Min son - du får inte vara som du är!
Att människor som fungerar/tänker annorlunda inte får en chans i samhället det vet vi. Det hjälper knappast till att man vill få bort och "bota".
Lägger in delar av en kommentar jag skrev i en annan blogg, angående kostens betydelse:
då återstår en viktig fråga, varför har inte ALLA autism då? Eller MS, allergier osv?
Det måste ju ändå vara så att det finns en extra sårbarhet hos en del människor från början och hur vet man då om en annorlunda kost från start gjort någon skillnad?
Det är ju ändå så att i familjer där någon/några har diagnoser, så kan man genom hela släkten långt tillbaks lätt se vilka som har samma problematik. För mig är det orimligt att tro att hela släkter äter precis samma värdelösa kost som orsakat olika funktionsnedsättningar.
Att kosten har stor inverkan på en människas välmående och psyke är ju självklart, och att många sjukdomar och funktionsnedsättningar kan bli bättre med förändrad kost. Men att säga att man kan BOTA autism, det är lite väl vågat.
Jag får inte lättare att tolka människors ansiktsuttryck, eller lättare för att sätta mig in i andras sätt att tänka för att jag utesluter vissa saker ur min kost. Det är mer komplicerat än så....
Förresten vill jag inte vara utan mina diagnoser, dom är en del utav mig, jag vill inte "botas" från dom.
Den största kampen för oss som lever med funktionshinder, är att bli accepterade och få vara en del i samhället på lika villkor.
Människor som på olika sätt försöker hitta "botemedel" för att vi ska kunna tänka och fungera som alla andra, gör inte direkt den kampen lättare.
När ska vi lära oss att se det positiva med människors olikheter istället för att försöka förändra och göra om dom som inte "passar in"?
Om jag säger till min son att hans autism försvinner om vi ändrar hans kost, kommer han för all framtid känna att han inte duger som han är, att autism är en defekt som måste bort.
Hur man kan göra ett barn så illa är för mig en gåta....
Aftonbladet
Ja inte vill vi ändra varken på Miccan min eller din son du och jag! Fy bubblan jag vill ha dem exakt som de är. Jag vill kunna lära dem att klara vardagen var dag för sig det är väl det som är min uppgift när jag skaffar barn. När de ligger i magen har vi ingen aning om vilka de är. Vi lär känna dem och gör vårt bästa för dem och älskar dem som de är!
Instämmer helt och hållet i det du skriver!
Låt folk vara precis som de är och acceptera att alla inte är strömlinjeformade, för fy fasiken vad trist det skulle se ut i samhället om alla såg likadana ut och tänkte likadant....inget nytt, spännande, kreativt skulle ju hända..
Nä men... hallå.... jag äter inte samma kost som min son, inte som min mamma och vi äter inte alls som min mormor gjorde när hon var liten och växte upp i Polen... sådär 60 -70 år tillbaka...Ändå har vi alla haft samma syndrom.. konstigt eller vad???
Min syster och jag har samma kost men hon delar inte mina svårigheter...såååå
Ja du... vad är normalt?? Hur är man då???
Jag älskar mina söner, båda två precis som de är, men om min äldste son hade sluppt en del svårigheter så hade jag gärna sett det. Då menar jag det som ställer till det för honom.
Å andra sidan kan detta vara att öka förståelsen hos omgivingen, öka deras kunskap om hur han fungerar, hur hans hjälpmedel kan hjälpa honom.. DÅ skulle hans svårigheter minska. Inte mej emot.
MEN då måste omgivningen förstå att han är som han är, han spelar inte, är inte lat eller äter fel...
Kram på dej.
Jag förstår precis hur du menar, men håller inte med.
Börjar med att tala om att både jag och min dotter har Asperger, även om det inte borde göra nån skillnad...
OK: Vad jag tror: Jag tror att en del barn med STARKA drag av autism, har en ämnesomsättningsproblematik som gör att de utvecklar symptomen. Det är inte alla barn som blir bra eller bättre av kostomläggning: Bara de som har just det problemet!!
Andra liknande sjukdomar gör att vissa barn behöver särskilt tillskott av olja (Lorenzo's Oil mot ALD), eller att andra förefaller slippa stora problem med epilepsi med ändrad kost.
Eller inte konstigare än att allergiska barn generellt bör slippa det de inte tål...
Det större problemet: Duger våra barn, och vi själva, sådana vi är? Ja, självklart. Kan det ändå vara bra att få bättre funktion? Ja, absolut.
Inte hindrar vi väl ungarna från att använda ett tydligt schema, för att det markerar att hen har ett funktionshinder, eller tar bort det från en viss situation?
Inte blir min dotter ledsen att hon inte duger okammad för att jag sätter upp hennes hår?
Var den gränsen går, bestämmer vi själva. Om jag ska erbjuda mitt kortväxta barn benförlängning etc. Detr viktiga är det jobb du redan gjort med att markera att ungen duger i sig själv; inte skulle vi älska dem MINDRE, heller, om de ändras? Liv är förändring, ibland går det snabbt, ibland långsamt, ibland bakåt. Men ändras gör det.
Låt barnen vara med och pröva alla hjälpmedel de tror kan hjälpa just dem, även om det råkar vara mat och även om nån dumming får det att låta fel i en artikel.
Alla tränar sina barn att göra saker bättre från första stund; i det finns ingen dom över vad barnet är om vi inte själva trycker dit den! Vi gläds över de första orden. Och gläds ju lättare livet går för dem.
Själv har jag tyvärr inte ens funderat på kost: det är inte värt besväret för just oss, vi trivs bra ändå och lever nästan uteslutande på bröd, pasta och mjölkprodukter, men om mitt barn var språklöst, var rädd för allt, eller annat skulle jag definitivt prova diet lika väl som allt annat. Och det bästa med just denna grunka är att den inte göder nån skum läkemedelstillverkare! Gratis, ofarligt. Varför ondgöra sig?
Anna
Hej.
Klart man måste få vara som man är!
Många känner en lättnad efter att ha fått en diagnos, en vetenskaplig förklaring på att man 'lider' av ett tillstånd, sjukdom, störning eller vad det nu kan vara.
Men vad hjälper det egentligen? Som en förklaring kanske det kan vara bra för de som söker en sådan.
Men för andra kan en diagnos vara tvärtom: de glider in i en roll och förstärker ett beteende de sägs ha. Särskilt när det gäller personlighetsstörningar, som jag har arbetat med.
Man kan fråga sej vad som är bäst.
Ha're bra:)
Hej.
Klart man måste få vara som man är!
Många känner en lättnad efter att ha fått en diagnos, en vetenskaplig förklaring på att man 'lider' av ett tillstånd, sjukdom, störning eller vad det nu kan vara.
Men vad hjälper det egentligen? Som en förklaring kanske det kan vara bra för de som söker en sådan.
Men för andra kan en diagnos vara tvärtom: de glider in i en roll och förstärker ett beteende de sägs ha. Särskilt när det gäller personlighetsstörningar, som jag har arbetat med.
Man kan fråga sej vad som är bäst.
Ha're bra:)
Herregud människa. Hetsjakt?!
Nu gör ju du dig själv till ett offer här. Autism är de facto en sjukdom, likt cancer, reumatism, parkinson, urinvägsinfektion m.fl. När det så talas om att finna botemedlet för säg cancer så reagerar ju inte de cancersjuka med att se det hela som en skymf, precis som du gör nu. Jag blir i det närmaste upprörd när jag ser vad du skriver.
Tänk till en gång extra nästa gång.
Detta är till Leo!
Jag tycker att du ska "läsa på " lite bättre
Autism är INTE en sjukdom.
Autism är en kognitiv funktionsnedsättning!
Det är förnedrande för alla med autismspektrumptillstånd när du jämför den problematiken med urinvägsinfektion.
Hur dum får "man" bli??
Ja, nu är det igång igen...alla teorier om vad autism är och hur man botar det. Jag har nu sett min son växa upp från liten parvel till vuxen man, helt underbar och stolt bärare av diagnosen autism. Med jämna mellanrum kommer det upp att någon blir botad. Börjar man granska fallet så finns det alltid flera felkällor. Av den anledningen får inte dessa mirakel någon genomslagskraft. Dvs att då bör flertalet som genomgår samma "behandling" bli botade eller bättre.
För oss som familj är det självklart att detta är en hjärnskada. Något som uppmärksammades och skapade oro redan i magen. Jag bör kanske tillägga att jag anser att det är viktigt med ett hälsosamt liv både när det gäller kost men även i övrigt. Min son har alltid ätit mat utan tillsatser och tillagats från rena råvaror. Men det är mer vår livsstil....och alltid varit.
Det finns inga genvägar, visst skulle jag önska att han slapp sitt funktionhinder, bara för att det skulle vara enklare för honom. Inte hur han själv ska takla sitt funktionshinder, för det kan han. Han är välfungerande med jobb i den öppna arbetsmarknaden. Utan det handlar mer om alla möten med människor som tar sig rätten att dömma ut honom utan att ta reda på vem han är och vad han kan. För det är så, enligt min uppfattning. När du har ett osynligt funktionshinder kan andra ta sig rätten att ha veto hur det är. Det flödar också av åsikter om hur man ska hjälpa eller bota ett barn med autism. Alla har dock ett gemensamt-de lämnar inga garantier och dom gör sällan en utvärdering om det var så bra råd man gav.
Av den anledningen måste man som förälder följa sin egen intuition och ffa den forskning som finns.
Jag önskar alla lycka till och tar mig friheten att säga att jag vet vad ni går igenom/Anna
Ps. Jag har 4 barn, att en av dem har autism gör inte livet annorlunda. Den hjälp han behöver är inte anmärkningsvärt det är bara en livsstil.
