10 timmar på akuten :(
Vi kom hem vid halv elva. Behöver jag berätta vem av mina barn jag varit där med??
Nä, tänkte väl de.
Fick samtal från skolan strax innan tolv. Jag var dödstrött när samtalet kom, satt i soffan o häckade. När jag såg att det var från skolan hade jag först ingen lust att svara.
För jag orkade bara inte mer kände jag.
Men jag svarade...
Min son hade körts till vårdcentralen av sjuksköterskorna på skolan.
Han hade fått en pinne i huvet... eller halsen sa lärarn.
Eeeeh... okej
I halsen? Över huvet? eller vad?
Jag svarade att jag åker dit. Jag vet inte om du skulle de sa han, men dom bad mig ringa o säga att dom kört dit.
Men allvarligt, självklart åker jag till vårdcentralen och tar reda på vad som hänt.
Jag möter min store son på vägen väg hem med moppe. Vet inte om han såg mig.
Jag möts av skolsköterskan som berättar.... det ser väldigt otäckt ut säger hon, han har fått en pinne i halsen.
och nu orkar jag inte meeeer....
tårarna sprutar..
När jag kommer in ligger sonen där med ett hål i halsen... gooode guuuud.
Han är hysterisk, hyperventilar. Han har ju SVIN-ont.
Men han måste ju undra varför jag är ledsen, lille gubben.
Mitt i allt frågar han om han kan få en dirt (en cykel)
Och jag fick skratta lite mellan tårarna, och skolsyster säger: Always on the bright side, han e underbar :)
Ingen får komma i närheten av honom, RÖR MIG INTE!!!! PILLA INTE PÅ MIG, GÅ BOOOORT!
Ingen får titta, så dom bestämmer sig för att skicka oss till varberg, för han behöver sövas för att kunna få kolla.
Plötsligt går han upp i falsett igen, "jag vill inte att han ska få skäll, han får inte få skäll".
vA, vEM, vem ska inte få skäll??
Storebror...
Dom hade skojbråkat, och så hade lillkillen ramlat in i en buske.
Men herregud...
Rusade ut för att ringa efter storebror. Jag ringer o ringer, och ungen svarar inte.
Jag fick nästan panik, och blev förbannad för att dom hade släppt iväg honom. Hur mådde han nu??
Han hade burit sin lillebror till skolsyster, kompisen hade ringt ambulans, det blev ett jädra ståhej på skolan.
Till slut fick jag ringa grannen och be dom gå och se till storebror. Han öppnar inte när dom knackar på hans fönster, inte förräns dom säger att dom har goda nyheter.
Han är alldeles rödgråten pojken, och när grannen kramar om honom storgråter han igen.
På väg i taxin till varberg fick jag äntligen pratat med storebror, han var skärrad men ok. Dom fick prata med varandra oxå, så lillbrorsan kände sig lugnare med ;)
Sen har vi väntat, och väntat och väntat. Det måste gå 6 timmar sen senaste matintaget innan dom kan söva. Han kunde inte svälja så nån värktablett den vägen gick inte.
Han illvrålade när dom nämnde stolpiller, han gallskrek när dom nämnde ett stick i benet.
Nehepp då får du ha ont då... jaaaa det har jag hellre. suuuck
kl 5 körde dom upp till operation. sen väntade vi, väntade o väntade.
sonen konstaterade att ordet snart är en timme på det här jävla stället ;)
En rak höger låg nog nära till hands så fort nån sa "vi kommer snart" *asg*
innan operationen pratade han mat, han va sååå hungri. Tacos, vingummi, bullar, ahlgrens bilar. Jag höll på o få spader på honom.
inte förrän kvart över 6 körde dom in honom. Det enda han var intresserad av då var om han skulle hinna räkna till tio.. hahaha
Vet inte hur många gånger han började räkna för han trodde det var dags.
"kommer jag ihåg hur långt jag räknar"???
Om du räknar högt sa jag så kan jag berätta för dig sen..
Han kom till eeelv....
så han hann räkna klart ;)
när han vakna upp så fortsatte han räkna där han sluta hihi...
Sen sluddra han i en halvtimme att han ville åka hem.. för han skulle hem och ÄÄÄÄTAA!!!
Dom erbjöd han mackor, och det tog han med glädje emot. Problemet var bara att han inte kunde tugga för det gjorde så fruktansvärt ont, han var så hungrig och så kunde han inte äta stackarn.
Jag sprang ut efter en panodil. Den första han fick som han inte kunde få ner hade han nämligen haft som navel-accessoar och då kunde han ju inte ta den i munnen ;)
Han fick i sig mackorna till slut..
Vi var hemma halv elva, en halvtimme senare sov han som en gris. Han ligger i soffan och snusar gott.
Vilken dag!!!
Storebror skulle ut och tälta med sin klass. Japp, och ryktena har gått att dom köpt en jädra massa öl. Skolan ringde runt till föräldrarna i veckan och upplyste om detta.
Så jag har suttit i Varberg och haft ont i magen för detta. Meningen var att gubben skulle låna en vespa och kolla till dom under kvällen o natten, men han kom ju ingenstans, för han kunde inte lämna tjejerna.
Fick ett samtal från en annan förälder som varit vid deras moppar och kollat, för dom vågar inte gå dit o störa dom... (ursäkta men varför då?)
Det var sååå lugnt, dom hörde inte ett ljud så det var så lugnt o fint så.
Då frågade jag om det inte fanns anledning till oro om det var helt tyst??? 30 ungdomar låter, oavsett om dom druckit eller ej.
Neeejdå, det är så bra så. Lever dom då??? och hur vet ni de???
Jag är ju bara fånig tydligen som undrar såna elementära saker...
Från det stället där mopparna står, till stället där dom tältar, är det en halv kilometer... bra jobbat ni föräldrar, inte konstigt att ni inget hör med träd och berg emellan då...
Jag sparkade ut gubben, så han och grannen tar båten och åker bort o kollar. Där dom är har varit en populär festplats för ungdomar sen jesus gick i sandaler.
Med båten kommer dom nästan ända fram, så jag sitter som på nålar nu...phuuu
Dessutom... så fyllde minstingen 3 år idag.... födelsedagsfirandet uteblev med tårta och allt, och jag är ledsen för det oxå.
Som tur är så märkte hon inte av de, hon var hos grannen och fick lite presenter så hon va rätt nöjd ändå ;)
Ja, the npf-family, allting är möjligt.. inget blir som man tänkt...
Som ni förstår blir det inga kort på denna händelse idag.. tror ni klarar er utan det faktiskt...
Pinnen var 1,5 cm i diameter, och hade tryckt in 1,5 centimeter i kinden, töjt ut skinnet ordentligt så dom hade problem med att dra igen hålet.
Precis under kindbenet gick den in, så han hade tur att den inte hamnade 1 cm längre ner. Troligtvis skyddade benet en del.
Hur kan man ha sån här otur hela tiden???
Hur ska mamma-hjärtat klara livet med detta barn??
Jag är trött...
gubben har varit där, och det var lugnt och städat. Bara ett problem, 3 grabbar hade åkt därifrån, bl.a min son. Gubben får tag i ene pojken som säger att han sitter hemma och spelar data, men min son var inte där.gaaaaah var är han då???
Jag ringer hem till pojken och väcker hans mamma..... men hennes son var inte där.. ooops..
så nu har jag oroat en förälder till.... sorry... men jag måste få tag på min son.
dom åkte från platsen halv tolv.
För 10 min sen kom han upp från trappan ung-jjjj.......ln.... VAR HAR DU VARIT????
Jag fick så ont i magen så jag åkte hem, jag glömde visst säga till dom andra....
suuuck
nu är alla hemma, nu får jag sova äntligen. nåja, gubben har ännu inte dykt upp, men han klarar sig väl...
nu ska jag blunda..
Vilken jävla dag...
Krama lilltjejen en extra kram idag istället. Men du får väl hoppas att den här dagen blir lugnare.....
Usch, vilken intensiv dag! :/
Jag hoppas på en lugnare dag idag för er och att ni kan fira lilltjejen i lugn och ro utan sjukhusbesök och dylikt. Kram
Hoppas att du fick sova en stund, du stackare. kramar om
Vilken dag du hade igår! Vad skönt att allt löste sig till slut. Det är tur att man inte är medveten om allt som hända sina barn innan man får dem. Man hade väl inte vågat skaffa några då. Jag kommer ihåg vid ett tillfälle när sonen råkat få i sig lampolja. Då trodde jag hans sista stund var kommen. När jag springer in på akuten skrikande "Han dör, han dör" Det måste ha sett väldigt dramatiskt ut, men jag var superskäärad. Jag hörde ju inte att han andades. Vi ehövde inte vänta i 6 timmar som ni.
Vilken story, tur att det gick bra i alla fall
Vicke
Men oj!!! Vilken dag!!!
Stackars er! Verkligen dåligt skött av skolan måste jag säga! HUR kan man släppa väg storebror sådär... fattar jag verkligen inte.
Usch... låter helt sanslöst allting... tur att dte ordnade till sig!!!
Kram på dig!
Men oj!!! Vilken dag!!!
Stackars er! Verkligen dåligt skött av skolan måste jag säga! HUR kan man släppa väg storebror sådär... fattar jag verkligen inte.
Usch... låter helt sanslöst allting... tur att dte ordnade till sig!!!
Kram på dig!
Jag ser och ler, hoppas och ber att livet rullar på
att du lugnet kan nå.
Ditt liv är ditt, lika rörigt som mitt
Varje stavelse griper tag
När du beskriver en sjukhusdag
Heder och en STOR kram till dig
från lilla mig!
tack ni alla goa för kramar och peppning.
Har inte öppnat datorn på hela helgen, har ägnat mig åt familjen. Försett storebror med skor och shorts, ordnat upp poolen och varit ute i solen.
Man får sig en rejäl tankeställare när något händer, vad är viktigt?
Skriver ett inlägg senare ;)
Ja nu är jag hemma. Och här händer det grejer ser jag.
Vi kämpade o kämpade för assistent åt ena tjejen. Det var bra för då fick läraren avlastning, och det blev inte "vårt fel" när saker gick snett i klassen. Annars helt meningslöst, tyckte jag. Alltså det var en go människa, men med ganska lite koll på vad ett ADHD-barn behöver och tex ingen handledning fick hon
Vår andra har aldrig haft assistent o hon klarar sig minst lika bra. Inte för att honär hon mindre präglad av "iver" hon. (Igår skulle hon ut med valpen. Frågade om hon fick låna en jacka - hon ville ha nåt som räckte en bit ner då hon hade bara t-shirt. Ok sa jag, och råkade sen vända mig då hon just var på väg ut genom dörren i en av mina "finjobbkläningar". Som råkat hänga i hallen på väg upp till garderob. Den hade inte överlevt ett hundbus, och kan inte så lätt ersättas. Hon tyckte den var fin, den hängde i hallen o hon fick ju låna. Att komma ihåg vad hon faktiskt vet om vilka kläder som funkar till olika saker. Näpp. Och sen när det går fel blir hn så himla ledsen. Hon vill ju inte ställa till. Det bara blir) Hon har en klok fröken, en bra klass och det finns hjälmedel. Som hon nu så sakteliga äntligen börjar ta till sig
Men i alla fall. Hur mycket ska ditt mammahjärta klara? Här måste jag dessvärre säga: allt o lite till. I mitt fall vet jag ju vad mina fick stå ut med. Vardagskatastrofer och riktiga eländen. Jag ryser nu när riktiga tonårstiden kommit för vildänglarna, för jag vet hur stora risker jag tog - utan att fatta (jfr klänningen ovan). Det blev aldrig mer än risker, men hu!!
Säkert inte det svar du ville ha. Och jag lider verklgen med dig i trötthet och allt. För jag vet hur det är. Men så är nu livet, här och nu för oss.
Så det är bara att ta djupa andetag och sen dyka rakt i på huvudet. Vi andra finns ju här i samma skvalpiga liv. Och vi kan ju alltid trösta varandra.