Igår fick jag ett samtal från sonens assistent. Hon meddelar att hon inte är kvar till hösten.
Jag kände hur jag dog inombords, efter all kamp, efter allt slit, pengar, tid you name it.. för att komma till det vi haft senaste halvåret.

Så lugnt som vi haft under denna tid, har vi aldrig haft det.
Helt och hållet pga assistenten. Hon har varit så engegerad, haft så mycket ideér, sett till att få utbildning, hjälp, stöd. Möblerat om i klassrummet för att det ska bli lugnare för sonen, färgmärkt böcker, gjort egna schema, haft läxläsning med honom så vi inte behövt ta den striden.
jag har varit i himmelriket....
ska detta försvinna nu???

En stund efter vi pratat så sjönk jag ihop på en stol i köket och tårarna spruta.
Det var då själva....f----n, kan det aldrig nånsin få vara lugn och ro lite längre än några månader???

Anledningen till att hon bestämt sig för att lämna..
Rektorerna har inte trots att dom lovat, kommit med anställningspapprena inför hösten.
Dom hade assistenten begärt att få efter påsklovet (jaja, efter påsklovet är ju alla veckor innan nästa påsklov... så kan man ju kanske tänka)
Men, inga papper kom. Hon söker ett nytt jobb för hon måste ha ett jobb helt enkelt.
Hon får jobbet, en heltidstjänst med bättre betalt.

Hennes nuvarande är på 80%, och hon vill ha heltid.

Så nu står vi där...
Ikväll har jag pratat med henne i 2½ timme, och någonstans så tändes ett litet litet hopp.
Jag känner att hon gärna vill vara kvar, men inte på vilka villkor som helst.
Dom har redan bestämt sig på skolan, att sonen inte klarar grundskolan med godkända betyg. Det är till att känna honom bra efter bara ett halvår minsann. Är inte det ett diskriminerande tänk? Han har funktionshinder, han fixar inte detta? Vem säger det? Och vem säger att bänkgrannen fixar det som inte har funktionshinder?
Och det så klart, tänker man så, så behöver man ju heller inte lägga manken till.

Men assistenten ser det inte så, hon SER sonen, hon HÖR sonen. Hon VET att han har kapacitet att klara detta, om han bara får rätt förutsättningar. Och även om han inte gör det, so what?? Världen rasar inte, men han ska åtminstone ha en sportslig chans.

Vi får aldrig tag i en sån assistent igen, hon får bara inte försvinna. Jag får ångest när jag tänker på vad det innebär.

I morgon tar jag ytterligare besök på skolan (mitt andra hem är nämligen hos rektorerna på sonens skola, jag gillar så mycke inredningen på deras rum förstår ni)

Jag har förberett en lång lista med vilka problem som kommer uppstå om dom släpper denna assistent.
Sonen kommer att balla ur fullständigt... men vad värre är *viskar* hans mamma kommer oxå balla ur ;)
Deras största problem... eller skräck om man nu så vill, är just sonens mamma. HUR ska dom göra om dom inte löser detta innan hösten?? VAD händer? HUR många tidningar kontaktas? Och vem vet... Janne Josefsson ligger nära tillhands kanske...

Jag har också några fina punkter, små fina instick som kan skapa jädrigt mycket oreda om den informationen kommer ut på fel ställen ;)

Jag samlar info i min överhettade hjärna, och plockar fram den när jag känner att den behövs ;) Nu har jag sparat en sak, som kommer väl till pass i förhandlandet om assistenten..

Hon har alltså en 80% tjänst, arbetar 90% och tar ut det som kompledigt på lov.
Så då handlar det alltså egentligen om 10% utökad tjänst..
VAD är problemet????
10%, låt mig se, 100% är ca 40 timmar i veckan.... 10% blir då alltså 4 timmar i veckan, som assistenten vill ha för att kunna arbeta vidare...
hmmm.... 2,5 timme har vi pratat idag,  i princip skulle det då finnas 1,5 timme kvar.
jobbigt???
Vem betalar assistenten för våra samtal som hon behöver för att kunna hjälpa sonen??
Jag är hennes handledare, då jag känner sonen bäst.
Det vore ju hemskt tråkigt egentligen, om skolan tvingas betala ut dessa samtal i retroaktiv lön...
Dom pengarna kunde dom spara till annat, men det är ju upp till dom själva ;)

Egentligen jobbar assistenten redan mer än heltid, då hon nästan aldrig kan ta rast, för hon behöver hålla rätt på sonen.
Men hon ser att hon får lön för mödan i framtiden, då han kommer att behöva henne i mindre utsträckning.
Hon jobbar för sonen, skolan jobbar för ekonomin... där är skillnaden.
Hon jobbar heltid, men man vill inte betala henne för det???

Om dom nu är så rädda för vad jag ställer till med om det går käpprätt.... låt då assistenten få sin heltids-tjänst, så är allt frid och fröjd sen...
Dom skyller på att sonen inte är i skolan heltid..
Nä, i o f, men han är väl inte den enda eleven på skolan som behöver stöd och hjälp eller???
Tänk va mycket bra nytta hon kunde göra för något annat barn, som skapar lugn och ro för det barnet, dess föräldrar och lärare. Hur mycket tid, pengar och energi skulle man inte spara på de???

Nä, kära rektorer. Skulle ni råka läsa det här innan jag kommer på kaffe i morgon, så ger jag er rådet att vara väl förberedda, för det är jag ;)
Hur täcker ni underskottet?? *blink*

Kampen tar aldrig slut, så är det bara. Det har varit en välbehövlig vila denna terminen, men nu är det dags att vässa klorna igen. Majsan is on road again ;)