De flesta av oss som har/lever med npf vet att ätstörningar i någon form ofta är mer regel än undantag.
Många som behandlas för ätstörningar har ofta en npf-problematik i botten.
Om man behandlar den först, så skulle jag kunna svära på att det blir bra mycket lättare att behandla ätstörningen sedan.

Jag pratade med en mamma häromdan vars son har enorma svårigheter med att äta olika saker. När hon för ett par år sedan bad att få näringsdrycker utskrivet så blev svaret att det bara skrivs ut till de som har ätstörning, eller sjukdom.

Så då måste man alltså göra en ny utredning för att få en diagnos ätstörning då?
Man undrar på fullt allvar om dom vill ta död på folk...

Problemen med sonens bacillskräck har escalerat och han har nu helt slutat äta i skolan. Dricker gör han inte heller. Att få honom att dricka är ett h---te och har alltid varit.
Hittintills har han alltid ätit bra hemma. Han har inga särskilda matnojor utan äter allt som serveras. Han har dock alltid varit liten, hela livet så var han gjort av all mat vet jag inte.

Men nu har han börjat krångla hemma också. Han kan inte längre äta med samma bestick, trots att dom diskas. han kan inte ta juice ur ett öppnat paket, han har börjat klaga på att dom tallrikar han ätit på hittills inte heller är rena tillräckligt.
Så nu går det riktigt utför, och han har börjat avstå mat hemma också-
Förra veckan bad jag att få komma akut till bup. Jag ville ha näringsdrycker till honom under tiden vi väntar på att dom ska få tummen ur och hjälpa oss med hans tvång.
Ett samtal med sjuksköterska och ett samtal med läkarn i förra veckan skapade plötsligt nya tvång och ideér.
Jag har sagt till dom att jag ORKAR INTE MEEEER!!
Jag fick ju som sagt inga näringsdrycker utan måste träffa dietist och barnläkare först. Men då jag är myndig och bestämmer själv så köpte jag ändå och ger honom att ta med till skolan.

Jag är tvungen för att han inte ska ramla ihop.
Han har växt 2 cm på ett halvår, och vikten står på samma.
Han har i alla fall inte gått ner.
Läkarn ringde igår, och började knorra om att han inte kan ha nån ritalin för han väger så lite.
Men SNÄÄÄLLA rara. Han ÄTER ju, så länge vi sköter matlagningen snyggt. Han står ju inte still i vikt för att han tar Ritalin.

Jag skulle vilja se den personen som ska jobba med hans tvång utan att han har medicin. GRATTIS!!
Det kommer överhuvudtaget inte gå att nå fram till honom.

Vi har fått en tid till ocd-teamet i Halmstad nästa vecka.
Som det lät på läkarn så kommer vi att tillbringa våra dagar i halmstad för en tid framöver, då det är ett omfattande arbete för att hjälpa sonen med hans tvång.
Hur blir det då med skolan? KOmmer han att ha möjlighet att läsa där oxå? För kommer han ännu mer efter då har vi ett nytt problem istället.
Och hur blir det med boendestöd, arbetsterapeut, min KBT som jag ska få börja med?
Får vi lägga allt åt sidan? Det måste ju funka hemma också, även om det allra viktigaste just nu naturligtvis är sonens hälsa.

Idag var jag på barnmedicin som skulle ge oss en AKUT-tid, för provtagning och ev utskrivning av näringsdryck.
Jag ställde mig i luckan, och sa till sköterskan, "det är NUUUUU som gäller", det är KRIIIIS!!
Hon lovade att någon skulle höra av sig inom nån dag.

Han är farligt underviktig, och oron för att hans tillväxt ska stanna upp tar kål på mig.

Det som gör mig mest ledsen är att jag inte blir lyssnad på när jag säger att han äter MASSOR hemma. Dom tror inte på mig eftersom han inte går upp i vikt.
Han proppar i sig 5-6 clementiner varje kväll, bananer, apelsiner, kiwi, päron. Jag har fyllt en hel låda i svalen där han får äta så mycket han orkar.
Det är nu sista dagarna som han börjat krångla med middagen, men annars så kan han trycka i sig 2-3 portioner, och två timmar senare, en stor tallrik fil med banan, och 3-4 bananmackor, och så all frukt.

Tror dom jag sitter och ljuger, och i själva verket inte ger honom att äta?
Nu har jag sen en vecka tillbaks skrivit upp allt han stoppar i sig, och jag lovar, jag själv skulle aldrig få i mig så mycket mat.
Sköldkörteln är kollad, så det finns inga såna problem. Då återstår ju bara att ta reda på varför han inte går upp i vikt, och DET kan inte JAG göra. Det måste ligga på sjukvården.
Men det största problemet är ju hans bacillskräck. Det handlar också om framtiden, vilket liv han kommer få om han inte får hjälp med detta. Eller det liv han INTE får .....

Jag är helt slut, och för att inte gå under så får jag släppa tanken på hur vi ska få ihop det om vi ska tillbringa dagarna i Halmstad. Det får jag reda ut efter vi varit där och hört vad dom säger.

I morgon har vi EVK, och planen var att jag skulle sätta mig ner i kväll och gå igenom vilka lagar och paragrafer som kan vara bra att ta med sig.
Men jag tror ärligt inte att jag orkar. Det känns som om skolarbetet får komma på undantag nu ett tag. Hans hälsa och välmående måste få bli prio ett.
Sambon ringde förut, assistenten hade kört hem honom med feber.
Han är väl sönderstressad pojken. Han vet vad som är på gång.
Jag berättade för honom igår att vi ska till halmstad och att vi kanske kommer att vara där för att få hjälp med bacillskräcken.
Jaha.... svara han bara, inget mer.
Samtidigt så tror jag nånstans att han inser allvaret, och kanske han tycker det är skönt att vi tar tag i detta.
Han BMI ligger nu på 14. Normalt BMI ska ligga på mellan 20-25....

Om inte jag hade varit så påstridig, så hade ungen tynat bort. Jag sökte faktiskt hjälp tidigt i höstas.

Nu ska jag packa ihop mig, sitter på ABF. Kl 15 ska jag på nätverksmöte och försöka banka in lite vett i kommun och landsting. Nu får jag svänga om, nu gäller det sysselsättning för vuxna med npf...

Nu undrar väl alla hur fanken jag orkar det med, och det undrar nog jag oxå.
Men om jag inte hade haft något annat än bara familjen och sonens problem, då hade jag definitivt gått under för länge sen. Min räddning är att jag har något annat, även om det är inom samma område.
Jag hämtar min energi på det viset.

Jag känner mig sorgsen idag. Jag gör allt för att sonen ska må bra och få i sig tillräckligt med mat, så känns det som jag inte blir trodd på.

Nu måste jag packa ihop mig....

Skulle skriva nåt sensationellt förut, men ett utspel från någon i familjen (inga namn) så tappa jag fullständigt lusten för ALLT!!!

Vad är det för mening att göra nåt vettigt, om jag alltid lyckas göra saker på enligt andra fel tider, då det inte passar dom?
Hur va det nu igen? Skulle vi fortsätta o anpassa oss ända in i döden, bara för att saker "ska vara" på ett visst sätt?

Va det inte så, att vi skulle försöka släppa på det här "vara-som-andra-vill-syndromet"? jo, det har jag alldeles för mig. Men se det är inte okej, nehej då, nu förstår du majsan prioriterar du HEEELT fel, aja baja. Jag har ju en FAMILJ för guds skull.

Wow!!!
Tänk att jag hade missat det så fullständigt. Det måste vara någon annan som köper kläder till barnen, handlar, tvättar, går på läkarbesök, skolmöten OSV OSV OSV!!!

Nåja...
Skit har det varit här, och det blir uppenbarligen inte bättre. Förra veckan insjukna dom två äldsta "karlarna" i huset i nån influensa, och jeeeessus va sjukt det var.
Äldste sonen hade faktiskt 40,3 grader som mest, himmel då var han inte frack.
Sen dök bägge tjejerna samtidigt i onsdags.
Efter 3 veckors jullov, hann dom med en vecka på dagis, så blev dom sjuka.

Yngste sonen och jag är inte lika mottagliga för baskilusker, vet inte vad vi har för nån gen. Vi fick feber strax över 38, och jag har haft ont från ögonen, pannan och uppepå huvet. Nåt så fruktansvärt har det svidigt i bihålorna. Nu har jag snart tömt en nässpray och det börjar så smått släppa.
Ska jag va ärlig hade jag hellre haft hög feber så jag kunde få ligga ner. Är alldeles för rastlös för att kunna ligga, trots att jag inte varit särskilt pigg.

Samtidigt har vi fått slå på stora trumman gällande yngste sonens matintag. Han har slutat äta helt i skolan, dricker gör han inte alls vare sig hemma eller på skolan.
Det är riktig kris. Jag ville att läkaren skulle skriva ut näringsdryck NU!! Men nä, hon skulle konsultera en dietist först, och nu måste vi träffa en sån först.
Det är ju för FANKEN inte vad han äter som är problemet, allt bottnar i hans tvång och skräck för baciller.
Så hjälp oss med det NUUUU!!
Jag sa till läkarn att jag orkar inte mer, jag klarar inte det här längre. Ingen förälder orkar se sitt barn tyna bort.
En dietist kan inte hjälpa min son komma över sin bacillskräck.

Vi äter väldigt varierad kost här hemma, och här hemma äter han MÄÄÄNGDER!!
Men han kan inte gå hela dan i skolan utan vare sig mat eller vätska.
Det skulle hjälpa oerhört mycket om han kunde få tillskott i form av näringsdryck under eftermiddan i skolan. Han orkar inte.

Igår var barnen tillbaks på dagis efter en veckas sjukdom. Ja självklart så lyckas ju då minstingen fara rätt in i en bänk på dagis, och slår sönder hela läppen, och har en lös tand igen. I morse när hon vakna, var hon svullen runt näsan, min lilla mike tyson ;)
Idag mår hon mycket bättre. Hon ska tacka sin lyckliga stjärna för sin humor. Himmel vad hon driver med oss...
jaaa an ine ata (jag kan inte prata) ja åse ha unnen öeen (jag måste ha munnen öppen)
ja ha naaen tilla i unnen (jag har nappen stilla i munnen)
Samtidigt flinar hon med hela ansiktet och ögonen glittrar på henne....  ;)

Innan jag hämtade sonen för att åka till läkarn, får jag ett samtal från hans assistent.
Det har hänt tråkiga saker i skolan idag, som fick stora konsekvenser. Av hänsyn till min son nämner jag inte vad här.
Jag har mått skit hela eftermiddan, och tycker så jävla synd om honom när han blir indragen i saker och inte hinner tänka sig för. Han har inget konsekvenstänkande när det gäller saker som handlar om honom själv.
När det gäller hans syskon så har han dubbel dos av den varan.
Jag fattar inte hur det hänger ihop!??

Det blev en roman i alla fall ;)
Jag gjorde en paus mitt i inlägget, och gick och öste ur mig frustrationen över det utspel någon fick förut. Jag öste tillbaka ;)

Så nu känns det bättre. Med tanke på allt som händer omkring oss just nu, har jag inte mycket ork över för att blogga.
Jag har fullt sjå att hålla mig på benen.

Med hopp om livet....

majsan

Det är en bra indikation på att jag lever, ja alltså det är egentligen så för dom flesta har jag förstått. ATt om man andas, då lever man. Prova o känn efter nån gång, så får ni se ;)

Influensan härjar här, ja inte hos mig, det har för jösse namn inte jag tid med, det räcker väl för guds skull att dom två äldsta karlarna ligger nere för räkning, dom är ju sjuka för en hel skolklass liksom.

Stora ögon och panik i blicken blev det när mamman i familjen upplyste om att tempen hos henne själv plötsligt låg på 38,2. Tyckte minsann det blev så fasligt varmt i det annars så genomkalla huset, och kolla de tempen och så klart att det värmer lite extra med en förhöjd temp ;)
Det var rätt skönt som omväxling då jag fryser för jämnan annars.
Men jag lugnade dom snart, för inte är jag sjuk minsann, bara lite stressad över allt som ska göras, och då kan tempen ploppa upp nån grad, den lägger sig snart igen, håhåjajaaaa....

Jag jobbar för fulllt med just nu, (innan skolan får fnatt o jag måste fokusera på den), med att förbereda för föreningens årsmöte och fortsatta arbete 2009.

Vi har ju inte haft något överdrivet intresse från den nuvarande styrelsen under sista halvåret, och en intresserad styrelse är väl kanske en förutsättning för en fungerande förening ;)

Det är inte BARA att ringa runt i en förening som denna och tro att man avverkar ett samtal på 5 minuter, kanske snarare närmar man sig 5 TIMMAR vid varje samtal. Men det går så bra så, jag pratar gärna i telefon ;) hmrmrmrmmr

Men ikväll lyckades jag i alle fall få kontakt med 3 st, och har fått 2,5 ja inför omvalet 2009.
Inte illa pinkat för nån som är skitnödig jämt ... moahhahaha

Arbetet med den nystartade länsföreningen går kanon, jag åker på möte och ser glad ut, och sen åker jag hem och är om möjligt ännu gladare. Jag trivs med den rollen, inte så betungande och så skulle man ha det jämt ;)
Attention Hallands län som vi döpt den till kommer att ge våra lokala föreningar en skjuts framåt då det finns fler möjligheter att finansiera det vi vill göra. En länsförening har möjlighet att söka helt andra bidrag till verksamhet än en lokalförening.

Jag har ROLIGT, även om det är tungt att vara både ordförande, sekreterare och valberedning på samma gång i vår lokala verksamhet. Men det ska förhoppningsvis se annorlunda ut efter vårt årsmöte.
Jag tackar någon däruppe om den finns, för kassören *blink blink*, som finns där och förhoppningsvis fortsätter ett år till.

Nu ska jag försöka varva ner (hur nu det ska funka) och landa på kudden, och få några timmar med stängda ögon.

natti natti.......

Jag hade en underbar helg där jag fick måla måla måla måla. Jag var "euforisk" när jag kom hem. Jag blev överlycklig när gubben sprang o plockade ner en tavla med en känd konstnär och bad mig hänga upp en av mina där. Och jag blev ännu överlyckligare när han såg saker i mina bilder som jag inte själv såg, och ville plocka ner ännu en tavla och göra om den till mitt eget galleri. Så jag har börjat att hänga upp mina tavlor på den väggen, och det blir ganska häftigt faktiskt ;)

Detta var på måndan, och på onsdag så dog jag.... på eftermiddan dog jag.
På förmiddan var mitt boendestöd här, och hon försökte "bestämma" lite, att NU, är det dags att skicka in papprena till försäkringsbolaget, så vi får ersättning för den stulna moppen som försvann i oktober *harkel*.... (jaaa, jag HATAR blanketter, och jag står för det oxå)
Jag postade dom idag *skrapar med foten*
Hon ger mig så mycket energi och power, så när hon gått så gick jag o tvättade ikapp lite som kommit efter, och likaså när det gäller mitt schema som jag inte ens kolla på under jullovet, så bestämde jag mig för att NU ska jag minsann få ordning på det.
Jag hade ju dataproblem, och blåst datorn, o sen har jag inte orkat installera alla nödvändiga program, så jag kunde synka telefonen med datorn. Men jag bestämde mig för att ordna det på eftermiddan...
jovisst...
Jag synkade, error ... error .....ERRRORR!!!...
Jag försökte flera gånger, och så kom det en ruta på skärmen, "dina kontakter är nu raderade"...
HAHAHAHAHAAA, JÄTTEROLIGT!!!.... fniss fniss....

Alltså datorer kan faktiskt skämta ibland oxå, det vet ni väl!!!
Jag slet upp telefonen, bläddrade..... eeeh TOOOMT!!...
Migränattack, ja det kan man få sådär bara vooops, alldeles säkert.
Hyperventilera är oxå väldigt vanligt förekommande vid dylika händelser.
Jag klickar mig snabbt fram till min almenacka och tänkta struktur.... TOOOOMT!!!...

GAAAAAAH!...
*andas* *andas* *andas*.... majsan, andas.......
Men vet ni, det hjälper inte att andas i en sån situation.
Miljoner miljarder bokade möten och träffar är som bortblåsta... och jag DOOOG!!, ja nästintill.
Jo, Linda, jag lever.... men jag har fortfarande ångest över allt som fanns där, som jag inte har en aning om.
Jag har redan lyckats dubbelboka mig på måndag, då ett tidigare bokat möte försvann, så bokade jag in ett nytt, utan att ha en aning om att det inte funkade.... stööön...

Men jag kan inte göra så mycke, faktiskt.
MEN.... kanske, möjligen går det att hitta infon. För idag så frågade jag sonen varför i helvete jag har mindre plats på hårddisken nu än innan formateringen. Svaret jag fick var att jag kanske inte hade formaterat.
Nä.... och den tanken slog mig idag när jag var i halmstad för träff i länsföreningen, för jag hittade mappar och filer som inte borde finnas där?!?!?!?

Jag har säkerligen "bara" installerat om operativsystemet. Och jag har ett svagt minne om att jag kanske valde att göra så. Sen att jag hade ägnat timmar åt att säkerhetskopiera alla viktiga filer o info, är ju en helt annan historia *gäääslp*

Men då borde det logiskt ligga nån fil på disken med outlook-kontakter och almenacka?? Jag har letat lite, men hade liksom inget tålamod. Men om nån kanske vet var jag kan finna dom filerna så SKRIIIK gärna, för det skulle betyda sååå mycke.

Min arbetsterapeut ringde i onsdags för att bekräfta ett möte nästa vecka, och då fick hon veta att detta hade hänt. Idag fick jag ett mail från henne, och TACK, för det mailet. Jag har försökt att tänka i dom banorna som hon skriver, men inte riktigt kunna landa i det. Det mailet hjälpte MYCKET. Jag klistrar in det här, för det är så fenomenalt, och kan förhoppningsvis hjälpa någon annan.

Jag lever som sagt, men jag tappade fullständigt fotfästet i onsdags, när, som det kändes som, hela mitt liv gick upp i rök ;)

När schemastrukturen ruckas av "oväntad händelse", hur gör man då för att inte hamna i hopplöshetens klor?
Som personer är vi olika och därför finns det säkert många sätt som kan ta oss tillbaka på spåret.

Det som fungerar bäst för mig och många andra är att kunna 1) ACCEPTERA att situationen har uppstått. "Ok nu har detta hänt." Jag kan välja att svära ve och förbannelse över det och slita mitt hår eller effektivt försöka lösa situationen med hjälp av fakta.

Nästa steg kan vara att 2) BESKRIVA SITUATIONEN UTAN ATT VÄRDERA = Du ska inte tala om hur bra eller dåligt  något är utan sakligt tala om hur det är. Det hjälper dig att hålla fokus på fakta.

Nästa steg är att 3) TÄNKA PÅ EN SAK I TAGET. Man kan inte göra mera än det man gör för stunden = i nuet!

Steg 4) är att PRIORITERA. Fundera på vilka aktiviteter som behöver göras först och främst - och vilka aktiviteter du kan vänta med. Om jag upptäcker att ett vattenrör i källaren sprutar ut vatten precis när jag ska hämta mitt barn på dagis... Jag ringer dagis och ordnar att någon tar hand om barnet tills jag kan hämta det och tar själv itu med vattenläckan. När jag har den under kontroll eller maken/makan kommit hem kan barnet hämtas på dagis o s v
Detta scenario betyder att något på mitt schema blir förskjutet OCH SÅ FÅR DET BLI!

R A D I K A L   A C C E P T A N S
Jag tycker inte om att jag har för mycket att göra och att saker blir fördröjda, men jag måste ACCEPTERA att så är fallet. Att acceptera betyder alltså inte att man behöver tycka om situationen som har uppstått.
Acceptans gör livet lättare.


Jag låter mitt inlägg avslutas här....
Jag accepterar att "livet försvann".... så va de bra me de ;)

Nu är dom 3 kursdagarna slut. TYVÄRR!!!.
Jag hade lätt kunnat hålla på ett par månader till ;)
Fast jag kan ju fortsätta hemma, och det hoppas jag att jag kan ta mig tid till. Jag kommer garanterat att gå fler kurser. Det har varit sååå roligt. Och ännu roligare var det att komma hem och se gubben plocka ner en tavla med en känd konstnär och be mig hänga upp en av mina egna tavlor där ;)

Jag hängde oxå upp några små tavlor jag gjort, och gubben hittade helt andra motiv i dom än vad jag hade gjort. Plötsligt fick dom annat liv. Nu tyckte han jag skulle använda en utav väggarna vi har till mitt eget galleri ;)

Jag lägger inte upp bilder på tavlorna här, för det vill jag faktiskt inte, i alla fall inte ännu. Jag vill behålla dom lite mer privat. Dom finns upplagda på annat ställe, och ett par av er som läser här inne har nog därför sett dom ;)

Anledningen till att jag inte vill lägga ut dom här, är att jag har fler ideér till nya tavlor, som hänger ihop med en utav dom jag gjort. Det kanske blir en hel serie, och då vill jag fortsätta på den först.
Jag har redan en andra tavla påbörjad i serien, som jag inte hann klart idag, så den står nu på vardagsrumsbordet för inspektion tills jag kommer på hur jag ska fortsätta med den ;)

Jag är uppfylld med så mycket. Sista gången jag tittade på klockan i natt, var halv 4. Jag kan inte påstå att jag var pigg när klockan ringde, och jag tvingades gå upp o få iordning 2 små barn som skulle till grannen, o sen köra till halmstad för att måla en hel dag *pust*

Har lite svårt för att koppla av ikväll oxå...
Kurslärarn frågade idag, hur vi har sovit på nätterna sen kursen började.... det var tydligen väldigt vanligt att sömnen lös med sin frånvaro, då kursen väcker så mycket tankar, känslor och bilder i knopp, kropp och själ.
Jomen, tell me all about it ;)


Nu ska jag beundra mina bilder lite ;) Jag har ALDRIG, och jag menar verkligen ALDRIG, varit så nöjd med något jag målat förräns nu. Jag är glad att jag verkligen tog mig tid att åka på denna kursen. Jag lärde  mig oxå ännu mer, hur viktigt det är att våga avsätta lite tid för sig själv, på det man tycker är roligt.
Det visste jag väl redan innan, men det svåra är oxå att verkligen ta sig den tiden.

Mina bilder på väggarna här hemma, kommer alltid att påminna mig om att ta mig tid för mig själv.
Så kursen har lärt mig mer än att måla ;)

Gonatt för ida ;)

Idag när jag kom till kursen, så behövde jag måla av mig något.

Jag startade med blandat svar o vitt, över det målade jag rött, gult, orange. Jag svampade dit alltihop.
Det kom många oooooh, så vackert under tiden.
När jag var klar med hela bilden, så kom det OJ, OJ.... den där grep tag, den tog.

Joo, den är inte vacker, det var inget vackert jag målade ur mig heller. Någon påmindes om skriet....

När den hängt uppe i ett par timmar, la jag bort den, ville inte se på den mer. Men jag tror jag tar hem den, för att påminnas om att skiten ska va utanför mig själv. Den dan jag glömmer att titta på den för att påminnas om att det ska vara utanför min hjärna och själ, då är jag klar med den, då kan jag kasta den.

Plötsligt efter lunch, så släpper något. Jag skissar snabbt på två papper, klipper o klistrar, och målar en bakgrund. FRÄCKT!!.... tyvärr känner jag att jag överarbetade det lite, så jag kände jag förstörde det jag från början såg framför mig.

Men det kan jag säkert ordna till i morgon.
Men oooooiii va jag längtar till i morgon, jag har en IDE. Jag har länge haft en längtan efter att måla något speciellt, men jag har varit hämmad av perfektion. Den här kursen går ut på att det blir som det blir, det finns inga mått på perfektion.
Och DET gjorde att jag fick utlopp för det som jag velat måla länge, som jag inte trodde jag kunde, och woooow. Jag har en tavla färdig redan, i huvet ;) Sen om den blir som jag ser den är en annan historia ;)

Nu har jag hittat mer kurser att gå, under hela våren, och även till sommarn. Självklart ska jag försöka komma iväg på några. Jag har hittat lusten att måla igen, fast inte på det sättet som jag målat på förut, det är ett eget skapande som växt fram. Jag har ju ett par saker kvar att måla för dagis, och dom är lite mer prestationsfyllda, och mina krav på perfektion är stora.

Men jag ska prioritera dessa, sen ska jag MÅÅÅLA"!!!!!

På ett helt annat sätt än jag är van vid.

Jag har släpat med mig halva mitt lager med färger, pennor, papper etc etc till halmstad, har nästan inget kvar här hemma *s*, och samtidigt har jag fått nya upplevelser med det material jag har, som jag inte visste.

Nu ska jag skissa lite, på min idé inför morgondagen ;)

(igår skrev jag ett inlägg från mobilen, och jag förstår inte varför det inte blir några stora bokstäver i början på meningarna, eller några radbrytningar. Jag HATAR när all text flyter samman. Men jag har redigerat det nu ;) )

Jag fick en fråga om min sluta-röka-avvänjning.
På onsdag är det 4 månader som rökfri ;)
Jag KÄMPAR ....

kraaamizar

för ett tag sen gick jag en dags kurs i vedic art. nu fick jag möjlighet att gå fortsättningen.

Första dan idag o jag e heelt slut ;)
En o en halv timmes körning en väg tar oxå på krafterna. Jag har varit väldigt trött idag, känt mig helt blockerad. 

Och förutsättningen me denna målnining är just att man kan släppa o låta penseln flyta på. men det gick inte idag, något ligger o stör.
Kanske kan jag måla ur mig blockeringen i morgon. Jag har sovit dåligt inatt oxå, så nu har ja krupit ihop i soffan o tänker vila, o försöka sova tidigt.
Fredagen va omtumlande. Jag träffade min ena syster för första gången på två år. Det har självlart satt igång mycke känslor, o tankar på vad som händer fortsättningsvis.

Det kommer förmodligen föra med sig andra jobbiga saker som jag inte kan skriva om här. Men det är där blockeringen ligger känner jag, jag blir liksom inte kvitt känslan av obehag. Jag hoppas på att morgondagen med massa penslar o färg kan hjälpa, jag ska se om jag kan göra mig kvitt obehaget...

nu ska jag glo på dumburken tills jag somnar. kraam till er

Såg ett program på tv ikväll, och jag tittade på det av en enda anledning, Jonas Gardell hade skrivit manuset.
Jag tycker han är helt briljant, med ett djup i det han berättar som man knappt tror finns.
Gubben gick därifrån direkt, han orkade inte se. Men jag satt kvar, just för att jag tycker att det Jonas gör, är så enastående. Han lyckas fånga ALLT. Så många livsöden, så mycket sanning. Sanningar som vi inte vill eller orkar se.

Jag behöver titta på dessa sanningar, för att inte fastna i nån negativ spiral, där allt är jobbigt och eländigt, med ett 24-timmars arbete med speciella barn som kräver all kraft jag har, eller inte har ;)

Jag behöver få ett annat perspektiv på livet ibland, så jag kan se att jag har det OTROLIGT bra. Det kunde varit värre.
Det handlar inte om att jag vill gräva ner mig i elände, det handlar om att jag vill gräva upp mig ur elände. Jag har det livet jag har, jag får göra det bästa utav det, och ibland behöver jag lite hjälp med att förstå och hitta den innerliga glädjen över mina nära och kära. Det är lätt att ta saker för givna, att glömma bort det viktiga. Att då se ett tv-program som speglar värre livsöden än man kan föreställa sig, hjälper mig att orka vidare, jag ska faktiskt inte klaga.
Samtidigt som det inte hjälper att tänka att det finns dom som har det värre, det hjälper ju inte mig, det lindrar ju inte den ständiga kamp som jag strider för.

Men ändå, så hjälper det, man får lite distans, och kan se på sitt eget liv med lite andra ögon för en stund.

Det är en serie på 4 delar, första delen var idag. Jag antar att nästa av snitt går nästa söndag på tv1. Även om den är tragisk, så beskriver den en verklighet som många av oss aldrig kommer att se under vår livstid. Förhoppningsvis.


Jag vill tacka Ewa med familj för besöket idag. Galnare mänskor får man leta efter, *asg*, ni är helt underbara allihop. Jag vet hur ni får kämpa dagligen för ett drägligt liv, och ändock är ni fyllda med så mycket humor och glädje över livet, så man förstår inte hur det är möjligt hur man ens orkar le, med vetskapen om detta.

Ni är också en otrolig hjälp för mig, att kunna ta mig vidare. Så länge det finns liv, finns det hopp, och kan man hoppa kan man lika gärna bjuda på lite galenskap och tokerier. Med humor och galenskap, så kommer man VÄLDIGT långt.

Det är härligt med människor som bjuder på sig själva, som kan skratta åt saker som många skulle gråta över.
Man ser med helt andra ögon på livet, man lär sig sakta men säkert att glädjas över det "lilla", som när jag köpte en gemensam julklapp till mig och gubben, av en enda anledning, att våra minsta inte skulle gråta över att tomten inte glömde att ge oss oxå en liten klapp.
Jag köpte en liten låda med bits, för 129:- på coop, eftersom vi alltid saknar skruv-verktyg här (dom har en förmåga att försvinna)
Gubben frågade igår hur mycket dom där kostade egentligen, för dom var SKIT-bra. Då blir jag glad, dom kostade inte mycket, men det var till glädje för min sambo ändå. Ibland är det det lilla som gör det ;)

Mycket djuphet så här den första dagen på nya året.

Glöm för guds skull inte bort att uppskatta det andra människor gör för dig, även om det kanske inte alltid är det du önskade att dom gjorde. Det du vill att dom skulle göra, kanske inte alltid går hand i hand med det som dom tänker att du behöver. Det någon tänker att du behöver kanske dom gav dig av kärlek, även om du känner och tror något annat.
Man gör sitt bästa helt enkelt, och vi måste nog lära oss att uppskatta varandra för det. Gubben kanske önskade sig en ny bil, men han fick en bits-låda för 129:-, men jag lovar att han är överlycklig för den....

God fortsättning på det nya året, och jag hoppas jag kan skänka er lite glädje över dom små saker som finns att finna runtomkring er, när livet är som jävligast.

Jag bjuder på en nyårsraket, som jag själv plåtat med min bästa kamera ;)

så GOTT NYTT ÅR på till allihopa ;)

Jag fick en låt på hjärnan förut, Carrie, med europe. Fråga mig inte varför, men den malde o malde. Och till slut blev jag så tvungen att leta upp den på singstar så jag fick sjunga ur mig eländet.
Sen fastnade jag ju där, (kan då inte begripa varför jag ska fastna i allt jag företar mig hmmm )
Men av nån outgrundlig anledning, så "dampade" skivan just på denna låten, hakade upp sig fullständigt. det gick bara inte att få sjunga denna. (men jag kan sjunga den själv ändå, caaaarrreeeiiiieeeee, lalalaaaa, behöver liksom ingen skiva)
Men jag körde igenom en hel gäng låtar, o så blev gubben tvungen att tala om att han minsann kunde nån låt jag sjöng, det är väl lätt när man bara sitter o nynnar.

GRYYYMT, ja, då fick jag väl sluta "NYNNA" o sjunga ut då, så barnen vaknar?!?!?
Ja, då kröp han ihop i soffan och fick kläckt ur sig att det lät ju rikigt bra, hrmpf...
Han träffar inte en ton på singstar, men det är ju inte viktigt tänker han, det handlar om att SJUNGA...
o jag SJÖNG, och fick högsta poäng.....
jag behöver väl inte säga att han inte alls ville försöka, han kunde ju förlora....

idag har jag ägnat FEM timmar i äldste sonens rum. Det var INTE kul att flytta hans säng. Jag tänker inte berätta hur det såg ut där..... *censur*

Men nu börjar det bli ordning i hans rum. Konstigt nog så gnölar han över gardinerna jag hängde upp, dom var ju glansiga?!?? men snälla rara, jag försökte ju bara hjälpa till ;)

Nu får han tänka lite, så får jag väl byta dom om han kräks på dom.

Jag har smällt av sååå mycke kort på raketer idag, och vilka DUNDERKORT jag fick till. Kanske kan man bli miljonär på dom?? *Eller nåt....

Dampmamma... jag har MASSOR med impulsivitet, jag slänger gärna över en hel hög till dig, för jag har liiite för mycke av den varan just nu känner jag. Jag är överallt o ingenstans ;)

Jag kan komma över med en påse till dig om du vill, ja alltså en påse impulsivitet då ;)
Hade inte klockan vart så mycke hade jag satt mig vid trummorna, men jag tror inte det är nån bra ide just nu.

Får nog försöka sova lite, om det går förr alla snarkningar. Men öronproppar är effektivt, det tar död på det mesta oljud..


snaaark, natti natti