Nätverksmöte idag
Vi behöver väldigt mycket hjälp med planering och struktur, då allt står och faller med detta.
Det var handläggare från LSS, Barn- o ungdom SOL, familjebehandlare, boendestödjare, arbetsterapeut och till o med min handläggare från FK tog sig tid att komma 1 timma ;)
Han är otroligt bra, och jag hoppas jag får behålla honom en liten stund åtminstone.
Sonen´s assistent var med, även om hon ska sluta. Men jag kände att hennes kunskap är så värdefull så kanske kan hon vara till någon hjälp, såsom kontaktperson eller nåt.
2 av dom vänner vi bjudit in kunde tyvärr inte närvara idag, men det blir ett uppföljningsmöte till hösten.
Sen var då den vännen med som sa : "jag förstår inte vad det är för ett pucko som bara har beviljat stöd 1½ timme i veckan".... mohahahaaa *asg*.
Ju du kära vän, han satt två stolar till vänster om dig ;) hihihiiii
Vad som kom fram idag, var att bägge sönerna skulle vara hjälpta av någon form av kontaktperson. LSS-handläggarn hör av sig om 1 vecka om detta, så ska vi träffa henne för att titta närmare på den omfattningen.
Den ene behöver hjälp med att bromsas, och få stöd i det sociala samspelet och hur man bär sig åt om man ska åka buss tex. Den store behöver ha någon som tar ut honom, då han fullständigt har låst in sig.
Vi fick på plats idag lämna ansökan om kontaktfamilj för tjejerna, då den handläggarn förstod behovet. Vi har förslag på familj, det var en utav dom som tyvärr inte kunde komma idag. Men vi fortsätter på det spåret. Handläggningstiden är 4 månader vid en sån ansökan?!?!? Va i jösse namn sysslar dom med?
Handläggarn på socialpsykiatrin var allt annat än poppis idag, då han inte kan ge något mer än det jag har. Så lät det. JAG har ju fått det stödet jag har rätt till med mina diagnoser, det kan ju inte innefatta hela familjen menar han på. Men allt hänger ju ihop, stödet till mig är meningslöst i slutändan om resten av familjen inte heller funkar.
Då är vi här igen, med att du MÅSTE ha diagnos för att överhuvudtaget få en chans till hjälp.
Det är så, att samhälle, kommun och landsting gemensamt är dom som skapar den här "diagnoshysterin". För man är ju TVUNGEN att göra en utredning för att få hjälp. Det räcker inte med att man har ett problem.
Jävligt tragiskt.
Arbetsterapeuten fick be mig att andas när vi hade en paus, att inte bli upprörd och arg. Men jäklar att det var svårt när den handläggarn pratade. Det satt en gubbe bredvid mig, med bultande tinningar. Jag är glad att han satt bredvid mig så jag slapp se hans mördarblick mot den handläggarn. Så fort han öppnade munnen så STIRRADE den här mannen på honom med kolsvarta ögon. Det var min sambo de ;) hahahaaa...
Det slutade med att handläggarn plötsligt när det är en kvart kvar av mötet beviljar på plats utökad tid till hösten. Han gick plötsligt också med på att låta boendestödjarn tillsammans med arbetsterapeuten träffa mig och sambon ihop för stödsamtal och förhoppningsvis vidare hjälp med struktur och planering.
Jag älskar nätverksmöten, det går mycke fortare att få hjälp, och ingen vågar egentligen sitta och neka den hjälpen man vill ha, för då får dom hela mötet på sig ;)
Jag hade skrivit ner en del saker igår, och meningen var att jag skulle öppna med att läsa upp detta, för att vi skulle få något att utgå ifrån.
Men tiden gick, och jag fick inte tillfälle. Istället när det är 5 minuter kvar, och det brukar avslutas med en runda där alla får säga något kort om mötet så ber jag om att få läsa upp det.
Det tog nästan 5 minuter, och när jag avslutat var det knäpptyst i rummet. En i nätverkslaget tar till slut till orda och säger tyst, ska vi avsluta med detta?
Och så blev det. Jag lägger in det jag läste upp här, för jag kan tänka att många kan få känna igen sig, och kanske känna att dom inte är så ensamma om att ha det tufft.
Det blir ett långt inlägg detta....
2008-06-18
Vi är en stor familj. 2 vuxna och 4 barn, och som bonus 2 goa katter.
Vi bor i hus, ett underbart hus precis vid havet.
L driver företag sedan många år tillbaks, och har klarat det galant, i med som motvind.
Utåt sett är vi en välfungerande familj, och få kan föreställa sig vilken kraft och energi det tar för oss att bara överleva vardagen.
Jag har vid upprepade tillfällen försökt att förklara hur det ser ut för oss, hur tungt det är, att klara vardagen med tvätt, städ, handling, matlagning osv.
Standardsvaret är, att så är det för alla. Det ÄR tufft att ha stor familj, och man måste faktiskt ta ansvar.
Precis som vi inte visste det. Dessutom är det just det vi försöker göra hela tiden. Men att aldrig någonsin någon gång lyckas nå ända fram, till ett fungerande liv tar enormt mycket på krafterna. Att få sådana svar är som ett slag under bältet, och vi tappar mer energi. För vi BORDE ju klara det, för alla andra tycker också det är jobbigt.
Det känns numer meningslöst att försöka beskriva en kaotisk vardag, då det på något sätt inte når fram hur vi egentligen har det.
Den kaotiska vardag vi har, med dagliga sysslor är bara toppen på isberget.
Det finns så mycket mer.
Som båten vi hade, som ingen kom ihåg att lägga en presenning över för att skydda motorn. En presenning för 100kr, kunde gett oss 100.000 kr vid försäljning av båten.
Nu fick vi ingenting, för motorn är död.
Försäkringen på båten som vi hade kostade oss 500 kr i månaden. Var det någon som kom ihåg att säga upp den, när vi körde iväg båten?
Det tog ett halvår innan jag kunde lyfta på luren och säga upp den.
Det kostade oss 3000:-
Vi har hela huset fullt av verktyg. Är det någon som vet var? Vi hittar dom inte, vi köper nytt. Lägger ifrån oss, borta igen. Köper nytt osv osv.
En glödlampa går sönder. Är det någon som kommer sig för att byta den? Kanske, efter några månaders mörker i badrummet. Möjligen till hösten då det mörknar tidigt och någon byter den i ren ilska över att inte se något.
En bil behöver service. Varför lämnas den inte in? Hur många tusenlappar förlorar vi på bilen vid eventuell försäljning för att bilen inte setts över.
En blankett behöver fyllas i. Har vi tur så kommer vi oss för dagen innan svarsdatum.
En livsviktig försäkring som kunde trygga ett barns framtid dribblas bort av glömska, och ångest och oro över detta barns framtid äter sakta upp mig.
En lapp om påskrift från förskola/skola ska skrivas under och skickas tillbaks. Då får jag vara glad om jag överhuvudtaget kommer ihåg att jag sett lappen. Om den möjligen kommer hem alls, så läggs den på något "bra ställe" för att aldrig mer hittas.
Matsäck för utflykt, oj va det idag? Vad är klockan? 7, finns det någon affär öppen nu?
Sakta går sommar över till höst, höst går över till vinter. Trots det står vi inför faktum varje år att barnen inte har några vinterkläder. I panik får vi kasta oss iväg och förse barnen med det nödvändigaste. Då blir det dyrt, för allt ska köpas på en gång.
Likadant är det när vinter går över till vår och sedan sommar. Garderoben gapar tom på kläder för den årstiden.
Snart är det jul, jo det är så. Tiden går fort. 3 timmar är en kvart, och dagen innan julafton är julklappar och mat fortfarande inte inhandlade.
Vi har 2 barn med särskilda behov, som behöver mycket stöd och struktur. Vem hjälper dessa barnen, när föräldrarna själva har svårigheter med detsamma?
Vi ber dom städa sina rum, oftast när det gått alldeles för långt, så det inte finns golv att trampa på längre.
Vem kan förvänta sig att dom klarar det då? Det gör ju inte ens vi.
Varje morgon knyts min mage i ångest, när jag går ner till pojkarna med deras mediciner. Jag ser, jag noterar att här behöver det röjas. Så här kan dom inte ha det. Jag ger medicinen, går ut ur rummet, ser något annat på vägen, och tanken på pojkarnas rum får inte längre plats i en översvämmad hjärna. Det är glömt.
Tills nästa morgon när proceduren upprepas.
Gräsklippare står ute året om, högtryckstvätt som utstår både frost, is och snö. Det går sönder, ja klart det gör. Jag tänker ofta, hur länge kunde vi haft våra saker, om vi kunde ta hand om dom.
Cyklar som rostar för att vi inte ställer in dom. Saker som sprids för vinden. Barn som frågar efter saker, som ingen har en aning om var det tagit vägen.
Barn och vuxna som släpper prylar där dom står och går, där det till slut blir övermäktigt att överhuvudtaget kunna få ordning.
Det värsta jag varit med om på länge, är när jag kommer till ena sonens bmx, och ALLA barnen har integralhjälm, och skydd. Alla utom min son. Han har vanlig cykelhjälm, jeans och tröja. Egentligen får han inte cykla då. Kan någon föreställa sig hur det känns som förälder, att se detta? Att känna blickarna? Den där mamman är ju helt oansvarig, som inte bryr sig om att hennes barn inte har rätt skydd. Veckan därpå hade vi fått fatt på hjälmen som glömts hos en kompis, men veckan gick så fort, så ytterligare utrustning fanns inte. Det har gått 4 veckor sedan den gången. Han cyklar fortfarande endast i integralhjälm, och vanlig klädsel.
Jag kommer på det, inför varje träning, men då är det så dags. (om jag nu råkar komma ihåg att det ÄR träning)
Ändå, är barnens bästa alltid i fokus. Men inte ens där räcker vi till i alla lägen.
Men det så klart, det gör ju inte någon.
Finns det mer? Ja, MYCKET mer. Nu har jag skrapat på ytan, det finns mer att gräva i.
Ångest, oro, stress, irritation kantar vår vardag, då vi ständigt måste brottas med sådant vi inte åtgärdat från början, som blir större och större ju längre vi väntar.
Är det meningen att en familj ska behöva leva i sådan stress? ÄR det verkligen så att föräldrar ska behöva oroa sig för hur det ska gå för barnen när dom är vuxna, för att dom inte haft förmågan att hjälpa dom, och lära dom strategier att klara vardagen?
Jag vet, L vet, hur vi kämpar, och aldrig riktigt får ihop det.
Hur ska vi få andra att förstå, att det här inte bara handlar om vanlig vardagsstress, utan om ett helt liv, där det enda vi strävar efter är att få må bra och känna att vi klarar upp vår vardag?
Allt är inte som det ser ut att vara. En utåt sett välfungerande människa, kan ha ett rent helvete.
Undrar om någon kan förstå hur mycket energi det krävs, för att vara den där välfungerande människan utåt.
Är det då så konstigt, att man inte orkar lägga på en presenning över båtmotorn när man kommer hem på eftermiddagen?
Eller är det så konstigt, att man inte orkar åka till leksaksaffären som man faktiskt lovade?
Eller att man efter 1 månads påtryckningar fortfarande inte beställt klipptid till en desperat tonåring?
Är vi lata? Det är det många som tror. Om dom bara visste, att orken inte räcker, att minnet inte fungerar som det ska, att den obefintliga strukturen och planeringen sakta tar kål på oss.
Ingen borde ha det såhär. Vi behöver hjälp, vem kan hjälpa oss? Och vem bär ansvaret för att ge oss hjälpen?
Nu är det dags att landsting och kommun lär sig att samarbeta så vi kan få hjälp till en bättre vardag, och få börja känna lite glädje. Glädje över livet, och tacksamhet över det vi har.
Finns det någon som skulle orka hur länge som helst, med en sådan vardag?
Vi gör det inte. Så vem hjälper oss?
no more comments
Oj..... Jag har nog inga ord just nu. Det du beskrev kunde lika gärna ha varit min familj.... Fick just en klump i halsen.....
Hoppas att det kändes en bit bättre efter nätverksmötet än före i alla fall.
Hoppas verkligen ni får all den hjälp ni så väl behöver.
ASG Den vännen du hade med och den kommentaren denne kläckte. Oslagbart.
har läst din blogg. har du sån kaos behöver du verkligen hjälp.själv har jag ensam fått kämpa fattig i alla år och mycket du senare beskriver i ditt kaos känns som lyxproblem...en båt för 100000kr, verktyg som det finns pengar till att köpa nya när ni inte hittar,bilar finns och det verkar som ni har ett fint hus med. Jag bor i en lägenhet med min son och vi får klara oss på min sjukpension och lite vårdbidrag jag har för honom. Jag missunar dig inte hjälpen du behöver men försök och se det goda du har att vara tacksam för.
Tack för din fina kommentar på min blogg ang. Irma. Det verkar ssom om du har minst lika mycket att tänka på som jag och det ska nog lösa sig så småningom för oss båda. Man får ha tålamod, tålamod, tålamod. Ibland hjälper det att bita sig i tummen...det gör jag ganska ofta.
Var hittar jag din RSS-feed förresten?
Nu hittade jag din Rss-feed!
Kikar in för att önska er en fin midsommar =)
Du, utslitna helena. Jag vet att den här kvinnan har mer saker att säga än vad hon säger.
Jag missunnar inte att du har sådana stora problem.
Men jag har själv sett deras kaos, jag har sett allt.. Så snälla du.. Läs hennes blogg innan du uttalar dig något mer. Hon är tacksam över att hon har sina barn, så goa katter, att ha vänner..
Men om det står i lagen att man ska hjälpa dom som har en annorlunda sitaution, har det ännu svårare... Då ska man ha den där hjälpen. Måste vi då skippa den hjälpen för att vi måste inse hur tacksamma vi är?
Jag själv har haft boendestödjare.. och allt det där.. Jag skulle ge dig allt det där om jag fick. Tro mig, det är verkligen inte kul att be om den hjälpen. man sitter där och det känns som om man förnedrar sig.
Hej, jag heter Micaela. Jag har autism och adhd. Så jag är så korkad i huvudet. Jag kan ingenting. Jag borde sitta vid en vägg och ägna dagarna att dunka huvudet mot en vägg. Mitt humör far upp och ner. Jag kan sitta och skratta åt något och sedan i nästa minut så gråter jag så att jag skakar. Är det något fel på mig?
- Nej då lilla vän, alla känner så ibland.
Men om man känner det så minst ett par gånger om dagen?
Som sagt.. Jätteolyckligt med din sitaution. Jag har inte kommit dit än. Men jag kan ha oturen att komma dit. Jag vill fortsätta att kämpa. Det är därför jag söker hjälpen.. för förberedelse.. Innan jag är på botten.. innan jag är nere och inne på en sluten psykavdelning. För då är det försent.
Micaela, KLOCKRENT....
Du är sååå förnuftig, du förstår vad det handlar om. För du VET, och du har kunskap.
Det är synd om oss.
Om vi råkar ut för en bilolycka och blir förlamade, så får vi nog vackert ligga där. För nån hjälp ska vi inte ha, vi har ju ett så fint hus, så vi måste vara tacksamma.
Det går inte att bedömma behov av hjälp utifrån hur man bor eller vad man har.
Jag hade haft mina svårigheter som fattig i en lägenhet oxå. Men eftersom jag då inte hade haft nåt annat att vara tacksam för än själva livet, så hade hjälpbehovet varit större? Eller??
Men jag kan sälja bilen, så kan vi gå till bussen varje morgon när vi ska till dagis, en promenad på 1 timme med två små barn..... undrar hur länge det skulle dröja innan jag hamnade på psyket då...
KRAAAAM du goa Miccan... ;)
Nej...Micaela har så rätt. När jag skulle få mitt boendestöd så var jag rädd för att bli bemött med samma slags fördomar som utslitna Helena skriver.
När jag luftade min oro för de första boendestödjarna som kom hit, så sa de att man inte får neka någon hjälp pga omvända fördomar. Fördomar kan ju riktas även mot de som har det bra rent materiellt och ekonomiskt, inte bara mot fattiga eller utsatta. De såg tydligt hur stort hjälpbehov jag och mina barn har, och det hjälpbehovet försvinner inte bara för att man bor bra, är välutbildad och har en fungerande ekonomi.
Sådana här fördomar kan vä liknas vid omvänd rasism?
usch...
Där satte du ord på det!!!
Tårarna ligger och trycker...både av ren sorg över hur du tvingas ha det, men också av lättnad.. för nu förstår jag på allvar. Min svårigheter emd planering, struktur, ordning, beta räkniningar, städa..ja... jag förstår dem nu. Jag vet ju hur sonen har det, men har inte riktigt förstått mig själv.
Man har ju fått höra, du är lat, ta lite anvar..alla har det jobbigt..så vad då... osv.
Diagnoser.. ja.. en läkare sa till mig ang min son; Man behöver inte ha ett samhälle med diagnsoer, man ska få det stöd man behöver ändå..
Ja..men får man det då?? Nej, inte ens med diagnoser får man det.
Jag "lider" med dig...förstår inte hur man kan få ha dte så här. Du vill så väl, vill räcka till, vill orka...vill vill vill.. men vem ser till så att det går...?
Hoppas av hela mitt hjärta att det löser sig nu.. att ni verkligen kan få det stöd som ni behöver för att fungera.
Massor av kramar!!!!
Jayne
ja Frk F, det kan liknas vid omvänd rasism. Man ska inte straffas för att man kämpat hårt för det man har. men är det inte lite den klassiska svenska avundsjukan? ingen får nånsin ha det bättre på något sätt än nån annan.
jayne:
det var av just den anledningen som jag valde att lägga in det jag läste upp här.
Kan det hjälpa någon, så är jag glad.
Jag förstår att av det du skriver att något tungt har släppt inom dig. Du känner lättnad, du förstår nog förmodligen nu, att hur mycket du än kämpar och försöker, så är det "något" som är "i vägen" för att du ska kunna nå ända fram.
Jag blir varm hela jag, när jag läser din kommentar. Jag är glad att jag delade med mig.
Använd denna lättnad till att sakta börja dra ner på kraven, att sakta sluta med att vara så duktig jämt.
Den stora sorgen jag kände efter diagnos var, att jag insåg att det inte går över. Jag hade väntat på den dagen när jag äntligen skulle lära mig att hålla ordning. När jag insåg att den dagen inte kommer av sig själv, utan mycket hjälp och stöd, så blev det tungt.
Nu är jag mest frustrerad, vad skulle jag göra en utredning för, när jag sen ändå bara skickades hem att fortsätta mitt kaos?`
men nu hoppas jag det blir ändring.
Jag tycker du ska ägna dagen åt precis ingenting ;) här ser ut som själva faaaaeeen efter gårdagen, men det skiter jag i. Nu är klockan 3 och jag har ägnat dan åt att förflytta mig mellan soffan och altanen för att ryka en sväng... ;)
För jag har bestämt, idag ska jag göra INGENTING, och det är helt okej de me ;)
kram till dig
Jag blir alldeles varm över att andra människor ser det makabra i att tillåta sig att gå in på en blogg och "tycka" på detta sätt då man inte har en blekaste aning om en någorlunda helhet i sammanhanget. Jag blir nog mest varm över min egen dotter som vågar stäcka sig ut och säga ifrån och det på ett mycket mer balanserat sätt än vad jag själv först tänkte skriva men sedan raderade. Men jag blir även varm över de andra två som bägge har sina speciella livssituationer vad jag kunnat läsa ut men som ändå inser i det makabra i utslitna Helenas kommentar. Det får mig att våga tro på den enskilda människan lite mer än vad jag gjort på ett tag. Kram till Majsan med familj och till assistent med familj som verkar vara en hejdundrande person. Hon och jag kanske skall gadda ihop oss och se om vi kan hjälpa till något därhemma:-D. Ha de bäst och vi hörs!
KRAAAM Ewa... dina underbara barn som du skapat ger mig massor med hopp om att allt är möjligt, med eller utan svårigheter
Tänk om alla fick komma till en sådan mamma som dig, det hade gjort livet enklare för många utsatta barn.
Ja du, gadda ni ihop er om ni vill.... jag gör inte som ni säger ändå.. moahhaha...
Jag anser att samhället ska ge en människa hjälp innan den når botten. Hur många människor hade vi kunnat rädda? hur många människor hade vi kunnat hindra från att begå brott?
Nej, de människor som hamnat på botten och som aldrig kan ta sig därifrån.. De kostar samhället pengar för att samhället hjälpte inte dessa människor när de ropade på hjälp. De har säkert också fått höra som precis som jag har fått höra:
- Var tacksam för det du har! Du har ju någonstans att bo.
-Jamen, alla känner så ibland.
Hur mkt pengar hade vi sparat? hur många sjukskrivningar hade vi haft då? Hur många människor hade mått dåligt?
Hur många fungerande människor är det idag i samhället? Jag är knappt en av dom. Men jag skulle vilja påstå att jag fungerar bättre än andra. Det får mig känna en känsla som jag inte har fått tillåtelse att känna på länge. nämligen att jag är bäst på att vara jag. Inte någon annan kan vara det åt mig. jag vet själv vad jag har för problem och det kan inte någon annan alls veta och ska inte komma och kommentera. Jag förväntar mig att de ska förstå i form av min medmänniska utan att jag ska behöva förnedra mig och berätta alla smaskia detaljer.
Eller det är kanske det man vill höra? Alla smaskiga detaljer om hur jag mår för att man ska förstå att jag behöver hjälp?
Majsan mitt hjärta. Orkar inte läsa hela inläggen - kombinationen av många ord och att jag blir så berörd att jag mår illa sätter p.
Så jag kan INTE säga att det är precis samma samma här. För jag har ju inte läst allt
Men jag är efter år av att ha varit "duktig tant" med diagnos och hela livet vinande om öronen nu på gång och tar mina första staplande steg. Har en snäll och mildögd arbetsterapeut hemma då och då som ska utröna behovet. Om det nu finns. För "du klarar dig ju"
Jag blir så less ibland, och vet mig ibland inte någon levandes råd.
Jag som är så "Kajsa Kavat" för det mesta och tvärt som oftast går på som en bulldozer för att jämna väg för andra. När det gäller mig själv känner jag mig som en liten skraj flicka. Vi skulle banne mig behöva bilda en fackförening (och jorå jag ÄR med i Attention).
Hallå Majsan!
Vet du vad... jag överlevde scoutlägret. Dessutom fick jag en fotboll på däsan o det blev tufft med andningen på natten eftersom jag e pollenallergisk också. Fast nu mår jag bra. Apropå nätverksmöte så hade jag närverksmöte på utedasset där vi hade vårt läger. Där kunde man sitta helt neutral o tjöta med folk för det var ju en vägg emellan... så jag liksom passade på att marknadsföra vårt projekt. Några svarade... andra hörde jag bara dänga på dasslocket och gå.
Dagens bibelcitat: "Gud låter det regna över både rättfärdiga och orättfärdiga men mest över rättfärdiga eftersom orättfärdiga stuligt de rättfärdigas paraply." Ahaaamenalltså... då e det ju inte ditt fel att båtmotorn e paj... det e nån orättfärdig som inte vill hjälpa dig så du kommer ihåg att täcka över båtmotorn... å det är minsann lika illa som att tjuva paraply. Å så ett Amen på det.
Vet du Majsan! Jag funderar på att bli pastor.
Vi e bäst!
Ewa... var det du som jag träffade här i KBA? Som fäller "kommentarer" på nätverksmöten? Bra.
Jag vill säga dig så mycket,,,men jag är tom på ord och tårar skymmer min syn.
Du ger mig något att kämpa för på något vis...
Oavsett vad ni äger och hur ni bor behövs hjälpen.
Jag hoppas du ser allt jag inte skriver , för jag avgudar dig och din kamp!Att du orkar, det är det jag avgudar....Min idol för dagen...Majsan67
En sak som jag undrar över är, att varför i all världen blir det ett sådant rabalder så fort någon tycker annorlunda än dig?
Jag läser ibland i din blogg och det här är ju inte den första gången som du och alla dina "vänner" dömer ut en person bara för att den tycker annorlunda än dig. Eller ifrågasätter det som du skrivet.
Vill du inte att människor skall få tycka och skriiiva detta som dom vill<?
Jag tycker Slitna Helena har all rätt att bli respekterad för det som hon anser.
Maria S, läs vad jag har skrivit och återkom igen och kommentera.
Jag, hoppa på? Jag hade kunnat göra mer än så. Men jag gör det inte. Du har inte sett mig hoppa på någon på riktigt. Så du, ta reda på fakta innan du säger något. Det här är internet, en massa ord på en dator som tolkas olika av alla och du tolkar tydligen på ditt sätt. jag tolkar på mitt och jag ser vad det står. Vad är det som gör att du tror att Helena blir påhoppad i mina inlägg? Hotar frk F Helena öppet? Skriver Ewa S öppet vad hon anser är makabert med Helenas inlägg? Kallar Ewa S Helena saker som idiot och sånt där? Anser Ewa S att Helena är makaber? Nej, hon skriver inlägg.
Jag själv kallar inte Helena något. Jag vänder mig till henne och förklarar vad jag anser är fel och varför. Jag ber henne läsa Majsans blogg igen och återkomma och kommentera igen. Sen så slutar jag med mitt inlägg och skriva varför jag söker hjälp. HAR JAG DÅ KALLAT HENNE NÅGOT? HAR JAG HOPPAT PÅ HENNE? Sen i mitt nästa inlägg så är jag arg på samhället, inte på helena själv. eller hittar du något namn där? någon antydan till att jag hoppar på henne?
En sak till. jag är inte Majsans vän. Jag är en av hennes vänners dotter.
