Granat-splitter
Det är inte mycket som funkar, och stressnivån är nådd långt över toppen.
Vi har hamnat i en svår ekonomisk kris pga yttre omständigheter vi inte kunde råda över, och inte heller kunde förutsäga.
Min sambo jobbar nu dubbelt för att klara vår privata ekonomi, vilket tär på oss allihop.
Nu inser jag att det tar på mig mer än jag trott, då det får följder utav enorm stress för att få allt att fungera med tider, jobb, barn, matlagning, läxor... you name it.
Idag kände jag att nu börjar jag vibrera, och nerverna är på väg att krypa utanför kroppen.
En eftermiddag som denna kan jag klara, en gång.... om det inte varit för att stressen har pågått länge.
Jag landade på dagis kl 15, för att vara med på drop-in-fika hos stora tösen.
Hetsade iväg och mötte upp gubben som skulle ta henne till simningen, körde hem, slängde ihop middag och pga stressen så kunde så klart minstingen inte äta alls, för jag var tvungen att köra och möta upp gubben och stora tösen 2 mil hemifrån för att han skulle kunna snabbt åka iväg o jobba igen.
Med en 3-åring som precis börjat sluta sova middag är det en stress i sig att åka bil halv 6 på kvällen, hon får inte somna för då blir kvällen fel.
Lika stressat blev det för den stora som fick skynda sig på i duschen efter simningen.
Här satte jag stopp.
Det här var ingen bra lösning, jag gör det inte igen.
Gubben sa att han vill så gärna träffa tjejerna en stund.
Men jag åker hellre själv med bägge till simningen, än att göra som det blev idag.
Han har dåligt samvete just nu, för att han måste jobba som han gör.
Men han får helt enkelt välja, för sånt här flängande fram o tillbaka gynnar inte någon.
Det är enklare för mig att förklara att pappa måste jobba lite mer just nu, och så ser dom honom inte så mycket.
Jag känner att det är bättre än att dom får en snabb kram i flygande fläng....
Till helgen ska han jobba igen...
Vet inte hur detta slutar...
Jag vet ju att vi måste överleva, och jag måste bita ihop, svårare än så är det väl inte egentligen...
(att han jobbar dubbelt beror på att företaget inte kan betala ut någon lön denna månaden, så han har ordnat jobb på annat håll)
Sån här stress som blir utav detta, är något jag är extra känslig för. Jag kan ha hur mycket som helst att göra, och stressa nåt så förbannat, utan att må dåligt. Men när det kommer till att försöka få ihop det rent praktiskt, då barkar jag ur fullständigt.
Nu gömmer jag mig ett tag, jag dyker in i mallarna på bloggen och fokuserar på det ett tag. Jag har länge tänkt att göra om bloggen, nu känner jag att det är rätt tilfälle att gör det, då jag behöver fokusera på något helt annat.
Kanske vaknar jag i morgon och känner att allt är möjligt, vad vet jag. Men just nu känner jag inte så.....
Mitt huvud spränger
Ojojoj, vad jag känner igen det där... Jag riktigt känner hur det kryper i minsta fiber av din kropp. Ja, det är urjobbigt att få ihop det praktiska när något oväntat dyker upp. Jag levde så nästan hela förra året med otroligt dålig ekonomi, möten hit och dit och massa annat skit och börjar kanske landa nu men hu vad det har tärt på barnen, ja hela familjen.... Jag hoppas allt snart ordnar sig för er så du kan få lite lugn....
Kram så länge
Oj, vännen, är det så illa?
Jag hoppas verkligen att det löser sig. Jag känner att jag är lite grann där du är också. Sambon är borta mycket, och att ta allt hemma är påfrestande.
Hoppas det löser sig för er. Du kanske kan starta eget och måla och sälja på hobbynivå? Kanske stå på marknaden eller starta en webshop. Det kanske blir riktigt lönande, du är ju väldigt skicklig.
Hej
Ja du... ekonomin tar enormt mycket plats i ens liv...tyvärr. Att dessutom behöva ordna massor med praktiska ting är inte lätt...allt går till en gräns...sen orkar man inte.
Min man jobbade förrut runt om i landet... var hemma på helger och då skulle allt ske... medan jag bara ville vila mig... jag var ju ensam med barnen ( de var små då) under veckorna och jobbade själv heltid.
Vi hade dte väldasn bra eknomiskt dock...
Nu har vi det lite sämre..men han är hemma efter jobb varje dag, vi är lika trötta på helgerna..vilket oftast betyder...lugnt hemmvid.
Jag hoppas di orkar sparka igång dig igen och tycker nog att du har rätt i dina tankar kring simningen... ingen av er mår bra av detta...
KRAM....
Jayne
Jag hoppas du känner att jag tänker på er! Man känner sig maktlös då det inte finns något att göra för att hjälpa er. Med taskig kommunalarbetarlön så är det inte mycket att skjuta till hur gärna jag än hade velat. Kramar i massor!
