Jag hade ju visst fler barn.... ja jösses.
Kom idag på att store pojken faktiskt börjar gymnasiet på måndag. vi har ett överlämningsdokument härhemma från gamla skolan, med hans styrkor o svagheter.

Jag ringde till gymnasiet idag, och sa att det vore bra att vi fick träffas och gå igenom vilket stöd sonen kan komma att behöva.
Ja, jo, gymnasiet är ju frivilligt och man förväntas ta eget ansvar.
Visst, men det är just det han inte klarar. Det finns faktiskt lagar för gymnasiet oxå minsann ;)
Det där lyssnade jag inte särskilt på heller, för den diskussionen tar vi när vi träffas.
Jag sa att han inte har några större problem med inlärning precis, han fick ju faktiskt 210 poäng.
Då, blev det lite tyst en stund i luren, men ooj, ja då är han ju duktig.
Precis, och det vore bra om han kunde få förutsättningar att vara det fortsättningsvis oxå ;)

Vi ska träffa dom på fredag. Jag kan känna att det är bra om sånt blir klart innan. Sonen själv, har inte direkt tänkt på de, eller brytt sig enligt honom själv. Det löser sig väl. Men han har ju ändå sina svårigheter, och dom ska han också ha hjälp med, han får inte glömmas bort.

Nu har jag suttit i ett par timmar, och gått igenom lagar om underhåll och kostnader, bla bla bla...
Är helt slut i hjärnan. Jag har inte haft ork eller tid innan med detta, men vi har ett annat möte på fredag, där jag kan tänka dessa saker kommer att tas upp, och då vill jag att sonen är medveten om verkligheten innan.

Med dom beräkningarna jag gjort, utefter mina eftersforskningar om inkomst och kostnader, och att man kan kräva underhåll retroaktivt 3 år tillbaks, så får väl då pappan ta ett lån eller två.....
Jag hade låtit det vara, om det inte vore för en enda sak. Jag vill mina barn alltid väl, dom får det dom behöver, och mer därtill, men vi har ett stundande problem framför oss.

Sonen har tjatat om att han kan flytta hemifrån nu när han börjar gymnasiet, jag är HELT emot det då jag för det första anser att han inte har visat att han är mogen att klara detta. Han tar inte ansvar för att få i sig mat, duscha, städa sitt rum, komma i säng i tid osv.
Dessutom är han faktiskt bara 16½, och det anser jag är alldeles för tidigt, med eller utan funktionshinder.

Men denna diskussion har tydligen varit uppe hos faderskapet, och därifrån får han okej, självklart ska han väl få det.
Men vem får stå för dom kostnaderna tror ni?? Jo självklart är det jag. Och det har vi ingen som helst möjlighet till.
En studentlägenhet går lös på mellan 3-4000/mån. Avståndet mellan bostad och studentbostad är såpass lite så det skulle ge max 1400 i inackorderingstillägg.
Vem ska då stå för resten??

Enligt alla lagar o paragrafer ska en sådan kostnad delas mellan föräldrarna. Men eftersom pappan då redan tycker att han går på knäna med dom två underhåll han betalar, så lär han ju inte skjuta till något där.
och jag blir tvungen, att dra det här vidare... det oxå ;) hahaha... *skrattar nästan ihjäl mig* *IRONI*

Med vetskapen att man i Norge i snitt har 44% högre löner än i Sverige, och att han är utbildad civilingenjör, med arbete i grottor, oljeplattformar, fartyg etc, och säkerligen då ett fett tillägg för detta, plus 25% i skatt dom 3 första åren i landet, så behöver man inte vara något mattesnille för att räkna ut, att underhållet borde vara högre.
Jag vet oxå att kostnaderna i Norge är högre, men dom är inte 44% högre, och har man råd att klä sig själv, sin sambo med barn i märkeskläder så har man det nog rätt så bra ändå tänker jag.
Inte fan flyttar man iväg om det inte betalar sig.. om man inte är dum vill säga .. hmmm...

Dessutom har jag ingen inkomst att skryta med. Hans sambo arbetar, det gör min oxå, men nästa vecka har han inget jobb längre. Vi har två barn till, dom har ett.
Sånt tas oxå hänsyn till.
Lågt räknat har han en inkomst på 30000:- mer än mig i månaden. Och han gnäller över en tågbiljett på 500 spänn???
Hennes ínkomst ligger inte långt efter min sambos nuvarande (innan han förlorar jobbet).....
Tillåt mig le.

Jag ska visa pojkarna dom papper jag har tagit fram, och dom siffror jag har. Jag har medvetet dragit ner inkomster, och ökat utgifter för att det inte ska bli orimligt, då jag inte vet exakt. Men hur jag än drar ner för att vara "snäll", så får jag fram att underhållet ska ökas dubbelt upp..
Jag är inte snål, jag är inte sniken. Men jag vill inte att någon annan som skriker när han skiter, vänder mina barn emot mig, och skapar osämja i vår familj för att man inte vill göra rätt för sig.

Sonens delar till moppen ligger o väntar på att jag ska hämta ut dom.... 3000:- kostar det. Dom ringde i fredags, men jag KAN inte, jag HAR inte pengarna just nu. Jag får vänta till barnbidraget, men bägge pojkarnas barndbidrag täcker inte. Då får jag ta av tjejernas oxå.
Är det rättvist? Ska våra gemensamma barn lida för att deras storebröders pappa är snål??