Min mamma ringde igår, och undrade om vi skulle åka till hasslö....
Vi var inte där förra året. Hela släkten är där... och det är ju kul ... hrmmm

Men jag känner attt jag vill åka, för min mormor är närmare 90, och jag vill så gärna krama på henne lite. Hon är den underbaraste krut"kärringen" som finns ;)

Hon är från danmark ursprungligen.... hon säger alltid "mitt söte lille gull"...

Jag vill åka..... Och jag behöver också ett brejk känner jag.
Pojkarna vill absolut INTE följa med, och dom behöver inte heller.
Min store kille kunde vi ju lämna hemma själv, men inte den yngre ;)
Så då måste någon bli kvar hemma. Skulle det nu varit så att både jag o sambon skulle åka, fick han snällt följa med. Men nu åker jag o tjejerna.

Pengarna tryter som vanligt här, men mamma erbjud sig att betala för vandrarhemmet. Det erbjudandet tog jag tacksamt emot, annars hade det inte funkat. Vi åker på måndag, då kommer barnbidraget. Bilen drar ju liksom bensin.

Men jag skulle ju ANDAS som jag skrev i rubriken....

Varför??

Min syster är där, men sina barn.
Men jag kan ta hänsyn till det. Hon styr inte mitt liv, har aldrig gjort, och kommer heller aldrig att göra.
Men det är inte helt enkelt. Senast i januari, när jag bjöd hennes son till dotterns kalas, fick hon ett spel. Hon tyckte jag gick bakom ryggen på henne, när jag ringde pojkens pappa om kalaset. Det gjorde jag för att pojken skulle vara hos sin pappa när kalaset var. Det känns då rätt naturligt att ringa den förälder som har barnet vid den aktuella tidpunkten.

Sen kan jag inte heller sticka under stol med att jag aldrig skulle ringa henne om en sån sak i vilket fall som helst.
Det hon gjorde för 2,5 år sen, kan jag aldrig förlåta. (ni som följt med här vet vad jag menar)

Jag vet inte hur det blir när vi kommer ner. Hon menar på att om vi inte umgås, ska inte heller barnen träffas. Men det lär ju bli omöjligt att undvika.

Jag står dock fortfarande fast vid att hon är ett avslutat kapitel i mitt liv. Det finns gränser för vad jag tolererar, och den gränsen överträdde hon.

Jag vill bara inte att mina barn hamnar mitt i mellan, dom har inte med det här att göra, och inte hennes barn heller för den delen.
Jag var tvungen att bryta helt då, för 2,5 år sen, även barnens relation. Vi hade, som vanligt en kamp med skolan, lika tuff som alltid, och jag behövde fokusera på det. Att låta barnen träffas i en sån situation som blev då, hade inte blivit bra.

När min dotter frågade varför inte hennes kusin kom på kalaset, så svarade jag henne ärligt, för första gången.
"hans mamma vill inte det".

Sen dess har hon inte längre frågat efter honom....

Det har varit en enorm lättnad, då jag lidit varenda gång hon velat åka till kusinen. Jag har lirkat undan , och inte gett henne något vettigt svar. Just för att jag inte velat blanda in dom.
Nu inser jag att det var just vad jag gjorde.
När jag verkligen la korten på bordet, och gav henne ett ärligt svar, så godtog hon det, och släppte taget.

Därför är det inte helt enkelt för mig, att åka iväg med dom, för hur ska vi kunna möta detta?

Jag står själv fast, jag ÄR klar med den relationen.
Men det behöver ju faktiskt inte betyda, att det är helt enkelt bara för de...

Och du din satkärring, som vägrar svara på mobilen när jag ringer för o få stöd, då du är den enda som vet vad jag pratar om..... ja, dig får jag ju skälla på sen ;)

nu sk jag kolla på färdigt på michael jackson från turnen 1997 i göteborg... sen om jag blir gladare av det eller inte, är ju en annan femma.... eller tia.... eller nåt...

natti