Det är nåt allvarligt fel med detta huset...

Igår bad vi store sonen att åka o köpa kattsand.... nån hade glömt o köpa.... *tittar mig omkring*

Vi bad honom plocka upp brorsan på vägen hos hans kompis...
Han kommer tillbaks efter en halvtimme, med brorsans hjälm i handen.

Gubben undra varför det inte var ett huvud och en kropp i hjälmen, var tog lillebror vägen...

Svar:
Men jag kom på det att jag inte visste var hans kompis bodde, och då kunde jag ju inte hämta honom...
Eeehhhh ?!??!?!?!??

Senare på kvällen ringer telefonen, vi är 3 st som springer runt i köket o letar efter telefonen som faktiskt befinner sig i köket, det hör vi allihop...
Tills gubben vråålar, men du har den ju i fickan mänska.....

Japp.... jag hade telefonen i fickan.... oooops....

Sonens data har gått sönder...... sen ett par veckor tillbaks har han tjatat hål i huvet på mig o storebror om att laga den, den går inte att få igång.
Så var den nämligen en gång förut, o då gick det på 2000 o laga den, nåt aggregat var sönder..
Dom pengarna har jag inte nu...
Jag får äntligen storkillen att hjälpa brorsan med datorn, för att slippa tjatet..

Han kommer efter 2 minuter.... KLART!!!...

Men allvarligt talat...

Det e rätt bra o sätta i strömsladden....

moooooohaaaahaaaa....

Fan jag blir så trött .....

Nåja.... nu ska min äldsting köra mig till Nickan.... vi ska surpla vin o kolla melodifestivalen..... jag tror jag ska skråla med i varenda låt...

seee yaaaa

Idag fick stortjejen gå till dagis... Vet inte vem som var lyckligast, hon eller jag *s* Men hon var i alla fall heeelt salig, äntligen skulle hon få komma iväg o leka med sina kompisar.
Det har tagit på krafterna kan jag säga.....

Men nu har jag fått komma iväg både tisdag och onsdag, tidigt på eftermiddan och kommit hem på kvällen. Det har gjort underverk, och orken har vänt tillbaka. Det var mer än nödvändigt.

Nu njuter jag av tystnaden här hemma, kattungarna blev precis trötta och ligger, i ett par timmar åtminstone. Om man tror att man ska få lugn o ro på biblioteket så kan jag upplysa om att det är sen länge helt borta.
Jag satt där igår eftermiddag... och plötsligt så börjar folk tuta i trumpeter och döna på orgel och kraxa i mikrofoner ?!?!?!?!? Då är det orkester, mitt i biblioteket... Men allvarligt talat, kan man inte ha sånt i särskilda lokaler???

Tycker synd om alla som sitter och pluggar där, som har gått dit för att få studiero... så plötsligt så är det rena rama konserthuset.... o vem sjutton åker till konserthuset för o plugga???

Igår hade vi årsmöte med Attention, och det var sååå härigt att se så mycket folk, så många har vi inte varit på nåt möte.... 16 st.... Det låter ju inte mycket, men om man jämför med hur det varit då det stannat på 4-5 så var det kanonbra....

Miccan, du får MER än gärna använda texten på föreläsningen, ju fler som blir uppmärksammade på sånt här, desto bättre. Varna dom för att prata sådär bland folk.... det sitter en ADHD-spion vid varje bord, i varje gathörn som registrerar sånt här... hahaha....
Nu ska jag fortsätta färglägga ett gammalt flygfoto taget över vår tomt nån gång på 50-talet... himla kul projekt.... tjaooo..

Jag undrar varje gång jag får ett så kallat "kedjebrev", om dom är till för att ge folk dåligt samvete...

Jag har svårt för att ta såna mail på allvar, just för att dom är utformade för att sticka hål på ens hjärta....

Är det meningen att jag varje gång jag blir arg på något av mina barn, ska behöva tänka på att om några dagar kanske dom inte finns mer???
Hur ska jag kunna leva, om jag ska tänka sådär?

Jag vidarebefordrade själv ett sådant för ett tag sedan, inte vet jag om det var sant, men just det mailet berörde mig, precis som det säkert var meningen. En flicka väntade på att få somna in, sjuk i cancer, och hon ville förmedla till världen att ta till vara på glädjen och kärleken till varandra. Något fick mig att sända det vidare...

Men för det mesta, så raderar jag.... trots att det står i mailet att jag då inga vänner har, att jag kommer att få olycka, att jag inte bryr mig osv osv osv...

Men klart jag bryr mig, om mina närmaste, varenda dag.... det behöver jag inte påminnas om...

Jag blir illa berörd när jag får såna mail, .... och det konstiga är... jag har fortfarande vänner.... jag har inte drabbats av olycka... jag bryr mig fortfarande lika mycket som innan....... trots att jag raderar dessa mail....

Är det någon som tjänar pengar på detta? Är det någon som vinner på detta?
Jag kan inte se någon annan orsak än att människor ges dåligt samvete, för att dom samma dag har skällt på sitt barn.. för att dom kanske tog för mycke toapapper när dom torka sig..... o de kostar pengar....

Ska man då behöva skämmas o tänka att kanske finns inte mitt barn kvar i livet några dagar senare??

Om man måste tänka så..... hur ska man då orka leva??

Jag fortsätter radera såna mail, utan att skicka dom vidare..... och jag är glad att trots det, så lever mina barn fortfarande....
Men att behöva läsa att någons barn har dött, efter att föräldern skällt på de...

det är rätt magstarkt, om jag får säga vad jag tycker...