Jag kommer ihåg första gången vi träffades. Mars 1993.

Vi träffades i en grupp, (vad för grupp säger jag inte här, för jag vill inte lämna ut det helt enkelt)

Vi fann varandra, så gott som direkt. Det fanns något gemensamt... ja såklart... gruppens syfte var ju att prata om gemensamma upplevelser.

Men det var något mer..... något igenkännande, något som fick oss att förstå varandra...

En sån vän hade jag aldrig haft förut. Vi kunde ringa varandra när som helst. Prata, och prata, och prata... och pratet tog aldrig slut.

Jag tror rekordet i telefon var 10 timmar....

Aldrig någonsin att någon av oss avfärdade den andre mitt i natten.... ingen av oss sa att vi var trötta.... vem som än ringde så lyfte den andre luren, och reste sig från kudden och lyssnade tills den andre pratat färdigt. Det var ett givande och tagande.

Ibland kunde det gå veckor emellan våra samtal. Vi båda hade ibland alldeles för mycket för att ens orka prata med en förstående vän.

Men det gjorde inget...... jag visste ändå att du alltid fanns där.

Minns du vilken utskällning vi fick en gång under vårt gruppsamtal, när vi satt på varsin sida soffan och fes så det ekade *s*... kom du ihåg hur det luktade?

Och tänk va, hur arg en av deltagarna i gruppen blev... såååå respektlösa som vi var :)

Men inte tyckte väl vi det var konstigt..... är jag fisnödig så är jag.... man får faktiskt ont i magen om man håller igen...

För visst är det väl bara idioter som spar på luften ;)

Ibland har det gått några år mellan våra träffar. Du har flyttat en del. Ibland har jag undrat, och oxå frågat, hur din dotter orkar fara runt så där, och byta skola jämt och ständigt.

Men, du lyckades övertyga mig om att din dotter faktiskt klarade det, att hon är så stark, har så bra självförtroende......

Ja, men, du känner ju henne bäst. Jag kan ju inte veta hur hon tog detta. Men jag kan och tro mig veta hur mina egna barn skulle må av flera skolbyten.
Mina barn har också gott självförtroende, dom är starka, på olika sätt. Men jag är helt säker på, att dom inte skulle fixa så många flyttar.... helt enkelt för att barn inte kan orka sånt....

Under alla våra samtal vi haft, så har jag ibland undrat..... och förstått, att samtalet till mig, inte var det första.... innan  dess kunde du ringa till 5 st andra. Bara för att höra deras åsikt.... sen efter vårt samtal, så ringde du nästa.

Det bästa svaret..... var det det svaret som fick bli din ledstjärna just den gången??

Många gånger har jag tyckt synd om någon, som hjälpt dig, eller som lånat dig pengar... när du sagt att jaja.... det kan jag inte hjälpa... det får dom väl ta...
Jag har aldrig sagt något.... nästan hållt med dig... för faktiskt, du var min vän. Jag vill ju försvara och värna om dig då, min vän.....

Idag skäms jag.... jag känner mig dum.... korkad.... urbota jävla skitdum...... du lurade mig också.....
Trots alla gånger du sagt sådär.... "det kan dom gott ta"..... så trodde jag inte, inte i min vildaste fantasi, att DU skulle göra så mot MIG.....

Är det därför du flyttat så mycket???

Att det handlat om någon form av flykt, det har jag funderat på mycket, och också frågat dig om. Har det varit en flykt från skulder.... vänner som du lånat pengar av... och sen inte klarat av att betala tillbaks till???

Jag vet ju att du idag inte pratar med så många av dina "forna" vänner.... varför???

Du orkar inte säger du, du vill vara själv. Ja... det vill man ibland... det vill jag också.

Jag försöker förstå.... jag försöker förstå hur man efter så många år sätter sitt eget ego framför en vän....

Men jag KAN inte förstå, i min värld gör man inte så..... en vän är en vän, är alltid en vän, i alla lägen.....

Med lite eftertanke, efter lite funderingar... Jag har gått tillbaks, till många av våra samtal, till många händelser..... och sett något, som gör mig rädd.... riktigt rädd...
När saker, händelser, och det folk säger inte passar in i ditt liv..... då går du....

När man inte håller med dig, när man säger emot dig.... då är man DUM..... och dumma människor vill man inte ha och göra med.....

Det känns lite läskigt.... efter femton års vänskap... en vänskap som jag trodde skulle finnas för alltid.... så vände du mig ryggen...

Varför???? Jo, för jag var ju så dum, så jag hjälpte dig med en skuld du hade....  och varför skulle du betala tillbaks den??? Egentligen... när jag tänker efter.... det struntar du ju i... så har du ju alltid gjort, varför skulle det vara annorlunda nu.... bara för att JAG, som är din vän... hjälpte dig...

Jag har aldrig lånat ut pengar till någon förut, inte ens till min egen familj, trots många frågor..... frågor om lån, frågor om borgen... men NEJ, ..... Nu undrar jag, varför gjorde jag det nu???

Jag har svaret på den frågan..... för det första så klarade jag inte av att se din förtvivlan över situationen, det gjorde så ont i mig... hade du varit på väg att dö, kan jag lova att jag hade dött i ditt ställe.....
för det andra...... så var jag fruktansvärt rädd att din dotter skulle tvingas flytta ifrån sin bostad.... och vad skulle hon då ta vägen??

När ett barn någonstans, vems det än är, sitter i kläm pga föräldrars bristande omsorg, då varken KAN eller VILL jag vända ryggen till, då måste jag göra något.

I det akuta läget... så tog jag ansvar för din dotter.....

Det ångrar jag inte... för din dotter  bor kvar.... men jag kanske skulle tänkt lite extra innan, på vad som egentligen kunde vara den bästa hjälpen....

Du bad mig om hjälp i somras.... du behövde hjälp med ekonomin.... självklart vill jag hjälpa.... en gång för alla, så såg jag en öppning... en ljusning för dig... du hade gjort ett stort jobb själv för att komma tillrätta med situationen.... Jag kände att du verkligen försökte, verkligen ville..... jag tog mig an dig.... vi satt i flera dagar.... du grät, jag tröstade, du grät i gen... osv....

Då gjorde jag något, som jag aldrig gjort förut..... för att jag själv höll på att gå sönder av smärta över din situation..... jag betalade din akuta skuld.... för att rädda dig och din dotter...
Betyder det ingenting för dig????

Jag sa att jag hjälper dig med detta, men då ville jag ha hand om din bankdosa... för någonstans i mitt "lilla" huve, så visste jag, att jag behövde den garantin....

Inga problem.... du ville betala tillbaks skulden så fort som möjligt, du skulle leva snålt, nu jävlar fick det vara bra, nu skulle du komma på fötter.....

När slutet av nästa månad kom.... insåg jag.... att det inte skulle ske..... jag kunde inte få några pengar den månaden... för det fanns viktigare saker då... (vad tänker jag inte skriva här, men för mig helt onödigt)

Men NÄSTA månad, då minsann..... Men allt eftersom dagarna gått, så har min vänlighet, min givmildhet, min hjälpsamhet vänts emot mig, hur KAN jag bara kräva tillbaks så mycket pengar?? Överenskommelsen var, att skulden skulle återbetalas med lika mycket pengar som den ursprungliga skulden.....

Men det minns du ju inte att vi kom överens om.....

Jag får då höra att jag hjälper med ena handen, och stjälper med den andra.....
Jag får också höra att vi inte skrivit någon avbetalningsplan.... så vadåå??
Ger det dig då plötsligt rätt att strunta att betala tillbaks???

Behöver man verkligen skriva något avtal, vänner emellan?

Jag har lagt ner åtskilliga timmar för att hjälpa dig.... suttit och skrivit överklaganden till än den ena än den andra instansen, backat upp din dotter med matpengar när du faktiskt inte haft möjligheten själv.... hjälpt dig med mat.... köpt en stereo till dig.... åkt till dig och varit med på massa möten.... 15 mil, tur och retur......

Har jag någonsin en enda gång krävt tillbaks något av detta?

Du vet, även om du inte velat lyssnat, vilket helvete jag själv haft dom senaste månaderna..... och trots allt jag själv kämpat med, har jag ändå vigt min själ, min tid, ibland nästan mitt liv... för att hjälpa dig.....

När vi träffades sist, för drygt en vecka sen, ville du ha tillbaks din bankdosa, för du var inte nöjd med hur din ekonomi sköttes, ....

Har du fått en enda påminnelse sen jag tog hand om dina räkningar???

Jag förstår nu varför du inte var nöjd.... den situation du själv försatt dig i, gör att du inte har särskilt mycket att leva på.....
Du kunde inte längre strunta i att betala en eller annan räkning.... och köpa det du fick lust till.....

Jag måste berätta en stor hemlighet.... Det kan inte vi heller göra.... Det kan inte någon jag känner heller göra.......
Faktum är.... att dom flesta människor får vända och vrida på sina pengar, varje månad, år efter år....

Skillnaden är bara, mellan dom flesta och dig, att dom flesta betalar det dom är skyldiga att betala, SEN får dom anpassa sig och leva på det som finns kvar....

Det tragiska som jag ser det, är att samhället låter dig komma undan med detta...
Du har sluppit undan så mycket skulder, både till samhället och "före detta" vänner.....

Vem slår det hårdast på i förlängningen tror du???

Vill du verkligen stå ensam kvar? Vill du sitta där som gammal, se tillbaks, tänka.... på alla minnen..... utan att ha någon att dela dom med??

När jag tänker på dig, som gammal, där du sitter.... så får jag ångest, ont, kramp.... så ska väl ändå ingen behöva ha det....

Jag borde enligt alla kriterier inte ha någon empati.... Dom kriterierna borde skrivas om.... empatin jag har, som jag känner för andra som har det jobbigt är så stark så jag ibland blir fysiskt sjuk själv......

Tyvärr finns det inget mellanläge..... lika mycket empati som jag har...  lika lite empati kan jag ha....

Om någon trampar mig riktigt hårt på tårna, om någon gör mig riktigt illa..... så kan jag inte känna mer, för den personen... det GÅR inte....

Men TROTS det..... min "vän".... så vill eller kan jag inte tro, att någon kan göra så här mot en annan människa....

Jag sträcker ut min hand, är du villig att ta den handen..... ???

Jag ger dig en chans, för jag kan inte tro att du vill göra mig så här illa...... kan vi försöka reda ut det här, på något sätt?

Vill du ta emot min hand????

(men behöver ändå lägga till....... GÅR det att förlåta något sånt här??)