Hur mycket man än försöker att inte oroa sig för om barnen har svårigheter, så går det inte alltid...
Man kan inte blunda för det uppenbara.....

Kan det aldrig ta slut??? Nån gång???
Jag har tidigt uppmärksammat min minsta, tidigt haft funderingar kring npf....
Inte minst av hennes enormt tidiga tal och utveckling.... vilket man ju inte borde oroa sig för, för då är väl allt bra?? Eller???

Hon är bara 2 år, och mycket av dom beteende som är vanliga vid tex ADHD, kan oxå vara helt normala beteenden hos en helt normal 2-åring.....

Men..... dom utbrott hon har börjat få dom sista veckorna har jag nu svårt att se som ett normalt beteende. Just pga intensiteten, låsningen och att utbrotten kan komma när man minst anar det, för saker som man bara inte kan begripa sig på....

Som tex.... hysterisk för att hon inte fick ta upp en nästintill kolsvart banan från soporna som hon fått för sig hon skulle äta. Inget hjälpte, hur jag än försökte förklara att bananen är gammal och smakar illa så ILLVRÅLADE hon, samtidigt som hon upprepade "jag vill ha den, jag vill ha den, jag vill ha den" om och om igen.....

Det här rimmar fel med tanke på hennes enorma förståelse i övrigt, i vanliga fall har hon inga problem med att förstå och ta in information.

Så det är just vid dessa tillfällen som jag faktiskt konstaterar..... och ser, att det finns något bakom.
Idag så var jag tvungen att få henne sova middag, hon missa sin dagsömn igår så det var viktigt för henne idag.

Men hon hade bestämt sig för att inte alls gå med på detta..... Återigen totallåsning, ILLVRÅÅL, upprepande "jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte"
Alltmedan hon sparkade, slog, slängde nappar, försökte slita ner gardinen och böjde sig bakåt stel som en pinne.
I 40 min låg jag med henne och väntade.... väntade.... för det går över nån gång.
I 30 av dom minuterna så rann mina tårar konstant.....

Minnet utav alla affektutbrott sonen haft gjorde sig ilsket påminda..... många många och långa stunder har jag suttit på precis samma sätt. Man kan ju inget annat göra heller.... du når ändå inte fram... .det är bara att vänta...
Till slut så satte jag mig upp, la henne på armen, strök henne sakt över håret som var dyblött av svett...... "lilla lilla gumman, titta på mamma, min älskade lilla stumpa, jag älskar dig vännen"
Hon tystnar sakta , tittar på mig, skakar på huvet "vill inte"... med ögon som är någon annanstans.... suck....
Hon stänger sakta ögonen..... kippar efter andan och somnar. Jag sitter kvar i en kvart till, tills andhämtningen lugnat sig. Lägger ner henne sakta.... går ut med tårarna strömmande.

Jag VILL inte ..... jag VILL verkligen inte..... men såna utbrott duggar tätt här just nu....

Sen sitter hon inte still 3 sekunder nånsin... kan inte sitta vid matbordet utan att fara upp o ner, snurra runt i stolen... kanske störta med huvet före i klinkersen osv...
Slå huvet i alla bord som finns.... JÄMT...... komma springade o plötsligt befinna sig på rygg ?!??! Tjooff.... va hände....

Igår for hon rätt ut från studsmattan i full fart o landar på magen 2 meter bort.... gooode guud...
Hur är det då möjligt, vi har ju nät? Jo storasyster gick ut, jag ropar till henne att stänga, men nej. Jag ropar till storebror, STÄNG nätet..... Alltså är man 15 så behöver man diverse minuter på sig innan klistret i röven släpper....
Så vad gör ungen.... springer allt vad hon orkar från ena sidan av studsmattan, i avsikt att slänga sig i nätet på motsatt sida, jättekul förstår ni..... men va hon tvungen att pricka in öppningen i nätet?????
Så hon flyger ju handlöst.....

Tystnaden efter skär i luften.... efter 15 sekunder gallskrik..... efter ytterligare 1 min skriiiker hon till brorsan som håller henne "SLÄPP NER MIG".... ner igen... upp i studsmattan och så FULL FRÄS.....

Tur man inte har dåligt hjärta..... för såhär är det heeela tiden.....

Det skiljer ju bara 16 månader mellan tjejerna så jag ser ju skillnaderna i beteende. Den stora får oxå utbrott, det SKA man ju få när man är 3.. *Fnys*
MEN.... det går ALLTID att härleda hennes utbrott till saker runtikring.... ofta kommer dom när hon är trött, eller hungrig. Dom kommer sällan som nån överraskning... och hon går 9 av 10 ggr att prata med under tiden....

Ja, man ska ju inte leta problem.... men ibland blir det svårt när dom blir så tydliga.....

Ska se om jag kan få väckt henne nu, och hoppas inte ett nytt bryt startar.... inte helt ovanligt efter middagsluren
*drar djupt efter andan och räknar till 10*

Jag älskar dig min underbara lilla tjej..... vi ska göra det bästa av det vi har..... oavsett vad som händer....