den tar aldrig slut, och den FÅR heller aldrig ta slut.
Det sorgliga är att det ska behöva vara en kamp, det torde vara en självklarhet att alla barn ska få det dom lagligen har rätt till.

Nu ser det dock inte ut så..... där för måste man vara stark...

Jag läser på Ewa`s blogg om hennes kamp för sin dotter, och väljer att bemöta det hon skriver i min egen (hoppas det är okej Ewa?.... bra tack *s*)

Min son har mycket likheter med hennes dotter.....
Att inte ha ett språk och kunna göra sig förstådd, är tydligen det som avgör om man överhuvudtaget kan lära sig något, eller om man ens en gång har någon kunskap...

Två gånger i sonens liv har jag skrivit in honom i särskolan, och två gånger har jag också skrivit ut honom.
Senaste gången starkt påhejad av just Ewa och hennes döttrar.

Ewa´s yngsta dotter fanns VARENDA dag i mina tankar och var den som var min ledstjärna inför dom valen jag stod inför.
För varje gång jag vacklade, för varje gång någon försökte prata "vett" med mig.... så stängde jag av allt, manade fram bilden på Ewa´s dotter inom mig och det hjälpte mig att fokusera på det som var viktigast.
Min son´s framtid och framförallt hans självförtroende.... som faktiskt nästintill försvann under tiden i särskolan.

Min son kunde också tala om vad som var fel, "dom tror man är dum i huvet" "jag har inga kompisar där" "jag har ingen att prata med" osv....
Han mådde inte bra i en miljö och med en pedagogik där man dras tillbaka. Han mådde inte bra av att sitta och räkna tal som han gjorde i tvåan, för han visste själv att han kunde mer.... men fick han försöka?? Nä, det hjälpte inte att han sa att han hade lärt sig mer på förra skolan....
Följden blev, att han istället inte gjorde någonting..... och följden av det blev att "jamen då kan han ju inte"...

Lika många gånger som våra barn blir sittande utan att göra något på lektionen pga att dom inte förstår eller kan, lika många gånger blir dom sittande för att det är för enkelt och för tråkigt....
I bägge fallen görs bedömningen att dom inte kan...
Det är att göra det enkelt för sig.... och barnen stannar i utvecklingen, dom kommer inte vidare.

Jag fick tårar i ögonen när jag läste Ewa´s blogg idag, och jag vill tacka för att ni stått bakom mig i kampen att få ur sonen ur särskolan.
Jag tänker ofta på Ewa´s dotter som bedömdes inte klara grundskolan med godkända betyg.....
När jag sedan tänker på dom betygen hon har kämpat sig till idag, så kan jag inte annat än undra.... VEM i hela fridens namn, hade den rätten att döma ut en människa på det viset, på ett så tidigt stadium??

Det borde vara straffbart....
Likadant är det för min son, han bedöms inte heller klara grundskolans mål.... nähä.... om han nu inte gör det, så är det faktiskt ingen katastrof, det går att ta igen senare. Huvudsaken är att han ges en chans, att någon tror på honom....

Assistenten förundras varenda dag över denna pojk..... vid ett telesamtal med henne sa hon att näääeee, det är omöjligt, han KAN inte ha autism..... men så in i mellan... så jooo, det har han nog... *s*
Och så är det hela tiden, dom följer inget givet mönster.... man ÄR inte på ett särskilt sätt för att man har en diagnos, man är en människa med egen personlighet... också...

Om man inte lär sig veckans dagar, månaderna på året, klockan, eller ens sin egen födelsedag..... ja... ja då kan man ju inte mycket här i världen... .eller...

När assistenten gick igenom månaderna med sonen, fick hon en chock.... han kan dom inte... och jag lovar att vi har tränat, men det GÅR INTE IN....
Och varför ska man kunna de undrar sonen "det finns ju almenackor ju"... *asg* så rätt så rätt.. meningslöst vetande...

Varför hon blev så chockad över detta var att han innan suttit o pratat om arabies (sonens uttall för rabies) och redogjort för inkubationstid och hur lång den är, och vad det är... vidare har han också räknat ut att kometen kommer att ramla i huvet på oss om si och så många dagar och han kommer att bli si och så många år...?!?!?

Kan han då fortfarande ingenting?
I det här läget, kan han räkna både gånger och division utan problem....  jo och jag anser, han besitter såå mycket kunskap och kapacitet, och det är just detta som man som förälder måste nöta in hos pedagogerna, för om inte jag som förälder tror mitt barn om något..... vem ska göra det då??

Nu är det dags för utvecklingssamtal idag, akut.... det är jobbigt i skolan, det är helt enkelt för stökigt och för mycket. Men då får vi hitta anpassningar som gör det lugnare för sonen, för han KAN, och han LÄR.... det kan ingen nånsin ta ifrån honom...
Jag tänker att 70-80% av tiden i skolan är social träning... resten är skola...
Och under den sociala träningen, så kan man med lite flinkhet lägga in skolarbetet :)
Sonen kan behöva avhandla kometens färd genom rymden 30 min av en mattelektion, då är det väldigt viktigt för honom.... då finns det kanske 10 min kvar att räkna på....
Men tänk ändå vad han lär sig på att bara prata, och diskuttera saker.... och med tanke på att han fortfarande inte har rätt uttall i mångt och mycket, så är det guld värt för honom att ha en assistent som förstår hur viktigt det är att han får prata färdigt om sitt...... för han kan ändå inte ta in något annat från lektionen om han har "fastnat" i ett annat ämne....

Fortsätt kämpa ni alla därute oavsett vilka val ni än gör.....
Det kanske är lätt att råda någon annan om särskolans vara eller icke vara.... men har man varit i den svängen själv.... så vill man inte att något enda barn ska behöva gå igenom detta....

Nu har jag sölat bort min morgontid vid datan... iiiiiihhh.... nu blir det stressigt må jag säga....