Fast jag har tappat intresset lite granna för datorn, blogg, facebook whatever.....

Fast egentligen inte, jag vill väldigt gärna, och har MASSOR att skriva om, och därför blir det inte av, för jag har för mycket... att skriva om eeeh o var börjar jag?!?!?!?


Just när jag känner att jag vilat färdigt så händer de nåt så jag måste vila om??!?!

Vi har varit lediga under veckan som gått, varit hemma från allt vad skola och fritids heter.
Det är ju vinter och kallt och åka pulka är förbannat roligt ;)

Finns inga backar där vi bor, så vi åkte iväg i Onsdags. Mina tjejer och en klasskompis till stora dottern. Vi hade SÅÅÅ roligt, vi fikade och mös i solskenet.

I Torsdags åkte vi igen, med grannen och hennes två barn. Hon tog en promenad med deras hund och jag kollade alla 4 barnen. Grannpojken hade en snowracer, och min äldsta ville testa. Hon åkte och det gick KANON, och min lilla ville åka. Min stora sa, SNÄLLA först får jag åka en gång till. NÄ, det ska va rättvist, så jag sa att lillsyrran ska åka först.

Ibland ångrar jag att jag är så envis....
Min lilla ville inte åka själv, så jag åker med. Säger till henne att hålla in benen, (är så rädd att dom ska fastna med benen)
Jag tråcklar oxå in mina ben på medarna. Och vi åker. SWIIIIIISCH!!! OOOIIII!!!!!!

Plötsligt kan jag inte styra, det går bara inte att svänga. Det går inte JÄTTEfort, men det går.... Försöker få ut benen för att bromsa, men jag kan inte, och från ingenstans ser jag ett träd komma farande. Det händer så jävla fort, jag hinner inte göra så mycket. Jag undrar fortfarande hur man kan hinna reagera på dessa nanosekunder. När jag inser att vi kommer att smälla in i trädet, släpper jag allt för att skydda min dotter.

Det jag minns är min dotters huvud som med full kraft smäller in i trädet. Samtidigt som det smäller kastar jag mig åt sidan med tösen i famnen, och jag är helt säker på att NU DÖR HON. Hon är DÖD!!
En sån smäll klarar ingen.

Samtidigt som det smäller, VRÅLAR hon, hon GALLSKRIKER, fullständigt VANSINNIGT gallskrik. Nästan som hon är förbannad. Jag ligger där och inser, att hon inte alls är död. Hon lever, hon skriker. Jag sätter mig upp och börjar kolla hennes huvud, pannan, näsan, tänder, allt....

ingenting....

Hur är det möjligt???

Inte en skråma, ?!?
Hon säger att hon har ont i kinden... jag frågar om hon har ont i huvet, mår illa, hur hon ser osv....

Allt verkar bra.
Jag har lite ont i handleden....

Snowboarden?? Tyvärr gick den inte att åka på mer.... Grannpojken var helt förtvivlad. Vi hade kört sönder hans snowboard.

Jag gick och satte mig med dottern i bilen. Det var svårt att avgöra, om hennes simmiga ögon var pga smällen, eller chocken.
Man blir trött av hjärnskakning... man blir trött av chock, vilket är vad??

Ringde sjukvårdsrådgivningen som rådde oss att åka till vårdcentralen. Tösen fick en ordentlig undersökning, och vid det här laget var hon på gott humör.

Endast en liten rodnad på ena kinden avslöjar äventyret.

Hur är det möjligt?

Jag minns att jag ville skydda min dotter. Jag har på något sätt fått upp min arm. Så när vi smäller i trädet, så bromsar jag smällen med min underarm, och sen smäller min dotter sitt huvud i min arm. Jag hade min dunjacka på mig, som säkert fungerade som en airbag. Jag kommer fortfarande inte ihåg att min arm tog smällen, jag var fullt upptagen med att skydda min dotter.

Men hon hade inte ett en skråma. Hade hennes huvud smällt i trädet..... end...

Jag hade bara lite ont i handleden efteråt.

Tills senare på kvällen....

På nyårsafton vaknar jag kl 4 på morron, och vet inte var jag ska ta vägen med armen.

Först då inser jag vad som egentligen hänt, och får nästan hjärtinfarkt vid tanken på min dotters huvud.... om inte min arm hade varit där.

Änglavakt eller skyddsinstinkt?

Tillbringade större delen av nyårsaftons dag på akuten. Har inte tid med några brutna armar eller sprickor. Har aldrig brutit något eller haft några sprickor, så jag vet inte hur det känns. Men ONT hade jag.

Röntgen visade ingenting. Fick handleden lindad, och ska ha den så några dagar.
Vilken tur. Har liksom inte tid med trasig högerarm.
Eftersom ingen skada var skedd har jag kört race i huset idag. Bandaget var i vägen, så det slet jag av. Kanske dumt..... Det gör ont.... *harkel*

Har inte tid med sånt....

Bandaget är på....
Min dotter mår bra, vi ska aldrig åka pulka igen har vi sagt ;)

Min värsta mardröm, att något ska hända barnen, höll på att hända.
Jag kommer aldrig att glömma när min dotters huvud med full kraft smäller i trädet... det var det jag såg....
Den synen kan inte dämpas av att jag nu vet att min arm tog smällen.... jag får inte bort den bilden....


Man ska inte ta något för givet....

Ett underbart nytt åt önskar jag er alla..... ta hand om varandra.

Kraaam