Jag mailade ju rektorn för en vecka sen, och krävde att få träffa nya assistenten. Begärde schema inför höstterminen etc.

Inget svar..... knäpptyst.

Jag bestämde mig för att han ska få sina fiskar varma sedan (på tal om sedan Jayne ;) )

Tänkte mig ta kontakt med förra assistenten , och via henne be att få kontakt med den nya, så jag åtminstone får något att hända. Jag löser föreberedelsen själv, SEN *haha* kan jag ta tag i rektorn.

Hela scenariot fick en helt annan vändning idag. Jag fick ett samtal, från en annan förälder....

Jag har väldigt nära till tårarna, kan jag säga... men jag vet inte än om det är ilsketårar eller om det är sorgtårar. Har inte riktigt bestämt mig än.... eller bestämt, tror väl mer att chocken över samtalet inte riktigt har lagt sig....

Det är jobbigt att ha barn med särskilda behov, vi är många som faktiskt har det, och man får kämpa och kriga i hemmiljö, att man sedan oxå måste strida och ta över 90% av skolgången, blir i dom flesta fall det som får bägaren att rinna över.

Mamman som ringde, har sökt med ljus och lykta efter den förälder vars barn har "tagit" hennes barns assistent.

För så är det, den assistenten som har blivit BEORDRAD till tjänsten, lämnar 5-7 st andra elever som hon har stöttat och hjälpt, vind för våg. För ni kan väl inte tro, att det tillsätts någon annan för dessa barn.

Mamman, som ringde blev så GLAD, när hon till slut får reda på att jag var mamman, GLAD för att hon kände mig sen innan, vet vem jag är, och hur mycket jag kämpat/kämpar för mina barns skolgång. Det gjorde det enklare för henne.

Jag förstår vad som hänt här. Rektorn vet att om han inte löser min son´s skolgång, så jag blir nöjd, så får han problem. Han kör en fuling, och tänker sig väl att dom andra föräldrarna är "peace of cake".

Jävla otur,, en av dom känner mig.

Och den mamman är VANSINNIG!!!!

Den assistenten är den enda på skolan som hennes son känner förtroende för, och som förstår honom. Den tryggheten rycks tvärt bort. Och mamman är förstörd, hon ORKAR inte mer. Hon kommer inte att få iväg sitt barn till skolan.

Hon mäktar inte en termin till. Jag hörde på henne, hon är helt SLUT!!!

Hennes son går sitt sista år på grundskolan, hälften av betygen är IG. Hur ska det gå för honom sista året? Hans livlina rycks ifrån honom.

Jag vurmar självklart för mitt barn först och främst, att han ska ha det bra. Men det innebär inte att jag kan strunta i vad som sker med andra.

Jag får ju problem i vilket fall nu, eftersom föräldrarna till eleverna som mister sitt stöd, inte accepterar situationen, och vad som kommer ske är att dom tar tid från min son, för att lugna situationen, och vad händer då, då kommer ju majsan!!!

Hur man än vänder o vrider, så sitter röven bak. Ansvariga på skolan måste ha en satans stor röv, för dom har lyckats bita sig i den alldeles för många gånger nu.

Dom spelar ut oss föräldrar mot varandra. Dom skjuter problemet framför sig. Vad dom kanske inte räknat med, är att föräldrarna till slut kontaktar varandra, och protesterar tillsammans.

Det kan lika gärna vara min son, som inför sista året i skolan blir lämnad åt sitt öde, att klara sig bäst han vill. Det spelar ingen roll vilket barn jag kämpar för, all kamp kommer alltid mig själv och de mina till godo tids nog.

Vi orkar inte längre som föräldrar till barn i den här förbannade kommunen. Vi är FÖRÄLDRAR, och det vore skönt om vi nån gång kunde slippa vara mentorer, lärare, läkare, advokater etc etc etc.

Jag hade en plan under eftermiddan, då rektorn fortfarande inte hört av sig. Jag fick istället detta samtal från en förälder. Världen började gunga, jag kände att jag tappade fotfästet fullständigt under en stund, och blir tvungen att sätta mig rakt upp o ner på trappan. Benen bara vek sig.

Jag vet att när jag vaknar i morgon, har kraften och energin återvänt.

Ingen är arg på mig, ingen är arg på den nya assistenten. Vi står bägge utanför dom beslut som tagits utav ledningen. Jag kunde vara så egoistisk, ryckt på axlarna och skitit i vilket. Bara min son får det bra.

Men det ligger inte för mig, jag ÄR inte sådan. Jag blir lika lessen för dom andra elevernas skull.

Har jag lyckats skrämma slag på ledningen ensam, så hur blir det nu då om jag ställer mig i spetsen med ett helt koppel föräldrar?

Jag tar som bekant inte längre några genvägar. Vill jag få en förändring så låter jag mycket, på olika sätt ;)

Jag har aldrig nånsin höjt rösten på något enda möte med skolan, det har aldrig behövts.

Men nu är jag ARG. Nu har dom gått för långt.

Dom försvarar sig med att behoven är större hos min son. Vem har rätten att bedöma vem som har störst behov? Alla barn har väl behov i olika utsträckning, och allas ska tillgodoses efter bästa förmåga.

Att säga en sådan sak till en förtvivlad mamma som kämpar för sitt barn, att det finns dom som har större behov, är så jävla korkat så jag finner inga ord.

Hennes barn är väl lika mycket värd hjälpen som mitt. Vem har rätten att avgöra att någon måste offras för någon annan???

FYY FAAN säger jag.

Om du läser det här rektor J, vilket jag just nu önskar att du gjorde, så ställ in dig på att det kommer att driva in en orkan över skolan inom det närmaste. För NU, har du skitit i det blå skåpet!!!