Vissa dagar svämmar över av insikt....
Vissa dagar är bara mer än vad jag klarar av. Och ändå, så klarar jag av dom, just för att jag måste.
Jag funderar på om inte psyket och resten man bär på sköter väldigt mycket själv. Att det kommer i stora stormar med insikter så jag nästan däckar.... för att vara lugnt i några dagar/veckor.... (då jag nästan dööör av tristess)
Under tristessdagarna så tänker jag och analyserar så det knakar, för jag måste ju veta ALLT om hur jag funkar. Men jag får sällan några svar under dessa dagar?!?!??!
Men plötsligt..... på nåt sätt helt utan förvarning så blir jag dränkt med insikter, som slutar med ögon som inte verkar sett vätska nån gång nånsin...... en bottenlös sorg suger tag i mig.... en ODRÄGLIG sorg och förtvivlan över att inte kunna "hänga med" i "svängarna". Svängar som jag alltid trott att jag faktiskt åkt med i......
Men att plötsligt upptäcka att jag svänger vänster, när alla andra tar av till höger, och samtidigt förstå HUR och VARFÖR det händer,....... får hela min tillvaro att gunga än mer än den redan gör....
Ska försöka förklara hur jag menar utan att krångla till det (hur gör man för att inte krångla till det??)....
Jag kommer väldigt ofta i konflikt med människor..... men inte alla människor. Och då har jag oxå varit tvungen att dela upp vänner, grannar, släktingar, bekantskaper etc i olika delar för att försöka förstå hur, när och varför det händer.
Jag hamnar i stort sett ALDRIG i konflikt med mina vänner..... Min tolkning av detta är att jag har valt vänner som "förstår" och "hör" vad jag säger. Jag "hör" och "förstår" oxå vad mina vänner säger. Dom vänner som jag valt och "fastnat" för (hittar inget bättre ord), har jag valt för att jag känner att jag får vara JAG. Jag behöver sällan förklara mig, jag behöver aldrig känna mig dum när jag inte förstår, jag behöver aldrig bli utskrattad för att jag säger nåt konstigt. Är jag trött, ledsen, på dåligt humör någon dag, så är det OK. Är jag glad, upprymd, överenergisk en annan dag så är det oxå OK.... Jag får helt enkelt lov att finnas... precis sån jag är just för stunden.
Grannar:...... Jag har aldrig nån gång sen dom 22 år sen jag flyttade hemifrån, beblandat mig mer än absolut nödvändigt med mina grannar. Mitt enorma behov av avskildhet och ensamhet tillåter inte några djupare relationer med just grannar. Nu har vi en speciell situation när det gäller grannar där det ibland är svårt att kunna hålla denna distans. Pga att dom oxå är släkt...... inte med mig, men med mina 2 yngsta barn (så lämnar vi det så)
Släkt.... ja det gick ju ihop med förra stycket... det blev soppa.... och dom flesta som har släkt vet nog att det inte alltid är lätt att hålla god min hela tiden. Tror inte det krävs diagnoser för det....... o inte heller för grannar egentligen.
Bekantskaper....... det är nog det värsta jag vet. MÅSTE man verkligen hälsa och prata en stund med alla som man möjligen känner igen???? MÅSTE man stanna o prata med alla föräldrar till barnens dagis/skol-kompisar????
Jag upplever att man faktiskt MÅSTE det, för då är man artig.... och det måste man ju va.
Men va ska jag säga då???? Vad ska jag prata om???? Guuud va det regnar.... kaaaan det inte bli sol snart?? Jaaaa, jag håller me... det är såååå tråkigt.
JAPP..... och sen då???? Kanske kom solen fram sen o då fanns det ju inget mer o prata om..... kanske...
Igår kväll var jag sååå jäkla duktig. Det är bara jag som kan säga att jag var duktig, för det är bara jag som vet vad som hände och varför jag faktiskt borde få en AS-medalj.. (finns de såna.... kanske borde göra en)
Vi satt en stund hos grannen. Och eftersom jag VET att grannar tillhör en kategori som jag ofta hamnar i gnabb med så bestämmer jag mig direkt för att "hålla truten".... så mycke som möjligt.
Granngubben har studerat sin hankatt, och berättar som en rolig historia hur förbannat dum denna katt är. Han har 2 st SKITsnygga grannkärringar, (våra honkatter) som inte vill annat än att "få ihop det" med deras hane. Och det enda han gör är att bita dom i nacken..... och dyker det upp en ödla eller mus under tiden.... så drar han järnet, och skiter fullständigt i den snygga grannkärringen. Men säger grannen: han jagar ju FEL mus.... HAHAHAHAHAHA
ALLA skrattar....... jo, jag skrattar oxå..... och det är just i den stunden som jag förstår, att jag inte förstår.
Jo, jag fattar det roliga, min logiska förmåga (för det finns ju en sån oxå nånstans) förstår att det är en rolig berättelse. MEN..... MEN....... MEN..... jag upptäcker då att jag blir lite "lätt sur"..... (kanske underdrift.. hrmm)
Jag förstår nånstans att jag inte borde, eller ens ska, bli sur på detta.
Men, jag läser in helt andra saker i detta. Jag börjar plötsligt undra om grannen tänker så om sina grannkärringar. Alltså inte katten då, men "gubb"grannen.... (nu vecklar jag nog in mig.... äsch)
Jaha, tänker jag, så han går o kollar in om det finns snygga grannkärringar som han kan jaga..... inte för att bita i nacken, utan... hrrmmm...nåt annat.
Jag förstår oxå samtdigt, att det inte alls handlar om något sådant, och gör det som jag är så stolt över. Jag säger att jag ska gå hem..... för jag förstod att om jag sitter kvar, så ältar jag detta, hör inget annat, och till slut hade jag vart tvungen att fråga vad han egentligen menade.....*suck*
Idag har jag oxå insett hur viktigt det är med ett ÅTSTRAMAT, strukturerat schema, så att jag VET vad jag har att förvänta mig. Sambon rustar upp vår sjöbod, (som han pratat om i 3 år att han borde göra) han står där nere flera timmar varje dag.
Jahapp..... för min del kunde han lika gärna jobbat...
Han tog ju semester under dom veckor dagis stänger, för att jag inte mäktar med alla 4 själv under dessa 4 veckor.
Men idag så höll jag på o gå under.... faktiskt. Jag skickade ut 3-åringen vid 1-tiden. Så mellan 1 och 5 så såg jag inte röken av henne. Nä.... grannen förbarmade sig.... så fick han såga o spika. Men jag hade en 2-åring som bara VÄGRADE att sova middag.... och HUR kul blir ett övertrött barn????
Den som svarar rätt vinner en bulle....
Från Ica....
Fryst.....
Tinad i micron.-.....
(ifall nån trodde jag skulle baka...... )
Efter 4 timmar, med en övertrött, överaktiv..... energisk, gnällig, tjatig unge, som inte lämnade ens 30 sek till eftertanke åt mig, så var jag FRUKTANSVÄRT nära..... .... eh... nåt....
Och ytterligare insikt föll över mig. Vad jag behövde i det läget (och behöver väldigt ofta) var att få gå undan HELT SJÄLV, och hämta energi i tystnad.
Men jag kunde inte "få fram" de..... Jag kunde inte förklara, att det var viktigt för mig då. Istället blir jag ARG.... och låter det gå ut över alla..... och när jag själv inser att min ilska var orättvis mot min kära familj.... så rann ögonen över.....
HUR ska dom kunna förstå och veta vad jag behöver om jag inte berättar det????
Och VARFÖR är det så svårt att berätta vad jag behöver????
Kanske tror jag inte att jag har rätt att få kräva det???? Kanske anser jag mig inte ha den rättigheten alls???
Kanske tänker jag att jag måste finnas för alla, hela tiden, oavsett vad som händer????
Men det är ju orimligt.... INGEN kan klara att finnas där dygnets alla 24 timmar för vem som än behöver...
Så VARFÖR ställer jag då så orimligt höga krav på mig själv att klara allt det som jag VET att jag faktiskt inte kan klara???? INGEN kan klara det..... inte ens NT-folket (NT=normal tills vidare..... bättre ord för resten av folket)
Så varför i hela friden strävar jag efter att klara saker som INGEN människa i hela universum nånsin kan klara?????
Har nån ett bra svar???
Näää vännen, jag har inget bra svar,mer än att jag förstår hur du tänker och känner. (faktiskt!) empati eller inte;)
Något jag speciellt känner igen mig i var historien om katten o grannkärringarna, jag hade nog också snöat in o grunnat på om han inte menade något annat egentligen........kram till dej från med. vi är bäst iallafall så det så!!!!
Det var många kloka kommentarer där som egentligen kräver mer svar än jag kan ge innan jag benat klart. MEN katten och grannkärringarna tyckte jag var elakhet. Vad var roligt? Eller kände han igen sig själv i tänket för då möjligtvis kunde vara självironiskt. Men att göra narr av att en katt inte tänker som man förväntar sig......Det kan man förvänta sig av en femåring!
Grannarna har du väldigt rätt i. Att beblanda sig med dem mer än nödvändigt ger bara problem. Släkten också men där är det ju lite mer nödvändigt att ibland visa upp någon underlig social sida. Där beundrar jag gubbens sida...De träffas för de vill inte för att de är släkt.
Det där med att läcka missnöje innan man blir asförb.... är jättesvårt! Finns inte orden och strategin i ditt huvud så får du problem där. Jag tycker du skall ta hjälp utifrån där.
TACK för sist. Håller med Nickan NI två är bäst och väldigt underbara och givande att umgås med.
Jag förstår precis vad du
känner. Exakt.
För jag höll på att skriva ett liknande inlägg själv. Men jag kan ju lika gärna kopiera ditt.
Just behovet att få vara ifred, att få vara själv, det är tydligen större än vad jag trodde hos mig.
När barnen är på dagis så bara en sådan befrielse för då är jag själv hemma.
Och även om jag har föreläsning på skolan, så går jag hem och sätter mig en halvtimme innan jag hämtar barnen för jag behöver ensamheten.
Nu har jag ungarna dygnet runt.
Och är det inte ungarna så är det karl´n.
Inte ett enda rum finns det att stänga in sig i heller.
Vänner och bekanta skriver jag också under på.
Jag säger hej, för att visa att jag känner igen personen i fråga ( men det händer att jag inte känner igen och då upplevs jag som otrevlig som inte hejjar).
Men att stanna och prata...varför då?
Kallprata är inget för mig.
Vänner har jag få av...men jag räknar dig som den närmaste:)
