mest ont i huvet får jag när ingen förbannade jädra människa svarar.....
Jag börjar på allvar undra om det kan va så att dom bara tittar på telefonen när det ringer.... konstaterar... näää nu ringer hon igen... o sen så skiter dom i det..... jag tror faktiskt de ... på allvar...

Nåja... nu har jag i alla fall ringt en del samtal ändåååå, fått lite tips vart jag kan vända mig.
För helt klart är..... jag kan inte slåss mot kommunen ensam, jag måste få tag i en jurist som kan det här med lagar o paragrafer.
Det finns ju en jurist på autismföreningen, han ska jag ringa sen på telefontiden.

Sen väntar jag på mail med kontaktuppgifter till en jurist som specialiserat sig på frågor som rör barn med särskilda behov.... en sån jurist vore guld, som vet vad det handlar om.

Jag har ju funderat.... (kanske därför jag har skallebonk)  hahahahahaaaaa
Oavsett på vilket sätt sonen kommer in på den skolan, antingen som integrerad, eller som "vanlig" grundskole-elev, så kommer inget av det bli bra för honom i längden.
Jag kan inte tillmötesgå honom i hans önskan att få vara med sina kompisar till vilket pris som helst. Det KAN och FÅR inte kosta honom för mycket på sikt.

Går han som integrerad så finns det en vääääldigt stor risk att jag blir motarbetad när jag än väljer att skriva ut honom, och den dagen jag gör det, så ryker förmodligen mycke av den hjälpen han tills dess haft.
Vad händer då med sonen? Han lär ju falla som en pannkaka.....

Kämpar jag mig till en "vanlig" skolplacering, vilket är helt möjligt eftersom jag har rätt till det, så kommer jag att få slita ihjäl i kampen om att få rätt hjälp under hela högstadiet, för det kommer aldrig att bli självklart.... det har jag svårt för att se.
Det alternativet kommer att kosta honom massor av förlorade kunskaper, det lär mest bli en förvaring... "gå-där-så-länge-i-brist-på-annat" Visst, han kommer att vara lycklig över att vara med sina kompisar, men hur länge då? Det kommer ju en dag när han är alltför långt efter och inte orkar mer.....
Just nu är det svårt att få honom och förstå det, för honom kommer det att ordna sig, bara han får komma till den skolan.

Men det kommer inte att ordna sig, om jag inte vinner en kamp med hjälp av ... nån högre makt....
Det vore förstås självklart att få en plats där med så mycket stöd som krävs för att han ska ha en möjlighet att fixa det. Men det är ju tyvärr inte självklart.

Min son är 13 år, och medveten om vem han är, vad han har för funktionshinder, vad han har svårigheter med, vad han då behöver för hjälp, och vad det innebär att gå ur 9:an som särskole-elev.....
Med en sån insikt så anser jag att han också har rätt att få veta vad rektorn ställer för villkor för att han ska få börja där.
Jag tror nämligen att han har ett bra svar på frågan vad vi ska göra härnäst.....
Sonen får bli vägledande inför vad nästa steg blir.......

Jag VET att han INTE vill vara särskole-elev....... Jag VET att han kommer att säga att han fixar det ändå, utan hjälp.
Men JAG vet, att det gör han INTE...... det blir den stora utmaningen att få honom att inse det....

åååh.... ge mig styrka.....

(fan de e lunchtid o ingen kan man ringa...... *suuuuur*)