Yngste sonen gjorde ju om sin utredning i höstas. Och resultaten blev ju nåt helt annat. Han fick mycket bättre resultat denna gången, även om han har en ojämn begåvning.
Verbalt ligger han under normalspannet, visuellt ligger han över.

Men i alla fall, vi hade skolkonferens idag. Det var inte så mycket fokus på skolarbete eftersom han inte är mottaglig. Han totalvägrar ju äta i skolan, och tar inte heller näringsdryckerna där, så vi är tillbaks på ruta noll.
Hans tvång har dessutom förvärrats och jag går på knäna. Jag klarar inte detta.

Psykologen som gjorde utredningen säger att hans tvång ligger i hans autistiska drag, ja, för autism har han ju inte?!?!?
Nä, den diagnosen fick han ju för bara 2,5 år sen.

Senare ringer läkarn från tvångsenheten, och säger att han inte har nån autism överhuvudtaget. Han har OCD, punkt slut.
Och jag fattar ingenting, nu får dom bestämma sig. Det vore ju också bra om dom håller sig till samma diagnoser, det blir liksom lättare då allting.

Så nu har vi botat autismen, den är plötsligt borta???
Jag vet inte vad jag ska tycka. Hans sätt att tolka sin omgivning  faller inom autismspektrat, tycker åtminstone jag. Men jag är ju bara mamma... hmpf

Han kan inte genomgå tvångsbehandling som det ser ut nu, han är inte mottaglig. Han måste gå upp i vikt.
Dom har vid flera tillfällen pratat om medicin för att dämpa tvången, men jag har vägrat. Jag tycker inte att det är lösningen på problemet.

Men jag får nog ge mig nu. Jag klarar inte upp det här. Jag kan inte säga att jag inte orkar, och sen vägra lösningar.
Dom vill ge han zoloft. Det var väl inte första valet. Dom ville ge han något som ökar hungern drastiskt. Men jag tror inte han skulle äta i skolan för det. Det skulle bara bli fruktansvärt plågsamt för honom och gå omkring och vara vrålhungrig.
Att han inte är det redan förstår jag inte, men men...

När jag läser om zoloft och biverkningar, mår jag då inte bättre. Och sånt ska man ge till barn??

Jag vet inte.... men vad ska jag göra...

Man måste alltid se till att skaffa sig massor att göra. Annars blir livet nog vansinnigt tråkigt
Men ibland känner man att hälften och lite till hade räckt.

Inte sjutton väntar man sig mitt i allt trubbel med lillkillen att den äldste, som man dessutom tror det går kanonbra för, ska komma hem och säga att : nu vill jag inte mer, jag orkar inte, jag vill hoppa av...

Djuuuuuup suuuuuck.
För två veckor sen kläckte han detta. Och jag förstod inte. Jag frågar honom ofta om hur det går, om han behöver hjälp med något osv. Men han har sagt att han vill klara det själv.
Förra måndan sa han att han ville försöka gå klart denna terminen för att få slutbetyg. Mycket klokt tänkt.
I Fredags träffade han Syon, och efter det ville han inte gå tillbaks till skolan mer. Vad hände??

Det jag tror hon sa, som han deppade ihop över var att det inte går att ordna någon speciell lösning den tid som är kvar. Han har ju ADD, och han orkar bara inte med dagarna, 8-16.30
Det går hur bra som helst på förmiddan, men på eftermiddan somnar han i princip. Det hjälper inte heller med påfyllning av medicin.

Jag tog igår saken i egna händer och åkte ner till skolan och frågade hur vi kunde lösa detta, så han kan få betyg.
Han har inga problem med kunskapen alls, därför ifrågasatte jag alla IG-varningar. Men hallå, han har IG-varning i engelska, multimedia, datakunskap. Det är ju ändå inte rimligt med tanke på hur enormt duktig han är på data. Han hade MVG i engelska när han gick ur nian dessutom.

Då får jag veta av rektorn att det blir lite missvisande med IG-varningarna, för det kan räcka att 1 av 7 arbeten inte är inlämnade för att det ska sättas en varning. Som i engelska har allt han tidigare gjort visat VG eller MVG.
Dom skulle kolla försöka ändra det systemet. Bra idé!!!
Vi bokade ett möte nästa vecka, då vi tillsammans ska gå igenom dom arbeten han ligger efter med.

Vänta lite!
På skolkonforensen i höstas så tryckte Bup MYCKET på hur viktigt det var att han fick hjälp med planering och struktur av sina arbeten. VArför har dom då inte hjälpt honom?? Jag har ju försökt hemma att erbjuda min hjälp om det behövs, men han har inte velat.
Här har skolan missat totalt. Bara för att han är så duktig kunskapsmässigt, så släpper dom honom och nu har han arbeten som hopar sig över honom.

Jag propsade på en lösning där han inte behöver känna ångest över dom långa dagarna, för det är just nu jättejobbigt för honom. Då minsann får jag höra att han kan tenta av kurserna för att få betyg, och inte behöver vara i skolan hela tiden.
Det finns också möjlighet till stödperson på skolan då han får enskild hjälp, men det använder dom i ytterst liten utsträckning, och då bara främst till dom som har dyslexi eller ADHD.

Men hallå, har jag missat nåt? Han HAR ju ADHD!!!!
När jag ypplyste om det, så sa rektorn bara jag vet , och böjde ner huvudet.
Han är för duktig uppenbarligen för att få den hjälpen.
Det är så här man sänker en annan människa, och detta sker hela tiden i skolvärlden.
Jag blir bara så matt.

Igår berättade jag för min son, att jag "gått bakom ryggen" på honom och pratat med skolan.
Efter det var han glad som en speleman, så idag ska vi börja beta av hans arbeten. Han har ju påsklov så vi har tid att få klart allt. Han var enormt lättad när jag berättade att han kan få tenta av kurserna, det har dom inte upplyst honom om.
Att man alltid som förälder ska behöva vara så förbannat ettrig och gnatig. Det är väl ändå tur man är det, annars hade han suttit här hemma resten av terminen och hade nog inte ens orkat söka ny utbildning till hösten.

Nu har jag också hittat den optimala skolan för honom. Det är en s.k lärlingsutbildning, som regeringen har börjat satsa på, "lärlingslyftet" kallas det. Då varvar dom skola med praktik. 40-60% av utbildningen är förlagd på en arbetsplats.
Det gör att han inte hinner somna av, eftersom det blir lite omväxling för honom.
Jag visade honom igår, han stod bakom mig vid datorn och tjoade, men VA FAAAAN, det måste jag kolla på. Jag anmäler mig dit då mamma. Gör det du gubben ;)

Jag har fått igång honom igen. Det är inte mycket som behövs för att väcka deras somnade hjärnor och lust. Det gäller bara att plocka fram rätt nyckel. Jag önskar att skolan hade ett större förråd med nycklar att ta till när eleverna tappar lusten. Det är inte så himla svårt alls...


Nu ska jag kliva ur bingen..

Förresten är det idag 7 månader sen jag slutade med rökningen. HEJA MIG!!!

Jag såg en dokumentär på svt2 för en stund sen. Några ungdomar som fastnat i droger, främst GHB.

Dom åkte ut och in på behandlingshem, häktet, fängelse, akutmottagningar osv.
Det ena självmordsförsöket avlöste det andra.
På akuten sydde man ihop en sönderskuren arm, sen skickade man hem personen igen.
Ingen som frågar: Men hur är det EGENTLIGEN!!
Det finns ju säkert någon anledning till att man väljer att skada sig själv på det viset, varför är det inte någon som tar reda på VARFÖR?

Inne på anstalten drogade man killen så hårt att han till slut fick förflyttas till annat ställe för avgiftning.
Ingen som tar reda på varför han har sån ångest, panik, "ont liksom inuti" som han själv beskrev det.
Det löser man med massa tabletter. Dämpa det onda, så det slår hårt med full kraft senare.

'Denna killes kompis hoppade från Angeredsbron, och livet blev definitivt inte lättare efter det.

I filmen beskrivs hur han redan på dagis ställde till det såpass att föräldrarna fick komma och hämta honom. Hade man fångat upp honom redan där, hade han förmodligen inte hamnat där han är idag.
Hur många hundratusentals kronor har han kostat samhället, och kommer att kosta?
Och det "enda" han behövde när han var liten, var någon som SÅG honom, som FÖRSTOD honom, som hjälpte honom att förstå sammanhanget i tillvaron.

Det var med stor sorg jag såg denna dokumentär. Mycket för att min yngste son mycket väl kan vara en utav dom som hamnar där. Sista veckan har vi haft ett helvete här hemma, då sonen plötsligt dragit sig ut och vägrar komma hem när vi säger det.
Jag var tvungen att hämta honom i Fredags så han inte skulle dra iväg.
Det gick fort, och jag är chockad. Det fick sin kulmen när skolan stängde av honom från matsalen pga att han vägrar ta av sig luvan, som han då behöver för att överhuvudtaget kunna vistas i skolan.

Varför ska han bry sig när ingen bryr sig eller lyssnar på honom?
Jag ser tydligt vad som händer, alla tjatar på honom att han måste äta, att han måste dricka, att han måste ta av sig luvan osv osv. Tjat tjat överallt han kommer. Samtidigt med detta ska han möta sitt tvång genom att utsätta sig för saker som han har ångest för. Någonstans känner jag nu att vi måste bromsa. För vad som händer är att han slår ifrån sig, och drar härifrån.

Jag vill inte se min son som en utav killarna på filmen jag nyss såg. Det får inte hända.
Min son behöver också som dessa killarna få känna att han är NÅGON, få bli sedd, uppskattad som den goa kille han är.
Men så länge det finns människor i deras vardag som gör precis tvärtom, kommer vi få fortsätta se dessa ungdomar hamna i tråkigheter och missbruk.

Jag har hopp om att vi en dag ska finna lösningar för hur vi ska hjälpa dessa barn tidigt, så dom inte behöver hamna i sådan misär.
Vi har lyckats nå fram till någon i kommunen, och jag hoppas att vi vid en dialog gemensamt kan finna dom vägar som förhoppningsvis kan förhindra denna fruktansvärda framtid.

Man får aldrig ge upp...