Jag vill oxå ha ett barn med Downs Syndrom
Hennes uttalande har upprört många, men vad jag förstår så har det mest upprört dom som har "friska och perfekta barn". Dom som verkligen har barn med DS eller andra funktionshinder har hört av sig till henne och tackat henne för artikeln. Det visar ju återigen på hur "övriga" har fördomar om olika sjukdomar och funktionshinder, och tro sig veta att ett sådant uttalande skulle uppröra dom som har ett barn med DS.
Man kan läsa mer om Anna Ekelunds förklaring hos Mymlan
När jag läser artikeln ordentligt, och förstår vad Anna Ekelund menar, så kan jag också säga som hon, att jag vill ha ett barn med downs syndrom.
Jag tackade också nej till fostervattensprov när jag var gravid med tjejerna.
Det var många bekymmersrynkor hos barnmorskan när jag meddelade mitt beslut om att avstå.
Jag gav henne en för mig väldigt enkel förklaring.
'
"Om jag gör detta provet, så har jag redan på förhand bestämt mig, för att jag inte vill ha ett barn med DS, för varför ska jag annars ta provet? Jag vet att jag inte skulle klara att ta bort ett barn så långt in i graviditeten, oavsett om det har DS eller inte, därför kan jag bespara mig ett så riskfyllt test. Vi har kämpat i 3 år för att bli gravida, för att vi vill ha ett BARN, ett barn med DS är OCKSÅ ett barn"
Jag hade redan två barn, varav den ena av dom har stora svårigheter, och senare fick diagnoserna autism,ADHD, dyslexi. Bägge två har idag diagnoser, och efter det har jag själv genomgått utredning och fått diagnoser.
Det finns då en väldigt stor "risk/chans" (hur man nu vill väljer att säga) att alla dom barn jag sätter till världen också får svårigheter inom dessa områden.
Om jag hade vetat vidden av ärftlighet innan jag satte mina två tjejer till världen, hade jag då avvägt att låta bli att skaffa fler barn?
Svaret är nej. Det hade jag inte.
Man får dom barn man får, och ens uppgift som förälder är att ta hand om dom barn man får efter bästa förmåga.
Att välja att ta bort ett barn för att man upptäcker att det har DS, är lika illa som att ta bort ett barn pga att det har fel kön.
Ska det gå så långt att man hittar ett test som visar om barnet är homosexuellt? Ska vi välja bort dessa barn också?
Varför är vi så rädda för olikheter? Barnen föds helt "rena", utan fördomar, ingenting. Det är vi vuxna som sen lär dom, att annorlundaskap, och olikheter är något fult. Om vi alla hjälptes åt att välkomna varje person som sätts till världen, och uppskattar och älskar varje människa sådana dom är, skulle det inte finnas några nupp-test, fostervattenprov, npf-utredningar osv.....
Då skulle alla få växa och utvecklas utifrån den alldeles särskilda, speciella människa som man är.
För alla är speciella, oavsett antal kromosomer, sexuell läggning, sjukdomar eller funktionshinder.
Jag önskar att alla LÄSER Anna Ekelunds artikel både en och 2 extra gånger, så tror jag dom flesta förstår vad hon egentligen menar.
Vi kan inte blunda för det faktum att alla människor är olika. För det är faktiskt så, att ingen annan människa är den andra lik. Vem bestämmer inom vilka ramar olikheterna ska få spelrum? Vem avgör hur annorlunda/olik man kan vara för att få finnas till?
När man får höra uttalande att det är synd om ett ungt par, som fått ett barn med DS, då dom inte får erbjudande om allehanda tester, då brinner det i min hjärna. Skulle dom älska sitt barn mindre, för att dom inte fick möjligheten att välja bort ett underbart barn, som dom tillsammans satt till världen?
Kan bara hålla med. Jag tog heller inga prover under graviditeten av samma anledning. Här var alla barn välkommna. Skulle aldrig tagit död på mitt barn för att det inte var exakt som jag väntat mig.
Jag var 20 år och väntade mitt första barn... De tyckte att jag skulle göra fostervattensprov =O När jag sa nej tittade de på mig som om jag var skvatt galen..... Men i mitt huvud har aldrig tanken funnits att ta bort ett annorlunda barn.....
Kram till dig och dina kloka inlägg =)
Jag fick också frågan när jag väntade Jocke. Barnmorskan gav mig en kram inför läkaren och sade att jag var en modig kvinna. Det tog jag som en kränkning.Precis som du skriver man får de barn man får och man gör det bästa för dem. Man är en lots genom livet, man lär dem det man förmår lära dem och man älskar dem som en förälder. Klart det är tufft att få ett barn med Downs syndrom. Klart det är tufft att få barn med autism. Men beror det på barnen? Nej det beror på samhällets smala norm som ställs upp för hur man får vara, vad man får säga osv osv. Våra älskade ungar är våra älskade ungar oavsett med vad de har i bagaget från födseln. Eller som P (en ung man med just Downs syndrom sade till mig en gång) när jag förklarade att jag inte kände till hans älsklingspopgrupp. "Jaja du är jättegammal. Men jag har inga fördomar mot dig för du är rätt snäll". Häpp:-D
Och jag som då jobbat med barn som har dows, skulle aldrig i mitt liv kunna ta bort en graviditet enbart för att barnet har DS. Det finns individer där också, och barnet som jag jobbade med låg på en väldigt låg utvecklingsnivå, flexibel och anpassningsbar. Han har fortfarande en stor plats i mitt hjärta. Och jag kan säga att min C som "bara" har adhd och hfa har en mycket större problematik en honom.
Tänkte bara tipsa om att bloggrank.se har äntligen öppnat!
Jag håller fortfarande inte med, jag säger att jag om/när jag blir gravid kommer jag inte heller att ta de där testen för de är ett barn jag vill ha och jag kommer att acceptera det barn jag får och älska det av hela mitt hjärta. Men därifrån till att önska att jag får ett barn med DS?
Jag visste inte heller att alternativen var ett barn med DS och ett "perfekt" barn! Det finns massor med andra funktionsnedsättningar och annat man kan födas med. Tror snart jag får göra en post i min egen journal istället för att bara kommentera :)
För en gångs skull lärde jag mig något genom att läsa en blogg. Det är inte varje dag man gör det direkt, tack för att du lägger ner din tid på att blogga :D.
