Autism = ingen empati
Så säger dom lärde minsann.
När min son var 5-6 år så hade han ingen autismdiagnos, utan "bara" autistiska drag. Vilket faktiskt inte är en diagnos, utan bara en benämning, på något man inte vet.... ungefär.
Jag var på en kurs, som hölls av bla psykologen som gjort utredningen på sonen (vilket hon misslyckades katastrofalt med då sonen bojkottade allt hon sa), men på den kursen så ifrågasatte jag just detta, med att autistiska personer sägs ha noll empati, för jag upplevde massor med situationer med sonen som för mig tydde på stor empati-förmåga.
Svaret jag fick då, var att det är inte empati han har, det är nåt annat. Vad det här annat skulle vara, fick jag dock aldrig svar på.
I måndags så hände en olycka vid cykelbanan. en av hans kompisar hade ramlat på cykeln, och allt verkade gått bra, tills pojken plötsligt skriker efter ambulans.
Det här fick jag reda på dagen efter, för inte förräns då hade sonen tagit in vad som hänt.
Denna pojken fick för sig att göra ett trick på cykeln, misslyckas och får styret in i låret.
Det blöder inte mycket, han står upp efteråt, men när han stoppar handen i fickan så ...tja...
Han fick styret 5 cm in i låret, slet sönder en muskel som fick skäras bort då den var så skadad, knäckte höftbenet och fick sy 19 stygn. Sonen som då behöver ett par dagar på sig att ta in vad som hänt, har sett cykeln efteråt. "mamma, det såg precis ut som köttfärs som man köper på hemköp".
Bitar av låret satt kvar på cykeln.
Jag är tacksam för att jag slapp se det där kan jag säga.
Sonen säger i tisdags, mamma, och dessutom så fyller han år, stackars honom, ligga på sjukhus på sin födelsedag, mamma jag vill ge honom en present.
Som alltid i detta hus, så rullar det i 380, och det gick två dagar till. tills idag.
Han kommer hem efter skolan, gör 6 mackor!??!? ja äta kan han minsann. Säger att han ska till cykelbanan, men mamma, nu har han kommit hem från sjukhuset, jag vill ge honom något. Jag har sällan kontanter hemma, men skrapar ihop 50:-.
Han frågar när han ska va hemma, och klargör noga för mig, att han inte kan hålla tiden. Han ber mig, med mobilen i högsta hugg, att tala om när han ska börja cykla hem. Jag är imponerad, han har själv kommit på att det inte funkar att beräkna tiden själv när han måste dra sig hemåt, för att komma hem i tid. Okej, då backar vi , du SKA cykla hem kl 7. Okej, han ställer telefonen på 7, och jag säger till honom att jag då väntar hem honom halv 8.
När klockan slår halv 8 o börjar ticka vidare, så knyter sig magen, fanken oxå, ska han misslyckas igen.
Nepp ;) ;) ;) 3 minuter över halv, ser jag han komma farande på vägen. LYCKA!!!
Och nu kommer jag då in på det inlägget skulle handla om från början, empati.... *sorry*
Kl 7 står han på hemköp, när telefonen ringer. Då står han och skall köpa en present till sin kompis. Alltså har han redan innan faktiskt beräknat tiden, och lämnat cykelbanan innan han ska cykla hem ;)
Han köper en ask med noblesse...
Cyklar hem till kompisen med denna, som jag vet, nu efteråt blev SÅÅÅÅ glad.
Han kan inte ha hunnit så mycke mer än att lämna av den, innan han hastade vidare för att komma hem i tid.
Jag tittar på min svettiga, långhåriga, brunögda son när han kommer hem. Med glansiga ögon säger jag, "vilken underbar kompis du är, som tänker på honom när han har skadat sig"...
Svaret: men mamma, han har ju varit på sjukhus och allt, det är faktiskt synd om honom"...
Ja... det är det, men nån empati har han inte, han har ju autism....
Det du beskriver är tyvärr inte vad jag fått lära mig att empati är. Det din son uppvisar är sympati, känna med och en god uppfostran. Att visa empati är inte vad många tror att kunna sätta sig in i ett annat perspektiv, utan att känna in vad den andra personen känner utifrån dess erfarenheter och bakgrund. Och när empati tolkas på det sättet så är det mycket få personer som faktiskt är empatiska. Jag är det inte.
Jag kan bara sätta mig in i hur jag skulle kännt och upplevt i en annnan situation, men jag kan inte sätta mig in i hur en annan känner i en viss situation.
Men du har definitivt en omtänksam kille med mycket hjärta, och det är något att vara stolt över. Oavsett om det kallas empati eller annat.
Ja utifrån den beskrivningen så är det nog sant att de flesta människor inte har vad som per definition kallas empati. Det bor en liten psykopat i oss allihop:-D. Däremot så det som våra "barn inte skall ha" det är ju känslor för andra människor över huvudet taget och det har jag precis som Majsan fått höra hela vägen. Det har ju definitivt Majsans son och det har definitivt bägge mina. Vad det nu heter är kanske inte lika självklart men det har de. Sonens "dagis"fröken höll en lång utläggning om hur sonen satte sig själv i centrum för han var sådär tio gånger större än resten av familjen på en teckning. Han var egocentrerad och självupptagen fick jag höra. (ja det var hon som sjöng Dansa min docka Majsan:-D). Jag försökte förklara att jag inte höll med men hon hade bevis hon hade bevis, teckningen och den viftade hon triumferande med. Flera år senare frågade jag -som den ytterst långsinta person jag är- sonen hur han tänkt med teckningen. Han tittade storögt på mig och frågade vadå tänkt? Jo tyckte du att du var viktigare än oss när du ritade dig själv mycket större? "Öh nej mamma jag var liten då jag hade ingen uppfattning hur stora eller små min familj var faktiskt". JA självcentrerad? Nej. Precis som sonen din.
Det står också i alla skrifter, just det där att det saknas empati. Mitt barn har ju förmodligen mer syndrom än "bara" ADHD, men det är det han är diagnosticerad just nu. Han har samma radar och känselspröt som jag. Han kan bli jätteledsen för att det är någon annan det är synd om. Till och med av TV-program. Är inte det empati? Överdriven till och med. Samtidigt kan han gå i sin egen värld och inte uppfatta omgivningen, då ser han inte om det händer något annat. Och när jag mår dåligt så kan han sitta och babbla om sig och sitt, avbryta och inte ta någon hänsyn alls till mig. Mig tycker han inte alltid synd om. Men det handlar nog mest om vana och att jag själv oftast försöker skyla över mina egna anfall.
Den som påstod att autister inte har empati har fått det hela om bakfoten. Förut pratade man om "empatibrist". Med det menades att personen ifråga har svårt att LÄSA AV andra människors känslor. Det är inte detsamma som att INTE KUNNA KÄNNA MED andra, som är det som folk utanför dårhusets väggar mena<r med empati. Sedan kom de på att det var ett ganska dumt uttryck just för att det blir missförstått hela tiden.
Jag har själv fått höra fler gånger än jag kan räkna att jag inte kan ha Asperger eftersom jag förstår att andra människor har känslor (även av tex. psykiatriker som ju borde ha koll). Jag har naturligtvis också fått det slängt i ansiktet att jag är "empatistörd", så fort det har blivit missförstånd...
Å jag tycker din pojke visar vad han känner och tycker ,vadgoo han verkar vara
ha en härlig helg
Det är klart att de som har Autism kan känna med andra! Min son har Aspergers syndrom och det är inget fel på hans medkänsla och tålamod med andra männsiskor!!
