har frågor så finns jag utanför expeditionen på skolan Måndag 1/11 kl 09.10 - 09.45
M.J
/
Utvecklingssamtal - Hur går det för sonen?
I det stora hela så går det BRA!!! Bättre än man nånsin kunde ana.
I matematik ligger han på nivå för årskursen (7:an), men han tar inte samma väg som sina klasskamrater dit, utan jobbat sig fram på andra sätt.
Jag minns att någon sa för ett år sedan att han inte nådde upp till särskolans läroplan.
Jisses han måste vara världens snille min son, som på ett år plötsligt klarar grundskolans läroplan.
Eller KAN det möjligen vara så att han aldrig fick chans att visa att han faktiskt kunde?
KAN det vara pedagogerna som brustit i sin förmåga att plocka fram den kunskap han hade??
Tja.... välj själv...
Jag väljer både och... ;)
Idrott funkar kanon, NO funkar, teknik funkar, han ligger lite efter i SO, men det är inte konstigt med tanke hur jobbigt han haft det.
Vi har valt bort språkval då han istället behöver extra Svensk/engelska.
Det har han haft 3 ggr/vecka, utöver dom ordinarie lektionerna.
BORDE han då inte tagit igen en hel del???
Det är den frågan jag bett att få svar på, men tydligen är den obekväm den frågan.
För en månad sedan bytte dom ut en extra SV/EN, mot engelska med en engelskspråkig assistent. På dessa 4 veckor har han plötsligt börjat läsa böcker på engelska, han börjar få koll på vad kläder heter, osv.
Är det inte märkligt? KAN det bero på att den assistenten har en helt annan pedagogik, och dessutom förstår sig på dessa barnen, och vet hur han ska nå deras kunskap??
Trots detta så hävdar hans ordinarie engelskalärare (tillika klassföreståndare) att han inte alls kan läsa en engelsk bok, för han har inte läst engelska innan han kom till den skolan?!?!?!?
Var har hon fått det ifrån??
Sonen har skolkat från extra SV/ENG dom sista 2 veckorna, för han säger att han inte lär sig något, och alla kastar suddgummi där.
I denna grupp har dom satt 20 st elever med svårigheter och diagnoser med EN pedagog?!?!?!?
Och det förstår ni väl ändå att det inte är så lätt för henne att hantera dessa barnen. Barnen måste faktiskt skärpa sig...
Ska barnen skärpa sig???
Om hon nu inte klarar av det, så får dom väl ta in nån annan, eller minska gruppen, eller sätta in fler pedagoger.
Men istället blir det enklast att skylla eleverna, trots att det är ganska uppenbart var problemet ligger.
Förra veckan så skolkade faktiskt inte sonen, nä minsann, han gick med kompisar till tyskan istället. God job! ;)
Han kommer hem o minsann talar om att nu kan han tyska.
Och tyskalärarn ger honom en bok, o säger att han kan komma några gånger o se hur det går.
Men HALLLÅÅÅÅ... Har dom noll koll eller? Kan vem som helst bara byta lektioner utan att nån reagerar.
Ja, så på utvecklingssamtalet i måndags, bestämde vi att extra SV/ENG är meningslös, då det inte funkar. Vi bytte ut en lektion till med den engelskspråkiga assistenten vilket är kanonbra.
Men på måndagar kunde dom inte hitta nån vettig lösning. Så då sa vi att eftersom nu tyskalärarn så fin lovat honom att få prova några gånger, så låter vi honom göra det. Inte för att han ska börja med tyska, utan det är bättre han går där o lär sig några tyskaglosor än att han skolkar den lektionen.
I måndags eftermiddag ringer mentorn o bekräftar att det är okej att vi gör så.
Men igår får jag veta att det inte passade klassföreståndarn. För han ligger minsann så långt efter i svenska, och då ska han inte ha mer lektioner med den andra assistenten i engelska.
Så hon slickar rektorn i örat så hon får ändra sitt schema till att undervisa min son tillsammans med några andra på måndagar.
VAD ger henne rätten att ändra något som vi tog beslut om på utv.samtalet??
Och ändrar man saker såhär för ett barn med autism???
Ska hon fortsätta undervisa min son i svenska och engelska så kommer han inte att klara målen, för hon är inte ens utbildad lärare i dom ämnena, och för att hon redan har satt prognosen att han inte klarar sig till godkänt i år 9, och för att hon ger honom dubbla budskap HELA tiden.
En lärare som tror hon är gud fader själv, och minsann ska visa alla att HON ensam kan hjälpa min son genom grundskolan, utan att se att hon förstör hans chanser att verkligen klara det, ska inte vara lärare. PUNKT SLUT!
Tror ni jag tänker låta henne sitta med min son på måndagseftermiddagar????
Skulle inte tro det. Ska bli intressant att höra om hon informerat sonen om detta idag.
Nä, förresten det vågar hon väl inte, för då kommer sonen hem till mamma majsan i upplösningstillstånd, och vad händer DÅ tror ni?
Om man nu är så rädd för att jag ska protestera, varför gör man då saker som man säkert VET gör mig upprörd?
Dom slipper ha mig rännande på skolan om dom gör det dom ska och sköter sitt arbete.
Ska det va så svårt att förstå??
Troligtvis så får sonen en otrevlig överraskning på måndag, då hon plötsligt kläcker att han ska ha svenska med henne.
Tyvärr måste jag låta det ske, för att hon själv ska se konsekvenserna av sitt agerande.
Jag tror det är dags att hon börjar fundera på i vilka ämnen hon ska undervisa nästa termin, för det blir inte i svenska och engelska i den klassen i alla fall.
Hon kanske skulle undervisa i något hon är utbildad för....
1 av 10 friskolor nekar funktionshindrade
Detta kommer att ses över i den nya skollagen som kommer på förslag nästa år.
Grundproblemet är att kommunerna inte tilldelar lika mycket resurser till friskolor som kommunala, trots att alla skolor ska har rätt att söka extra pengar för elever i behov av stöd.
En skola för alla hette det ju bestämt. Som det ser ut idag gäller ju inte detta, då vissa elever sållas bort pga ett funktionshinder.
Här kan ni läsa mer. Programmet kommer i repris:
http://ur.se/pedagog/Tv/Tv-for-pedagoger/Skolfront/Hosten-2008/Friskolor-nekar-barn-med-funktionshinder/
Utvecklingssamtal och åtgärdsprogram
Jag är nog i lite chock tror jag. Va hände? Är tiden kommen nu, då mamma majsan får vila?
Det verkar inte bättre. Ja vila var väl att ta i, finns väl alltid nåt att ta tag i, men vila från skolan och kampen för rätt stöd som bara varit en dröm tidigare verkar kunna bli verklighet.
Mötet slutade jobbigt för sonen, då han blev jätteledsen när jag tog upp det här med att ha annat material att arbeta med, och att han ibland kan behöva göra prov muntligt etc. Det är inga problem längre från skolans sida, problemet är sonen, som vill göra som dom andra. Han visar inte hur jobbigt detta är för honom i skolan, men han säger det och blir obstinat och gör ingenting istället. Jag kände mig hemsk som tog upp detta då jag vet hur lessen han blir, men jag ville att dom skulle få se hur fruktansvärt jobbigt detta är för honom, för att dom ska kunna hitta andra vägar att nå honom i detta.
Det hjälper inte att tvinga honom, han blir bara arg.
Vad dom jobbar med nu, det är att komma ikapp. Jag är så oerhört tacksam för den hjälp han får nu äntligen, men fylls samtidigt med en sån enorm sorg över alla år som han inte fått chansen, och därav hamnat efter.
För ett år sedan bedömdes han inte nå målen i särskolan i kärnämnena. Idag är han på nivå i matten, och till och med före i vissa avseenden.
Mattelärarn har kommit på hur han tänker, och hon har sett att han använder ett eget system när han räknar som är fullständigt briljant. Han kan räkna ut i princip vad som helst. Det har han förmodligen alltid kunnat, men ingen har låtit honom försöka, så han har tröttnat (nu ska jag svära) FÖÖRDJÄÄVLIGT!!!
Det enda han behöver träna på är gångertabellen, och jag protesterar och undrar hur världsviktigt det är att lära sig den utantill då detta ofta är en omöjlig uppgift för dessa barnen.
Och det var inte heller viktigt för dom att han lär sig den, men då dom upptäckt att han har ett system i allt han gör, och det finns ett system i gångertabellen är dom helt bombsäkra på att han snart knäcker det systemet.
Ja, med den förklaringen är jag helt säker också, för nu har han lärare som låter honom göra på sitt sätt.
Svenskan behöver han ju mycket hjälp, men han läser numer jättebra, och läser också högt när dom har högläsning, vilket han själv finner helt meningslöst, va ska det vara bra för.
Han får extra svenska/engelska 3 dagar i veckan. 2 utav dom lektionerna funkar det överhuvudtaget inte, lärarn där tycker att det inte alls går och att sonen är stökig, och sonen tycker hon är helknäpp.
Då säger assistenten ifrån och säger att dom lektionerna är helt ostrukturerade, det är ingen ordning alls, så det är den lärarn som får ändra sig, det är inte M som ställer till det. TACK, för att det finns människor som förstår att dessa barnen inte stökar för att dom tycker det är kul, utan för att det finns en anledning.
En utav dessa lektioner sätter dom nu in en engelskspråkig som arbetar som assistent åt ett annat barn på skolan. Han är tydligen helt enastående, och har helt egna metoder för att lära ut engelska. Han gör det praktiskt, istället för att sitta och traggla i en bok i klassrummet tar han ut eleverna i vardagen och övar in vardagsengelska ute.
Mentorn säger att han är för överkvalificerad för sitt jobb, men jag protesterar direkt och säger att han är på precis rätt plats, det är dom bästa som ska jobba som assistenter.
Men lite mer lön kunde han ju få om han nu anses så kvalificerad (det sista sa jag inte, hoppas jag ;) )
I SO behöver han också extra stöd, nu läser dom geografi men det funkar förvånansvärt bra att hitta i kartor. Där har dom satt in en specialpedagog dessutom som extrastöd.
Dom jobbar järnet för att sonen ska kunna komma ikapp.
Dom sa att han får läsa lite lättare kurs nu, och att han då kanske inte når målen, men det viktigaste är ändå att han får tillbaks självförtroendet och att han får känna att han KAN.
Mentorn är för övrigt helt makalöst kanonbra, han tar sonen så bra, jag är imponerad. Han är gympalärare och har en hel termin kämpat med att få sonen att duscha efter gympan. Han har lyckats med den bedriften, dock vill inte sonen duscha samtidigt med dom andra, så han väntar och hinner då inte äta lunch.
Då skulle han nu undersöka om dom kan flytta fram lektionen lite för att det inte ska bli så stressigt, och dessutom får sonen lov att duscha i ett eget duschrum om han vill ;)
Jag fick lite bekräftelse, även om det inte sas till mig direkt utan till sonen. Mentorn försökte trösta sonen så gott han kunde och sa att det går jättebra för sonen, han är duktig, har kompisar etc. Det är för att din mamma varit så stark och kämpat för att du ska få all denna hjälp som du fått nu. *sträcker på mig*
Ja, det där kändes otroligt bra. Det var den bekräftelsen jag behövde, och att den kom från skolans sida. TACK ;)
Assistenten är en klippa, hon har gjort massor förändringar, alla ämnen har olika färger, och han har mappar i samma färger för varje ämne. (det började iof den förra assistenten oxå med) Hon kräver numer att alla lärare ska lämna en individuell plan för kommande vecka varje måndag, så hon vet vad dom ska jobba med.
Jag noterade idag, att det inte finns någon som helst osäkerhet från hennes sida, hon var ju så orolig då hon inte hade kunskapen som hon kände krävdes för att hantera sonens problematik. Man behöver inte ha någon kunskap eller utbildning om man är en naturbegåvning, hon kan det här bara av sig självt.
Efter sorgen och oron när den förra assistenten slutade, så har nu hoppet återvänt. Kanske var detta meningen ändå? Den förra assistenten kom in, jobbade halvt ihjäl sig och gjorde grovjobbet, så den nya nu bara kan finslipa lite ;)
Det har gjorts mycket förändringar för at det ska funka för sonen, jag har aldrig under hela hans skoltid sett på maken till engegemang. Då vet jag att det finns fler barn på skolan som långt därifrån får denna hjälp och möjlighet.... är det den starka envisa mamman som kan ligga bakom kanske ;) ;)
Sen bidrar hans eget sätt att vara också tänker jag till att viljan från skolan är så stor. Han är för det mesta glad, trevlig och gör som han blir tillsagd. Han är omtyckt av både lärare och elever.
Det är oxå sorgligt att skriva så, för jag vet att hade han varit stökig, otrevlig och aldrig gjort det han ska, hade han inte fått samma stöd. Och såna barn finns det mängder av oxå.
Sen skulle han skriva på, men si det gick inte ;)
Han skulle skriva på att han "skall äta i bamba varje dag"
Nepp... det går inte jag med på säger ungen, och jag var tvungen att vända bort huvet, för jag VISSTE att han inte skulle godta den meningen, hahahaa...
Nä, för tänk om det är skitäcklig mat kläcker han ur sig, då MÅSTE jag ju äta, nä jag tänker inte skriva på det.
hahaha, dom fick lov att ändra till "BÖR äta i bamba varje dag"
Då kletade han dit sitt namn...
Ja ingen ska väl anklaga honom för att vara dum inte ;)
Jag svävar på rosa moln, kampen för en rättvis skola är , ialla fall just nu i skrivande stund,, över och förbi.
Nu ska jag hämta tjejerna, och sen på föräldramöte på förskolan... tjohooooo möte möte möte möte...
Dyskalkyli
Fick mail från assistenten idag, när jag kom till mitten av mailet fick jag torka tårarna för att kunna läsa.
Jag var ju så lessen när förra assistenten slutade, som gjorde ett sånt kanonjobb och lyckades så bra.
Jag behövde inte vara orolig, det kände jag inte heller när jag träffade den nya för första gången. Det kändes i hela magen att det skulle bli kanonbra. Även om hon själv inte känner att hon har kunskap så det räcker.
Men hon VILL, och hon försöker och det är det inte många som gör i skolan, det vet vi ju ;)
HOn skriver att hela lärarlaget idag har fått handledning av specialpedagogiskt centrum. Till och med rektorn va me ;)
Lärarna blev upplysta om hur dom skulle göra och agera gentemot assistenten för att hon och sonen ska lyckas tillsammans i sitt arbete.
Det verkar som dom flesta lärare fattat galoppen, utom en. Av olika skäl nämner jag inte inom vilka ämnen här. Personen ska tydligen få en vecka på sig att få koll på läget.
Dom har problem med att hinna med läxläsningen, då assistentens tid inte räcker eftersom hon inte heller får utökad tid. Där ser man..... hemma funkar läxor inte överhuvudtaget, därför har vi begärt hjälp med detta i skolan. Då når ju ledningen fortfarande inte fram till dom mål vi satt upp ;) *förvånad jag blir*
Idag fick dom prioritera matten, vilket han inte alls tyckte va nice.... ni vet det SUUUUUGER ... *haha* nya modeordet i klassen, men det har han kört med länge så för mig va de inget nytt.
Assistenten skriver att han är smart, och att hans huvudräkning inte går att slå. Det verkar som att svårare uppgifter är lättare än dom enkla. Teknik och träslöjd funkar också lätt och problemfritt. Ni vet i tekniken skulle dom göra en ritning på ett hus, assistenten var mållös när han mätte, millimeterprecision ska de va minsann ;)
Det var i detta stycke mina tårar svämma över. SOM han har kämpat, som VI har kämpat i alla år, allt bara för att få höra för ett år sedan att han låg under särskolenivå kunskapsmässigt. Och nu.... ÄNTLIGEN har han fått träffa på folk som har förmågan att SE hans verkliga kunskaper, som låter honom försöka på en högre nivå, bara för att upptäcka att det kunde han bättre. Men så typiskt för våra barn. Är det för lätt brister intresset och dom vill inte mer, med påföljden att man tror dom inte kan. Så är det i själva verket precis tvärtom, dom kan MER än så.
Hon tipsade mig också om godmorgon i torsdags, där dom pratade om dyskalkyli, det kan ni kika på här
Hon ska fjäska till sig en kurs i ämnet, för hon vill lära sig mer. Hon har väl upptäckt något. Dom säger just på inslaget oxå att dom som har denna problematiken klarar ofta högre årskurser bättre i matte, då det är lättare ju svårare det blir ;)
Hon avslutar med att tala om att det fungerar jättebra med sonen, han är en ljuvlig kille när man väl fått fånga hans uppmärksamhet. Han är alltid vänlig och har börjat fråga henne om saker och ting.
Så det tog inte såå lång tid för honom att vänja sig vid det nya denna gång.
Tror det handlar mycket om hur hon är som person. Den förra assistenten gick det också väldigt snabbt för att komma honom inpå livet.
Mot tidigare, då det tog en hel termin, o lite till.
Är alldeles varm och lycklig nu. Var ju längesen jag skrev något alls om skolan. Det har ju inte hänt så värst mycket galet, vilket jag är glad för.
Jag skriver ju MYCKET hellre såna här inlägg, än motsatsen.
Nu ska jag njuuuuta av detta och hoppas på att det håller i sig lääääänge ;)
Kraaaam till er alla som kämpar därute i motvind fortfarande. En extra styrkekram till Jayne, som jag vet har det tufft just nu. STÅ PÅ DIG!!!!!!!!
Läsa-skriva-räkna-garanti!
Dom har tagit fram en utbildningsplan, där målet är att ALLA elever ska kunna läsa-skriva-räkna i år 3.
Varje elev´s resultat ska följas upp tidigt. Och varje skola ska ha dokumenterade rutiner för tidig upptäckt och åtgärder för läs-, skriv- och matematiksvårigheter.
Dom har fått 15 miljoner mer i sin budget i grundskolenämnden år 2008 för att kunna sätta in åtgärder för att alla elever ska kunna nå målen.
Dom satsar också en del av pengarna för utbildning till lärarna kring åtgärdsprogram ;) Det skadar ju då rakt inte.. *harkel*
Kostnaden för de olika åtgärderna tas inte av respektive skola utan av grundskolenämnden.
Och det var just DET jag tyckte va extra intressant. Då blir det mycket lättare för nämnden kontrollera att pengarna som tillsätts verkligen används till det som det var tänkt.
Jag undrar nämligen ibland om extrapengar för stöd verkligen används till just det ute på skolorna.
Jag har ju redan fått det bekräftat, att pengarna inte alltid används rätt. (nej, jag har inte "hört" det från någon annan, utan fått det bekräftat direkt från ledningen)
Västerås har som ambition att ge rätt stöd i rätt tid. Genom att följa upp elevernas resultat och tidiga insatser kan dom uppnå det.
Ja, och nu önskar jag se något liknande i denna kommunen oxå ;) ;)
Varför inte egentligen skicka en motion till riksdagen så vi kan få detta över hela landet?
Det vore väl något för Sverige att satsa på. Kan i of läsa mig till att Jan Björklund redan utlovat en läs- och skrivgaranti.
När ska vi få se något ut av detta då?
Här kan ni läsa om Västerås satsning.
Västerås läs- och skrivgaranti
empati-sympati-särskilda behov
Lärarna önskade 2 föräldrar från varje klass med på resan.... vi var 2...
från samma klass.
Say no more.
Sonen ville inte följa med, och var helt vansinnig för ett par dagar sen. Och jag insåg, att det skulle bli problem. Guuuud va pinsamt att mamma ska följa med.
Jag mailade mentorn i onsdags, han pratade med sonen i torsdags och även med hela klassen, om hur viktigt det är att föräldrar ställer upp, för annars kan det inte bli någon resa. Han ritade upp 12 kanoter för sonen, och visade visuellt att han skulle paddla i kanot nr 2, och mamma majsan i kanot nummer 12.
Någonstans i hans enorma engegemang i syftet att vända sonen till att följa med, lyckades han förbannat bra. Igår när han kom hem , var han glad som en speleman. Men jag fick noga klart för mig, att jag minsann inte fick gå o bajsa i skogen, inte heller kissa?!?! Nähä..... så morsor och farsor har inte samma behov som alla andra.
Fick lov att noga planera mina behov kan jag säga, då heeela klassen var utom synhåll, inklusive sonen, kunde jag få lov att lätta på trycket. hahhaa, men jag lovar, det var en kul dag.
Jag frågade hans mentor om jag skött mig bra ;) jag gjorde väl inte bort mig allt för mycket ;)
Absolut inte, han tyckte jag skötte det snyggt med sonen. Jag klargjorde för lärarna innan resan ,att JAG inte kommer att säga till honom om han gör ev dumheter, det sköter NI. Det är okej att få en tillsägelse av en vuxen, men inte okej att få den av sin mamma, som man dessutom är tvingad att stå ut med hela dan ;)
Vi skötte oss snyggt bägge två faktiskt *s*...
Och bägge två gick ner för räkning långt före alla andra *ge mig styrka*
I vår grupp hade vi gångsträcka på eftermiddan, 3 kilometer i kuperad terräng. Eftersom ena klassen inte bistod med någon frivillig förälder var vi bara 2 vuxna som kunde hålla koll på gångsträckan. Jag gick sist, vilket jag var väldigt nöjd med då jag slipper stressa upp mig om jag tappat bort nån, då har jag full koll bakåt.
När vi går där, så säger en av tjejerna... hade mina föräldrar vetat att vi skulle gå så långt hade jag aldrig fått följa med?!?!?
eeeh... jag får inte bära..
Jag hade själv undrat redan när vi åkte varför eleverna inte fått den informationen, för jag kan väl säga att klädsel och packning hos många inte var anpassad för detta.
Jag frågar henne om hon har problem med ryggen....j aa, jätteproblem, jag får inte bära.
Jag tittar på henne när hon går med en trunk virad över nacken, fram över axlarna och runt armarna, hon går och håller händer över ryggen, och jag ser att hon inte kommer att stå upp alls om hon ska gå den sträckan med den väskan hängande sådär.
Hennes nacke lutar åt höger, axlarna har oroväckande olika höjd. Vad göra, ??? Jag är känd för att inte vara så snäll mot skolan, men nu gjorde jag skolan en god gärning, för jag insåg, att dom får problem om denna tjejen inte orkar stå upp ikväll. Dessutom är hon bara 13 år gammal, och har svår scolios fick jag veta när jag frågade.
Jag bad mig ge henne sin väska, och efter mycket protester lämnade hon över den. Jag är över 40, jag överlever, men jag vet oxå pga egna erfarenheter hur jävligt det är att ha dom problemen vid så unga år.
Jag bar min egen väska, inklusive hennes hela vägen. Man kunde gott tro att jag precis duschat och inte torkat håret när jag kom fram ;) say no more ;)
Dock lyckades jag inte hålla den låga profil som jag lovat enligt sonen. Nog hade jag skämt ut honom?!?!??
Jo, jag skällde på hans kompisar. Och ja, det gjorde jag faktiskt. När jag går sist i ledet, och ser en av killarna slå bakåtfrivolter ner från ett stup, fick hjärtat i halsgropen då jag inte först visste om han slog ihjäl sig, och sedan får reda på att han blir puttad, då blev faktiskt majsan förbannad, ordentligt.
Vi är mitt ute i skogen, man vill inte råka ut för att någon slår huvet i en sten och svimmar av.
Men det var otroligt pinsamt tyckte sonen. Ja, möjligen, men jag tyckte inte det var särskilt lustigt. Vi har pratat om det när vi kom hem, att jag var med som en "extralärare", och jag måste också säga ifrån när det händer något.
Han är okej med det nu ;)
Vi var dock jääävligt trötta bägge två efter denna dag. Sonen däckade först, han gick själv 200 meter efter första gänget, och 200 meter före sista gänget, där jag och 6 st tjejer gick.
En av tjejerna blir plötsligt bekymrad, meeen varför går han där själv.
Dom är så underbara och tänker på varandra. Empati??? nä just de,.... sympati... eller... psykopati.... äsch skit samma...
I alle fall så svarade jag , att han är såå trött, han behöver gå där. Okej.
På hemresan så valde han att stå upp, långt bort från sina kompisar. Han orkade inte mer.
Ja åtminstone första resan, sen vet jag inte mer, då vi faktiskt schabblade bort större delen av gänget, och missade TVÅ stycken tåg hem.
HUUUR kan det ske *asg*
jo, 3 vuxna blev kvar i göteborg med 6 elever, som var sååå tvungna att köpa godis. Och det fick dom lov, för tåget skulle ju inte gå förrän 20 minuter senare.
nä, men det går liksom ett tåg varje kvart i rusningstrafik, och DET hade då inte lärarn på sin lista ;)
sen när vi då står där o vänta på nästa tåg, så vägrar han byta spår, för nr 15 går tåget ifrån, trots att tjejerna uppmärksammar oss på att det faktiskt står ett tåg på spåret bredvid som går till kungsbacka. Och ja, det stämde ju precis, och dääär gick tåget ;)
Vi hade väldigt kul på väg hem, då mentorn har en dotter i parallellklassen som åkte i det tidigare gänget och jag då som hade en son som oxå åkte tidigare. Jätteduktigt, två föräldrar tappar bort sina barn i göteborg *asg*.
Då har man väl lyckats ändå ;)
Det blev rätt kul ändå faktiskt, vi kom hem tryggt allihop ;)
Nu var det då meningen att jag som ambition hade att svara i ett nytt inlägg på alla jätteintressanta kommentarer jag fått, men det orkar jag inte nu.
En kommentar ska jag dock ändå uppmärksamma..
Ja Larry Söder så har jag självklart läst motionen, och inte bara utgått från en tidningsartikel. Jag väntar fortfarande på protokollet, som fortfarande inte är färdigjusterat!??!?!?
Jag grundar ALDRIG mina åsikter enbart efter ena sidans uttalande. Mitt starkaste vapen, är fakta, kunskap, lagar och paragrafer. Det är på det viset jag får igenom mina barns lagliga rättigheter i denna katastrofala skolvärld. Aldrig hårda ord, aldrig med ilska.... verklighet och laglig rätt räcker långt....
Jag lägger ut motionen här, så kan var och en själv få bilda sig en uppfattning. När protokollet är färdigjusterat så kommer det oxå ut här......
Rätt ska vara rätt ;)
NU är jag trött ;)
Motionen från (s)
Återhållen sorg???
Jag var en snabbis på biblioteket idag för att kopiera lite papper. Jag passade då på att ta en lunch efteråt i fiket.
När jag sitter där, så kommer klassen som min son gick i på särskolan in.
Jag undrar nu om jag förträngde och inte ville se, under tiden han var där. Det jag såg nu, fick maten att växa i munnen, ögonen att fyllas av tårar. Det var med nöd o näppe jag klarade av att sitta kvar.
Ja, jag har nog svaret, att jag förträngde, och blundade då.
Hade jag haft min son där och då bredvid mig, hade jag gett honom en bamsekram och bett honom förlåta mig för att jag satte honom där.
Jag gavs ju iof inget val då, men det var ändå jag som skrev under inskrivningspappret.
Hur kunde jag?
Jag tror dom flesta förstår vad jag reagerar på, behöver inte skriva så mycket mer. Ni som känner sonen vet än mer vad jag syftar på.
Det är ytterligare ett mål i min kamp för barns lika rättigheter, att se till att det ALDRIG någonsin skrivs in ett barn i särskolan med normalbegåvning. Det kan till och med vara så att även barn med endast lätt utvecklingsstörning ska gå i vanlig skola. Man måste se till individen, till helheten, inte bara stirra sig blind på det där förbannade IQ:et..
Nu går han ju åter i vanlig klass, han stormtrivs, han är GLAD, han har klasskamrater som han kan prata med.
Som han själv uttryckte det under särskoletiden "mamma, det går inte att prata med någon där"
Ja, den periodens verklighet drog över mig idag. Det var nog bra, för det gör min övertygelse om att jag gjorde rätt ännu starkare.
Jag sänder en varm tanke, till dom elever som jag vet går kvar där, som aldrig skulle hamnat där.
Jag är ledsen för deras skull, och jag är ledsen för att deras föräldrar blir lurade att tro att det blir bra för deras barns liv och framtid.
Dom fick inte ens en chans...
SPI - specialpedagogiska institutet
Jag bestämde mig för att kolla själv vad som fanns, ja, ligga steget före är aldrig fel ;)
Men, vet ni, visste ni att det inte finns längre???!?
Det var ju en otroligt bra sida, med massor av info om allt man ville veta om olika hjälpmedel och stöd för barn med funktionshinder.
Men dom finns på ett sätt kvar. Men med nytt utseende och namn. Myndigheten har bytt inriktining ;)
Numer heter dom spsm, specialpedagogiska myndigheten. Och fan vet om det inte verkar ännu bättre.
Dom utlyser en tävling på sin sida "var med och utse 2008 års skola för lika värde"
Bidragen från tävlande skolor ska vara inne senast 26 september.
HAAA, ja hörrni. Det ska bli oerhört intressant att läsa om dom skolor som skickat in sitt bidrag dit. Det kan ge en hint om vad som faktisk kan göras för att ordna en skola för alla.
Ja, jag räknar ju faktiskt inte med att just "vår" skola är med i tävlingen, för det vore ju ett skämt för nån stand up i framtiden ;)
Hur många av er läsares skolor tror ni kan bidra i tävlingen???
http://www.spsm.se/-System-/-test-/Nyhetsarkiv/Var-med-och-utse-2008-ars-skola-for-Lika-Varde/
gonatt då
slagsmål på gymnasiet
På det gymnasiet som sonen valde att lämna.
Jag har sedan dom varit små, präntat i dom, att "känna ja, känna nej"
Inte tänka ja, eller nej, utan KÄNNA. Det är stor skillnad på det.
Känns det NEJ i magen, så ÄR det nej. Lyssna på det och följ den känslan. (eller för den delen, om det känns JA följ då den)
Sonen gjorde det efter sin andra dag på gymnasiet. Han kom hem, och ville inte dit mer. Aldrig någonsin att jag skulle försöka övertala honom att stå ut ett tag, det blir nog bättre. Jag förstod, och jag slet mitt hår för att ordna något annat.
Nu vill jag veta, i vilken klass som det blev tumult. Gubben frågar mig varför jag bryr mig om det, när sonen har lämnat skolan. Nej, jag kanske inte bryr mig om det egentligen.
Men eftersom rektorn från skolan ringde mig dagen efter min son och två andra killar valt att byta, och var förtvivlad över att hans skola skulle få dåligt rykte, och att dom faktiskt kunde ge det en chans, och att dom inte behövde ha så bråttom, så känns det rätt angeläget att få veta om det kanske verkligen var så att killarnas magkänsla var rätt och riktig.
Rektorn bedyrade bestämt att dom inte har haft några problem tidigare, och att dom brukar lösa sådant här, och dom som inte sköter sig åker ut illa kvickt.
Jag tror honom, ja det gör jag. Men det hjälper inte, när min son sparkar bakut och känner att det var helt fel. Jag har ju lärt honom att KÄNNA, och nu gjorde han det, och då ska han oxå lita på den känslan.
Jag är så stolt över sonen, att han lyssnade på sin mage, och satte sig på tvären. Och nu när jag får höra om slagsmål på skolan, med misstanken om att det var just i den klassen, så inser jag, att han kände alldeles rätt. Nu vet jag ju inte om bråket var i den klassen, så jag ska inte säga så mycket mer om det.
Självklart uppstår det slagsmål i många klasser, på både grundskolan och gymnasiet, det går inte att förhindra. Men nu fick sonen ändå en känsla av att något är "fel", och det var nog inte så fel... hmmm
Det blev ju en del rabalder på skolan, då 3 föräldrar från samma klass ringer samma dag och säger samma sak, och dessutom så tar Miccan tag i saken och skäller lite på dom ;) ;)
Dom skulle ha extra koll på eleverna..... japp. Ja som sagt, sånt händer överallt, men det blev extra intressant med tanke på att 3 elever lämnar skolan enbart på magkänslan.
Sonen har det jättebra där han är nu. Jag ringde han halv 6 o undrade om han blivit kidnappad av skolan. Dom har varit i Ulricehamn hela dan, med massa aktiviteter. Men det var inte så intressant att prata om, det mest intressanta var då slagsmålet på förra skolan.
Sen fick jag så mycket kärleksförklaringar, då han rotade fram en rulle efter hushållspappret, och gick lös på sin stackars mamma ;), jag var inte sen att hänga på, fick tag på en hopviken kartong och gick bärsärkagång tillbaks..
Förbannade ungar, är det tacken man får efter allt man gör??? Ett kok stryk med en pappersrulle????
nä gonatt för nu...
GAAAH vilken dag!!!
Jovisst, säkert, det tar 10 minuter med bil, så det blir nog bra me de ;)
Uppepå det så trilskades tjejerna nåt så djävulskt med både frukost och kläder så jag var i upplösningstillstånd innan kl 8 på morron......
Jag sa till sonen att komma hem direkt, så vi tillsammans kunde lägga in schemat i hans klocka. Tror ni han är hemma`??? GAAAAAAH....
Han ringer hem och drar en lång harang om cyklar och licenser och bmx, och jag fattar noll.
Till slut fick jag fram att bmx:en börjar idag, och han måste ha en vuxen med sig så han kan få cykellicens för att kunna tävla. Men åååååh va jag avskyr när det kommer upp saker samma dag, jag får tilt i hjärnan.
Jag har ingen aning om jag löser det, vet inte när gubben kommer hem, och dessutom är jag dödstrött efter alla telefonsamtal hit o dit för att lösa situationen för store sonen. Men jag får väl bita ihop, eller nåt.. suuuck.
Store sonen då, jag ringde syon på det gymnasiet han hoppar av, hemskt trevlig och sympatisk.. eeh... *harkel*
Snorkigt förklarade hon att det är gymnasieintaget som sköter om det där. När jag upplyste henne om att det är syon man ska kontakta, så mjukna hon liiite, och sa att det var då riktigt "jag bara förklarar hur det ligger till".
Fine, hon satte i alla fall upp honom online på sitt andra o tredjeval. Men jag har inte tid o vänta på svar, och sonen behöver veta. Så kl 13 pep telefonen och jag ringde direkt när dom öppna på gymnasieintaget. Efter 5 minuter var det klart, och han börjar på skolan i morgon kl 11 ;) ;)
Han valde att söka till sitt tredjeval, och det var nog klokt då det är i kommunen. Jag hoppas detta blir bra nu.
För en stund sen ringde rektorn på det andra gymnasiet haha... vilket rabalder det blivit (är du med på ett hörn Miccan) mohahaha
Han beklagade sig över att killarna inte gett dom en chans, o att dom brukar reda upp sånt här. Jag förklarade så gott jag kunde att det inte är skolan som är problemet, utan klassen dom hamnade i.
Dom har alla 3 erfarenheter med sig av skinheads sen förut, så jag tror att det var detta som gjorde att dom backade.
Att dom ska behöva sitta och lyssna på hur många gånger dom har åkt dit för misshandel, och hur många bilar dom kvaddat etc etc blev bara för mycket för dom.
Men inget ont som inte har nåt gott med sig. Nu har dom extra koll på klassen, dom har haft möte. Dom tar avstånd från allehanda skryt inom brottets bana, och således åker man ut från skolan om det fortsätter.
Han försökte med att vi skulle träffas tillsammans med sonen och prata, men jag avböjde. Han har bestämt sig, det finns liksom inte nåt att säga. Hans rädsla för vad som kan uppstå i klassen med dessa grupper gör att han för allt i världen inte ger det en chans till.
Jag avslutade med att säga att jag vet att det är en bra skola, för jag känner ju miccan ;) och hon har baara gott att säga.
Lika stressat skratt och harklande denna gången oxå, och inga mer kommentarer, typ.
Förstår inte miccan varför dom inte tar emot mina hälsningar från dig ;)
Nu är jag trött o måste ladda inför bmx ikväll, som jag plötsligen då måste åka på utan förvarning... stöööön
skolan har börjat... TJOOOHOOOO!!!!
Mötet idag gick bra. Jag "slapp" dock träffa rektorn, eller vi kan vända på det, han slapp träffa mig .. höhö..
Men bägge klassföreståndarna var med, och nya assistenten. Hon blir kanon, hon är en klippa, enormt intresserad. Vi gör det bästa utifrån dom förutsättningar vi har. Det kommer att funka.
Vi gick igenom schemat... lite väääl sent, nu får jag sitta med det ikväll och knappa in det i hans klocka. Var ju liksom därför jag bad att få det tidigare, oxå för att kunna förbereda sonen lite bättre.
Vi ändrade genast på schemat då dagar till kl 4 inte fungerar för honom. Så vi flyttade tunga lektioner som matte och svensk/engelska som låg mellan 3-4 två utav dagarna. Det orkar han inte.
Han blir väl inte överlycklig då ett par håltimmar får stryka på foten, men håltimmar är ett fördärv, då kommer han helt av sig, det är bättre det kör på.
Nästa fredag ska två st klasser ut och paddla. Assistenten är ledig den dan, och genast så får jag frågan hur vi ska göra då?!?!?!
Eeeeh va? Jo, dom menar förstås om sonen ska vara hemma den dan. Varför ska han va hemma, för att dom blir livrädda för hur det ska gå. Har dom inte lärt sig alls hur han fungerar, han är inget problem, han startar inte igång saker, det är andra som gör det och han hakar på. Dessutom är det väldigt roligt att trigga igång sonen tycker en del, och DET skapar problem.
Men, ja, jag funderar en stund och säger att jag får väl åka med då, för sonen ska inte missa detta.
Jag hoppas bara att jag kan lösa barnvakt för tjejerna på nåt sätt på morronen och eftermiddan.
Kan väl bli rätt intressant o se lärarna in action en hel dag ;)
Vi har fikat med assistenten idag jag och sonen, och det gick kanon. Sonen sa väl inte så mycket, tittade mest snett under lugg. Men nu slipper han gå o fundera resten av dan och natten hur det ska bli i morron. Nu kommer han till skolan som alla andra, och han vet vem hon är och varför hon är där. Det blir bra.
Dock grumlades hoppet inför yngste sonens skoldag, när den store kom hem efter andra dan på gymnasiet.
Han är helt knäckt. Jag fick ett par sms från honom på dan idag, då jag förstod redan då, att det här blir trubbel.
Ja, han och två kamrater från gamla klassen, sedan består ena halvan av klassen av "araber" (hans egna ord) och den andra halvan av skinheads.
Den förstnämda gruppen har han inga som helst problem med, däremot så kände han stort obehag inför den andra gruppen. Jag förstår honom, det har varit problem med skinheads och nazister på förra skolan och han vet vad dom kan ställa till med. Stämningen och kamratskapen i den klassen kan aldrig bli bra, och sonen som behöver lugn och ro allra mest av allt.
Men som han själv sa, vad kan man förvänta sig när den elev med lägst poäng har 85.
Jag tycker iof att det är bra att alla får en chans att söka till ett gymnasium, men det blir nog lätt stökigt i klasser där merparten saknar betyg i hälften utav ämnena.
Men det är bara att leta vidare, det lutar väl åt andrahandsvalet. Där kommer man inte in om man har betyg under 185. Men det valde sonen bort för att det bara var "nördar" där. Det hjälpte liksom inte att mamma förklarade att han är likadan själv. Där är det åtminstone lugn o ro, för där sitter dom och glor in i en skärm.
Det här är så jädra typiskt, så glad som han var igår när han åkte iväg, och så kommer han hem helt knäckt. Han är jättebesviken. Jag har försökt få upp honom att äta, jag vill prata lite med honom om hur han tänker. Men jag låter det vara idag, så får vi lösa det i morron. Jag ringer dom samtal som behövs för att fixa det här.
Specialpedagogen på skolan ringde förut, och hon skulle kolla klasslistan i morgon, vad det nu ska göra för skillnad och vad hon ska göra åt de. Han har redan bestämt sig, han går inte dit mer. Han tycker det är tråkigt då han tyckte om skolan och personalen. Men han fixar inte den klasskonstelationen. Och ja, kanske inte så smart att sätta dessa motpoler i samma klass, vad tror man det ska bidra till?? Det är väl svårt att veta innan, men jag har en känsla av att det inte är första gången det händer heller.
Nåja, vi får se, hans två kompisar lutar nog åt den lokala skolan här. Dom har 9 platser kvar hörde jag idag, och vet ni, den som har lägst poäng där..... har FEMTIO??!?!?
Betyg i fem ämnen. Om dom har 9 platser kvar, så verkar dom ha svårt att få in folk, för det är rätt många platser. Får nog ta ett snack med sonen i morrn.
Egentligen ska vi prata med SYON på skolan, och få en tid dit, men det har vi inte tid med. Jag vill att han snabbt ska komma in i en skola och en klass. Det får inte gå en vecka, för då tappar han sugen.
Nu ska jag få in yngste sonen i duschen, och sen i säng, och då ska jag minsann själv krypa in i täcket. Jag är helt över.
Så nu vet ni, om ni trodde kampen skulle va över när grundskolan är slut så tog ni fel ;)
Men det är bara att kavla upp ärmisarna, och ta nya tag... va annat kan man göra ????
zzzzzzzzzzzzzzz
laddar inför skolmöte i morgon.
Fick samtal idag, från sonens mentor på skolan. Konstigt nog så ringde "fel" mentor. Eller fel och fel, han ÄR sonens mentor, men på sista utvecklingssamtalet så kom vi överens om att den andre klassföreståndaren skulle vara sonens mentor eftersom hon träffar honom mycket mer. Den klasslärarn ska ha klassen i svenska och engelska, och ja, jag måste nog säga att det vore bra om hon var hans mentor. Den andra klasslärarn är gympalärare, jättebra, jättemysig och helt underbar med sonen, MEN ja, ni förstår nog vad jag menar. Jag har inget emot honom alls,men han han känner inte sonen, och i gympan är det inga större problem ,förutom duschen efteråt som sonen vägrar.
Men jag ser inget större problem med det heller, för får vi honom inte att duscha så får vi helt enkelt stryka gymnastiken från schemat. Som jag ser det är det viktigt att han förstår vikten av hygien, och ju äldre han blir, ju mer svettas han. Jag vill för allt i världen inte att han ska bli påhoppad för detta, så då är det bättre att vi plockar gympan. Rör på sig gör han ändå, då han cyklar från det han slår upp ögona tills han går o lägger sig ;)
Men av nån anledning så finns inte detta "muntliga" beslut nedskrivet någonstans. Så i fortsättningen "erbjuder" jag 2 alternativ, 1. lägger en diktafon på bordet och spelar in alla samtal, som jag sedan skriver ner, naturligtvis först efter att jag frågat att det är okej. 2. plockar med mig datorn och skriver ner allt som sägs på den. Det blir inte så stor skillnad då jag kan skriva samtidigt som dom pratar, och få med allt som sägs. Problemet är väl bara att det i efterhand kan påstås att jag ändrat i dokumentet. Men jag har en plan för det med ;)
Ska man behöva hålla på så här??? Ska sånt behövas??
Nu ikväll har jag gått igenom min stooora pärm med dokument jag samlat på mig, och jag blev själv paff över alla papper jag hittade där ;), mycket användbart.
Mycket av det kan vara till hjälp för den nya assistenten, då hon förmodligen inte lär få någon utbildning av skolan i ämnet.... nåja, om jag får bestämma så får hon utbildning, och jag brukar ju få igenom saker bara jag har bra på fötterna ;)
Jag har ett kompendium med kurser som är intressanta, det är väl bara för rektorn att söka lite mer pengar, tänker jag. För så mycket har jag nu förstått, att pengar finns det att söka extra, det gäller bara att ta kål på latmasken på ledningen i skolan för att få det till stånd..
Jag skulle önska att rektorn är med på mötet i morgon, jag vet inte om han är det , för jag glömde faktiskt fråga. Men förmodligen så vill han slippa se mig, så han håller sig nog därifrån. Men det gör inget, vill jag honom något så ser jag till att få träffa honom ändå, på något sätt ;)
Jag ska först till ögonläkarn med lilltjejen i morgon bitti, sen är det möte med skolan.
Innan jag la på luren när jag pratade med mentorn, så frågade han mig en sak. Jag tolkar ibland saker på mitt eget sätt. Men, frågan kändes lite nervärderande, på nåt sätt. Han frågade: Ska jag ringa och påminna dig i morgon, följt av ett skratt..
Jag svarade: nä du, det behöver du inte, det kommer ja ihåg, jag lägger in det i min elektroniska almenacka nu med en gång.
Känslan jag fick, som har förföljt mig hela dan, är att jag inte tas på allvar. För att jag har diagnos. Hur många föräldrar får frågan från skolan om påminnelse???
Kankse lägger jag in mer än jag borde i detta. Men jag hade aldrig fått frågan om dom inte vetat om att jag har diagnos, det är det som jag hänger upp mig på.
Det är bra att dom frågar, men det beror på vilket sätt dom frågar. Jag har heller inte själv berättat om min diagnos....
Det gör jag bara när jag anser det viktigt och är till hjälp för mina barn.
Jag har ingen med mig på mötet i morgon, jag går själv, jag har tilräckligt på fötterna för att få igenom det jag vill. Jag har sagt nej till att ha med mig sonen. Ska han med så måste han veta vad det ska pratas om, och det vet vi inte nu. Det är ju konstigt att jag inte tar med mig sonen, då jag själv begärt att han ska få träffa nya assistenten och förberedas inför skolstart. Jo, jag vill han ska förberedas inför skolstart. Men dagen innan?? Det kan kvitta faktiskt. Han behöver längre tid än så på sig. Jag trodde faktiskt det hade gått fram.... men tydligen inte.
Om jag har ett arbete, och ställs inför en uppgift som jag inte behärskar, är det då inte min skyldighet att se till att få utbildning eller annat så jag kan göra ett bra jobb???
Jag bara ställer det i jämförelse med att en rektor bör skaffa sig kunskap om elever med särskilda behov, så denne vet vad som kan komma att behövas för insatser.
Jag funderar på att göra ett IQ-test....... har jag otur så får jag ett lågt resultat, då har jag inte så mycket jobb att välja mellan, jag måste tyvärr bli rektor.....
(ber om ursäkt till de rektorer som läser den sista meningen och har ett högt IQ. för modligen så skulle varenda rektor som finns protestera mot den meningen..... )
det finns ett intelligenstest till... EQ , vilket står för emotionell intelligens....
I dom flesta fall är ett högt värde av EQ mer värt än högt IQ, åtminstone när du jobbar med människor...
Träna upp din EQ nu kära rektor, det är bråttom, för i morgon kommer jag....
zzzzzzzZZZZZzzzzz...
Idag började äldsta dotterns simskola. 9.30. Halvvägs till göteborg simmar hon.
Tiden kvittar eftersom dom ändå är uppe kl 7, så halva dan har ju gått vid 9.30 ;)
Stressade tillbaks hem igen, för o få i ungarna lite mat, för stora tjejen skulle va på kalas kl 12. Vi var hemma strax efter 11.
5 i 12 kastade vi oss iväg i bilen igen.
Jag ägnade dom 2 timmarna hon var på kalas med att leta efter en utdragssäng till yngsta dottern. Hon hjälpte till med glada tillrop och skulle ha varenda säng hon såg dyka upp på skärmen. Jag var dock inte lika förtjust i den från 1800-talet som vi hittade. Jo, den var fin, men hur vet jag om den är full med termiter eller annat vedervärdigt.
Store tösen har en säng från jysk som vi fått av grannen. I furu med en ristad nalle på gavlarna. Jag försökte få tag på en sån, den finns inte på jysk längre. Men begagnad har folk fräckheten att begära tusenlappen. Och jag hittade massa furusängar för 300 kr..h mmmm , det känns lite onödigt att betala dom pengarna då. Allra helst som dom gärna pryder sängarna med klistermärken o annat. Det kan jag tycka är okej om man bara gett 300 för en säng, eller ännu bättre fått en ;)
Jag har fått mail idag, från REKTORN?!?!? WOOOOW, criss cross on the floor.
Jag mailade honom den 4:e augusti, idag är det den 17:e.
Kan inte säga annat än att det är fördjävla dåligt.
Så här svarar han:
Hej! Våra elevasistenter börjar inte att tjänstgöra förrän nu på måndag den 18 augusti. Jag har för avsikt att diskutera med EF´s arbetslag om den totala arbetssituationen inom arbetslaget, om det assistentbehov som M har och särskilt med C som kommer att vara M´s elevassistent på måndag förmiddag. Jag/Vi återkommer snarast efter det att vi diskuterat igenom det kommande arbetet till dig och M med mer information och förslag på hur vi vill förberda M inför det nya skolåret.
TACK, kära rektor, du har förstått precis allt.
Gode gud ge mig styrka.
C kommer att vara sonens assistent på måndag förmiddag!??! Ja inte vet jag hur dom tänkt sig det, för skolan börjar på onsdag. Dom ska alltså återkomma till mig, och hur DOM tänkt sig det fortsatta arbetet, och hur DOM vill förbereda sonen????
Dom har ju redan visat prov på sina bristande kunskaper. Skulle det räcka att min son får en dag på sig att förbereda sig?? Möjlighen kan det ta MINST en dag för honom att fundera ut vad han undrar över, sen kan det ta ytterligare en vecka innan han kan landa och vara trygg i situationen.
För övrigt så förstår jag att rektorn förutom detta anser att det räcker med en vecka, så kommer allt att funka, med ny assistent och allt.
Strålande bra. Det var då själve fff......nnn....
Det planerade mötet vi ville ha med rektorn i morgon, blir inte av. Jag behöver nog inte förklara varför...
Jag är inte förvånad, hade inte förväntat mig att han skulle ta emot oss heller.
Men då ärendet inte gäller min son, så gör jag inte så mycket mer just nu.
Jag har sagt att jag ställer upp på att skriva under kraven, i egenskap av Attention, eftersom vi där försöker arbeta för att alla barn som behöver ska få stöd. Det kan ju möjligen stressa rektorn lite till, ;) jag dyker upp överallt som gubben i lådan.
ja, nu löser jag det på annat sätt, utan rektorns inblandning, för han gör just nu inte mycket för världen.
Jag återkommer i frågan.... nu är jag TRÖÖÖÖTTT!!
Kristdemokraterna om npf
ja, jag tror inte jag ska skriva så mycke mer egentligen, mer än att barn med damp, ADHD, etc anses som mindre intellektuella... eller??? Läs och begrunda.
Om man nu ska ordna det så fint för dessa barn, då kan åtminstone jag undra både en och två gånger varför så många barn i den här sabla kommunen lider sig igenom skolan.....
Länken letade goa nitiska Miccan fram ;)
Skolstarten är jobbig, men SÅ jobbig??
Jag mailade ju rektorn för en vecka sen, och krävde att få träffa nya assistenten. Begärde schema inför höstterminen etc.
Inget svar..... knäpptyst.
Jag bestämde mig för att han ska få sina fiskar varma sedan (på tal om sedan Jayne ;) )
Tänkte mig ta kontakt med förra assistenten , och via henne be att få kontakt med den nya, så jag åtminstone får något att hända. Jag löser föreberedelsen själv, SEN *haha* kan jag ta tag i rektorn.
Hela scenariot fick en helt annan vändning idag. Jag fick ett samtal, från en annan förälder....
Jag har väldigt nära till tårarna, kan jag säga... men jag vet inte än om det är ilsketårar eller om det är sorgtårar. Har inte riktigt bestämt mig än.... eller bestämt, tror väl mer att chocken över samtalet inte riktigt har lagt sig....
Det är jobbigt att ha barn med särskilda behov, vi är många som faktiskt har det, och man får kämpa och kriga i hemmiljö, att man sedan oxå måste strida och ta över 90% av skolgången, blir i dom flesta fall det som får bägaren att rinna över.
Mamman som ringde, har sökt med ljus och lykta efter den förälder vars barn har "tagit" hennes barns assistent.
För så är det, den assistenten som har blivit BEORDRAD till tjänsten, lämnar 5-7 st andra elever som hon har stöttat och hjälpt, vind för våg. För ni kan väl inte tro, att det tillsätts någon annan för dessa barn.
Mamman, som ringde blev så GLAD, när hon till slut får reda på att jag var mamman, GLAD för att hon kände mig sen innan, vet vem jag är, och hur mycket jag kämpat/kämpar för mina barns skolgång. Det gjorde det enklare för henne.
Jag förstår vad som hänt här. Rektorn vet att om han inte löser min son´s skolgång, så jag blir nöjd, så får han problem. Han kör en fuling, och tänker sig väl att dom andra föräldrarna är "peace of cake".
Jävla otur,, en av dom känner mig.
Och den mamman är VANSINNIG!!!!
Den assistenten är den enda på skolan som hennes son känner förtroende för, och som förstår honom. Den tryggheten rycks tvärt bort. Och mamman är förstörd, hon ORKAR inte mer. Hon kommer inte att få iväg sitt barn till skolan.
Hon mäktar inte en termin till. Jag hörde på henne, hon är helt SLUT!!!
Hennes son går sitt sista år på grundskolan, hälften av betygen är IG. Hur ska det gå för honom sista året? Hans livlina rycks ifrån honom.
Jag vurmar självklart för mitt barn först och främst, att han ska ha det bra. Men det innebär inte att jag kan strunta i vad som sker med andra.
Jag får ju problem i vilket fall nu, eftersom föräldrarna till eleverna som mister sitt stöd, inte accepterar situationen, och vad som kommer ske är att dom tar tid från min son, för att lugna situationen, och vad händer då, då kommer ju majsan!!!
Hur man än vänder o vrider, så sitter röven bak. Ansvariga på skolan måste ha en satans stor röv, för dom har lyckats bita sig i den alldeles för många gånger nu.
Dom spelar ut oss föräldrar mot varandra. Dom skjuter problemet framför sig. Vad dom kanske inte räknat med, är att föräldrarna till slut kontaktar varandra, och protesterar tillsammans.
Det kan lika gärna vara min son, som inför sista året i skolan blir lämnad åt sitt öde, att klara sig bäst han vill. Det spelar ingen roll vilket barn jag kämpar för, all kamp kommer alltid mig själv och de mina till godo tids nog.
Vi orkar inte längre som föräldrar till barn i den här förbannade kommunen. Vi är FÖRÄLDRAR, och det vore skönt om vi nån gång kunde slippa vara mentorer, lärare, läkare, advokater etc etc etc.
Jag hade en plan under eftermiddan, då rektorn fortfarande inte hört av sig. Jag fick istället detta samtal från en förälder. Världen började gunga, jag kände att jag tappade fotfästet fullständigt under en stund, och blir tvungen att sätta mig rakt upp o ner på trappan. Benen bara vek sig.
Jag vet att när jag vaknar i morgon, har kraften och energin återvänt.
Ingen är arg på mig, ingen är arg på den nya assistenten. Vi står bägge utanför dom beslut som tagits utav ledningen. Jag kunde vara så egoistisk, ryckt på axlarna och skitit i vilket. Bara min son får det bra.
Men det ligger inte för mig, jag ÄR inte sådan. Jag blir lika lessen för dom andra elevernas skull.
Har jag lyckats skrämma slag på ledningen ensam, så hur blir det nu då om jag ställer mig i spetsen med ett helt koppel föräldrar?
Jag tar som bekant inte längre några genvägar. Vill jag få en förändring så låter jag mycket, på olika sätt ;)
Jag har aldrig nånsin höjt rösten på något enda möte med skolan, det har aldrig behövts.
Men nu är jag ARG. Nu har dom gått för långt.
Dom försvarar sig med att behoven är större hos min son. Vem har rätten att bedöma vem som har störst behov? Alla barn har väl behov i olika utsträckning, och allas ska tillgodoses efter bästa förmåga.
Att säga en sådan sak till en förtvivlad mamma som kämpar för sitt barn, att det finns dom som har större behov, är så jävla korkat så jag finner inga ord.
Hennes barn är väl lika mycket värd hjälpen som mitt. Vem har rätten att avgöra att någon måste offras för någon annan???
FYY FAAN säger jag.
Om du läser det här rektor J, vilket jag just nu önskar att du gjorde, så ställ in dig på att det kommer att driva in en orkan över skolan inom det närmaste. För NU, har du skitit i det blå skåpet!!!
Jaha.. då vässar vi klorna igen
Men jag har haft huvudet tjockt med tankar inför den stundande skolstarten.
jag är säker på att vi är många som nu går med molande mage, tankar på hur det kommer att bli, och hur mycket vila eller kamp hösten för med sig.
Det skapar en osäkerhet både för oss och barnen att aldrig riktigt veta. Jag skulle önska att vi någon gång når dit hän, där vi inte behöver vara osäkra på våra barns skolgång utan i lugn och ro kan luta oss tillbaka, och veta, att skolan ALLTID utan undantag är skyldiga att ge våra barn det dom behöver och att dom också FÅR det, utan att vi föräldrar ska behöva strida hela tiden.
Undrade just i min skalle, om man kan stämma alla skolor i ett enda svep?
Stämma dom för psykisk misshandel...hmmm.. för tänk, vad vi föräldrar kämpar med att bygga upp våra barns självförtroende, som redan innan ofta är lägre hos våra barn. Och tänk hur skolan hela tiden kämpar för att hålla det tillbaks!
För det är ju precis det som händer, när dom sällan eller aldrig får en chans till enbra skolgång för att kunna lyckas.
Det tål väl att tänkas på hörrni ;)
Assistenten slutade ju som sagt, och det har då tillsatts en ny. Och det vet jag, pga den gamla assistenten. Men är det hennes uppgift att informera mig om detta?
Inte ett ljud från skolledningen har jag hört.
Faktum är att jag fick veta, att rektorn väntar på att JAG ska höra av mig??!?!
Hur mycket ska vi föräldrar egentligen ansvara för?
Om du ska få en ny arbetskamrat efter semestern som ska bistå dig i ditt jobb, är det då inte rimligt att din chef talar om det för dig INNAN du går på semester? Eller är det helt okej, att det plötsligt bara står en ny medarbetare där när du kommer efter semestern?
Egentligen skulle jag ha is i magen, och väntat ut rektorn. Men det kan jag tyvärr inte göra, för jag har en son att tänka på, och han behöver VETA, och det väldigt snart. Har inte rektorn begripit det ännu, så lär han bli varse när han läser mitt mail.
Jag mailade honom idag:
Hej J.
M behöver förberedas inför skolstarten och hur det kommer att se ut för honom med assistent och skolschema.
Jag är förundrad över att skolledningen fortfarande inte har hört av sig angående ny assistent inför höstterminen.
Det borde inte åligga andra att bistå med den informationen. Det är väl ändå skolledningens uppgift att informera om en sådan här stor förändring, även om jag redan "vet" vad som händer?
Jag behöver träffa assistenten innan skolan startar, och det behöver M också få göra. Som det är nu växer hans osäkerhet inför skolstarten varje dag, då han inte vet hur det kommer att bli, eller vem som ska bli hans assistent. Jag kan inte ge honom information som jag hört ifrån andra, då det finns risk att det blir fel och ställer till det ännu mer.
Har assistenten någon kunskap/utbildning för att kunna hjälpa M? Om inte, vad planerar ni för utbildning för henne i så fall?
Kunskap om elevens funktionshinder är en förutsättning för att få det att fungera.
Hur ser schemat ut första veckan? Det är viktigt att kunna förbereda Mattias för att skapa trygghet, då osäkerhet gärna skapar oönskade beteenden.
Jag behöver en tid/dag då jag och M kan få träffa den nya assistenten. Detta ska ske innan skolan startar, och senast i mitten på nästa vecka, så han hinner få landa i det nya i lugn och ro hemma.
Det är viktigt för oss alla att M är noga förberedd hela tiden, i annat fall slår det tillbaks på oss med tråkigheter då M inte hanterar situationen.
Det borde vi ju undvika.
Hälsningar
M
Det kom ett mail
Fick mail från specialpedagogen på skolan.
Hon skriver såhär :
Nu är ni välr riktigt stolta över M:s prestation i skolan?! Att bli diagnostiserad i nian och ändå gå ut med så fina betyg är en enorm prestation och något som man inte får uppleva så ofta som lärare.
Jag är oerhört stolt över honom. Mot slutet blev det lite mycket för M men även det funkade ju. Helt otroligt. Under de sista veckorna kom han och jobbade på otroligt bra i svenskan på både håltimmar och efter skolan.
Även med hemkunskap. Hälsa honom från mig. Det är verkligen en superduktig grabb ni har. Jag hoppas att han kommer att trivas på gymnasiet och att han kommer att finna många nya vänner.
Jaa, mamma är superdupermegastolt. Vad annat kan man va ;)
Så här blev betygen.
Bild G
Engelska VG
Hemkunskap G
Idrott G
Matematik VG
Tyska G
Musik G
Biologi MVG
Fysik MVG
Kemi VG
Geografi G
Histora G
Religion G
Samhäll G
Slöjd G
Svenska VG
Teknik VG
Klart jag är stolt *snyft*
skolavslutning
Det är dubbelt.... jag behöver vila från allt vad skola heter, men samtidigt... hur ska sommarn bli med en son på väg in i värsta tonårstrotsen..
Min snälla goa kille håller på att förvandlas till ett monster, säger emot precis allt. Faktum är att han låter precis som lillasyster... NEJ... NEJ NEEEJ, precis hela tiden.
Jag är så in i... trött.
Orkar inte skriva nåt här, får hoppas att jag finner krafterna åter efter morrondagen.
Rektorn har inte hört av sig, och jag har inte orkat ta tag i det där.
Men jag stöter väl på honom i morgon kan jag tänka, vi får se.
Jag är nog mer deppig än trött tror jag. Fast deppighet leder ju till trötthet oxå.
Är så oerhört ledsen för assistenten som lämnar oss. Hon är en mycket speciell människa som gjort så mycket för sonen och övriga klassen, och en hel del för hela skolan.
Att dom inte jobbade mer för att få behålla henne är för mig en gåta. Men snålheten bedrar visheten brukar man säga, så till hösten lär dom få se konsekvenserna av detta.
Det blir inte mycket njuta i sommar, för kommer att ha ont i magen inför hösten.
Idag har vi haft möte i brukarrådet på dagis. Den stora frågan är hur vi kvalitets-säkrar maten. Hur är näringsinnehållet i maten när den ställs fram på barnens bord?
Svaret på den frågan lyder: Att dom har matlistor med råvaror uträknat för att täcka näringsbehovet.
Men frågan gällde ju inte FÖRE tillagning, utan när barnen får maten till sig... suuuck.
Det tar jag tag i när skolan är slut ;)
nu måste jag sova, för som vanligt kan jag inte planera, har en del att göra i morron bitti... min son slutar ju nian ju. Och nåt måste man ju hitta på...
natti för idag...
(tack ni gulliga för att ni kikar in och kollar hur jag har det, det värmer nåt erhört att veta att det finns människor som tänker på en) ;)
mail till rektorn
Vi har ju hamnat i en situation som inte är tillfredställande för någon av dom inblandade. Allra minst för M och hans framtid på K-skolan.
Jag sökte dig idag på förmiddagen, men då du inte var på skolan väljer jag att maila dig istället.
Vi hade aldrig stått där vi står idag, om K fått besked om fortsatt anställning tidigare som hon önskade. (här menar rektorn att jag har fel, hon har vetat att hon blivit lovad fast anställning. Vad hon ville ha var skriftligt på det, för att känna sig säker. Och ja, är det så svårt att få fram?? Sen när gäller muntliga anställningsavtal??)
Som det nu blev kände hon sig nödgad att söka sig ett annat arbete för att kunna trygga sin framtid, vilket jag har full förståelse för.
Kontentan av detta ser vi ju facit på nu.
Vad jag förstår är K anställd på 80%, men arbetar 90% och tar ut dessa 10% i kompledigt på lov.
Det handlar då om 10% utöver detta för att K ska komma upp i heltid som hon önskar.
Som jag ser det, arbetar hon redan heltid och många gånger mer därtill.
K kan sällan eller aldrig ta någon rast. Vem ersätter henne för den tiden? (anställningen innefattar arbete även på sonens raster, facket har varit inkopplat och det ska tydligen vara ok)???
All schemaläggning, planering etc, när ska det hinna göras om inte efter M har slutat för dagen? Rymmer den idag 90%-tjänsten detta arbete?
K har samtal med mig 1-2 timmar/vecka angående M och hur vi ska hjälpa honom på bästa sätt. Får hon någon ersättning för detta? Det kanske bör utgå retroaktiv lön för allt det arbete K lagt ner under terminen?
Dessutom vet jag att K många gånger vikarierar för ordinarie lärare, det bör väl således ge en högre ersättning?
Det finns många fler barn på skolan som skulle behöva långt mer mycket stöd än vad dom idag har. Det torde därför inte vara några problem för K att vara fullt sysselsatt på 100%.
Läxläsning i mindre grupper för dom barn som behöver det är något som K skulle kunna arbeta med dom eftermiddagar som M inte behöver henne.
Det skulle underlätta enormt för många elever, deras pedagoger och inte minst för föräldrarna. En sådan lösning skapar på sikt lugn och ro både i skolan och hemmet, och leder till framförallt mer nöjda föräldrar.
Utöver det skulle K kunna arbeta som bollplank åt lärare på skolan som behöver råd och stöd i sin undervisning av elever med särskilda behov (svaret blir att anställer dom en assistent på heltid, så måste dom ge alla heltid. Men det jag föreslår är ju något annat än assisten för ett barn, utan rådgivare och stödundervisning för flera elever, en sådan anställning kan ju inte alla få ändå, så det bör inte vara svårt att motivera)
Den elev som börjar till hösten och är särskoleinskriven får ju ingen assistent av ekonomiska skäl. (finns inte pengar till en assistent för hela skoldagen)
För en grundskole-elev i årskurs 6 får skolan 32.808:-/termin i elevpeng, för en särskole-elev är summan 123.773:-/termin!!!!
Dessa extra pengar ska ju användas till den eleven som ofta behöver mycket mer stöd, såsom assistent eller extra utrustning och hjälpmedel. (dom extra pengarna för en särskole-elev ska gå till att täcka skolans underskott - vilket inte är okej, dessutom hävdas det att siffrorna inte stämmer då det bara är 20.000 extra för en särskoleelev enligt rektorn. Siffrorna fick jag av kommunen 5 minuter innan jag mailade)
Eftersom dessa pengar inte kommer denna elev tillgodo som det sig bör, kan dom extra 10% som K vill upp i finansieras med en del av dessa.
Med sin fantastiska pedagogik och enorma organiseringsförmåga är jag helt övertygad om att K kan pyssla ihop så även denna elev får det stöd och hjälp den enligt lagen har rätt till.
Det finns fler assistenter på skolan. Vad gör dessa när eleven dom arbetar med inte är i skolan? Eller när eleven har lektioner som inte kräver extra resurs? (dom flesta assistenter backar upp något annat barn i dessa situationer, men det finns dom som inte gör ett skvatt)
Med lite pyssel och hjälp av K kan denna särskole-inskrivna elev få ett fullgott stöd med hjälp av hela assistentkåren på skolan.
Det kostar inte en heltid, det kostar 10% av en heltid.
Det är både organisatoriskt och ekonomiskt gångbart, och ger stora vinster på sikt.
Har ni tur, så är mamman till denna elev inte lika påläst som jag på skollagen ;)
På Fredag ska K lämna besked till det andra arbetet. (hon har alltså fått arbetet till en mycket högre lön dessutom. enheterna inom kommunerna får inte konkurrera om personal med hjälp av löner, så det har blivit ett jädra rabalder pga detta)
Ska vi släppa en assistent som ger skolan så stora vinster med nöjda lärare och elever?
Har vi råd att låta K gå?
Vi får aldrig tag i en assistent som K igen, med den kunskapen, engegemanget och glädjen för sitt arbete.
Jag hoppas och tror att ni fattar rätt beslut. Jag vill inte tänka på vilka konsekvenserna blir om K försvinner.
Jag fick alltså ett samtal från rektorn efter detta mail. Dom står fast och kan inte ge en heltidsanställning. Det enda jag kan göra nu är att vädja till assistenten, men det känns inte bra. Hon tycker detta är tillräckligt jobbigt ändå. Jag ska undersöka en annan möjlighet oxå, få se om jag kan hitta ett kryphål, eller en pengaburk nånstans i kommunen som kan täcka upp för heltid ;)
Jag har ont i magen, och är nästintill skräckslagen. Idag skulle assistenten ta ett nytt samtal med rektorn, jag kan bara hålla mina tummar och tår för att dom kommer överens om något. Jag orkar inte ta en assistentvända till.....
