Jag vill tacka ALLA, ingen nämnd ingen glömd, som har svarat och varit till ett otroligt stöd.
Speciellt vill jag tacka er som ringde mig, och berättade om era egna erfarenheter.
Den ena som förälder till ett barn som gjort likadant, och den andra som själv har gjort sig illa.
Det var enormt viktigt för mig att få höra bägge sidorna. Känslorna som förälder när ens barn mår dåligt, och sidan utifrån den som mår dåligt som inte ser någon annan råd än att göra sig illa.

Nog för att det var skönt att komma till Bup, och känna att någon tog över för en stund, just då var det ovärderligt. Men sen kom känslan, vad gör jag nu? Kommer han att göra det igen? Vad ska jag göra då?
Inte blev jag erbjuden nåt samtal efter. När den första chocken har lagt sig kommer ju alla frågor och tankar inför framtiden.

Jag ringde till min egen sjuksköterska som har stor erfarenhet av vuxna med självskadebeteende, fick pratat med henne en stund. Hon fick lugnat mig med att en gång inte alls behöver starta igång ett fortsatt beteende.

Sjuksköterskan som vi träffade igår ringde och kollade hur läget var.
På eftermiddan ringde den nya sköterskan som ska ta över efter semestern. Vi pratade en lång stund, om bägge pojkarna.
Min store son var ju vaken när det hände, och jag hyperventilerade ju i 2 timmar så jag kunde inte prata med honom.
Han var helt slut igår han oxå, så han sov inte mycket han heller. Vi har försökt att prata med honom, men han säger bara att det är lugnt, ingen fara.
Men ingen kan orka bära hur mycket som helst, och det har ju varit väl mycke kring hans bror.

Detta pratade vi om, och hon kände att bägge pojkarna skulle få träffa en manlig sjukskötare som börjar i augusti. Jag ville att dom någon gång skulle få komma dit utan mig, om det är något dom vill prata om som inte jag ska höra.
Så min äldste fick en tid i augusti.
Dom ska även starta igång någon "pojkgrupp" där ungdomar i samma situation kan få träffas och dela med sig av sina erfareneheter. Hon skrev upp att bägge killarna skulle få möjlighet till detta.

Hon frågade också om det kunde vara bra om killarna fick en arbetsterapeut för sin egen del, vilket jag mer än gärna tackade ja till. Det kan vara bra för dom att få någon utifrån som hjälper dom med strukturen i sina rum, med sina grejer, med allt som ska kommas ihåg med skola och allt vad det innebär.

 Det underlättar också för mig, att jag blir mindre stressad om någon annan tar den biten.
Dom har ju fått en ny arbetsterapeut på Bup oxå, dom gör mycket bra i den omorganisationen dom håller på med.

Det är många nya som börjar på Bup nu, och nya anställda är pigga och alerta och vill göra MASSOR. Det är bäst att passa på innan deras lust trappas av ;) Har vi tur hinner vi få mycket hjälp innan det sker.

Jag pratade med en av lägerledarna i förmiddags, och allt har gått JÄTTEbra. Han var på ett strålande humör hela eftermiddan och kvällen. Så jag hoppas hoppas hoppas att det vänder, och att vi inte behöver uppleva en sån här sak igen.
Det var det absolut värsta jag varit med om. Ett skrubbsår kan du blåsa på, plåstra om, men smärtan i själen kan du inte ta bort. Det står utanför ens kontroll, och skapar fullständig panik.

Min lille lille kille, jag saknar honom nu så det gör ont. Men samtidigt är det enormt skönt att vi får vara ifrån varandra lite, och bearbeta allt på varsitt håll. Man går lätt varandra på nerverna.

Jag hoppas att den nya sköterskan på Bup tog till sig vad jag sa till henne idag. Att det fattas något, ni kan inte bara koncentrera er på att hjälpa barnen, stödet måste innefatta hela familjen. Brister det hos den vuxne så är ändå allt förgäves i slutändan. Det blir nästan bara värre med alla scheman, goda råd, och hjälpmedel dom skickar med. Det skapar än större ångest hos en förälder med liknande svårigheter, och man får enormt dåligt samvete när man sen inte fixar det.

Idag känns det otroligt mycket bättre. Inga panikattacker ;)

Gubben är på väg hem från köpenhamn, tjejerna ligger, och store sonen sitter med hörlurar vid datorn.
Jag är SJÄÄÄÄLV!!! och det är sååå skönt...

TACK ni alla goa för att ni finns...