..eller... ont i hjärtat... vet inte riktigt.

Magkänsla??? Läste om det precis, att våga lita på den.... det är då själva fanken att jag trampar ner såna känslor i lersörja varje gång dom ger sig tillkänna....

När sonen börja på den nya skolan, och han fick en ny assistent.... som visade sig vara ett GULDKORN.... så borde allt vara bra.... eller hur???

Det är det oxå.... allt utom min magkänsla.... jag har sagt till flera, att hon bara skulle VÅGA lämna skolan innan sonen går ut 9:an......
Jag har fått frågan om hon har antytt det nån gång...... njeee... det har hon juu inte....

Men ändå..... min magkänsla säger att hon kommer att göra de....
varför skulle jag annars bekymra mig...???  Eller är jag bara nattsvart negativ och tror att allt alltid ska gå fel?? Nää... sån är jag inte....

Min mage är bra.... (utom när den inte får mat, eller när den får för mycke laktos,.... då är vi inge kompisar... men annars) ja den är bra min mage..

Den berättar en del.... och den visar vägen, och jag önskar att jag kunde lyssna mer på vad den säger.....

Vad vill jag ha sagt?? Jo..... att någon drar i sonens assistent.... och jag hör hur intressant det kunde b li... och att asistenten vill ha med min son dit.....
Men jag kan inte flytta på honom mer.... han måste få landa nu... det viktiga är att han får känna gemenskap, tillhörighet osv..... vad han lär sig på vägen... får komma i andra hand....

Jag ställer mitt hopp, min tro till att hon faktiskt har fäst sig så vid sonen så hon inte klarar att lämna sin post :)
Men varför.... varför... har denna känsla som jag känt från start inte velat vika undan....
Därför... därför.... att den var otäckt verklig..... och påtagligt sann......

Därför ber jag nu till högre makter..... snälla snälla stanna kvar och hjälp min son genom högstadiet, så att han åtminstone går ut med tron på sig själv att han är bra som han är.... hur sen betygen ser ut... är i dagsläget helt ointressant....