nu har det gått några månader sen jag fick diagnos... och jag undrar??? skulle det inte bli bättre då? Eller nåt?

På nåt konstigt vis känns allt fan så mycke jobbigare...

Innan jag gjorde utredningen så VISSTE jag att något inte stämde, jag undrade ständigt varför inte min vardag funkade, varför det aldrig blev som jag ville och hade tänkt.

Nu vet jag..... men hjälper det då? näää.... inget blir som jag tänkt nu heller....

Men förut, innan diagnos kunde jag hoppas på den dagen att "tillståndet" skulle gå över, och jag plötsligt en dag skulle klara min vardag som jag ville...

Nu vet jag att den dagen aldrig kommer, jag ÄR sån här, och kommer alltid att vara... och det är jävligt frustrerande.

Frustrerande just för att jag står och stampar, jag vet i mitt huvud hur jag ska göra för att försöka komma tillrätta med allt, men jag klarar det inte, det är för mycket.

Jag ser varenda dag hur mycket som skulle behöva struktureras här hemma, men det är för mycket att ta tag i. Istället går jag och är irriterad på allt. Och så förbannat TRÖÖÖÖÖTTT!!!!

Och trött är jag för att det är sååå mycke som behöver göras. All min energi går åt till att fundera hur jag ska lösa detta. Min energi kan gå från 100 till 0 på en hundradels sekund. Som när jag plötsligt upptäcker att tjejerna har vräkt ur alla sängkläder i alla sängar i vardagsrummet.... jag satte mig bara i köket o läste en tidning i 10 min, för soffan hade inte längre några kuddar.... dom låg på golvet *suuck* och när jag tittade till dom så låg sängarna oxå där ...

Idag har jag varit duktig, hängt 2 maskiner tvätt, lagt i 2 nya... städat vardagsrummet (va hade jag för de) städat mitt databord!!!!! och vet ni.... dåå kom jag på varför jag inte varit på internet på länge... jag har inte velat sitta här bland högar me papper, färg, penslar och fan o hans mormor....

Men varför gör jag inte iordning med en gång då?? Så jag slipper den här stressen hela tiden? Svar: JAG VET INTE!!!!!

Jag har inget svar....

Men jag har mått bättre idag än på många dagar... eh... veckor.... och det var så enkelt att röja lite...

Men det är inte så enkelt för mig.... det funkar helt enkelt inte... och jag går ständigt omkring o känner att jag inte duger, att jag inte klarar saker o ting....

Om jag satt i rullstol, halvförlamad, då skulle jag få hjälp med städning, handling, matlagning etc.....

Nu kan jag gå.... men jag är halvförlamad i hjärnan (om jag nu får uttrycka mig så) och den förlamningen gör att jag inte klarar dessa bitar.... men får jag nån sån hjälp?? ICKE!!

För mina svårigheter syns inte.. och syns dom inte, så finns dom inte....

Nu är jag sjukskriven tom september... och jag har panik för vad som händer sen, tror inte min läkare sjukskriver mig längre..... hur ska jag då klara vardagen med hem, barn o alla möten etc... och samtidigt ha sysselsättning???

Det slutar väl illa tänker jag....

Och nu undrar väl alla.... har jag ingen gubbe?? Jo det har jag faktiskt, men nån måste ju jobba för att vi ska överleva, och han kan ju inte både jobba och ta hand om hem och barn..... helt själv....

Jag vet bara en sak.... jag behöver mycket lång tid för att få styr på allt, och jag måste ha styr på det för min egen skull, jag vill känna att jag klarar mig själv och inte är beroende av någon annan... därför behöver jag hjälp med att lära mig ta hand om vardagen ensam.... vem ska hjälpa mig med det???