Kan andra känna andra känslor än mig?
Men det är inga problem, om man bara bekräftar sina barn, lyssnar på dom, ställer öppna frågor osv, så kommer dom till slut att lära sig det. När dom har lärt sig förstå sina egna känslor, så kommer det automatiskt.
Eller?
Var på en föreläsning igår, på förskolan. Den var verkligen JÄTTEbra, men som vanligt så utgår det från att alla barn är stöpta i samma form, och fungerar ungefär på samma sätt.
Jag satt o tänkte vid just det tillfället när hon pratade om att lära sig känna känslor, att det här är ett bra sätt att ge vissa föräldrar dåligt samvete. Varför förstår inte MITT barn det där med känslor? Varför tittar MITT barn med frågande blick när någon blir ledsen? Har jag inte bekräftat mitt barn ordentligt? Har jag inte sett det? Vad har jag gjort för fel?
För det ÄR faktiskt så, att alla barn inte har den förmågan gratis. Mycket kan man öva upp, men det svåra är att ta med kunskapen i nya situationer.
Om man ska titta på statistik, så finns det ju i snitt 2 barn/grupp som har någon form av npf-problematik. Det innebär att det kanske satt 6 st föräldrar o lyssnade och undrade vad dom gör för fel.
Det kanske är svårt att väva in sån information i en föreläsning då det kan väcka frågor som helt plötsligt leder till en helt annan föreläsning ;)
Men borde man ändå inte nämna det?
Jag var dock den enda som hade hört talas om A, B och C-korgar.
I A-korgen ligger sånt som ICKE är förhandlingsbart, B-korgen är förhandlingsbart, och C-korgen är struntkorgen.
*harkel* jag har mycket i C-korgen, och jag tror att i speciella familjer måste det ligga mer saker i C-korgen än hos andra. För vi måste mer än andra välja våra konflikter för att inte ständigt hamna i klinsch med våra barn.
Vi fick säga vad vi kunde tycka ska ligga i A-korgen.... många förslag... som tex tandborstning. njaa, det får ligga i min B-korg, för ibland är det bara inte läge. Men min son var det SÄLLAN läge att borsta, det fick man göra på andra tider när man fick en chans.
Mitt bidrag till förslagen är: SÄKERHET och HÄLSA i A-korgen.
Det är dom två enda saker som inte är förhandlingsbara för mig. Det som är en direkt fara för liv eller hälsa.
Men jag förundras ändå över många upplägg på föreläsningar, där det inte med ett endaste ord nämns att det finns särskilda barn, som dessa traditionella metoder inte biter på.
Jag kan skaka det av mig, och sålla bort mycket, men jag tycker synd om dom föräldrar som krymper inombords av dåligt samvete för att dom inte lyckas med dessa metoder på sina speciella barn. Kanske utan att veta att dom är just speciella.
Och inte vågar dom säga nåt heller, för ingen vill väl känna sig som en dålig förälder.
För metoderna som presenteras är sååå enkla, dom framställs som självklara, gör såhär så får vi fina och trygga barn.
Tänk om det ändå vore så enkelt!
Jag vet precis vad du skriver om...
Man sitter där på möten/diskussionskvällar, en mamma från en helt vanilgt ovanlig familj och undrar till stor del vad det är för språk de andra talar.
Där allt är självklart. Hur jag inte tyckte det är hela världen om ett av mina barn i ilskan säger jävla mamma, jag vet vad som kan vara värre...
Hur folk tittar, stirrar och talar om att de minsann AAAALDRIG i sitt liv skulle ta att deras barn säger nåt sånt.
Där regler är regler som följs, lätt och smidigt.
Där hygien och mat och annat är självklarheter.
Där barn förväntas ta ansvar för läxor, rumsstädning, och annat utan allför mycket knot.
Där sitter jag, en mamma, från en ganska vanligt ovanlig familj där ingenting är självklart. Där ordet normalt har en helt annan betydelse jämfört med andras normalt.
Där sitter jag, och lyssnar på deras konflikter och lösningar. Jag sitter, lyssnar men inser att jag egentligen inte har en aning av vad de pratar om.
För deras normala är alldeles onormal jämför med mitt normala. Det de andra anser vara ett stort problem är för mig vardag. Det jag har problem med är i deras verklighet självklarheter.
Jag har en liten aning om vad de menar med sitt. De kan överhuvudtaget inte ens tänka sig min.
För vi i vår normalt onormala familj kan ju omöjligtvis vara normala. Eller??
Fast jag tror mig veta, att vi som lever i dessa familjer ser sånt som andra inte ser.
Vi kanske inte tänker alla de där snabba tankarna över barnet som ligger på golvet i affären och skriker för något han inte får. Då andra svär över bortskämda barn med veka mjäkiga föräldrar då ser vi med våra ögon. Att saker och ting är inte alltid som det ser ut. Det skulle ju faktiskt kunna vara ett särskilt barn, precis som våra, som just nu har gått i baklås och inte är så lätt att nå.
Vi kanske tänker en extra tanke på mamman som står där, med alla blickar på sig. Såna blickar som jag fått så många gånger, utan att ens ha ett vilt skrikande barn på golvet. Bara ett barn som inte reagerat som andras...
Bokstavskorgarna hade jag dock hört talas om
