Ibland undrar jag om människor vet det, förstår det, tänker på det.
Faktum är att en människa, är ALLTID en människa. Oavsett var du kommer ifrån.
Känslor bär vi alla på, vi reagerar på samma saker... i själen, i hjärtat är vi någonstans lika. Sedan att hjärnan kanske inte alltid är funktionell hos alla, det må så vara, men på något sätt, är jag övertygad om, att själen, hjärtat är oförstört från allra första början.

Sedan kan vi bli tvingade att stänga av vår själ, vårt hjärta av olika anledningar, för att det kan bli för jobbigt att känna, uppleva.

Hos vår granne har det i 2 veckor bott en familj från litauen. Dom jobbar på en bekants företag. Det är 2 st män, en mamma och ett barn. Barnet är ca 4,5 år.
Dom bor i ett rum, med tillhörande toa och dusch på ca 30 kvm. Männen åker till arbetet vid 6-7 på morron, och kommer hem 7-8 på kvällen.

Mamman och pojken är kvar. INNE i detta rum. Dom sticker inte ut näsan på HELA dagarna. När pappan kommer hem, RUSAR pojken ut, dada... dada... han springer som en tok, helt sjövild. Tro fanken det, vem hade inte gjort det om man suttit instängd en hel dag.

Vi har lidit här, vi har pratat. Vi har KRÄVT att ansvarig på företaget på något försöker få familjen att förstå att det här är ohållbart. Grannen har försökt få ut pojken, oftast helt utan resultat.

Jag har varit på väg att ringa sociala myndigheten, men blev lugnad med att det inte var nån fara. Mamman sägs inte klara av pojken... "he is a 4 year old huligan"
Okej, men..... ja, jag hade oxå varit en huligan om jag tvingats sitta inlåst sådär.

I eftermiddags satt vi hos grannen, när jag plötsligt ser gardinen dras åt sidan, och en liten pojk stack fram huvet.
Jag sken upp som en sol, ropade på honom, vinkade att han skulle komma ut.
Jag lova, det tog 1 sekund så kom han utfarande. Vi sparka boll, han skrek, och vrålade, sprang som en tok, helt hysterisk.
Med ögon som tefat, helt tomma, vild blick.

När min store dotter sprang hem vid halv 6 for han efter som ett jehu. Jag lika snabbt efter. JO, han behövde punktmarkeras så mycket hade jag insett.
Hjälp, jag är helt slut. Han har aldrig byggt med lego, det är ett som är säkert. Han hittade en leksaksmobil, som han blev kär i. Han ropade hallå, jag ropade hallå, han hittade ett litet elektroniskt spel från mcdonalds med bilar, men inte såg han vad det var, han tryckte frenetiskt, och pang pang, krasch bom....
Mycket våld i pojken, det märktes. Varje gång han gjorde så, tog jag spelet, tittade på honom "no no, bruuum bruuum"
Till slut kom han farande med det, bruuum bruuum. ;) goa unge

Jag visade han alla bilar som tjejerna har, jo, dom har massor av bilar faktiskt.
Inte intresserad. Pippihuset, med hästen lilla gubben, pippi, prusiluskan osv... det var sååå roligt. Och leksaks-spisen, som man kunde sätta på en batteridriven platta, så den brusa. Där lagade han mat, ja när han inte prata i telefon då förstås ;)

Sen när tjejerna lagt sig, så var vi ute han och jag. Jag tog fram en trehjuling. Jag trodde han skulle dö. Vilka ögon. Han satte sig på den, och förstod inte vad han skulle göra. Då kom mina tårar. Han hade aldrig suttit på en sån, han kunde inte.
Men vi hjälptes åt, jag visade, han provade, jag klappade händer, gjorde tummen upp. Han var sååå lycklig.
Sen hittade han dotterns tvåhjuling, ooo hjälp, hur ska detta gå.
Jag klappade han på huvet, no no, hjälm, hjälm, kom kom... och jag hämtade en rosablommig hjälm och vilken lycka. Så stolt så stolt.

Mitt i allt kom hans pappa hem, butter, sträng, inte ett leende.
Majsan satte upp sin allra bestämdaste min, hälsade glatt och vänligt. Inte ett ord engelska kan dom.
Dada... dada... och så prata han, han ville visa hur han kunde cykla ;)
Jag stod rak i ryggen, stolt över grabbens nya kunskap, och klappade händer och ropade bra L, braaaa....
Pappa sa några ord till honom, och jag trodde ju, att nu måste pojken gå hem. Men nä, det gjorde han inte, vi fortsatte cykla.

Till slut fick jag ryggskott och satte mig på gatan, no no... vila, aj aj aj aj...
Så var det bra. Då hittade vi lillapolen, där vi lekte med fiskar och krokodiler. Han spruta vatten på mig, jag sprutade tillbaka. Han skrattade så han tjöt.

Han kom hit kl halv 6, kl halv 9 först kom det ett livstecken från föräldrarna.
Hans mamma, mager som en skrika, kritblek då hon inte sett dagens ljus på veckor närmade sig sakta.
Hon ropade, men han ville inte lyssna. Så till slut fick hon lov att komma närmare. Jag satt kvar tills hon faktiskt behagade komma fram
Jag reste mig upp, och hälsade. VArje gång hon ropade på pojken, satte han upp två fingrar, och drog en harang som bara mamma kunde begripa ;)
Jag förstod dock, 2 minuter, en liiiten stund till.

Efter att mamma försökt några gånger, gick jag fram och satte mig på huk, la handen på hans arm, sa: L, mama, NU! Släpp sakerna nu...

Han släppte dom snällt, tog mig i handen, och reste sig och vi gick till mamma.
Hon lyfte upp honom, och jääääädrar va mycket han hade att berätta.
Natti natti L sa jag, han vände sig tvärt, kastade sig runt halsen på mig, och gav mig världens kram.
Sen fick jag gå in, och tårarna rann.

Hur mycket man än vill göra för ett barn, så kan man inte alltid. Hur gör man, när dom inte bor här, dom har ett helt annat liv? Men det gör lika ont i mig trots det. Det är ett BARN, oavsett förhållande. Han behöver kärlek, omsorg, omtanke som alla andra barn.
Hans tomma, stirrande hysteriska ögon, hade under dessa timmar förvandlats till varma, lekfull, glada ögon. Fulla med liv....

Jag tittade på hans mamma, tomorrow sa jag, och pekade på pojken.
No no no no no, halvt hysteriskt.
Why....
Vad jag förstod så skulle dom åka iväg i morron.
Jag fick för en stund sen reda på att dom har ett annat boende dom ska byta till... på fredag först
Aldrig, att jag tänker låta pojken sitta instängd där en hel dag till. Jag går och hämtar honom i morgon.
Dom är vad jag förstår livrädda för att han ska göra nån skada, göra nån illa. Inget sånt finns att skönja i den pojken, han är hur go som helst.

Men får man aldrig vistas ute bland folk, leka med andra barn. Hur ska man då veta hur man uppför sig mot andra?

Vi har lyckats att förstå varandra, jag från sverige, han från litauen. Han pratar precis heeela tiden, men trots det har vi hittat vår särskilda kommunikation, med tecken och gester och enstaka ord.

I vår värld, är vi alla lika, alla är behövda, alla vill bli sedda.
Så lite som behövs, för att ett litet barn ska väckas till liv och blomma ut.
Jag vågar tro, att oavsett hur hans fortsatta uppväxt blir, så kommer han alltid att minnas dom personer som kom i hans väg, som såg honom, som brydde sig. Det kommer att hjälpa honom igenom hans allra mörkaste stunder.

Hur mycket jag än vill göra, så kan jag inte göra så mycket mer. Det gör ont, fruktansvärt ont, mer än vad jag egentligen klarar. Men jag måste ändå släppa taget, han kommer alltid att finnas i mitt hjärta, och jag vet att han kommer att tänka på mig och på mina tjejer, och allt roligt han varit med om denna lilla stund. Jag hoppas att han kan hålla hoppet uppe vid tanken på detta.
För varje person som vågar se, som vågar tränga sig in i en persons liv och öppna upp lite av livsglädjen, kommer att hjälpa denna personen att orka ett litet tag till. Jag hoppas denna kille träffar på MÅNGA såna människor i sitt liv.

Han ska va kvar i Sverige till november. Känner jag mig själv rätt, så klarar jag nog inte av tanken på att han sitter inlåst tills dess.
Så länge han är kvar i landet, så har jag ju ändå en liten möjlighet att göra något.
Det kanske bara behövs att någon kan hjälpa dom att tänka på ett annat sätt, när det gäller deras lilla barn.

Vi behöver alla tänka om. Oavsett, land, ursprung, religion etc så är vi människor, med känslor.
Alla behöver en värmande tanke, en uppmuntrande kram, ett leende. lite omtanke.
I morgon när du går ut, så ge ett leende till någon du inte känner på gatan, det kan rädda den människan resten av dagen, och kanske längre.

Så lite som behövs... me ngör så mycket för någon annan.

Jag är i sorg, för detta lilla barn. Jag önskar att jag kunde göra mer..... men vet inte vad...

gonatt....