6 timmars möte ;)
japp, kl 5 anlände jag då vi skulle ha styrelsemöte i föreningen.
Halv 6 anlände gänget upprörda föräldrar från skolan.Japp, vi hade samlat ihop oss för att med gemensamma krafter komma på strategier.
Nu hade jag sagt fel tid till dom, medlemsmötet började ju egentligen halv 7. Men det blev ändå väldigt bra, då det hann avhandlas en del innan, för fokus låg ju på en specifik skola och rektor.
Vi blev 3 st kvar från kl 7 cirka. Vi satt kvar till kvart över 11?!?!? ;)
Jo, vi hade MASSOR att prata om. Och vi återkommer hela tiden till samma sak, VARFÖR ska vi behöva kämpa ensamma på varsitt håll. NU får det räcka.
Vi ska försöka hitta en väg att gå för att skapa förändringar i kommunen, och få olika berörda instanser att släppa på prestigen och börja samarbeta.
Men om jag återgår till föräldrarna p åskolan. Vi har nu skrivit en handlingsplan med frågor, som ska presenteras för rektorn på MÅndag (om rektorn anser sig kunna då vill säga)
Han får sedan 2 dagar på sig, att komma med ett svar på hur han tänkt lösa situationen. Annars så går vi vidare. Steg för steg, i rätt ordning, tills vi får gehör, och hjälper inte de, så finns det ju som sagt en hel del andra vägar också ;)
Ledningen gör vad dom måste göra, och vi gör vad vi måste göra ;)
Jag har idag också träffat den nya assistenten. Det blir KANON, det kommer att funka. Vad jag inte förstår är att dom sätter en assistent med en jävla massa skinn på näsan gentemot ledningen, ihop med mig???
Fast det kanske är av hänsyn till assistenten ;) Sätta någon som inte kan ta för sig med min son, vore kanske dömt att misslyckas. Men det blir ju satans jobbigt för skolan, då jag kommer bättre överens med någon det är lite fart på, och som får saker att hända. Och det gagnar väl knappast skolan... *harkel*
Jag förstår att föräldrarna är upprörda över att förlora detta stöd. Jag har inte hunnit prata så mycket med henne, men det behövde jag inte heller. Jag kände att hon kommer att fixa det här, och hon kommer framförallt att vilja lära sig utav både mig och sonen, om hans svårigheter. Det finns intresse och vilja över att det ska bli bra.
Det måste ju bli så, att dom andra föräldrarna får strida för sina barn och kräva stöd för dom. Jag kan finnas med där i egenskap av föreningen, och bistå med dom kunskaper och info som jag har samlat på mig.
Min son har ju fått en assistent, även om det inte täcker hans skoldagar helt. Och DET får bli min strid.
Det måste ju liksom bara finnas nåt att strida om, för varför skulle man nån gång få det bra helt o hållet??
Jag kommer att följa dom andra föräldrarna och hjälpa så gott det går.
För hanteringen av eleverna är katastrof, så här får det fan inte vara.
Här är ett nytt remissyttrande för funktionshindrade
Hade en till länk på viktiga saker... men nu hittar jag den inte.... suuck, o nu somnar jag ;)
Halv 6 anlände gänget upprörda föräldrar från skolan.Japp, vi hade samlat ihop oss för att med gemensamma krafter komma på strategier.
Nu hade jag sagt fel tid till dom, medlemsmötet började ju egentligen halv 7. Men det blev ändå väldigt bra, då det hann avhandlas en del innan, för fokus låg ju på en specifik skola och rektor.
Vi blev 3 st kvar från kl 7 cirka. Vi satt kvar till kvart över 11?!?!? ;)
Jo, vi hade MASSOR att prata om. Och vi återkommer hela tiden till samma sak, VARFÖR ska vi behöva kämpa ensamma på varsitt håll. NU får det räcka.
Vi ska försöka hitta en väg att gå för att skapa förändringar i kommunen, och få olika berörda instanser att släppa på prestigen och börja samarbeta.
Men om jag återgår till föräldrarna p åskolan. Vi har nu skrivit en handlingsplan med frågor, som ska presenteras för rektorn på MÅndag (om rektorn anser sig kunna då vill säga)
Han får sedan 2 dagar på sig, att komma med ett svar på hur han tänkt lösa situationen. Annars så går vi vidare. Steg för steg, i rätt ordning, tills vi får gehör, och hjälper inte de, så finns det ju som sagt en hel del andra vägar också ;)
Ledningen gör vad dom måste göra, och vi gör vad vi måste göra ;)
Jag har idag också träffat den nya assistenten. Det blir KANON, det kommer att funka. Vad jag inte förstår är att dom sätter en assistent med en jävla massa skinn på näsan gentemot ledningen, ihop med mig???
Fast det kanske är av hänsyn till assistenten ;) Sätta någon som inte kan ta för sig med min son, vore kanske dömt att misslyckas. Men det blir ju satans jobbigt för skolan, då jag kommer bättre överens med någon det är lite fart på, och som får saker att hända. Och det gagnar väl knappast skolan... *harkel*
Jag förstår att föräldrarna är upprörda över att förlora detta stöd. Jag har inte hunnit prata så mycket med henne, men det behövde jag inte heller. Jag kände att hon kommer att fixa det här, och hon kommer framförallt att vilja lära sig utav både mig och sonen, om hans svårigheter. Det finns intresse och vilja över att det ska bli bra.
Det måste ju bli så, att dom andra föräldrarna får strida för sina barn och kräva stöd för dom. Jag kan finnas med där i egenskap av föreningen, och bistå med dom kunskaper och info som jag har samlat på mig.
Min son har ju fått en assistent, även om det inte täcker hans skoldagar helt. Och DET får bli min strid.
Det måste ju liksom bara finnas nåt att strida om, för varför skulle man nån gång få det bra helt o hållet??
Jag kommer att följa dom andra föräldrarna och hjälpa så gott det går.
För hanteringen av eleverna är katastrof, så här får det fan inte vara.
Här är ett nytt remissyttrande för funktionshindrade
Hade en till länk på viktiga saker... men nu hittar jag den inte.... suuck, o nu somnar jag ;)
omhändertagande av barn
Hur funkar våra sociala myndigheter i detta land?
Fungerar det överhuvudtaget?
Hur går hanteringen av omhändertagna barn till? Och finns det några regler för hur det SKA gå till?
Är det alltid bäst att bli placerad långt ifrån sin familj? Ja, ibland är det nog så. Men hur är det med skola, vänner och andra kontakter för barnet? Är det bra att flytta ett barn med någorlunda fungerande skolgång och fosterhem, till något helt nytt långt ifrån alla kontakter barnet har`?
Och varför gör man så?
Jag kikar emellanåt in på en blogg som berör mig mycket, och idag hittade jag en berättelse om ett barn som just blivit placerad i ett fosterhem på ett sätt som får håren på ryggen att resa sig.
Jag beundrar bloggskrivaren, som vill engegera sig så mycket för detta barn, trots att hon egentligen inte har någon nära relation.
Det är människor som henne, som får en att känna hopp, om ett välvilligt inställt samhälle. Och jag hoppas och tror att detta barn alltid kommer att minnas, att någon såg, någon förstod, och någon gjorde något. Det kan rädda detta barn i sitt framtida vuxenliv.
STor eloge till dig, denvardagligamamman
Fungerar det överhuvudtaget?
Hur går hanteringen av omhändertagna barn till? Och finns det några regler för hur det SKA gå till?
Är det alltid bäst att bli placerad långt ifrån sin familj? Ja, ibland är det nog så. Men hur är det med skola, vänner och andra kontakter för barnet? Är det bra att flytta ett barn med någorlunda fungerande skolgång och fosterhem, till något helt nytt långt ifrån alla kontakter barnet har`?
Och varför gör man så?
Jag kikar emellanåt in på en blogg som berör mig mycket, och idag hittade jag en berättelse om ett barn som just blivit placerad i ett fosterhem på ett sätt som får håren på ryggen att resa sig.
Jag beundrar bloggskrivaren, som vill engegera sig så mycket för detta barn, trots att hon egentligen inte har någon nära relation.
Det är människor som henne, som får en att känna hopp, om ett välvilligt inställt samhälle. Och jag hoppas och tror att detta barn alltid kommer att minnas, att någon såg, någon förstod, och någon gjorde något. Det kan rädda detta barn i sitt framtida vuxenliv.
STor eloge till dig, denvardagligamamman
Har satt kommunen i arbete ;)
Vilka himla tur att jag finns, så dom har nåt o göra på kommunen ;)
Vi hade ju nätverksmöte för ett tag sedan. Jag lovar, det finns inget effektivare. Samla alla på samma ställe, man berättar EN gång, sen är det bra.
Tänk om man skulle ta alla dessa kontakter själv, vilken tid det hade tagit, och vilken enorm kraft och energi som gått åt. Man hade aldrig orkat.
Vi har sökt kontaktfamilj för tjejerna, för att få lite avlastning, och för att dom också ska få se något annat än bara mamma o pappa ;)
Det skulle ta 4 månader att utreda detta....
2 veckor efter mötet ringer en semesterinkallad handläggare, och har bestämt sig för att godkänna vår ansökan, då underlaget efter nätverksmötet var tillräckligt ;)
Hon tyckte också att det fanns behov av en samordnare, då våra behov ser lite olika ut i familjen. Tänk att få någon som kollar över insatserna, skriver upp mål och delmål, och kollar av att dom insatser som vi har och förhoppningsvis ska få är rätt, och verkligen ger något.
Dom var här idag.... va glada vi blev när vi öppna dörren och såg en person vi träffat förut, när vi hade nätverksmöten ang sonen. Det visste vi inte att hon skulle komma med, och handläggarn som har hand om kontaktfamiljs - ansökan visste inte heller att vi kände varandra innan hon frågade henne om uppdraget som samordnare ;)
Hon är verkligen KANON-bra...
Det känns som vi plötsligt får tag på guldkornen på kommunen, den där vakande ängeln verkar fortfarande hänga kvar över oss ;)
På måndag så har vi möte med boendestödet och arbetsterapeuten för att gå igenom lite planering och struktur innan dom går på semester. Dom träffades ensamma igår och la upp en strategi för vad DOM anser är viktigast just nu, och på måndag ska vi tillsammans gå igenom detta ;)
Tänka sig, att landsting och kommun kan samarbeta!?!??! kors i taket va ;)
I augusti har vi en tid inbokad med handikapp-omsorgen för att prata om kontaktperson till bägge killarna. Dom har ju lite olika behov, den lille behöver hjälp med att lära sig hur man tar sig fram med buss tex, och vad som gäller socialt ute i vida världen, den store behöver någon som DRAAAAR ut honom.
Då tänker jag att en kille skulle vara bra för den store, kanske inte alltför många år äldre, men ändå någon som han kan identifiera sig med, och prata killsnack ;)
För den lille är det just en sån person han inte ska, han ska ha en stabil och bestämd "morsa" tänker jag.
Har tillfrågat hans förra assistent om uppdraget och hon vill hemskt gärna åta sig detta.
För den store har jag lite ideér, tänkte fråga killarna på yngste sonens korttids, dom har ju lång erfarenhet och kunskap, och skulle vara kanon för detta, någon av dom ;)
Så ni ser.... mitt i semestern är det full aktivitet på kommun och landsting för att få ihop hjälpinsatser för vår familj...
Men ja... ni vet.... dom har ju träffat på majsan ;) hon som då aldrig ger sig.... lika bra dom inser det ;)
Känner mig alldeles upprymd just nu, och har hopp om livet.
Det är förbannat svårt att "fläka" ut sig såhär, men vi måste för vår egen skull. Säger man inget, så kan man ju inget få heller ;)
Jag mailade idag protokoll och det jag läste upp på förra mötet till hon som ska vara samordnare...
En timme efter det ringer handläggarn på barn o ungdom, och frågar tyst och stilla om hon får använda det jag skrivit i utredningen.... hon var väldigt tagen, hon kände att det sa liksom allt, och beskrev vår situation precis sådan den är...
Jag har i efterhand fått höra, att det jag läste satt som en klump i magen hela eftermiddan efter mötet.....
Ibland är det skrivna mycket effektivare än det sagda....
Här är inlägget med det jag läste upp....
http://majsan67.blogg.se/2008/june/natverksmote-idag.html
nu ska jag ta en cider ;)
Vi hade ju nätverksmöte för ett tag sedan. Jag lovar, det finns inget effektivare. Samla alla på samma ställe, man berättar EN gång, sen är det bra.
Tänk om man skulle ta alla dessa kontakter själv, vilken tid det hade tagit, och vilken enorm kraft och energi som gått åt. Man hade aldrig orkat.
Vi har sökt kontaktfamilj för tjejerna, för att få lite avlastning, och för att dom också ska få se något annat än bara mamma o pappa ;)
Det skulle ta 4 månader att utreda detta....
2 veckor efter mötet ringer en semesterinkallad handläggare, och har bestämt sig för att godkänna vår ansökan, då underlaget efter nätverksmötet var tillräckligt ;)
Hon tyckte också att det fanns behov av en samordnare, då våra behov ser lite olika ut i familjen. Tänk att få någon som kollar över insatserna, skriver upp mål och delmål, och kollar av att dom insatser som vi har och förhoppningsvis ska få är rätt, och verkligen ger något.
Dom var här idag.... va glada vi blev när vi öppna dörren och såg en person vi träffat förut, när vi hade nätverksmöten ang sonen. Det visste vi inte att hon skulle komma med, och handläggarn som har hand om kontaktfamiljs - ansökan visste inte heller att vi kände varandra innan hon frågade henne om uppdraget som samordnare ;)
Hon är verkligen KANON-bra...
Det känns som vi plötsligt får tag på guldkornen på kommunen, den där vakande ängeln verkar fortfarande hänga kvar över oss ;)
På måndag så har vi möte med boendestödet och arbetsterapeuten för att gå igenom lite planering och struktur innan dom går på semester. Dom träffades ensamma igår och la upp en strategi för vad DOM anser är viktigast just nu, och på måndag ska vi tillsammans gå igenom detta ;)
Tänka sig, att landsting och kommun kan samarbeta!?!??! kors i taket va ;)
I augusti har vi en tid inbokad med handikapp-omsorgen för att prata om kontaktperson till bägge killarna. Dom har ju lite olika behov, den lille behöver hjälp med att lära sig hur man tar sig fram med buss tex, och vad som gäller socialt ute i vida världen, den store behöver någon som DRAAAAR ut honom.
Då tänker jag att en kille skulle vara bra för den store, kanske inte alltför många år äldre, men ändå någon som han kan identifiera sig med, och prata killsnack ;)
För den lille är det just en sån person han inte ska, han ska ha en stabil och bestämd "morsa" tänker jag.
Har tillfrågat hans förra assistent om uppdraget och hon vill hemskt gärna åta sig detta.
För den store har jag lite ideér, tänkte fråga killarna på yngste sonens korttids, dom har ju lång erfarenhet och kunskap, och skulle vara kanon för detta, någon av dom ;)
Så ni ser.... mitt i semestern är det full aktivitet på kommun och landsting för att få ihop hjälpinsatser för vår familj...
Men ja... ni vet.... dom har ju träffat på majsan ;) hon som då aldrig ger sig.... lika bra dom inser det ;)
Känner mig alldeles upprymd just nu, och har hopp om livet.
Det är förbannat svårt att "fläka" ut sig såhär, men vi måste för vår egen skull. Säger man inget, så kan man ju inget få heller ;)
Jag mailade idag protokoll och det jag läste upp på förra mötet till hon som ska vara samordnare...
En timme efter det ringer handläggarn på barn o ungdom, och frågar tyst och stilla om hon får använda det jag skrivit i utredningen.... hon var väldigt tagen, hon kände att det sa liksom allt, och beskrev vår situation precis sådan den är...
Jag har i efterhand fått höra, att det jag läste satt som en klump i magen hela eftermiddan efter mötet.....
Ibland är det skrivna mycket effektivare än det sagda....
Här är inlägget med det jag läste upp....
http://majsan67.blogg.se/2008/june/natverksmote-idag.html
nu ska jag ta en cider ;)
vik hädan.... ADHD
Det är en sjukdom, det är ett monster, och sjukdomar utrotar vi, monster finns inte vad jag vet, och behöver således inte utrotas heller.
Men jag förstår, *djup suck*, att det inte är okej, att ha diagnosen ADHD. Jag måste göra något åt detta, jag måste hitta andra orsaker till mitt ostrukturerade liv, så jag kan slippa *droga* ner mig själv och mina barn, med dessa fruktansvärda preparat *böjer på huvet, skrapar med foten i marken, och skäms, för att jag gått på denna rapakalja*
Denna rapakalja, att tro, att jag skulle kunna fungera lite bättre med vakenhetshöjande mediciner, som sägs öka koncentrationen, vakenheten, dämpa impulser, etc etc.
Jösses, hur kunde jag va så dum, att jag inbillar mig, att jag faktiskt är mycket vaknare sedan jag började äta dessa förrädiska tabletter, som tar DÖÖÖD på folk, en lååångsam död.
Jag förstår nu, att det självklart är bättre, att jag tar kål på min omgivning, med mina exter, dåliga humör, obefintliga struktur och organiseringsförmåga, än att ta dessa dödspiller...
Omgivningen får vackert stå ut, för jag har egentligen inte ADHD, jag har *rastlösa leggins*
Ja, ni vet, såna där förbannade strumpebyxor kan ju korva sig så förjordat... inte för att jag använder såna, för dom kliar bara, men om jag provade så kanske min ADHD bara försvann, om inte annat så fick jag nåt annat att tänka på... kliande leggins..
Jag svarar på en kommentar under tidigare inlägg. Några har rådit mig till att spärra personen som spam.
Men jag tycker det är trevligare så här ;)
Jag raderar aldrig kommentarer, om inte någon personligen ber mig göra det... (med en bra mycket bättre anledning) ;)
Okej... jag saxar inlägg och svar:
Det är ju för sjutton en seriös undersökning, jag måste ju bidra med mina fantastiska upplevelser med mina leggins..
Jag försöker att gör någonting konkret för och av Diagnostiserigen av Adhd, Jag har upptäckt att det finns vissa små fysiska attribut som personer med Adhd har. Så jag försöker samla ihop och få svar av en rad personer med Adhd och frågar om dom om just detta. Så att neurolog forskare kan kombinera sin forskning om Adhd med just dessa symtom.
jösses.... *hämtar andan*, varför kom inte jag på detta, att göra en sån undersökning, så forskarna kan fortsätta sitt idoga forskande om ADHD och neurotiska leggins.....
Det här är en jätteseriös förfrågan och jag har kontakt med några läkare för att få hjälp med just detta, för min och din skull, samt alla kids som har Adhd. Jag behöver svar på hur många personer med "bekräftad Adhd" som har nedanstående symtom också. För att kunna pressa igeom forskning om just detta.
Inte visste då jag att Eva Kärfve var läkare??? Eller är hon?? Jag har oxå kontakt med massa läkare, men jag pratar förstås bara med dom som delar min uppfattning om vad ADHD är och varför det finns. Läkare som tycker motsatsen mot mig, befattar jag mig inte med... varför skulle jag ;)
Eller va tror du själv ;) så gör vi ju alla.....
1. När man lägger si och somver så vippar, rör många på fötterna och har svårt att hålla dom stilla.
du milde, jag läste nånstans en gång, att muskler rycker hos människan när dom är på väg att ska sova... jag kan baskemig inte minnas att det stod något om ADHD i detta samband.... men det är ju inte klokt, vilken upptäckt... då har ju ALLA ADHD ;) ;)
Jag har ingen aning om jag rör på fötterna när jag ska sova, fullt möjligt, eller inte. När jag ska somna så somnar jag, har liite annat o fundera på faktiskt, än mina fötter. Och tja, om sonen rör på sina, får förbli en obesvarad fråga. Va sjutton ska jag sitta o kolla detta vid hans sängkant, om han möjligen rör sina fötter???
2. Många upplever att dom har problem med "restless leggs".
shiiit det har min mamma!!!!!! det har hon sagt faktiskt. För hundra år sen eller nåt... . Måste faktiskt ringa henne o säga att hon har ADHD.. egentligen..
Du milde vilka restlösa leggins jag hade förut då, för att jag blev sååå förbannnad på en sak ;)a då studsar lårkakorna mot varandra. Jag vet ju inte hur det där restlegs känns så jag kan då rakt inte svara på den frågan..
3. Många upplever att dom är väldigt varma. Yttemperaturen är väldigt hög. Man är överhettad och kokar över. Har liknande värmesymtom som kvinnor har i klimakteriet. Våra hjärnor arbetar himla mycket så det är kanske inte konstigt att vi "överhettas".
med denna sommarn förstår jag om mer än hälften kokar över, men mig veterligen (och det är fullständigt vetenskapligt bevisat) så kokar man över när alla många barn tjatar på samma gång..
Blir man alltför varm kan man ju alltid prova att bada... eller kanske duscha ;)
hmm hmmm, det har ju varit en del åska i sommar, jag kan långt innan det blir åska tala om det, för jag blir överhettad och kokar över ;)
Fast det är kanske också fullt möjligt att jag ÄR i klimakteriet oxå förstås hmmm hmmm....
näää, egentligen har jag alltid varit en väldigt frusen person, om man är tvärtom, vad är det då???? DHDA....
Om det här skulle bekräftas och läggas till i Adhd diagnostisering, samt att det faktum att det är ärftliga egenskaper från fädernas sida så skulle en del som inta har Adhd med ändå diagnostiseras och medicineras för Adhd kunna undvikas så att dom får rätt hjälp. Samt att Adhd skulle framställas mer korrekt.
så du menar att för att få diagnosen ADHD så måste man även uppfylla dessa 3 kriterier...
frenetiskt vippande med fötterna vid läggdags....
restlegs less.... ;o)
överkokad hjärna och värmeslag...
jag tänker med sorg på alla dessa med tydliga svårigheter som inte kan få diagnos och hjälp, då dom inte uppfyller kriteriet restlösa leggins....
En annan fundering.... om man bara ärver ADHD från fädernas sida... vem ärver då dom egna barnen det av, om deras mamma har ADHD men inte pappan???
Att Adhd symtomen är en ärftlig latent egenskap som gör att vi tar in och bearbetar en mängd intryck och information väldigt snabbt. Vi har snabbare teoretisk inlärning gentimot majoriteten. Vi använder oss av en logik på ett annat sätt än majoriteten, vilket gör att vi ser helheten på ett annat sätt. I rätt miljö så kan vi ta in väldigt stora mängder information som fastnar väldigt lätt, och inte som det många gånger för studenter att dom måste nöta, tragla, läsa in det ett flertal gånger innan det sitter.
shit, där kom ju beviset, jag kan alltså inte ha ADHD, för jag måste göra som studenterna, nöööta in. Om det inte är nåt alldeles särdeles intressant då vill säga, då fattar jag på nolltime... hade iof felaktigt inbillat mig att det funkar så för större delen av befolkningen, med eller utan ADHD ;)
Vet inte om jag skulle springa och stoltsera med att jag skulle ha snabbare teoretisk inlärning, en bättre och annorlunda logik.... det låter ju nästan som jag skulle tycka att jag är smartare än alla andra då ;) *petar mig i näsan*
Att reaktionerna på omgivningen av alla intryck som vi har svårt att utestänga. Sk "Hyperaktivitet", Pga våra empatiska egenskaper att sätta sig in i omgivningens sinnes stämning och humör, gör att vi hänger på omgivningens upprymda beteende, vilket kan resultera i att vi överreagerar med Hyping, och blir väldigt intensiva. Det här resulterar i att vi får svårt att koncentrera oss i röriga och stojjiga miljöer som samtidigt är plottriga med en mängd saker på väggar osv.
jag blir riktigt orolig alltså.... detta stämmer inte heller på mig *snyft* jag blir inte hyper, jag blir dödstrött i ovan beskrivna miljö..... KAN det möjligen bero på att jag har ADHD hypo???
Ooooojj va inte alla med ADHD likadana?? vilken upptäckt... skriv upp det oxå..
Skulle vi ta vara på dom kids med Adhd och låta dom utvecklas i rätt miljö så skulle det sannolikt leda till att vi hade en rad av personer i Einsteins klass, vilket skulle leda till att våran utveckling skulle accelerera väldigt mycket snabbare än i dagens takt. Men istället så sitter dom i röriga miljöer som leder till att dom mår dåligt och slutar att fungera, för att dom är känsliga för omgivningens påverkan.
Då gäller det att man som förälder slåss för sitt barns överlevnad då. Den där einstein-hjärnan dör liksom inte, den finns där ändå nånstans, var så säker. Såna förmågor kommer när dom behövs. Varför ska man skynda på en utveckling som kan leda till galenskap om man driver på för hårt??
en tanke bara som slog mig...
Ärver man verkligen BARA ADHD???? Kan man verkligen inte ha helt VANLIGA gener, egenskaper från sina föräldrar... som inte har med ADHD att göra, eller ÄR man helt plötsligt bara en diagnos????
Man kanske har en väääldigt logiskt tänkande moder, och en fader med hysteriskt bra inlärningsförmåga, ingen av dom har ADHD... men får då barnet diagnos i alle fall? Det borde ju ske med dom kriterierna som tas upp här ovan. DET är ju bakvänt, lika bakvänt som att få diagnos när legginsen lösar ;)
Man kan vara en helt "vanlig" person med helt "vanliga" ärvda gener, med samma egenskaper som en person med ADHD. Är det ADHD, eller gener då?
Tänk på de duu .....
Men jag förstår, *djup suck*, att det inte är okej, att ha diagnosen ADHD. Jag måste göra något åt detta, jag måste hitta andra orsaker till mitt ostrukturerade liv, så jag kan slippa *droga* ner mig själv och mina barn, med dessa fruktansvärda preparat *böjer på huvet, skrapar med foten i marken, och skäms, för att jag gått på denna rapakalja*
Denna rapakalja, att tro, att jag skulle kunna fungera lite bättre med vakenhetshöjande mediciner, som sägs öka koncentrationen, vakenheten, dämpa impulser, etc etc.
Jösses, hur kunde jag va så dum, att jag inbillar mig, att jag faktiskt är mycket vaknare sedan jag började äta dessa förrädiska tabletter, som tar DÖÖÖD på folk, en lååångsam död.
Jag förstår nu, att det självklart är bättre, att jag tar kål på min omgivning, med mina exter, dåliga humör, obefintliga struktur och organiseringsförmåga, än att ta dessa dödspiller...
Omgivningen får vackert stå ut, för jag har egentligen inte ADHD, jag har *rastlösa leggins*
Ja, ni vet, såna där förbannade strumpebyxor kan ju korva sig så förjordat... inte för att jag använder såna, för dom kliar bara, men om jag provade så kanske min ADHD bara försvann, om inte annat så fick jag nåt annat att tänka på... kliande leggins..
Jag svarar på en kommentar under tidigare inlägg. Några har rådit mig till att spärra personen som spam.
Men jag tycker det är trevligare så här ;)
Jag raderar aldrig kommentarer, om inte någon personligen ber mig göra det... (med en bra mycket bättre anledning) ;)
Okej... jag saxar inlägg och svar:
Det är ju för sjutton en seriös undersökning, jag måste ju bidra med mina fantastiska upplevelser med mina leggins..
Jag försöker att gör någonting konkret för och av Diagnostiserigen av Adhd, Jag har upptäckt att det finns vissa små fysiska attribut som personer med Adhd har. Så jag försöker samla ihop och få svar av en rad personer med Adhd och frågar om dom om just detta. Så att neurolog forskare kan kombinera sin forskning om Adhd med just dessa symtom.
jösses.... *hämtar andan*, varför kom inte jag på detta, att göra en sån undersökning, så forskarna kan fortsätta sitt idoga forskande om ADHD och neurotiska leggins.....
Det här är en jätteseriös förfrågan och jag har kontakt med några läkare för att få hjälp med just detta, för min och din skull, samt alla kids som har Adhd. Jag behöver svar på hur många personer med "bekräftad Adhd" som har nedanstående symtom också. För att kunna pressa igeom forskning om just detta.
Inte visste då jag att Eva Kärfve var läkare??? Eller är hon?? Jag har oxå kontakt med massa läkare, men jag pratar förstås bara med dom som delar min uppfattning om vad ADHD är och varför det finns. Läkare som tycker motsatsen mot mig, befattar jag mig inte med... varför skulle jag ;)
Eller va tror du själv ;) så gör vi ju alla.....
1. När man lägger si och somver så vippar, rör många på fötterna och har svårt att hålla dom stilla.
du milde, jag läste nånstans en gång, att muskler rycker hos människan när dom är på väg att ska sova... jag kan baskemig inte minnas att det stod något om ADHD i detta samband.... men det är ju inte klokt, vilken upptäckt... då har ju ALLA ADHD ;) ;)
Jag har ingen aning om jag rör på fötterna när jag ska sova, fullt möjligt, eller inte. När jag ska somna så somnar jag, har liite annat o fundera på faktiskt, än mina fötter. Och tja, om sonen rör på sina, får förbli en obesvarad fråga. Va sjutton ska jag sitta o kolla detta vid hans sängkant, om han möjligen rör sina fötter???
2. Många upplever att dom har problem med "restless leggs".
shiiit det har min mamma!!!!!! det har hon sagt faktiskt. För hundra år sen eller nåt... . Måste faktiskt ringa henne o säga att hon har ADHD.. egentligen..
Du milde vilka restlösa leggins jag hade förut då, för att jag blev sååå förbannnad på en sak ;)a då studsar lårkakorna mot varandra. Jag vet ju inte hur det där restlegs känns så jag kan då rakt inte svara på den frågan..
3. Många upplever att dom är väldigt varma. Yttemperaturen är väldigt hög. Man är överhettad och kokar över. Har liknande värmesymtom som kvinnor har i klimakteriet. Våra hjärnor arbetar himla mycket så det är kanske inte konstigt att vi "överhettas".
med denna sommarn förstår jag om mer än hälften kokar över, men mig veterligen (och det är fullständigt vetenskapligt bevisat) så kokar man över när alla många barn tjatar på samma gång..
Blir man alltför varm kan man ju alltid prova att bada... eller kanske duscha ;)
hmm hmmm, det har ju varit en del åska i sommar, jag kan långt innan det blir åska tala om det, för jag blir överhettad och kokar över ;)
Fast det är kanske också fullt möjligt att jag ÄR i klimakteriet oxå förstås hmmm hmmm....
näää, egentligen har jag alltid varit en väldigt frusen person, om man är tvärtom, vad är det då???? DHDA....
Om det här skulle bekräftas och läggas till i Adhd diagnostisering, samt att det faktum att det är ärftliga egenskaper från fädernas sida så skulle en del som inta har Adhd med ändå diagnostiseras och medicineras för Adhd kunna undvikas så att dom får rätt hjälp. Samt att Adhd skulle framställas mer korrekt.
så du menar att för att få diagnosen ADHD så måste man även uppfylla dessa 3 kriterier...
frenetiskt vippande med fötterna vid läggdags....
restlegs less.... ;o)
överkokad hjärna och värmeslag...
jag tänker med sorg på alla dessa med tydliga svårigheter som inte kan få diagnos och hjälp, då dom inte uppfyller kriteriet restlösa leggins....
En annan fundering.... om man bara ärver ADHD från fädernas sida... vem ärver då dom egna barnen det av, om deras mamma har ADHD men inte pappan???
Att Adhd symtomen är en ärftlig latent egenskap som gör att vi tar in och bearbetar en mängd intryck och information väldigt snabbt. Vi har snabbare teoretisk inlärning gentimot majoriteten. Vi använder oss av en logik på ett annat sätt än majoriteten, vilket gör att vi ser helheten på ett annat sätt. I rätt miljö så kan vi ta in väldigt stora mängder information som fastnar väldigt lätt, och inte som det många gånger för studenter att dom måste nöta, tragla, läsa in det ett flertal gånger innan det sitter.
shit, där kom ju beviset, jag kan alltså inte ha ADHD, för jag måste göra som studenterna, nöööta in. Om det inte är nåt alldeles särdeles intressant då vill säga, då fattar jag på nolltime... hade iof felaktigt inbillat mig att det funkar så för större delen av befolkningen, med eller utan ADHD ;)
Vet inte om jag skulle springa och stoltsera med att jag skulle ha snabbare teoretisk inlärning, en bättre och annorlunda logik.... det låter ju nästan som jag skulle tycka att jag är smartare än alla andra då ;) *petar mig i näsan*
Att reaktionerna på omgivningen av alla intryck som vi har svårt att utestänga. Sk "Hyperaktivitet", Pga våra empatiska egenskaper att sätta sig in i omgivningens sinnes stämning och humör, gör att vi hänger på omgivningens upprymda beteende, vilket kan resultera i att vi överreagerar med Hyping, och blir väldigt intensiva. Det här resulterar i att vi får svårt att koncentrera oss i röriga och stojjiga miljöer som samtidigt är plottriga med en mängd saker på väggar osv.
jag blir riktigt orolig alltså.... detta stämmer inte heller på mig *snyft* jag blir inte hyper, jag blir dödstrött i ovan beskrivna miljö..... KAN det möjligen bero på att jag har ADHD hypo???
Ooooojj va inte alla med ADHD likadana?? vilken upptäckt... skriv upp det oxå..
Skulle vi ta vara på dom kids med Adhd och låta dom utvecklas i rätt miljö så skulle det sannolikt leda till att vi hade en rad av personer i Einsteins klass, vilket skulle leda till att våran utveckling skulle accelerera väldigt mycket snabbare än i dagens takt. Men istället så sitter dom i röriga miljöer som leder till att dom mår dåligt och slutar att fungera, för att dom är känsliga för omgivningens påverkan.
Då gäller det att man som förälder slåss för sitt barns överlevnad då. Den där einstein-hjärnan dör liksom inte, den finns där ändå nånstans, var så säker. Såna förmågor kommer när dom behövs. Varför ska man skynda på en utveckling som kan leda till galenskap om man driver på för hårt??
en tanke bara som slog mig...
Ärver man verkligen BARA ADHD???? Kan man verkligen inte ha helt VANLIGA gener, egenskaper från sina föräldrar... som inte har med ADHD att göra, eller ÄR man helt plötsligt bara en diagnos????
Man kanske har en väääldigt logiskt tänkande moder, och en fader med hysteriskt bra inlärningsförmåga, ingen av dom har ADHD... men får då barnet diagnos i alle fall? Det borde ju ske med dom kriterierna som tas upp här ovan. DET är ju bakvänt, lika bakvänt som att få diagnos när legginsen lösar ;)
Man kan vara en helt "vanlig" person med helt "vanliga" ärvda gener, med samma egenskaper som en person med ADHD. Är det ADHD, eller gener då?
Tänk på de duu .....
NU ska vi bota ADHD ;)
OBS!!!! väldigt mycket i mitt inlägg är skrivet med ironi och sarkasm, men dock en del fakta in i mellan. Ni som känner mig, är jag säker på kan urskilja vilket som är vad ;)
japp, och Damp, och låt oss bota allt vad funktionsNEDSÄTTNINGAR heter.
Om bara människor runtomkring, ja hela samhället kunde förstå vikten av att ändra hela atmosfären, och miljön, så skulle det inte finnas någon ADHD!!
Det är säkert, åtminstone när jag följer en länk från kommentarer i min blogg, då är det så.
Tänk ändå hur många är inte dom föräldrar som önskar, att det ändå vore så enkelt. Då slapp föräldrarna gå med på att "droga" ner sina barn, eller ge dom knark. Läkarna älskar att skriva ut knark till barn nämligen, för dom tjänar pengar på detta. Visste ni inte det?
Amfetamin finns det en drog som heter, har jag hört. Jag är mäkta stolt över att jag faktiskt inte har någon kunskap om denna drog, för hade jag haft den kunskapen och vetat hur den påverkar oss, så hade det varit ett tecken på att jag nyttjat den själv, förmodligen. Jag behöver inte skryta med att jag vet allt om ämnet... och varför skulle jag?
Det finns mediciner som botar ADHD, visste ni det? Dom heter bla concerta, ritalin, strattera. Visste ni oxå att det är mediciner som drogar ner oss???
Nu fattar jag äntligen varför jag är så förbannat trött jämt, jag är ju för fanken DROGAD!!
Det är ju fruktansvärt, och borde va straffbart.
Hade bara "någon" ordnat min tillvaro, min vardag, hjälpt mig med struktur, ändrat miljön i skola och på arbete så hade jag inte behövt knarka?!?!?!
Jag äter ju medicin helt i onödan. Det är ju ingenting värt att jag orkar hålla mig vaken en hel dag med mediciner, det hade ju varit enklare om min familj kunde ändra på sig, så jag orkar leva.
Men egentligen har jag nog Damp.. ja faktiskt, för nog fanken fanns det missbruksproblem i min familj när jag växte upp, om jag tänker efter. Och visste ni det, då får man damp?
När man har Damp så är det på detta vis :
Citat:
Damp: Ungar som har föräldrar som struntar i dom, förringar och behandlar allmänt fel och elakt, så blir dom också på ett visst sätt också. Dom SKA höras mest, stressar upp sin omgivning på ett negativt sätt, är aggresiva och destruktiva/självdestruktiva. För att om man behandlar människor på ett visst sätt så går dom sönder, vilket jag tycker säger sig själv. Ni föräldrar som är så här borde hängas upp på lokala torget för piskning + allmänt åtlöjje.
Japp, så nu vet vi faktiskt det, Har ditt barn diagnosen Damp, så är du en fruktansvärt usel förälder, som ska pinas inför alla.
Damp är en diagnos som använts mycket och som också är en "skällsdiagnos", jävla dampunge, har du damp osv....
Den används i allt mindre utsträckning, då den inte är internationellt gångbar, såsom ADHD är.
ADHD som diagnos sätts över världen och alla vet vad det är och vad det innefattar.
Damp är något helt annat än beskrivningen ovan. Damp får du inte för att du har/haft föräldar som är elaka och behandlar dig fel. Damp är inte heller lika med aggresivitet, destruktivitet osv.
Det här är Damp:
DAMP är en förkortning av Dysfunktion i fråga om Aktivitetskontroll och uppmärksamhet, Motorik-kontroll och Perception eller på engelska Deficits in Attention, Motor control and Perception. DAMP är en kombination av ADHD-symtom och motoriska-perceptuella svårigheter. DAMP är därigenom ett snävare begrepp än ADHD. |
Aktivitetskontrollen och uppmärksamheten är alltid avvikande vid DAMP. Därtill kommer svårigheter med motorik och perception, svårigheter som kan vara antingen motoriska eller perceptuella. |
Alltså kortfattat så är Damp lika med ADHD med tillägg motoriska och/eller perceptionella svårigheter.
Numer ställer man sällan den diagnosen utan man får ett tillägg till diagnosen ADHD:
betydande motoriska och perceptionella svårigheter.
ADHD, normal, Damp Autism, Asperger, oavsett vad, så är ALLA egna individer, egna personligheter. Man har också andra gener, som man ärver av sina förfäder, inte bara en diagnos.
Var och ens svårigheter, är just svårigheter just för den personen som har dom, och dom ska och bör tas på allvar, oavsett orsak.
Om det nu hjälper någon att medicinera så personen får en bättre vardag, ett bättre liv, varför ska vi ta ifrån någon det?
Ja, vill man nu kämpa för det, så lycka till. Men glöm då inte bort, att det finns mängder av barn och vuxna, som faktiskt äntligen fått ett fungerande liv. Ska vi missunna dom det?
Det ena utesluter inte det andra.
En fungerande miljö, vardag, är otroligt viktig. Men slutar verkligen hjärnan att åka torped för det??
Kan det vara så, att en medicin kan hjälpa någon att få ett lugnare inre, ett lugnare tänk? Är det så fel?
Jag tänker inte länka till personen, som "fått för sig" att dessa mediciner är som hin håle själv, den som verkligen vill läsa får leta själv. Jag är dock oerhört glad över att inte många kommenterar på den sidan, det visar att anhängarna lyser med sin frånvaro.
Ja, min son blev sjuk av concerta. Men betyder det då automatiskt att ALLA ska akta sig för den medicinen?
Jag äter ju själv concerta, och eftersom medicinen höjer vakenheten, och jag faktiskt plötsligt orkar hålla mig vaken, så kan den ju inte vara helt katastrofal??
Jag vet inte heller, om mina barn kommer att bli missbrukare av något slag, för det kan ingen veta. Faktiskt..... kan någon förälder veta det?? Ja, det finns dom som tror sig veta det (leta själv).
Men det finns mängder av studier som pekar på, att dom som medicineras tidigt, löper mycket mindre risk för att fastna i missbruk.
Det var ju väldigt synd egentligen då, att denna människa inte fick möjlighet att medicinera tidigare, så h*n slapp slösa bort 3 år av sitt liv på att faktiskt knarka REN amfetamin. Hur man sedan kan jämföra ren knark, med concerta, är för mig en gåta...
Och varför är bara concerta så livsfarligt, ritalin innehåller samma verksamma ämnen, men den är tydligen helt okej??
Kanske för att kunskapen inte sträcker sig längre???
OBS!!!! väldigt mycket i mitt inlägg är skrivet med ironi och sarkasm, men dock en del fakta in i mellan. Ni som känner mig, är jag säker på kan urskilja vilket som är vad ;)
Jag blir bara så jädra matt... och mattare blir jag, när man beskriver en ADHD-person utifrån sitt eget perspektiv, som att alla med den diagnosen är på ett visst sätt.
Jag kan inte läsa en termins kurs på en kväll.... jag har ADHD.... om du har ADHD, då kan du faktiskt det... varför kan då inte jag det? Är jag då utvecklingsstörd, eller bara drogad???
Om du kan det... är du då som du ska??? Och har du verkligen "bara" ADHD då???
Är det normalt??? *blink blink blink*
gonatt från en debattsugen majsan ;)
Körkortstillstånd
Nu är vi så gott som klara med handledarkurs, alla papper är ifyllda. Vi ska bara göra en synundersökning.
Eftersom sonen behöver glasögon för att se på långt håll måste vi göra undersökningen hos en optiker. Men det löser vi snabbt.
Men då fattas det ett läkarintyg. Jag var så stolt över mig själv för att jag lyckades ta tag i detta, och löste alltihop inom loppet av en vecka, trots stor turbulens men lillkillen i början på veckan.
Jag mailade läkarn för 2 veckor sen och bad om ett läkarintyg.
Jag fick svar per post för några dagar sen. Hon kan inte skriva ett läkarintyg nu, utan vill träffa sonen igen för att kolla lite mer hur han svarat på mediciner osv.
I mitten på augusti!!!
Jag satte fart med allt bara för att han har sommarlov så vi kan börja köra när vi alla är lediga.
Nu sket det sig i alla fall.
Man kan ju också se det som så att jag kunde vara lite mer förberedd han fyllde ju faktiskt 16 i mars.... men nu har jag ingen framförhållning och varför vet vi ju *harkel*
Jag är lite lätt sur över detta, och inte kan jag göra nåt heller eftersom läkarn är på semester.
Jag ska höra mig för lite försiktigt med läkarn på allergimottagningen på måndag, då hon oxå jobbar på Bup in i mellan och har stor erfarenhet av npf oxå.
Men jag är tveksam till att hon skriver ett intyg, då går hon ju emot sin kollegas beslut. Men det kostar ju inget att fråga faktiskt ;)
Samtidigt är jag nog en av få, som tycker det är bra att det krävs läkarintyg vid dessa diagnoser, trots att jag har barn med funktionshinder.
För store sonen är det inga problem med den formen av ADHD han har, men jag har väldigt svårt att se yngste sonen bakom ratten om 2 år när han får övningsköra.
Mycket kan ändras förstås men om det inte gör det, så ska han heller inte köra.
Men vi får väl vackert vänta då, allt annat är ju klart, men synd är det, för sonens skull...
Idag ska jag åka och titta på en systemkamera som jag önskat mig väldigt länge nu.
För en gångs skull är jag noga förberedd och har läst på om olika kameror. Har oxå varit runt och känt och klämt på olika så det inte blir några impulsköp som jag ångrar sen ;)
Jag älskar att fotografera och den kameran vi har når inte fram till det jag önskar.
För övrigt är det sista dagen på dagis idag, nu stänger dom i 4 veckor så det gäller att passa på att djupandas idag, så vi överlever semestern ;)
kram alla goa
Eftersom sonen behöver glasögon för att se på långt håll måste vi göra undersökningen hos en optiker. Men det löser vi snabbt.
Men då fattas det ett läkarintyg. Jag var så stolt över mig själv för att jag lyckades ta tag i detta, och löste alltihop inom loppet av en vecka, trots stor turbulens men lillkillen i början på veckan.
Jag mailade läkarn för 2 veckor sen och bad om ett läkarintyg.
Jag fick svar per post för några dagar sen. Hon kan inte skriva ett läkarintyg nu, utan vill träffa sonen igen för att kolla lite mer hur han svarat på mediciner osv.
I mitten på augusti!!!
Jag satte fart med allt bara för att han har sommarlov så vi kan börja köra när vi alla är lediga.
Nu sket det sig i alla fall.
Man kan ju också se det som så att jag kunde vara lite mer förberedd han fyllde ju faktiskt 16 i mars.... men nu har jag ingen framförhållning och varför vet vi ju *harkel*
Jag är lite lätt sur över detta, och inte kan jag göra nåt heller eftersom läkarn är på semester.
Jag ska höra mig för lite försiktigt med läkarn på allergimottagningen på måndag, då hon oxå jobbar på Bup in i mellan och har stor erfarenhet av npf oxå.
Men jag är tveksam till att hon skriver ett intyg, då går hon ju emot sin kollegas beslut. Men det kostar ju inget att fråga faktiskt ;)
Samtidigt är jag nog en av få, som tycker det är bra att det krävs läkarintyg vid dessa diagnoser, trots att jag har barn med funktionshinder.
För store sonen är det inga problem med den formen av ADHD han har, men jag har väldigt svårt att se yngste sonen bakom ratten om 2 år när han får övningsköra.
Mycket kan ändras förstås men om det inte gör det, så ska han heller inte köra.
Men vi får väl vackert vänta då, allt annat är ju klart, men synd är det, för sonens skull...
Idag ska jag åka och titta på en systemkamera som jag önskat mig väldigt länge nu.
För en gångs skull är jag noga förberedd och har läst på om olika kameror. Har oxå varit runt och känt och klämt på olika så det inte blir några impulsköp som jag ångrar sen ;)
Jag älskar att fotografera och den kameran vi har når inte fram till det jag önskar.
För övrigt är det sista dagen på dagis idag, nu stänger dom i 4 veckor så det gäller att passa på att djupandas idag, så vi överlever semestern ;)
kram alla goa
Självskadebeteende - råd och stöd
Jag vill tacka ALLA, ingen nämnd ingen glömd, som har svarat och varit till ett otroligt stöd.
Speciellt vill jag tacka er som ringde mig, och berättade om era egna erfarenheter.
Den ena som förälder till ett barn som gjort likadant, och den andra som själv har gjort sig illa.
Det var enormt viktigt för mig att få höra bägge sidorna. Känslorna som förälder när ens barn mår dåligt, och sidan utifrån den som mår dåligt som inte ser någon annan råd än att göra sig illa.
Nog för att det var skönt att komma till Bup, och känna att någon tog över för en stund, just då var det ovärderligt. Men sen kom känslan, vad gör jag nu? Kommer han att göra det igen? Vad ska jag göra då?
Inte blev jag erbjuden nåt samtal efter. När den första chocken har lagt sig kommer ju alla frågor och tankar inför framtiden.
Jag ringde till min egen sjuksköterska som har stor erfarenhet av vuxna med självskadebeteende, fick pratat med henne en stund. Hon fick lugnat mig med att en gång inte alls behöver starta igång ett fortsatt beteende.
Sjuksköterskan som vi träffade igår ringde och kollade hur läget var.
På eftermiddan ringde den nya sköterskan som ska ta över efter semestern. Vi pratade en lång stund, om bägge pojkarna.
Min store son var ju vaken när det hände, och jag hyperventilerade ju i 2 timmar så jag kunde inte prata med honom.
Han var helt slut igår han oxå, så han sov inte mycket han heller. Vi har försökt att prata med honom, men han säger bara att det är lugnt, ingen fara.
Men ingen kan orka bära hur mycket som helst, och det har ju varit väl mycke kring hans bror.
Detta pratade vi om, och hon kände att bägge pojkarna skulle få träffa en manlig sjukskötare som börjar i augusti. Jag ville att dom någon gång skulle få komma dit utan mig, om det är något dom vill prata om som inte jag ska höra.
Så min äldste fick en tid i augusti.
Dom ska även starta igång någon "pojkgrupp" där ungdomar i samma situation kan få träffas och dela med sig av sina erfareneheter. Hon skrev upp att bägge killarna skulle få möjlighet till detta.
Hon frågade också om det kunde vara bra om killarna fick en arbetsterapeut för sin egen del, vilket jag mer än gärna tackade ja till. Det kan vara bra för dom att få någon utifrån som hjälper dom med strukturen i sina rum, med sina grejer, med allt som ska kommas ihåg med skola och allt vad det innebär.
Det underlättar också för mig, att jag blir mindre stressad om någon annan tar den biten.
Dom har ju fått en ny arbetsterapeut på Bup oxå, dom gör mycket bra i den omorganisationen dom håller på med.
Det är många nya som börjar på Bup nu, och nya anställda är pigga och alerta och vill göra MASSOR. Det är bäst att passa på innan deras lust trappas av ;) Har vi tur hinner vi få mycket hjälp innan det sker.
Jag pratade med en av lägerledarna i förmiddags, och allt har gått JÄTTEbra. Han var på ett strålande humör hela eftermiddan och kvällen. Så jag hoppas hoppas hoppas att det vänder, och att vi inte behöver uppleva en sån här sak igen.
Det var det absolut värsta jag varit med om. Ett skrubbsår kan du blåsa på, plåstra om, men smärtan i själen kan du inte ta bort. Det står utanför ens kontroll, och skapar fullständig panik.
Min lille lille kille, jag saknar honom nu så det gör ont. Men samtidigt är det enormt skönt att vi får vara ifrån varandra lite, och bearbeta allt på varsitt håll. Man går lätt varandra på nerverna.
Jag hoppas att den nya sköterskan på Bup tog till sig vad jag sa till henne idag. Att det fattas något, ni kan inte bara koncentrera er på att hjälpa barnen, stödet måste innefatta hela familjen. Brister det hos den vuxne så är ändå allt förgäves i slutändan. Det blir nästan bara värre med alla scheman, goda råd, och hjälpmedel dom skickar med. Det skapar än större ångest hos en förälder med liknande svårigheter, och man får enormt dåligt samvete när man sen inte fixar det.
Idag känns det otroligt mycket bättre. Inga panikattacker ;)
Gubben är på väg hem från köpenhamn, tjejerna ligger, och store sonen sitter med hörlurar vid datorn.
Jag är SJÄÄÄÄLV!!! och det är sååå skönt...
TACK ni alla goa för att ni finns...
Speciellt vill jag tacka er som ringde mig, och berättade om era egna erfarenheter.
Den ena som förälder till ett barn som gjort likadant, och den andra som själv har gjort sig illa.
Det var enormt viktigt för mig att få höra bägge sidorna. Känslorna som förälder när ens barn mår dåligt, och sidan utifrån den som mår dåligt som inte ser någon annan råd än att göra sig illa.
Nog för att det var skönt att komma till Bup, och känna att någon tog över för en stund, just då var det ovärderligt. Men sen kom känslan, vad gör jag nu? Kommer han att göra det igen? Vad ska jag göra då?
Inte blev jag erbjuden nåt samtal efter. När den första chocken har lagt sig kommer ju alla frågor och tankar inför framtiden.
Jag ringde till min egen sjuksköterska som har stor erfarenhet av vuxna med självskadebeteende, fick pratat med henne en stund. Hon fick lugnat mig med att en gång inte alls behöver starta igång ett fortsatt beteende.
Sjuksköterskan som vi träffade igår ringde och kollade hur läget var.
På eftermiddan ringde den nya sköterskan som ska ta över efter semestern. Vi pratade en lång stund, om bägge pojkarna.
Min store son var ju vaken när det hände, och jag hyperventilerade ju i 2 timmar så jag kunde inte prata med honom.
Han var helt slut igår han oxå, så han sov inte mycket han heller. Vi har försökt att prata med honom, men han säger bara att det är lugnt, ingen fara.
Men ingen kan orka bära hur mycket som helst, och det har ju varit väl mycke kring hans bror.
Detta pratade vi om, och hon kände att bägge pojkarna skulle få träffa en manlig sjukskötare som börjar i augusti. Jag ville att dom någon gång skulle få komma dit utan mig, om det är något dom vill prata om som inte jag ska höra.
Så min äldste fick en tid i augusti.
Dom ska även starta igång någon "pojkgrupp" där ungdomar i samma situation kan få träffas och dela med sig av sina erfareneheter. Hon skrev upp att bägge killarna skulle få möjlighet till detta.
Hon frågade också om det kunde vara bra om killarna fick en arbetsterapeut för sin egen del, vilket jag mer än gärna tackade ja till. Det kan vara bra för dom att få någon utifrån som hjälper dom med strukturen i sina rum, med sina grejer, med allt som ska kommas ihåg med skola och allt vad det innebär.
Det underlättar också för mig, att jag blir mindre stressad om någon annan tar den biten.
Dom har ju fått en ny arbetsterapeut på Bup oxå, dom gör mycket bra i den omorganisationen dom håller på med.
Det är många nya som börjar på Bup nu, och nya anställda är pigga och alerta och vill göra MASSOR. Det är bäst att passa på innan deras lust trappas av ;) Har vi tur hinner vi få mycket hjälp innan det sker.
Jag pratade med en av lägerledarna i förmiddags, och allt har gått JÄTTEbra. Han var på ett strålande humör hela eftermiddan och kvällen. Så jag hoppas hoppas hoppas att det vänder, och att vi inte behöver uppleva en sån här sak igen.
Det var det absolut värsta jag varit med om. Ett skrubbsår kan du blåsa på, plåstra om, men smärtan i själen kan du inte ta bort. Det står utanför ens kontroll, och skapar fullständig panik.
Min lille lille kille, jag saknar honom nu så det gör ont. Men samtidigt är det enormt skönt att vi får vara ifrån varandra lite, och bearbeta allt på varsitt håll. Man går lätt varandra på nerverna.
Jag hoppas att den nya sköterskan på Bup tog till sig vad jag sa till henne idag. Att det fattas något, ni kan inte bara koncentrera er på att hjälpa barnen, stödet måste innefatta hela familjen. Brister det hos den vuxne så är ändå allt förgäves i slutändan. Det blir nästan bara värre med alla scheman, goda råd, och hjälpmedel dom skickar med. Det skapar än större ångest hos en förälder med liknande svårigheter, och man får enormt dåligt samvete när man sen inte fixar det.
Idag känns det otroligt mycket bättre. Inga panikattacker ;)
Gubben är på väg hem från köpenhamn, tjejerna ligger, och store sonen sitter med hörlurar vid datorn.
Jag är SJÄÄÄÄLV!!! och det är sååå skönt...
TACK ni alla goa för att ni finns...
Akut-besök på Bup
Jag ringde inte innan, jag bara tog med mig ungen och åkte.
kl 3 i natt slutade tårarna att rinna, sen låg jag ytterligare en timme, jag vågade inte somna.
vid 4 kände jag ändå att jag kunde slappna av. Då kom värsta åskovädret, och då kan jag definitivt inte sova.
Måste ändå ha slumrat till, men plötsligt väcks jag av att hjärtat hoppar 3 varv, och jag lyfter från soffan.
Det small nåt så djävulskt, hela huset vibrerade.
1,5 timme på sin höjd har jag sovit. Jag lovar att jag inte ser särskilt frack ut idag. Det gjorde inte sonen heller för den delen.
När vi kommer till Bup ber jag sonen gå och sätta sig i väntrummet, och jag vinkar till mig sekreterarn till luckan, tårarna rinner och jag får nästan ingen luft, men lyckas få fram vad som hänt och att vi måste få prata med någon.
Ibland har man någon högre makt med sig. Sjuksköterskan som vi trättat under några år jobbade idag. Hon satt i möte, så vi fick vänta en stund. Hon hade också fått ett återbud vilket gjorde att hon hade tid med oss en stund.
Jag hade redan bytt ut hans medicin, faktiskt redan igår. Mest för att det var så sent på dan för concertan. Jag är glad att jag gjorde det, för jag tror att det lättade fortare för honom nu.
Jag är så tacksam för den inre radarn man har ibland, som gjorde att jag gick ner på hans rum i natt. Jag brukar inte gå ner när han lagt sig, men "något" fick mig ändå att göra det. Rummet bara pyrde av någon obestämbar känsla, som inte gick att ta på, mer än att det var fel.
Jag är glad för det idag, så han inte behövde somna med detta hemska själv, och ve och fasa han kanske hade fortsatt skada sig.
Nu fick han ur sig en del igår, och idag sa han till sjuksköterskan att han mått såhär sen han fick den nya medicinen.
Det finns barn som reagerar på det sättet på concertan, även om det inte är vanligt. Det är i alla fall sista gången jag ens tänker tanken att prova den på mina barn igen. Min store mår inte heller bra av den.
När vi kom hem, så var han på mycket bättre humör, han gick och duschade och jag packade hans väska inför lägret. Han verkade glad över att få åka iväg, och jag tror det kom lägligt för oss alla just nu.
Sjuksköterskan sa att barn som mår så fruktansvärt dåligt behöver göra saker dom normalt brukar tycka är roligt, väldigt snabbt dessutom. För vuxna funkar det inte riktigt likadant, men det är viktigt för barn att få flytta fokus.
Det är väl nånstans tur i oturen, att jag har erfarenhet av självskadebeteende på nära håll, så jag visste ju en del om varför man gör så.
Det underlättade när jag pratade med sonen inatt. Även om jag trots det inte kunde hålla fattningen. Men samtidigt så finns det väl inget rätt eller fel sätt att reagera på. Man rår ju inte för sina känslor som dyker upp, och man kan inte va så jädra duktig jämt.
Och nånstans kanske det ändå är bra, att barnet får se en sån reaktion, för att kunna förstå allvaret.
Sista veckan innan dagis stänger, så jag ska VILA. Jag har bara mig själv att ta ansvar för på dagarna, (förutom äldste då, men han behöver jag inte passa direkt)
Han pratade på om allt möjligt på väg till lägret, och jag kände att det verkligen hade lättat jättemycket.
Det är nog viktigt att ta tag i sånt här direkt, och be att få prata med någon utomstående så man slipper bära allt själv.
Besöket på Bup kände jag var lika mycket för min skull som för sonens, jag behövde också ösa ur mig.
Nu ska jag blunda en stund innan jag hämtar tjejerna.
Tack ni alla goa som kommenterat, ni är ett ovärdeligt stöd..
KRAAAAM
kl 3 i natt slutade tårarna att rinna, sen låg jag ytterligare en timme, jag vågade inte somna.
vid 4 kände jag ändå att jag kunde slappna av. Då kom värsta åskovädret, och då kan jag definitivt inte sova.
Måste ändå ha slumrat till, men plötsligt väcks jag av att hjärtat hoppar 3 varv, och jag lyfter från soffan.
Det small nåt så djävulskt, hela huset vibrerade.
1,5 timme på sin höjd har jag sovit. Jag lovar att jag inte ser särskilt frack ut idag. Det gjorde inte sonen heller för den delen.
När vi kommer till Bup ber jag sonen gå och sätta sig i väntrummet, och jag vinkar till mig sekreterarn till luckan, tårarna rinner och jag får nästan ingen luft, men lyckas få fram vad som hänt och att vi måste få prata med någon.
Ibland har man någon högre makt med sig. Sjuksköterskan som vi trättat under några år jobbade idag. Hon satt i möte, så vi fick vänta en stund. Hon hade också fått ett återbud vilket gjorde att hon hade tid med oss en stund.
Jag hade redan bytt ut hans medicin, faktiskt redan igår. Mest för att det var så sent på dan för concertan. Jag är glad att jag gjorde det, för jag tror att det lättade fortare för honom nu.
Jag är så tacksam för den inre radarn man har ibland, som gjorde att jag gick ner på hans rum i natt. Jag brukar inte gå ner när han lagt sig, men "något" fick mig ändå att göra det. Rummet bara pyrde av någon obestämbar känsla, som inte gick att ta på, mer än att det var fel.
Jag är glad för det idag, så han inte behövde somna med detta hemska själv, och ve och fasa han kanske hade fortsatt skada sig.
Nu fick han ur sig en del igår, och idag sa han till sjuksköterskan att han mått såhär sen han fick den nya medicinen.
Det finns barn som reagerar på det sättet på concertan, även om det inte är vanligt. Det är i alla fall sista gången jag ens tänker tanken att prova den på mina barn igen. Min store mår inte heller bra av den.
När vi kom hem, så var han på mycket bättre humör, han gick och duschade och jag packade hans väska inför lägret. Han verkade glad över att få åka iväg, och jag tror det kom lägligt för oss alla just nu.
Sjuksköterskan sa att barn som mår så fruktansvärt dåligt behöver göra saker dom normalt brukar tycka är roligt, väldigt snabbt dessutom. För vuxna funkar det inte riktigt likadant, men det är viktigt för barn att få flytta fokus.
Det är väl nånstans tur i oturen, att jag har erfarenhet av självskadebeteende på nära håll, så jag visste ju en del om varför man gör så.
Det underlättade när jag pratade med sonen inatt. Även om jag trots det inte kunde hålla fattningen. Men samtidigt så finns det väl inget rätt eller fel sätt att reagera på. Man rår ju inte för sina känslor som dyker upp, och man kan inte va så jädra duktig jämt.
Och nånstans kanske det ändå är bra, att barnet får se en sån reaktion, för att kunna förstå allvaret.
Sista veckan innan dagis stänger, så jag ska VILA. Jag har bara mig själv att ta ansvar för på dagarna, (förutom äldste då, men han behöver jag inte passa direkt)
Han pratade på om allt möjligt på väg till lägret, och jag kände att det verkligen hade lättat jättemycket.
Det är nog viktigt att ta tag i sånt här direkt, och be att få prata med någon utomstående så man slipper bära allt själv.
Besöket på Bup kände jag var lika mycket för min skull som för sonens, jag behövde också ösa ur mig.
Nu ska jag blunda en stund innan jag hämtar tjejerna.
Tack ni alla goa som kommenterat, ni är ett ovärdeligt stöd..
KRAAAAM
mitt barn har skurit sig
Jag vet snart varken ut eller in. Vad som är värst, av alla jävligheter som kan hända.
Men nu är det bara för mycke, jag orkar inte mer.
Nu har jag funderat i över 1 timme på om jag verkligen ska skriva vad som hänt här. Nu har jag bestämt mig för att göra det. Dels för att jag behöver HJÄLP, råd, stöd, vad ska jag göra. Dels för att det kanske finns andra där ute i samma situation som kan vara hjälpta och också känna att dom inte är ensamma.
Det är många tankar som far i mitt huvud just, tårarna har sprutat konstant i snart 2 timmar, det finns inget stopp.
Sonen har varit iväg hela eftermiddan med kompisar, dom hade kollat på nån cykeltävling. När han kommer hem säger han att han missa starten och början, hans kompisar hade varit där från start.
Jag undrade lite försiktigt om dom inte bestämt att ringa till varandra, för det pratade dom om igår.
Men hans bästa kompis hade inte ringt i alla fall, utan bara till en annan kille.
Han var inte alls på humör när han kom hem, satt försjunken vid laptopen i vardagsrummet, höjde tv:n så det ekade. När jag stängde av tv:n så ryckte han till och undra va jag sysslade med.
När vi skulle äta skulle han inte ha nåt jävla kött, bara ris och sås. Jag är och har varit ganska tuff med att man behöver få i sig från alla delar, man kan inte leva på kolhydrater enbart.
Så en liten bit fick han allt peta i sig.
Han har pratat ett tag om att han minsann ska ha en trampmoppe, och det har vi suttit o kollat på, och han tycker det är skitcoolt. Jag tycker också det är coolt, eftersom jag inte är säker på att han är mogen för en Eu-moppe om 1 år.
Men nu har hans kompis sagt att att det är skittöntigt, och att han skulle bli retad.
Och då tror sonen att det är så.
Här blir det återigen fel, när vi försöker få sonen att förstå, för hundrafemtielfte gången, att det andra säger inte alltid stämmer.
Men det funkar inte.
Han sitter en stund till vid datorn, tills jag ber honom stänga av, och gå i säng. Då är kl ca 23...
Efter en halvtimme är han i o f på sitt rum men inte i säng, och jag ber honom igen, att gå och lägga sig. (han behöver oftast en halvtimme för att kunna lägga sig)
Jag ropar efter 10 min, han svarar inte. Jag ropar igen, inget svar.
Till slut blir jag irriterad och undrar vad han håller på med.
Han svarar nåt surt, halvlägger sig på sängen.
Jag ber honom klä av sig, och gå o lägga sig.
Han är förbannad, och sliter av sig byxorna, men lägger sig inte.
Då tröttna jag, och går ner på hans rum.
Och jag känner på hela atmosfären i rummet, att något är jävligt fel. Jag står mitt i rummet och scannar av för jag letar, efter "något", vad visste jag inte.
Jag tyckte det luktade konstigt. Parfymaktig doft. Jag frågar honom vad det är som luktar. Jag blir skräckslagen, har han tagit nån parfym för att dricka???
Han ligger under täcket, och vägrar prata med mig. Jag går fram till honom och ber honom komma fram ur täcket.
Det kommer ingen doft liknande den jag kände innan, men jag ser nåt annat.
Jag känner hur hjärtat börjar dåna, andningen stiger.
Men jag behåller fattningen, tittar på honom, ber honom komma med upp.
Jag tar med honom in i badrummet, och ber honom dra upp sin tröjärm.
goooode guuuud han är sönderrispad på ena underarmen.
Jag frågar vad han har gjort...
Vadåå blir svaret.
Det är det enda han svarar.... vadå, vad menar du....
Till slut klarar jag det inte längre, jag bryter ihop. Han blir förbannad och undrar varför jag gråter.
Jag förklarar att jag blir rädd och orolig för att han har skadat sig.
Jag ber honom igen att berätta vad han använt.
Jag säger också till honom att när man gör sig själv illa, så mår man jättedåligt, man har det inte bra.
Han berättar till slut att han gjort det med naglarna...
Jag frågar honom, vad det är som känns fel, vad som är jobbigt.
Det är ingen lätt fråga för någon att svara på, i ett sånt läge med gastkramande ångest.
Men han svarar...
ALLT, allt är fel.
Jag försöker få honom att berätta vad han menar med allt.
Hela jag, hela jag är fel, jag bryr mig inte om nånting, jag bryr mig inte om mina kompisar, jag skiter i allt.
Vid det här laget hyperventilerar jag. Jag började få panik. Jag blev livrädd för att han ville ta livet av sig, så jag frågar han rakt ut, om han vill dö...
Då blänger han på mig som jag är dum i hela huvet, neeej det vill jag inte.
Men snälla vännen, om du gör såhär då KAN du dö, förstår du det?
Jag ser på hans blick, att den tanken inte ens hade föresvävat honom. Kan man dö?
Jag tar hans huvud i mina händer, tittar på honom, och frågar om han börjat må så dåligt sista veckan.
Vet inte.... vet inte...
Vännen, det här är viktigt, du har aldrig gjort något sånt här förut, du har bytt medicin sista veckan, och kanske är det medicinen som gör att du mår så dåligt.
Kanske svarar han....
Jag har inte märkt något alarmerande, jag har haft koll, det har varit lugnare, men inget oroväckande. Förutom dom sista 2 dagarna, då han börjat sänka huvudet mer och mer. Men jag har inte vetat om det beror på att han har tråkigt eller nåt annat.
Jag tar tag i honom, drar honom till mig, och jag har ALDRIG nånsin fått en sån kram av min son nån gång nånsin.
Vi sitter en lång stund och bara kramas, och jag säger att vi omedelbart byter till dom gamla medicinerna. Så här ska han inte ha det.
Jag säger till honom att när han rispat så med naglarna så kan det bli infektion, så jag vill tvätta med sårtvätt.
Han tittar på mig, nickar och säger okej.
Jag säger också till honom att man behöver prata när man mår så jättedåligt. Ibland kanske man behöver prata med någon annan, än sin mamma och pappa.
Varför då blir svaret`?
Jag gav mig inte in på att förklara varför. Jag stövlar in på Bup i morgon och ser om jag kan få tag på nån, vem som helst.
Läkarn skulle ringa i Tisdags innan hon gick på semester för att höra hur det gick. Hon ringde inte. Men det hade väl kvittat för då var allt lugnt.
Men nu är det inte lugnt, det är åt helvete, och för att förhindra att det händer igen måste jag agera direkt.
Han ska på läger denna veckan, fr om i morgon. Vet inte om det kan va en bidragande orsak till hans ångest.
Nu vet jag inte hur vi ska göra. Jag tror ju egentligen att han kan behöva komma iväg, och få vara med andra vuxna. Kanske kan han prata med någon av ledarna där. Samtidigt känner jag att jag själv behöver andas och slippa oroa mig för honom.
I morgon förmiddag skulle vi på kurs med store sonen, inför övningskörningen. Jag var så stolt för att jag tog tag i detta, så han inte skulle bli drabbad och behöva vänta.
Men jag kan inte lämna lillebror hemma alls som läget är nu. En förmiddag går bra i vanliga fall, för han sover ändå till runt 11. Men nu vågar jag inte.
Jag har varit runt i huset och låst och dragit ut nycklarna överallt. Jag är livrädd att han ska få för sig o sticka.
Det blir inte mycket sömn för mig inatt, jag vågar inte sova.
Jag är glad att han har bolltäcke, för det låter när han rör sig. Nu var det en 10 minuter sen jag hörde han vända sig sist, så kanske har han somnat nu. Skönt för honom.
Jag ville att han skulle lägga sig på ena soffan, så han inte behövde va själv, men det ville han inte.
Jag är förtvivlad, jag gråter, vet inte vad jag ska ta vägen.
Det blev långt det här, men jag behövde ösa ur mig.
Vad gick fel???
Men nu är det bara för mycke, jag orkar inte mer.
Nu har jag funderat i över 1 timme på om jag verkligen ska skriva vad som hänt här. Nu har jag bestämt mig för att göra det. Dels för att jag behöver HJÄLP, råd, stöd, vad ska jag göra. Dels för att det kanske finns andra där ute i samma situation som kan vara hjälpta och också känna att dom inte är ensamma.
Det är många tankar som far i mitt huvud just, tårarna har sprutat konstant i snart 2 timmar, det finns inget stopp.
Sonen har varit iväg hela eftermiddan med kompisar, dom hade kollat på nån cykeltävling. När han kommer hem säger han att han missa starten och början, hans kompisar hade varit där från start.
Jag undrade lite försiktigt om dom inte bestämt att ringa till varandra, för det pratade dom om igår.
Men hans bästa kompis hade inte ringt i alla fall, utan bara till en annan kille.
Han var inte alls på humör när han kom hem, satt försjunken vid laptopen i vardagsrummet, höjde tv:n så det ekade. När jag stängde av tv:n så ryckte han till och undra va jag sysslade med.
När vi skulle äta skulle han inte ha nåt jävla kött, bara ris och sås. Jag är och har varit ganska tuff med att man behöver få i sig från alla delar, man kan inte leva på kolhydrater enbart.
Så en liten bit fick han allt peta i sig.
Han har pratat ett tag om att han minsann ska ha en trampmoppe, och det har vi suttit o kollat på, och han tycker det är skitcoolt. Jag tycker också det är coolt, eftersom jag inte är säker på att han är mogen för en Eu-moppe om 1 år.
Men nu har hans kompis sagt att att det är skittöntigt, och att han skulle bli retad.
Och då tror sonen att det är så.
Här blir det återigen fel, när vi försöker få sonen att förstå, för hundrafemtielfte gången, att det andra säger inte alltid stämmer.
Men det funkar inte.
Han sitter en stund till vid datorn, tills jag ber honom stänga av, och gå i säng. Då är kl ca 23...
Efter en halvtimme är han i o f på sitt rum men inte i säng, och jag ber honom igen, att gå och lägga sig. (han behöver oftast en halvtimme för att kunna lägga sig)
Jag ropar efter 10 min, han svarar inte. Jag ropar igen, inget svar.
Till slut blir jag irriterad och undrar vad han håller på med.
Han svarar nåt surt, halvlägger sig på sängen.
Jag ber honom klä av sig, och gå o lägga sig.
Han är förbannad, och sliter av sig byxorna, men lägger sig inte.
Då tröttna jag, och går ner på hans rum.
Och jag känner på hela atmosfären i rummet, att något är jävligt fel. Jag står mitt i rummet och scannar av för jag letar, efter "något", vad visste jag inte.
Jag tyckte det luktade konstigt. Parfymaktig doft. Jag frågar honom vad det är som luktar. Jag blir skräckslagen, har han tagit nån parfym för att dricka???
Han ligger under täcket, och vägrar prata med mig. Jag går fram till honom och ber honom komma fram ur täcket.
Det kommer ingen doft liknande den jag kände innan, men jag ser nåt annat.
Jag känner hur hjärtat börjar dåna, andningen stiger.
Men jag behåller fattningen, tittar på honom, ber honom komma med upp.
Jag tar med honom in i badrummet, och ber honom dra upp sin tröjärm.
goooode guuuud han är sönderrispad på ena underarmen.
Jag frågar vad han har gjort...
Vadåå blir svaret.
Det är det enda han svarar.... vadå, vad menar du....
Till slut klarar jag det inte längre, jag bryter ihop. Han blir förbannad och undrar varför jag gråter.
Jag förklarar att jag blir rädd och orolig för att han har skadat sig.
Jag ber honom igen att berätta vad han använt.
Jag säger också till honom att när man gör sig själv illa, så mår man jättedåligt, man har det inte bra.
Han berättar till slut att han gjort det med naglarna...
Jag frågar honom, vad det är som känns fel, vad som är jobbigt.
Det är ingen lätt fråga för någon att svara på, i ett sånt läge med gastkramande ångest.
Men han svarar...
ALLT, allt är fel.
Jag försöker få honom att berätta vad han menar med allt.
Hela jag, hela jag är fel, jag bryr mig inte om nånting, jag bryr mig inte om mina kompisar, jag skiter i allt.
Vid det här laget hyperventilerar jag. Jag började få panik. Jag blev livrädd för att han ville ta livet av sig, så jag frågar han rakt ut, om han vill dö...
Då blänger han på mig som jag är dum i hela huvet, neeej det vill jag inte.
Men snälla vännen, om du gör såhär då KAN du dö, förstår du det?
Jag ser på hans blick, att den tanken inte ens hade föresvävat honom. Kan man dö?
Jag tar hans huvud i mina händer, tittar på honom, och frågar om han börjat må så dåligt sista veckan.
Vet inte.... vet inte...
Vännen, det här är viktigt, du har aldrig gjort något sånt här förut, du har bytt medicin sista veckan, och kanske är det medicinen som gör att du mår så dåligt.
Kanske svarar han....
Jag har inte märkt något alarmerande, jag har haft koll, det har varit lugnare, men inget oroväckande. Förutom dom sista 2 dagarna, då han börjat sänka huvudet mer och mer. Men jag har inte vetat om det beror på att han har tråkigt eller nåt annat.
Jag tar tag i honom, drar honom till mig, och jag har ALDRIG nånsin fått en sån kram av min son nån gång nånsin.
Vi sitter en lång stund och bara kramas, och jag säger att vi omedelbart byter till dom gamla medicinerna. Så här ska han inte ha det.
Jag säger till honom att när han rispat så med naglarna så kan det bli infektion, så jag vill tvätta med sårtvätt.
Han tittar på mig, nickar och säger okej.
Jag säger också till honom att man behöver prata när man mår så jättedåligt. Ibland kanske man behöver prata med någon annan, än sin mamma och pappa.
Varför då blir svaret`?
Jag gav mig inte in på att förklara varför. Jag stövlar in på Bup i morgon och ser om jag kan få tag på nån, vem som helst.
Läkarn skulle ringa i Tisdags innan hon gick på semester för att höra hur det gick. Hon ringde inte. Men det hade väl kvittat för då var allt lugnt.
Men nu är det inte lugnt, det är åt helvete, och för att förhindra att det händer igen måste jag agera direkt.
Han ska på läger denna veckan, fr om i morgon. Vet inte om det kan va en bidragande orsak till hans ångest.
Nu vet jag inte hur vi ska göra. Jag tror ju egentligen att han kan behöva komma iväg, och få vara med andra vuxna. Kanske kan han prata med någon av ledarna där. Samtidigt känner jag att jag själv behöver andas och slippa oroa mig för honom.
I morgon förmiddag skulle vi på kurs med store sonen, inför övningskörningen. Jag var så stolt för att jag tog tag i detta, så han inte skulle bli drabbad och behöva vänta.
Men jag kan inte lämna lillebror hemma alls som läget är nu. En förmiddag går bra i vanliga fall, för han sover ändå till runt 11. Men nu vågar jag inte.
Jag har varit runt i huset och låst och dragit ut nycklarna överallt. Jag är livrädd att han ska få för sig o sticka.
Det blir inte mycket sömn för mig inatt, jag vågar inte sova.
Jag är glad att han har bolltäcke, för det låter när han rör sig. Nu var det en 10 minuter sen jag hörde han vända sig sist, så kanske har han somnat nu. Skönt för honom.
Jag ville att han skulle lägga sig på ena soffan, så han inte behövde va själv, men det ville han inte.
Jag är förtvivlad, jag gråter, vet inte vad jag ska ta vägen.
Det blev långt det här, men jag behövde ösa ur mig.
Vad gick fel???
Känner mig som heeman ;0)
Jag försöker verkligen rycka tag i mig själv.
Den här gnagande ångesten över alla måsten och borden tar kål på mig.
Så igår tog jag tag i räkningarna, matade in dom i datorn, ringde samtal och ordnade upp massa papper.
Ringde runt till varenda körskola i Göteborg för att få tag på en introduktionsutbildning för mig o sonen.
Fanns nästan inga körskolor alls som hade någon innan semestern.
Men jag fick fatt på en. Sedan ska jag boka tid för synundersökning för honom oxå.
Det värsta är väl att läkarn inte hörde av sig igår som hon lovat, jag behöver ju ett läkarintyg.
Men det ger sig väl, får jaga rätt på en annan läkare i annat fall, hur svårt kan de va ;)
Idag fortsatte jag, med resten av papprena, tvättat lite, plockat upp, rensat i köket.
Och det är såå jädra skönt, för nu kan jag utan att känna nån stress, få göra det jag vill ;) ;)
Det är ju såååå det ska va.
För ett år sedan så ansökte jag om en barnförsäkring till sonen. Jag har en i o f, men inte lika omfattande som dom andra barnen. Jag fick förstås avslag den gången för dessa barn anses mer olycksbenägna. Men en olycksförsäkring kunde jag teckna?!?!?!? que?!?!?
Nu försökte jag igen, blir så förbannad på den här diskrimineringen. Det är väl inget som säger att sonen inte kan fungera som dom flesta andra när han blir vuxen. Får han bara rätt anpassning och rätt stöd, så kan han fungera som vem som helst. Det är ju detta som är problemet, det obefintliga stödet och hjälpen, fick man bara det så skulle mycket göra skillnad.
Så jag tog helt enkelt och scannade in beskedet från försäkringsbolaget, bifogade det som pdf i ett mail till advokaten som jag anlitade i höstas. Jag bad henne åta sig detta för det är diskriminering.
Försäkringsbolagen har nämligen ingen rätt att neka försäkring med den motiveringen.
Så nu får vi se, om man kan vinna ännu en kamp. Det var då själva faen, vad man ska behöva strida för precis allt...
nu ska jag besöka bloggvärlden ;)
Den här gnagande ångesten över alla måsten och borden tar kål på mig.
Så igår tog jag tag i räkningarna, matade in dom i datorn, ringde samtal och ordnade upp massa papper.
Ringde runt till varenda körskola i Göteborg för att få tag på en introduktionsutbildning för mig o sonen.
Fanns nästan inga körskolor alls som hade någon innan semestern.
Men jag fick fatt på en. Sedan ska jag boka tid för synundersökning för honom oxå.
Det värsta är väl att läkarn inte hörde av sig igår som hon lovat, jag behöver ju ett läkarintyg.
Men det ger sig väl, får jaga rätt på en annan läkare i annat fall, hur svårt kan de va ;)
Idag fortsatte jag, med resten av papprena, tvättat lite, plockat upp, rensat i köket.
Och det är såå jädra skönt, för nu kan jag utan att känna nån stress, få göra det jag vill ;) ;)
Det är ju såååå det ska va.
För ett år sedan så ansökte jag om en barnförsäkring till sonen. Jag har en i o f, men inte lika omfattande som dom andra barnen. Jag fick förstås avslag den gången för dessa barn anses mer olycksbenägna. Men en olycksförsäkring kunde jag teckna?!?!?!? que?!?!?
Nu försökte jag igen, blir så förbannad på den här diskrimineringen. Det är väl inget som säger att sonen inte kan fungera som dom flesta andra när han blir vuxen. Får han bara rätt anpassning och rätt stöd, så kan han fungera som vem som helst. Det är ju detta som är problemet, det obefintliga stödet och hjälpen, fick man bara det så skulle mycket göra skillnad.
Så jag tog helt enkelt och scannade in beskedet från försäkringsbolaget, bifogade det som pdf i ett mail till advokaten som jag anlitade i höstas. Jag bad henne åta sig detta för det är diskriminering.
Försäkringsbolagen har nämligen ingen rätt att neka försäkring med den motiveringen.
Så nu får vi se, om man kan vinna ännu en kamp. Det var då själva faen, vad man ska behöva strida för precis allt...
nu ska jag besöka bloggvärlden ;)
Förnyad utredning
Idag var jag o yngste sonen hos läkarn på Bup.
Jag ville prova en medicinhöjning då det spritter enormt mycket just nu, och har gjort den senaste tiden.
Han står käpprätt upp i soffan runt halv 4 på eftermiddan, som en sån där docka med rund fot som inte går att välta.
Då ska ALLT hända, och helst lite till. Och jag får spader.
Läkarn vill prova conserta igen, vilket jag inte är så sugen på, då han blev djupt deprimerad av dessa för ett par år sedan.
Men, jag provar gärna för att se om effekten kanske varar lite längre så jag slipper få hjärtinfarkt varje eftermiddag.
Det är rätt läge att testa nu, då det är långhelg och vi är hemma allihop. Blir det problem är vi fler som kan tackla det.
Hon frågade mig hur jag såg på hans diagnoser, och jag har inga invändningar mot dom, för dom är rätt.
Det jag däremot anser felaktigt är begåvningen som var gränsen till utvecklingsstörning, enligt senaste utredning.
Men då begåvningsprofilen är väldigt ojämn och han stupade på läsfrågor och bokstäver så känns den orättvis.
Så jag välkomnar en ny utredning.
Jag frågade om det var okej att assistenten som han haft sista terminen kunde få fylla i formuläret då hon känner han bäst just nu i skolsituationen. Då får han en rättvis bedömning då hon är den enda som kan ge den i nuläget.
Jag funderade på detta med förnyad utredning när jag åkte därifrån. Det ska ju göras en sådan vartannat år. Ja, för barn alltså då saker kan förändras. Inte kanske att funktionshindret försvinner, men det kan se väldigt annorlunda ut, och en diagnos som man tidigare fått kanske inte längre är rätt.
Men då funderade jag på hur det är för vuxna. Ska vuxna oxå göra om sin utredning vartannat år? Nje, det är nog inte så stor idé ;)
Får man diagnos som vuxen, så HAR man nog helt klart svårigheter.
Men OM man nu skulle göra om utredningen, kan man då fuska sig igenom den?
Jag tänker som så, att man som vuxen är medveten på ett annat sätt, om VAD man kan svara på frågorna för att få det att bli något annat, tja, kanske ingenting, om man nu skulle få för sig att man inte VILL ha en diagnos.
Hur man nu skulle bli hjälpt utav det, om man har svårigheter det vet jag då rakt inte, men om man skulle vilja "bli av" med diagnosen, är det då tekniskt möjligt att lura sig igenom testerna?
Och OM det nu är möjligt, varför skulle man vilja det?
Frågeformulären är lätta att tyda om man har lite kunskap. Man ser direkt vilka avsnitt som handlar om AS, tourettes etc. Då borde det vara möjligt att svara tvärtom mot hur man egenligen är som person, just för att man VET, vilka svar som indikerar på det ena eller andra.
Jag funderade dock vidare och kom fram till att en hel del av utredningen är i princip omöjlig att lura sig igenom.
Frågeformulären är ibland så luriga, och många frågor återkommer flera gånger fast på olika sätt, så för att lura sig igenom dessa får man nog vara snudd på psykopat, möjligen.
Har man "bara" ADHD/Asperger-problematik och har kunskap om detta kan man nog slinka igenom just dom frågeformulär som handlar om detta.
Men frågan kvarstår ju fortfarande, varför man i så fall skulle göra en utredning från första början?
Man ber ju om det för att man faktiskt har så stora svårigheter så man känner att man inte fungerar som man skulle önska.
Nåja, nu flummade jag iväg känner jag. Men jag funderade efter att en ny utredning ska göras på sonen, och funderade då utifrån vuxenperspektivet.
Själv har jag inga som helst funderingar på att göra en förnyad utredning. Varför skulle jag överhuvudtaget vilja göra det?
Jag HAR svårigheter, det blir ju ingen skillnad på dom med en utredning till.
Och medicinen, den hjälper mig utan tvekan på flera områden. Bara det är en indikation om att diagnosen är rätt.
Känns väldigt skönt att ha landat i det, och att jag kan acceptera det, att jag är som jag är, och försöka göra det bästa utav det.
Tänk ändå vad jobbigt det skulle vara att inte vilja ta till sig sin diagnos och slösa sig igenom livet genom att förneka och deppa över den problematik man har, utan att vilja se att den finns...
Jag är glad att jag är den jag är, jag duger så gott ändå ;)
Hoppas att mina söner oxå kan känna så genom livet.
Den store lär inte få problem med det i alla fall...
Och jag vågar nog påstå, att den yngre sonen inte heller kommer att ha så stora svårigheter med den biten..
natti natti....
Jag ville prova en medicinhöjning då det spritter enormt mycket just nu, och har gjort den senaste tiden.
Han står käpprätt upp i soffan runt halv 4 på eftermiddan, som en sån där docka med rund fot som inte går att välta.
Då ska ALLT hända, och helst lite till. Och jag får spader.
Läkarn vill prova conserta igen, vilket jag inte är så sugen på, då han blev djupt deprimerad av dessa för ett par år sedan.
Men, jag provar gärna för att se om effekten kanske varar lite längre så jag slipper få hjärtinfarkt varje eftermiddag.
Det är rätt läge att testa nu, då det är långhelg och vi är hemma allihop. Blir det problem är vi fler som kan tackla det.
Hon frågade mig hur jag såg på hans diagnoser, och jag har inga invändningar mot dom, för dom är rätt.
Det jag däremot anser felaktigt är begåvningen som var gränsen till utvecklingsstörning, enligt senaste utredning.
Men då begåvningsprofilen är väldigt ojämn och han stupade på läsfrågor och bokstäver så känns den orättvis.
Så jag välkomnar en ny utredning.
Jag frågade om det var okej att assistenten som han haft sista terminen kunde få fylla i formuläret då hon känner han bäst just nu i skolsituationen. Då får han en rättvis bedömning då hon är den enda som kan ge den i nuläget.
Jag funderade på detta med förnyad utredning när jag åkte därifrån. Det ska ju göras en sådan vartannat år. Ja, för barn alltså då saker kan förändras. Inte kanske att funktionshindret försvinner, men det kan se väldigt annorlunda ut, och en diagnos som man tidigare fått kanske inte längre är rätt.
Men då funderade jag på hur det är för vuxna. Ska vuxna oxå göra om sin utredning vartannat år? Nje, det är nog inte så stor idé ;)
Får man diagnos som vuxen, så HAR man nog helt klart svårigheter.
Men OM man nu skulle göra om utredningen, kan man då fuska sig igenom den?
Jag tänker som så, att man som vuxen är medveten på ett annat sätt, om VAD man kan svara på frågorna för att få det att bli något annat, tja, kanske ingenting, om man nu skulle få för sig att man inte VILL ha en diagnos.
Hur man nu skulle bli hjälpt utav det, om man har svårigheter det vet jag då rakt inte, men om man skulle vilja "bli av" med diagnosen, är det då tekniskt möjligt att lura sig igenom testerna?
Och OM det nu är möjligt, varför skulle man vilja det?
Frågeformulären är lätta att tyda om man har lite kunskap. Man ser direkt vilka avsnitt som handlar om AS, tourettes etc. Då borde det vara möjligt att svara tvärtom mot hur man egenligen är som person, just för att man VET, vilka svar som indikerar på det ena eller andra.
Jag funderade dock vidare och kom fram till att en hel del av utredningen är i princip omöjlig att lura sig igenom.
Frågeformulären är ibland så luriga, och många frågor återkommer flera gånger fast på olika sätt, så för att lura sig igenom dessa får man nog vara snudd på psykopat, möjligen.
Har man "bara" ADHD/Asperger-problematik och har kunskap om detta kan man nog slinka igenom just dom frågeformulär som handlar om detta.
Men frågan kvarstår ju fortfarande, varför man i så fall skulle göra en utredning från första början?
Man ber ju om det för att man faktiskt har så stora svårigheter så man känner att man inte fungerar som man skulle önska.
Nåja, nu flummade jag iväg känner jag. Men jag funderade efter att en ny utredning ska göras på sonen, och funderade då utifrån vuxenperspektivet.
Själv har jag inga som helst funderingar på att göra en förnyad utredning. Varför skulle jag överhuvudtaget vilja göra det?
Jag HAR svårigheter, det blir ju ingen skillnad på dom med en utredning till.
Och medicinen, den hjälper mig utan tvekan på flera områden. Bara det är en indikation om att diagnosen är rätt.
Känns väldigt skönt att ha landat i det, och att jag kan acceptera det, att jag är som jag är, och försöka göra det bästa utav det.
Tänk ändå vad jobbigt det skulle vara att inte vilja ta till sig sin diagnos och slösa sig igenom livet genom att förneka och deppa över den problematik man har, utan att vilja se att den finns...
Jag är glad att jag är den jag är, jag duger så gott ändå ;)
Hoppas att mina söner oxå kan känna så genom livet.
Den store lär inte få problem med det i alla fall...
Och jag vågar nog påstå, att den yngre sonen inte heller kommer att ha så stora svårigheter med den biten..
natti natti....
Var stolt över din ADHD ;)
För några månader sedan fick min äldste son syn på ett halsband som han sååå gärna ville ha. Han som hatar smycken för övrigt. Men halsbandet är utformat som ACDC-loggan, fast det står ADHD istället, AD(blixten)HD.
Men istället för att köpa ett sånt så fick han en annan lysande idé. Satte sig vid datorn, snodde helt kallt en annan logga... (inte bra inte bra *harkel*)
Men det var ju mest på skoj.
Jag tryckte sen upp en tröja till honom, och sen dess har den legat.
I förmiddags kommer han hemfarande för att hämta grejer, kommer upp med ett lasersvärd, en tröja som han köpt på laserdom där det står "jag fick ett skjut på laserdom"...
mamman suckar...
Dom ska ta skolfoto, och niorna ska tramsa till det lite.
Hjäälp så barnsligt suckar mamman igen....
Men...
han har oxå satt på sig tröjan med loggan han gjorde om, bak och fram, för jag gjorde trycket på ryggen.
Jag tittar storögt på honom... ska du ha den på skolfotot????
Jaaa, och jag måste ju ha den bak o fram annars syns den ju inte, lasersvärdet och tröjan är ifall nån annan inte har nåt kul.
I LIIIKE ;) ;) ;)
Han är så fräck, tänk vilken förebild han är för andra ungdomar som har diagnos. Han står för sin ADHD, han är stolt över den, och han är inte främmande med att skylta ut det över hela kommunen med omnejd på ett skolfoto.
Han visar att det inte är något att skämmas för.
Han är underbar...
Ska bli kul o höra vad dom andra på skolan sa om detta.... va spännande.
Här är loggan han gjorde... (eller lånade, hur man nu vill uttrycka det) ;)
Men istället för att köpa ett sånt så fick han en annan lysande idé. Satte sig vid datorn, snodde helt kallt en annan logga... (inte bra inte bra *harkel*)
Men det var ju mest på skoj.
Jag tryckte sen upp en tröja till honom, och sen dess har den legat.
I förmiddags kommer han hemfarande för att hämta grejer, kommer upp med ett lasersvärd, en tröja som han köpt på laserdom där det står "jag fick ett skjut på laserdom"...
mamman suckar...
Dom ska ta skolfoto, och niorna ska tramsa till det lite.
Hjäälp så barnsligt suckar mamman igen....
Men...
han har oxå satt på sig tröjan med loggan han gjorde om, bak och fram, för jag gjorde trycket på ryggen.
Jag tittar storögt på honom... ska du ha den på skolfotot????
Jaaa, och jag måste ju ha den bak o fram annars syns den ju inte, lasersvärdet och tröjan är ifall nån annan inte har nåt kul.
I LIIIKE ;) ;) ;)
Han är så fräck, tänk vilken förebild han är för andra ungdomar som har diagnos. Han står för sin ADHD, han är stolt över den, och han är inte främmande med att skylta ut det över hela kommunen med omnejd på ett skolfoto.
Han visar att det inte är något att skämmas för.
Han är underbar...
Ska bli kul o höra vad dom andra på skolan sa om detta.... va spännande.
Här är loggan han gjorde... (eller lånade, hur man nu vill uttrycka det) ;)
Hur får jag ungen att äta????
Varför är det alltid något, hela tiden? Nu när det är lugnt på skolfronten, med en underbar assistent som löser det mesta med skolarbetet, så kommer det självklart något annat.
Han har nästan helt slutat att äta i skolan.
Assistenten har frågat om dom kan lägga undan pasta, köttbullar, fiskburgare när dom har det, så han kan få äta det dom andra dagarna.
Dom får inte servera "gammal" mat, ej heller ensidig kost.
Men det är väl för jösse namn bättre än ingen mat alls.
Det märkliga är att han aldrig varit krånglig med maten. Han äter precis ALLT, är en riktig matälskare, sin låga vikt till trots. Men han har inte råd att låta bli att äta på dagarna, han försvinner då.
Han äter ju halvt ihjäl sig när han kommer hem, men samtidigt måste han ha i sig på dagarna för att orka.
Han får annan mat, om jag skriver ett intyg, tillsammans med skolsköterskan.
Problemet är bara att han inte vill bli särbehandlad, på något vis. Vet inte hur jag ska få honom att förstå att mat är viktigare han får än vad dom andra ska säga/tycka.
Vi bokade in ett möte nu på fredag, med skolsköterskan, assistenten och mattanten. Vi måste hitta en lösning på detta snarast.
Det största problemet tror jag inte är att han inte gillar maten, det är något han säger. Jag tror det bottnar i något annat, och det är inte säkert han vet vad det är.
Kan vara att han inte vet om dom som lagar maten har tvättat sina händer, han vet inte vad innehållet kommer ifrån, eller vad det är om det är en gryta tex.
Sen så behöver han väldigt lång tid på sig innan han kan börja äta, och då har dom andra redan ätit klart, och vill därifrån, varpå han helt enkelt inte hinner äta.
Dom gånger han ändå äter handlar nog om att då är maten extra god, så då kan han inte motstå. Han avstår därför oftast för att han ändå inte hinner äta. Jag tror det kan handla om detta.
Det bästa vore om vi kunde hitta en lösning där han hinner äta, och inte känner sig stressad, då tror jag mycket är vunnet.
Jag har kollat om han ev kunde gå 10 minuter tidigare och äta, så han hinner börja åtminstone. Men det skulle han förmodligen aldrig gå med på.
Sen är det inte heller så himla lätt , ibland har dom 20 minuter på sig, att hämta mat, äta den och få lite rast, innan nästa lektion börjar... Det är ju jobbigt för vem som...
Jaja, om han så bara äter pasta till lunch i skolan, så får det väl vara så. Det är ju ändå bättre än noll....
suuck......
Jag ska ligga i soffan resten av eftermiddan.... jag blev så trött ....
Landat i verkligheten
hemma är jag, och som jag visste, så skulle jag inte kunna sova, för att jag är övertrött, och alldeles uppskruvad samtidigt. Och så är det ju ;)
Jag landar rakt i verkligheten och tvingas plötsligt konfrotera vardagen igen, med allt vad det innebär.
Dessa dagar med underbara människor, med fantastiska personligheter har hjälpt mig så mycket att kunna se, upptäcka, och också på ett helt annat plan kunna uppskatta olikheterna, och annorlundatänk.
Jag har också lärt mig, att man aldrig kan ta för givet att man självklart blir accepterad för sina funktionsnedsättningar, trots att man befinner sig i ett forum för likasinnade.
I ett forum, i ett sällskap, i en förening för människor med funktionsnedsättningar, förväntar åtminstone jag mig, att det ska vara en hög grad av förståelse och acceptans för människors "egenheter" och annorlundatänk.
Jag är djupt besviken och bedrövad, då jag upptäckt att man i detta forum har en sämre förståelse för människor med npf, än vad man har ute i samhället.
Det förekommer skitsnack, suckar och tjostande, tissel och tassel och ren och skär mobbing.
Om jag vänder mig till en förening för människor som är som jag, ska jag då inte kunna förvänta mig att få känna mig trygg, accepterad och omtyckt, precis som den jag är?
Om jag inte kan känna det i Attention, en förening för människor med npf, var ska jag då känna trygget?
Kan vi förvänta oss att få förståelse och acceptans från samhället, när vi inte ens kan få det i vår egen förening?
Det sorgliga är, att den värsta mobbingen utövades av medlemmar i föreningen utan egna funktionshinder. (det är min tolkning, och min upplevelse)
Vem är då föreningen till för?
Varför har man en förening för människor med funktionshinder, om inte medlemmarna i densamma får föra sin egen talan, utan att bli nerröstade, och utbuade?
Jag kommer att utveckla detta vid ett senare tillfälle, för just nu orkar jag inte.
Men som jag skrivit tidigare, så har jag haft underbart kul, med alla dessa medlemmar som vågar vara sig själva, som bara är.
Det är som sagt jävligt trist att det ändå inte accepteras i vår egen förening.. att vara just sig själva.
Nu ska jag maila några uppmuntrande rader till Attention Göteborg´s ordförande...
Jag landar rakt i verkligheten och tvingas plötsligt konfrotera vardagen igen, med allt vad det innebär.
Dessa dagar med underbara människor, med fantastiska personligheter har hjälpt mig så mycket att kunna se, upptäcka, och också på ett helt annat plan kunna uppskatta olikheterna, och annorlundatänk.
Jag har också lärt mig, att man aldrig kan ta för givet att man självklart blir accepterad för sina funktionsnedsättningar, trots att man befinner sig i ett forum för likasinnade.
I ett forum, i ett sällskap, i en förening för människor med funktionsnedsättningar, förväntar åtminstone jag mig, att det ska vara en hög grad av förståelse och acceptans för människors "egenheter" och annorlundatänk.
Jag är djupt besviken och bedrövad, då jag upptäckt att man i detta forum har en sämre förståelse för människor med npf, än vad man har ute i samhället.
Det förekommer skitsnack, suckar och tjostande, tissel och tassel och ren och skär mobbing.
Om jag vänder mig till en förening för människor som är som jag, ska jag då inte kunna förvänta mig att få känna mig trygg, accepterad och omtyckt, precis som den jag är?
Om jag inte kan känna det i Attention, en förening för människor med npf, var ska jag då känna trygget?
Kan vi förvänta oss att få förståelse och acceptans från samhället, när vi inte ens kan få det i vår egen förening?
Det sorgliga är, att den värsta mobbingen utövades av medlemmar i föreningen utan egna funktionshinder. (det är min tolkning, och min upplevelse)
Vem är då föreningen till för?
Varför har man en förening för människor med funktionshinder, om inte medlemmarna i densamma får föra sin egen talan, utan att bli nerröstade, och utbuade?
Jag kommer att utveckla detta vid ett senare tillfälle, för just nu orkar jag inte.
Men som jag skrivit tidigare, så har jag haft underbart kul, med alla dessa medlemmar som vågar vara sig själva, som bara är.
Det är som sagt jävligt trist att det ändå inte accepteras i vår egen förening.. att vara just sig själva.
Nu ska jag maila några uppmuntrande rader till Attention Göteborg´s ordförande...
Eskil Johansson
är ett läger för barn med neuropsykiatriska funktionsihinder... http://www.tuskulum.se/
Bör man som ansvarig bjuda en tjej att ligga med en i sängen, när man är gift?
Hur skulle jag möjligen kunna skicka mitt barn till denna lägerverksamhet, när jag vet att den ansvarige inte har någon som helst moral, eller etik.... utan handlar efter all världens lustar, och känner sig fri att bjuda hem den han känner för att knulla med?
När jag frågar hur man kan ställa denna fråga, när man har en ring på fingret, och vara så respektlös mot den man är gift med, får jag ett märkligt svar...
OCH....
det är det svaret jag får, jag känner allt för väl igen svaret, från min 13-årige son...
känns det obekvämt, kan man alltid svara OCH.....
ja inte lägger jag några värderingar huruvida ansvarig för denna lägerverksamhet har diagnos eller inte.
Spelar ingen roll alls, men att tycka det inte alls har någon betydelse att bjuda hem vem man önskar, när man är på resande fot, finner jag högst anmärkningsvärt.
Jag kan väl säga som så,att han plötsligt blev hemskt trött, och blev tvungen att gå i säng genast, och jag fick en chans att logga in på hotellets dator, och rasa ur mig detta ...
Denna mänska är på samma npf-forum som jag , och gör reklam för sin fantastiska lägerverksamhet.
Undrar om hans fru är medveten om vad han gör på alla sina resor i syfte att göra reklam för sina läger för barn med ADHD?
KRÄKAS!!!!
Nu ska jag sova....
Bör man som ansvarig bjuda en tjej att ligga med en i sängen, när man är gift?
Hur skulle jag möjligen kunna skicka mitt barn till denna lägerverksamhet, när jag vet att den ansvarige inte har någon som helst moral, eller etik.... utan handlar efter all världens lustar, och känner sig fri att bjuda hem den han känner för att knulla med?
När jag frågar hur man kan ställa denna fråga, när man har en ring på fingret, och vara så respektlös mot den man är gift med, får jag ett märkligt svar...
OCH....
det är det svaret jag får, jag känner allt för väl igen svaret, från min 13-årige son...
känns det obekvämt, kan man alltid svara OCH.....
ja inte lägger jag några värderingar huruvida ansvarig för denna lägerverksamhet har diagnos eller inte.
Spelar ingen roll alls, men att tycka det inte alls har någon betydelse att bjuda hem vem man önskar, när man är på resande fot, finner jag högst anmärkningsvärt.
Jag kan väl säga som så,att han plötsligt blev hemskt trött, och blev tvungen att gå i säng genast, och jag fick en chans att logga in på hotellets dator, och rasa ur mig detta ...
Denna mänska är på samma npf-forum som jag , och gör reklam för sin fantastiska lägerverksamhet.
Undrar om hans fru är medveten om vad han gör på alla sina resor i syfte att göra reklam för sina läger för barn med ADHD?
KRÄKAS!!!!
Nu ska jag sova....
fritids och schema i mobilen....
Jag körde upp sonen som vanligt i morse ;)
Han undra varför han skulle upp så tidigt??!?!?
eeeeh..... men du ska väl till fritids???
Nä det trodde han ju inte han skulle... för dom hade sagt att dom skulle ses nästa vecka..
oj..... fick ringa o kolla....
Vi hade bestämt tisd-onsd, för jag tycker oxå det är viktigt att han får liiite lov och bara kan få slappa han me....
Han var ju ap-sur i måndags för att han skulle till fritids på lovet.... men han följde snällt med.
Hade jag inte varit så bestämd förra veckan då han satte sig på tvären, så hade jag fått problem denna veckan...
Det kan nog många vittna om... släpp lite av lillfingernageln så hugger dom av en hela handen sen :)
Men han vet väl att det inte är idé...
Men idag VILLE han åka?!?!? Han ville kolla klart en film dom börja på igår...
Jag pratade med personalen och självklart var han välkommen ;) vi sa att vi ska oxå passa på när han själv verkligen vill.
Jag vet att han älskar sitt fritids... vad han än säger emellanåt ;)
I bilen på väg dit, pratade han om hur svårt det är att hitta i skolan, vilken sal det är i olika ämnen...
Kemin tex kan dom ha i 3 olika salar beroende på vad dom ska göra....
Så lagom kul för sonen som har otroligt svårt med lokalkännedomen....
Jag frågade han om han har glömt hur dörren ser ut, till nästa gång..
Japp... det kommer han inte ihåg...
Då säger han att han skulle vilja ha sitt schema som bakgrundsbild i mobilen, så han lätt kan se vilket nummer det är på salen, för det står på schemat...
Vilken kanonidé..... bara det att bilden blir så förjordat liten.....
Jag blir så fascinerad av hans förmåga att hitta lösningar som kan hjälpa honom...
Jag ska ta o maila assistenten och fråga vilka färger dom har till dom olika ämnena, så jag kan färga schemat i samma färg, då kan jag ge mig sjutton på att han kommer ihåg, eftersom han är så visuell.....
Han berättade oxå att många i klassen tror att hans assistent säger svaren till honom när det är prov, att det är därför han får så bra resultat....
Såååå tråkigt, att dom tror han fuskar....
Jag gav honom ett litet råd, till nästa gång ;)
Fråga nästa gång någon säger nåt sånt, om dom verkligen tror att du är dum i huvet....
För det verkar ju som dom faktiskt tror det då....
Han lyste upp, drog på mungipan...
Så vi får se, om han kommer ihåg de om det händer igen ;)
Nu ska jag öppna för boendestödet....
tjaooo
Han undra varför han skulle upp så tidigt??!?!?
eeeeh..... men du ska väl till fritids???
Nä det trodde han ju inte han skulle... för dom hade sagt att dom skulle ses nästa vecka..
oj..... fick ringa o kolla....
Vi hade bestämt tisd-onsd, för jag tycker oxå det är viktigt att han får liiite lov och bara kan få slappa han me....
Han var ju ap-sur i måndags för att han skulle till fritids på lovet.... men han följde snällt med.
Hade jag inte varit så bestämd förra veckan då han satte sig på tvären, så hade jag fått problem denna veckan...
Det kan nog många vittna om... släpp lite av lillfingernageln så hugger dom av en hela handen sen :)
Men han vet väl att det inte är idé...
Men idag VILLE han åka?!?!? Han ville kolla klart en film dom börja på igår...
Jag pratade med personalen och självklart var han välkommen ;) vi sa att vi ska oxå passa på när han själv verkligen vill.
Jag vet att han älskar sitt fritids... vad han än säger emellanåt ;)
I bilen på väg dit, pratade han om hur svårt det är att hitta i skolan, vilken sal det är i olika ämnen...
Kemin tex kan dom ha i 3 olika salar beroende på vad dom ska göra....
Så lagom kul för sonen som har otroligt svårt med lokalkännedomen....
Jag frågade han om han har glömt hur dörren ser ut, till nästa gång..
Japp... det kommer han inte ihåg...
Då säger han att han skulle vilja ha sitt schema som bakgrundsbild i mobilen, så han lätt kan se vilket nummer det är på salen, för det står på schemat...
Vilken kanonidé..... bara det att bilden blir så förjordat liten.....
Jag blir så fascinerad av hans förmåga att hitta lösningar som kan hjälpa honom...
Jag ska ta o maila assistenten och fråga vilka färger dom har till dom olika ämnena, så jag kan färga schemat i samma färg, då kan jag ge mig sjutton på att han kommer ihåg, eftersom han är så visuell.....
Han berättade oxå att många i klassen tror att hans assistent säger svaren till honom när det är prov, att det är därför han får så bra resultat....
Såååå tråkigt, att dom tror han fuskar....
Jag gav honom ett litet råd, till nästa gång ;)
Fråga nästa gång någon säger nåt sånt, om dom verkligen tror att du är dum i huvet....
För det verkar ju som dom faktiskt tror det då....
Han lyste upp, drog på mungipan...
Så vi får se, om han kommer ihåg de om det händer igen ;)
Nu ska jag öppna för boendestödet....
tjaooo
Hur "får" man Autism??
Här kommer mina morgonfunderingar ;)
Hur uppstår autism?
Om det tvistar dom lärde ;)
Det finns olika teorier, såsom att tungmetaller tex i kroppen skulle vara orsaken, att olika spannmål tex orsakar, att vaccinationer såsom MPR är en orsak...
Många har undersökt detta med tungmetaller i kroppen hos barn med autism, och när man då med olika metoder har "rensat" kroppen från dessa så har autismen "försvunnit"....
Är det då tungmetallerna som orsakat autismen, eller har kroppen sämre försvar när man har autism och att kroppen hos någon med autism har svårare att göra sig av med dessa tungmetaller?
Vad är det som säger att inte alla har dessa tungmetaller i kroppen?
Jag kan nog tänka mig att ingen är speciellt ren från sådant..
Eller...... är det bara dom som har autism.... o varför har just dom personerna massa tungmetaller i kroppen.... *kliar mig i huvet*
Jag är inte jätteinsatt i ämnet, så jag ska inte gå för djupt in i det heller.... observera då att detta är MINA tankar, det finns ingen vetenskap bakom det jag skriver ;)
Jag spekulerar hej vilt ;)
Sen finns det många som provat att utesluta gluten, kasein och soja, och resultatet av det har gjort att autismen i princip har "försvunnit". Mag och tarmkanalen har blivit friskare och gjort barnet mindre autistisk....
Sitter autismen i magen?
Eller vad är det då som händer i kroppen egentligen vid en sån diet? Har det ett samband med tungmetaller även här?
Självklart så mår alla bättre med en "frisk" tarmflora..... men jag undrar, skulle vi kanske alla må bättre av att utesluta detta i vår kost?
Mitt svar på det är solkart JA....
Jag provade under en period stenåldersdieten, och min mage fungerade plötsligt som den borde, jag blev enormt mycket piggare, sov bättre osv....
Men blev jag mindre aspig.... njaaa..... det undrar jag allt ;)
Återigen vill jag säga att detta är MINA funderingar.... o inget annat ;)
Sen kommer vi nog till det mest debatterade, huruvida autismen orsakas av vaccinationerna...
Där är mitt svar att nej, det tror jag inte, inte vaccinationen i sig.... MEN däremot biverkningarna på vaccinet, och ev följdsjukdomar....
Man ska ju betänka att det faktiskt sprutas in virus i våra små barns kroppar, ..... ta då tex MPR.... En allvarlig följdsjukdom av tex Mässling är hjärnhinneinflammation....
Och det vet jag är vetenskapligt bevisat, att just den sjukdomen har orsakat många barns autism.....
Och det finns då faktiskt en hel del barn som har fått hjärnhinneinflammation som en direkt påföljd av just vaccinet...
Det sägs ju att autism oftast "debatterar" runt 1½ år ålder, i samma ålder som MPR ges...
Så dom föräldrar som upplever en förändring på sina barn, och vill koppla det till sprutan får genast höra att det inte alls har ett samband....
Men hur kan föräldrarna veta de egentligen???
Och så mycket vet jag, att föräldrar till barn med autism vittnar om bristande ögonkontakt och intresse från barnets sida långt innan 1½ års ålder, så också jag..... ... så jag kan kanske inte riktigt köper att debuten kommer senare... fast jag vet att man kan läsa det på dom flesta sidor som behandlar ämnet ;)
Jag har själv gjort ett aktivt val, att vänta med MPR-vaccinet för mina 2 minsta...
Jag behöver nog inte säga att jag inte är särskilt poppis på bvc för det valet ;)
MEN, jag vill inte riskera att någon av tjejerna får en hjärnhinneinflammation som följd på sprutan.....
Dom ska självklart få vaccinet,... bäst o skriva de så jag inte får höra att jag bidrar till att låta dessa sjukdomar löpa fritt ;)
Men jag har valt att vänta, för efter 3 års ålder är immunförsvaret fullt utvecklat och kroppen klarar då bättre av att ta hand om vaccinet...
Jag tror som sagt inte att vaccinet i sig är boven.... utan påföljden...
Och jag vet också att följdsjukdomarna på sjukdomarna i sig också är ödesdigra....
Så snart alla vinterförkylningar o vattkoppor har lämnat oss därhän, så ska tjejerna få sin MPR....
Det finns ju en anledning förstås till att jag rädd för just hjärnhinneinflammation...
Min son hade det när han var 2 månader gammal...
Man är helt övertygad om att den är orsaken till hans svårigheter.... o det är jag också, till viss del....
men.... vad jag vet har inte jag haft nån hjärnhinneinflammation ;).....
Jag har ärvt mina funktionshinder..... min son har ärvt sina till stor del.....
Det är ärftligt, det har man ju kunnat konstatera......
Men är det egentligen så viktigt, att veta orsakerna?
Det är väl både ock.....
För några år sedan var det otroligt viktigt för mig, att veta orsaken... sonen har gjort magnetröntgen.... det visar ingenting, och det gör det sällan...
Man kan ibland se "ärr" på delar av hjärnan, hos människor med ADHD, och också efter en hjärnhinneinflammation.... men det är väldigt sällan....
Kan man då laga dessa ärr?
VILL man laga dom ;)
Visst vill man att ens barn ska få bästa förutsättningar..... jag vill också ha bästa förutsättningar..
Men vi har begränsningar... vi får lära oss leva med det.... men vi kan självklart jobba mycket och öka våra förmågor inom dom områden vi är "svaga"...
Och det gör vi.... sonen går på funktionsinriktad musikterapi (FMT)
Jag är helt övertygad om att hans uppsving i skolan har ett samband med detta...
Han hatar det dock som pesten, men utvecklingen är enorm, så han får helt enkelt stå ut....
Dock har han slutat gnälla när han ska dit..... o min förhoppning är att han nu själv börjar förstå sambandet *hoppas*
Jag ville lyfta fram detta med orsaker , och behandlingar för det är intressant....
Det finns många olika uppfattningar om ämnet, o jag tycker det är utvecklande att få höra alla sidor ;)
Blir en person med ADHD tex en annan person vid behandling av Eye-Q?
Eye-Q har visat sig vara väldigt effektivt för dom barn med läs-skrivsvårigheter.....
Vad händer om man slutar med eye-q då, "försvinner" den förbättrade förmågan då, eller är den bestående?
Blir man då en annan person vid behandling av concerta?
Concertan ger bra effekt på koncentration, uppmärksamhet och regleringen av vakenhetsnivån...
Vad händer då om man slutar med concertan, är koncentrationen då bestående... eller går den tillbaks?
Jag kan svara på den sista själv ;)
den går tillbaks...... medicinen hjälper mig att bibehålla den...
ADHD:n "försvinner" inte vid behandling.... symptomen dämpas
"försvinner" då autismen vid behandling av tungmetaller, eller ändrad kost, eller är det symptomen som dämpats även där.... och vad händer då om man slutar med den särskilda kosten... kommer autismen "tillbaks"... eller är effekten av behandlingen bestående???
Vad tror ni andra??
Hur uppstår autism?
Om det tvistar dom lärde ;)
Det finns olika teorier, såsom att tungmetaller tex i kroppen skulle vara orsaken, att olika spannmål tex orsakar, att vaccinationer såsom MPR är en orsak...
Många har undersökt detta med tungmetaller i kroppen hos barn med autism, och när man då med olika metoder har "rensat" kroppen från dessa så har autismen "försvunnit"....
Är det då tungmetallerna som orsakat autismen, eller har kroppen sämre försvar när man har autism och att kroppen hos någon med autism har svårare att göra sig av med dessa tungmetaller?
Vad är det som säger att inte alla har dessa tungmetaller i kroppen?
Jag kan nog tänka mig att ingen är speciellt ren från sådant..
Eller...... är det bara dom som har autism.... o varför har just dom personerna massa tungmetaller i kroppen.... *kliar mig i huvet*
Jag är inte jätteinsatt i ämnet, så jag ska inte gå för djupt in i det heller.... observera då att detta är MINA tankar, det finns ingen vetenskap bakom det jag skriver ;)
Jag spekulerar hej vilt ;)
Sen finns det många som provat att utesluta gluten, kasein och soja, och resultatet av det har gjort att autismen i princip har "försvunnit". Mag och tarmkanalen har blivit friskare och gjort barnet mindre autistisk....
Sitter autismen i magen?
Eller vad är det då som händer i kroppen egentligen vid en sån diet? Har det ett samband med tungmetaller även här?
Självklart så mår alla bättre med en "frisk" tarmflora..... men jag undrar, skulle vi kanske alla må bättre av att utesluta detta i vår kost?
Mitt svar på det är solkart JA....
Jag provade under en period stenåldersdieten, och min mage fungerade plötsligt som den borde, jag blev enormt mycket piggare, sov bättre osv....
Men blev jag mindre aspig.... njaaa..... det undrar jag allt ;)
Återigen vill jag säga att detta är MINA funderingar.... o inget annat ;)
Sen kommer vi nog till det mest debatterade, huruvida autismen orsakas av vaccinationerna...
Där är mitt svar att nej, det tror jag inte, inte vaccinationen i sig.... MEN däremot biverkningarna på vaccinet, och ev följdsjukdomar....
Man ska ju betänka att det faktiskt sprutas in virus i våra små barns kroppar, ..... ta då tex MPR.... En allvarlig följdsjukdom av tex Mässling är hjärnhinneinflammation....
Och det vet jag är vetenskapligt bevisat, att just den sjukdomen har orsakat många barns autism.....
Och det finns då faktiskt en hel del barn som har fått hjärnhinneinflammation som en direkt påföljd av just vaccinet...
Det sägs ju att autism oftast "debatterar" runt 1½ år ålder, i samma ålder som MPR ges...
Så dom föräldrar som upplever en förändring på sina barn, och vill koppla det till sprutan får genast höra att det inte alls har ett samband....
Men hur kan föräldrarna veta de egentligen???
Och så mycket vet jag, att föräldrar till barn med autism vittnar om bristande ögonkontakt och intresse från barnets sida långt innan 1½ års ålder, så också jag..... ... så jag kan kanske inte riktigt köper att debuten kommer senare... fast jag vet att man kan läsa det på dom flesta sidor som behandlar ämnet ;)
Jag har själv gjort ett aktivt val, att vänta med MPR-vaccinet för mina 2 minsta...
Jag behöver nog inte säga att jag inte är särskilt poppis på bvc för det valet ;)
MEN, jag vill inte riskera att någon av tjejerna får en hjärnhinneinflammation som följd på sprutan.....
Dom ska självklart få vaccinet,... bäst o skriva de så jag inte får höra att jag bidrar till att låta dessa sjukdomar löpa fritt ;)
Men jag har valt att vänta, för efter 3 års ålder är immunförsvaret fullt utvecklat och kroppen klarar då bättre av att ta hand om vaccinet...
Jag tror som sagt inte att vaccinet i sig är boven.... utan påföljden...
Och jag vet också att följdsjukdomarna på sjukdomarna i sig också är ödesdigra....
Så snart alla vinterförkylningar o vattkoppor har lämnat oss därhän, så ska tjejerna få sin MPR....
Det finns ju en anledning förstås till att jag rädd för just hjärnhinneinflammation...
Min son hade det när han var 2 månader gammal...
Man är helt övertygad om att den är orsaken till hans svårigheter.... o det är jag också, till viss del....
men.... vad jag vet har inte jag haft nån hjärnhinneinflammation ;).....
Jag har ärvt mina funktionshinder..... min son har ärvt sina till stor del.....
Det är ärftligt, det har man ju kunnat konstatera......
Men är det egentligen så viktigt, att veta orsakerna?
Det är väl både ock.....
För några år sedan var det otroligt viktigt för mig, att veta orsaken... sonen har gjort magnetröntgen.... det visar ingenting, och det gör det sällan...
Man kan ibland se "ärr" på delar av hjärnan, hos människor med ADHD, och också efter en hjärnhinneinflammation.... men det är väldigt sällan....
Kan man då laga dessa ärr?
VILL man laga dom ;)
Visst vill man att ens barn ska få bästa förutsättningar..... jag vill också ha bästa förutsättningar..
Men vi har begränsningar... vi får lära oss leva med det.... men vi kan självklart jobba mycket och öka våra förmågor inom dom områden vi är "svaga"...
Och det gör vi.... sonen går på funktionsinriktad musikterapi (FMT)
Jag är helt övertygad om att hans uppsving i skolan har ett samband med detta...
Han hatar det dock som pesten, men utvecklingen är enorm, så han får helt enkelt stå ut....
Dock har han slutat gnälla när han ska dit..... o min förhoppning är att han nu själv börjar förstå sambandet *hoppas*
Jag ville lyfta fram detta med orsaker , och behandlingar för det är intressant....
Det finns många olika uppfattningar om ämnet, o jag tycker det är utvecklande att få höra alla sidor ;)
Blir en person med ADHD tex en annan person vid behandling av Eye-Q?
Eye-Q har visat sig vara väldigt effektivt för dom barn med läs-skrivsvårigheter.....
Vad händer om man slutar med eye-q då, "försvinner" den förbättrade förmågan då, eller är den bestående?
Blir man då en annan person vid behandling av concerta?
Concertan ger bra effekt på koncentration, uppmärksamhet och regleringen av vakenhetsnivån...
Vad händer då om man slutar med concertan, är koncentrationen då bestående... eller går den tillbaks?
Jag kan svara på den sista själv ;)
den går tillbaks...... medicinen hjälper mig att bibehålla den...
ADHD:n "försvinner" inte vid behandling.... symptomen dämpas
"försvinner" då autismen vid behandling av tungmetaller, eller ändrad kost, eller är det symptomen som dämpats även där.... och vad händer då om man slutar med den särskilda kosten... kommer autismen "tillbaks"... eller är effekten av behandlingen bestående???
Vad tror ni andra??
en lååång dag
Idag skulle vi sätta upp en utställning på biblioteket. En särskild utställning, om särskilda barn.
Där stod jag.... o väntade på hjälp med att hänga upp tavlorna... ingen kom..
Jag ringde förtvivlat efter hjälp, men ingen fick jag tag i.... kände ett tag för att åka hem faktiskt...
Då kommer Linda gående ;), hon är på väg för att sätta sig och plugga....
Men hon tyckte så synd om mig så hon hjälpte mig att hänga upp ett gäng tavlor. Och det är inga lätta tavlor kan jag säga...
Och plötsligt åkte en i golvet... suuuuuck...
Nu saknas det glas på en av tavlorna, får fixa de i morron....
Nickan som skulle hjälpa mig hade fått lite förhinder.... o dök upp senare..
Men andra som sagt att dom kunde hjälpa till... tja... dom väntar jag fortfarande på....
Blir så less...
Nu är jag dödstrött, och det blir sova tidigt idag..
Imorgon ska mammakatten in för kastrering, för nu räcker det minsann med kattungar....
Utställningen är en helt underbar skildring av våra barn. Bilderna talar för sig själva, och man får möta verkligheten som barnen befinner sig i väldigt målande....
Där stod jag.... o väntade på hjälp med att hänga upp tavlorna... ingen kom..
Jag ringde förtvivlat efter hjälp, men ingen fick jag tag i.... kände ett tag för att åka hem faktiskt...
Då kommer Linda gående ;), hon är på väg för att sätta sig och plugga....
Men hon tyckte så synd om mig så hon hjälpte mig att hänga upp ett gäng tavlor. Och det är inga lätta tavlor kan jag säga...
Och plötsligt åkte en i golvet... suuuuuck...
Nu saknas det glas på en av tavlorna, får fixa de i morron....
Nickan som skulle hjälpa mig hade fått lite förhinder.... o dök upp senare..
Men andra som sagt att dom kunde hjälpa till... tja... dom väntar jag fortfarande på....
Blir så less...
Nu är jag dödstrött, och det blir sova tidigt idag..
Imorgon ska mammakatten in för kastrering, för nu räcker det minsann med kattungar....
Utställningen är en helt underbar skildring av våra barn. Bilderna talar för sig själva, och man får möta verkligheten som barnen befinner sig i väldigt målande....
NPF-förälder
Hur är det att vara förälder till ett barn med npf?
Alldeles underbart fantastiskt......
Alldeles fördjävla skitjobbigt......
Det är aldrig någonsin lugnt...
Har man inte det överdjävligt hemma, så har man det överdjävligt med myndigheter och skola...
Det blir aldrig riktigt lugnt....
För varje gång man får ett bakslag så är det som att få benen undansparkade. För man VET att det kommer att gå en hel del tid och energi för att stånga sig igenom ytterligare hinder.....
Och man blir TRÖTT!!!!
Nu har jag haft 2 dagar av olidlig trötthet... igen...
Jag ska omvandla Attention till ett politiskt parti, tror jag bestämt..... hur många medlemmar måste man va för att få mandat i riksdagen??? Eller hur många röster behöver man??
Tror bestämt att ett sådant parti snabbt skulle ta sig in..... för tänk vad föräldrar som skulle vilja rösta på de för att se förändringar...
NPF-partiet........
Nåja... jag kommer igen...... nånstans så är den där hysteriska tröttheten någon sorts vilopaus. Som om kroppen själv ser till att gå ner i lågvarv, för att sedan komma tillbaks med ännu mer krafter.
Så brukar det funka för mig...... jag hoppas att denna dagen blir dagen krafterna exploderar....
Jag har ett sjukt barn hemma igen.... suck.... hoppas det inte blir långvarigt, jag var rätt slut efter förra sjukperioden då jag inte kom härifrån på 2 veckor.....
men på ett sätt kan det också va skönt med sjukt barn hemma..... jag KAN inte göra så mycket mer än att ta det lugnt hemma då.... och ibland behövs det oxå...
det finns ju alltid 2 sidor av myntet ;)
Alldeles underbart fantastiskt......
Alldeles fördjävla skitjobbigt......
Det är aldrig någonsin lugnt...
Har man inte det överdjävligt hemma, så har man det överdjävligt med myndigheter och skola...
Det blir aldrig riktigt lugnt....
För varje gång man får ett bakslag så är det som att få benen undansparkade. För man VET att det kommer att gå en hel del tid och energi för att stånga sig igenom ytterligare hinder.....
Och man blir TRÖTT!!!!
Nu har jag haft 2 dagar av olidlig trötthet... igen...
Jag ska omvandla Attention till ett politiskt parti, tror jag bestämt..... hur många medlemmar måste man va för att få mandat i riksdagen??? Eller hur många röster behöver man??
Tror bestämt att ett sådant parti snabbt skulle ta sig in..... för tänk vad föräldrar som skulle vilja rösta på de för att se förändringar...
NPF-partiet........
Nåja... jag kommer igen...... nånstans så är den där hysteriska tröttheten någon sorts vilopaus. Som om kroppen själv ser till att gå ner i lågvarv, för att sedan komma tillbaks med ännu mer krafter.
Så brukar det funka för mig...... jag hoppas att denna dagen blir dagen krafterna exploderar....
Jag har ett sjukt barn hemma igen.... suck.... hoppas det inte blir långvarigt, jag var rätt slut efter förra sjukperioden då jag inte kom härifrån på 2 veckor.....
men på ett sätt kan det också va skönt med sjukt barn hemma..... jag KAN inte göra så mycket mer än att ta det lugnt hemma då.... och ibland behövs det oxå...
det finns ju alltid 2 sidor av myntet ;)
Försök till struktur...
Jo.... man kan ju alltid alltid säga.... "jag försökte ju i alle fall". Och det handlar ju om det, att försöka.
Det schemat vi gjorde för drygt 2 månader sedan... funkar liksom inte så bra längre... för ingen behagar följa det. Så är det.... MEN, vad märkligt är... alla tycker att dom själva följer det, men ingen annan gör de?!?!?!?
Jag blir inte klok på ekvationen.....
Nu gjorde vi ett försök till utvärdering idag.... tja, vet ju inte hur det ska gå. Vi fick sätta upp nya regler... återigen.
Grabbarna grabbs fick själva tala om hur dom ska göra för att deras sysslor ska bli gjorda,,
Minstingen är helt fenomenal.... "jaaaaa veeeet, om man kommer hem då va.... och så går man DIIIREKT till schemat, och läser där då.... och så göra man de.....me en gång"...
jaaaaaa.... o om man inte gör det då, utan glömmer det.???
"jaaaaa... men alla i de här huset då , har ADHD va.... så vi måste säga till varandra".....
hahaha.... snacka om underbart....
"o om man inte gör de som står där direkt... då får man inte spela data på ett helt dygn va"....
japp.... TAGET!!!!!
Nu har grabbarna själva beslutat om konsekvenser.... så nu kör vi på det så får vi se....
*viskar*...... ingen sa något om dom vuxna som glömmer schemat...... så jag knackar vidare på burken ;)
Fast jag har å andra sidan redan gjort det jag ska.... så deeee såååå....
näää.... måste man sova nu???
jaha... natt då...
Det schemat vi gjorde för drygt 2 månader sedan... funkar liksom inte så bra längre... för ingen behagar följa det. Så är det.... MEN, vad märkligt är... alla tycker att dom själva följer det, men ingen annan gör de?!?!?!?
Jag blir inte klok på ekvationen.....
Nu gjorde vi ett försök till utvärdering idag.... tja, vet ju inte hur det ska gå. Vi fick sätta upp nya regler... återigen.
Grabbarna grabbs fick själva tala om hur dom ska göra för att deras sysslor ska bli gjorda,,
Minstingen är helt fenomenal.... "jaaaaa veeeet, om man kommer hem då va.... och så går man DIIIREKT till schemat, och läser där då.... och så göra man de.....me en gång"...
jaaaaaa.... o om man inte gör det då, utan glömmer det.???
"jaaaaa... men alla i de här huset då , har ADHD va.... så vi måste säga till varandra".....
hahaha.... snacka om underbart....
"o om man inte gör de som står där direkt... då får man inte spela data på ett helt dygn va"....
japp.... TAGET!!!!!
Nu har grabbarna själva beslutat om konsekvenser.... så nu kör vi på det så får vi se....
*viskar*...... ingen sa något om dom vuxna som glömmer schemat...... så jag knackar vidare på burken ;)
Fast jag har å andra sidan redan gjort det jag ska.... så deeee såååå....
näää.... måste man sova nu???
jaha... natt då...
