Jag fick inspelningen idag, jag hade begärt att få se den innan sändning... inte för att jag kan ändra på så mycke, men ändå för att vi ska kunna vara förberedda, inte minst för sonens skull...

Nu har jag sett den 3 gånger ;), och det var BRA!!!

5 st 16-åringar satt klistrade framför tv:n inför 3:dje visningen *asg*

Men.... då plötsligt kände jag..... det var lite lamt.... jag var ju otroligt rädd att jag skulle framställas som ett monster... men...  tvärtom, ÄR jag för snäll???

Men vilket som.... jag lyckas ju komma fram till det jag vill... så sååå snäll kan jag ju inte va ;)

Vi skrek dock högt vid en frekvens, när jag öppnade ett skåp för att ta fram ett durkslag.... jag kommer ihåg att precis när jag öppnade skåpet där och då, med kameran i näsan, så ångrade jag mig djupt..... just det skåpet... (eller det skåpet oxå) har någon, fråga mig inte vem släppt en atombomb och allt ligger i en enda röra.... men jag fick ju pröva mina skådespelartalanger, och låtsas som om allt alltid är som de ska ;) gooode gud....
Jag behövde ju faktiskt ett durkslag... *försvarar mig*

Men summa summarum, det var otroligt bra gjort, och jag hoppas det inte kommer till några överraskningar.... med tanke på slutet, ett PANG, mitt i en händelse så bröts filmen... ska det komma nåt mer efter de??? nåja.... överraskningar är ju alltid kul......  tror jag.... ;)

Kul va det i alle fall, och sonen... tja.... han gillade ju inte alls scenerna med dansen på gympan... men men men... han hade faktiskt filmat detta själv, eller just då var det assistenten som filmade....

Jag tror han överlever.... jag är sååå stolt, och sååå imponerad av denna kille, han lyckas förmedla så otroligt mycke under så kort tid... så man bara häpnar....

Min son, den jag kämpat för i så många år...... har börjat att tro på sig själv, att han KAN, att han FINNS, att han ÄR.... och han lyckas också förmedla att inte många trott på att han KAN, FINNS och ÄR...
Vilket fantastiskt jobb han har gjort min kille,...
Jag har kämpat, jag har gråtit, jag har slitit mitt hår..... men först efter att ha sett inslaget förstår jag.... att han också har kämpat livets kamp, med andan i halsen....

Jag hoppas för hans skull att kampen nu är över, och ska man tro assistenten så ska vi nu få lugn och ro.... och återigen, hon skulle då bara våga lämna skeppet nu, när det äntligen flyter, och alla segel är släta och vinden fyller varje kvadratcentimeter av tygen....

Vinden får inte vända nu och göra bucklor i seglen, för det har vi varken tid eller ork med. DVD:n tog fullständigt musten ur mig, och gjorde mig påmind om vilken kamp jag fört under flera år. Jag hoppas att glöden efter den kampen aldrig slocknar, åtminstone inte så länge han går i grundskolan.

Ps...... artikeln i tidningen, fick ett svar, från en specialpedagog på gymnasiet, som jobbar med "våra" barn, våra barn som aldrig fick det dom behövde, som har hamnat helt snett. Det har resulterat i att ansvarig på den skolan blivit kallad till kommunen för att diskuttera hur man ska förhindra, att våra barn hamnar där....

Trots att jag med hjärtat i halsgropen valde att gå ut med våra namn och ansikten, så ser jag nu att effekten av det är större än skräcken.... jag ångrar mig INTE....

nu ska jag gå o röka...