och därför finns jag ;)

I min värld så gör man antingen allt samtidigt, eller också gör man absolut ingenting.
Nu är det en "göra-allt-på-en-gång" -period.

Det har hänt väldigt mycket samtidigt sista tiden.
Jag sliter just nu väldigt mycket med att få till en vardagsstruktur som fungerar. Jag är som en häst med skygglappar, jag har ett bestämt mål, och det är att få en fungerande vardag, så jag nån gång kan slippa känna mig så stressad.

Många av er som läser här vet att vardagsstruktur inte är någon självklarhet, och något som kan va jäävligt svårt att få till.
För dom flesta flyter saker och ting på, man handlar, lagar mat, tvättar, städar osv, utan att tänka så mycket på vad man egentligen gör.

Men jag måste tänka på ALLT jag gör, inget går per automatik. Ska jag göra matlista har jag gått igenom i huvet innan vad som kan behöva handlas, så när jag väl ska göra den där förbannade matlistan så orkar jag inte, för jag har ju redan gjort den.... i huvet. Allt som ska göras gör jag egentligen dubbelt upp, eftersom jag måste tänka på hur/var/när jag ska göra det, innan jag sen gör det. (konstig mening)

Därför jobbar jag just nu stenhårt med att finna strategier för att slippa göra allt "dubbeljobb". Jag har med hjälp utav boendestöd funnit ett sätt att få matplaneringen att funka, jag ligger till och med 2 veckor före med middagsplanering och matlista för att det plötsligt blev så enkelt ;) Det har ju aldrig hänt att jag planerat så i förväg nån gång.

För jag behöver inte planera längre, jag har en färdig mall för basvaror som ska handlas, sen stryker jag bara det som jag inte behöver handla.
Jag har också gjort inköpslistan så den följer vägen i affären så jag slipper springa fram o tillbaka, sånt gör mig skogstokig.

Nu ska vi ge oss på att strukturera upp min tid, för när jag inte har koll på den, så blir allt som ska göras stora massiva berg omöjliga att klättra över.

Samtidigt med detta jobbar jag mycket med hur jag kan påverka relationerna i familjen genom mitt sätt att agera. Och det tar på krafterna. Tidigare har jag tagit på mig andras känslor, andras sysslor, andras allt, och det har gjort mig grinig, trött, irriterad för jämnan. Jag kan inte beskylla någon för att jag får ta så stort ansvar som jag gjort/gör. För jag har tillåtit det att bli så.
Nu går mycket kraft till att se hur jag kan göra annorlunda, och inte ta på mig andras saker och känslor.
Det går BRA ;) Jag är inte lika irriterad, för jag lägger tillbaks det på den det hör hemma, direkt.
"nej, det där kan du göra lika bra själv" eller "nej, det där är inte mitt problem/ansvar"

Det är en lättnad som inte går att beskriva varje gång jag lyckas, men skapar förstås en enorm frustration från omgivningen. Plötsligt måste andra ta eget ansvar, och göra saker själva, som jag förut tagit på mig.
Jag måste jobba med detta nu, för jag vill inte vara hemma resten av livet, jag vill ut och göra nåt meningsfullt. Det kommer aldrig funka om det inte sker en förändring, för då kommer jag få ta det mesta ansvaret hemma samtidigt som jag jobbar, och det klarar jag aldrig. Vem gör det förresten?

Som om detta inte räcker så har sonens förnyade utredning precis startat, samtidigt som vi ska börja jobba med sonens tvång och bacillskräck.

Så när jag behöver vila så sätter jag mig vid datorn och löser japanska bildpussel. Då vilar jag min hjärna från all vardagsstress, då det krävs rätt bra med koncentration för att lösa pussel. Det låter ju konstigt hur man kan säga att man vilar genom att koncentrera sig ännu mer. Men ni som vet, förstår nog vad jag menar ;)
Jag skulle ju kunna försöka ge mig på en förklaring för alla som inte vet, men jag orkar bara inte nu.

Nu sitter jag i ABF:s lokaler, då vi precis haft medlemsmöte, jag är ensam kvar, bara en klocka som tickar. Det är skönt, och jag fick äntligen ro att skriva något i min blogg.

Jag lever och andas och finns, mer orkar jag inte just nu.
Men jag läser alla underbara kommentarer ni skriver. Ni är så goa allihop som kikar in och ger cyberkramar. Det värmer och ger mig kraft på vägen.

KRAAAAAMAR till er allihop