Dom e jättesöta ju...... men nä det räcker med hund kanin o (gris) ....... hmmmmm

Eftersom det finns ett grundantagande som gör gällande att problemen inte kan uppstå på grund av den psykosociala miljön, beskrivs ofta dåligt föräldraskap ? i de fall ett sådant är uppenbart ? som familjens reaktion på ett svåruppfostrat barn. Istället för att bli betraktad som dysfunktionell i största allmänhet kan man nu få en ny identitet som ?familj med ett funktionshindrat barn?. Fortfarande finns starka restriktioner mot amfetaminbehandling i den skala som den som sker i USA ? där vid varje tidpunkt minst tre miljoner barn behandlas ? men många läkare och lobbygrupper här arbetar för en ökad användning.

Barn ber inte om diagnoser eller om en identitet som funktionshindrad, och de tillfrågas inte heller när deras fall behandlas. Men efter hand som den diagnostiska kulturen börjar växa sig stark i Sverige kommer allt fler vuxna att höra av sig till psykiatrin för att få en diagnos ställd. Inte sällan har man ställt en preliminär sådan diagnos själv med hjälp av symptomlistor på olika internetsidor (lobbygrupperna tipsar gärna intresserade), och vad man sedan vill är att få sina misstankar bekräftade. Motiven bakom detta kan vara ekonomiska ? varje diagnos har sin egen snitslade bana till sjukskrivning och ersättning ? eller en önskan att kunna få exempelvis amfetaminbehandling. Men ett motiv som troligen också väger mycket tungt är önskan att ?få ett namn? på det egna lidandet, att få den upprättelse som en diagnos ger när det handlar om livsmönster som nedvärderas av omgivningen. Inte minst blir detta tydligt när man läser Socialstyrelsens beskrivning av ADHD hos vuxna5. Där målas det upp en problembild präglad av rastlöshet och svårigheter att slappna av: ?Man har svårt att upprätthålla uppmärksamheten när man ska lyssna på ett föredrag, följa en konversation, läsa en bok eller se en teaterföreställning.? Tankarna ?bär i väg? när man ska syssla med teoretiska arbetsuppgifter och man har svårt att hålla reda på tider, överenskommelser och ?var man har sina saker?. Man har svårt att planera vardag och studier, man kan inte hålla flera bollar i luften samtidigt, tålamodet tryter vid motgångar av olika slag. Svårigheter med socialt samspel som kännetecknar ADHD-barnet känns hos den vuxne igen som äktenskaplig instabilitet och täta konflikter med grannar och arbetskamrater. En passiv variant av denna vuxensjuklighet kännetecknas av svårigheter att mobilisera energi och motivation, problem med att få vardagslivets rutiner genomförda. Man tappar ?lust? och ork och blir kanske dessutom ömtålig för kritik.

Med en sådan sjukdomsbeskrivning är det lätt att se att psykisk hälsa alltmer kommit att bli en bristvara. Och det finns naturligtvis en dyster rationalitet bakom detta. Varje mänsklig förmåga måste finnas också som brist och oförmåga. Att befinna sig under genomsnittet i ett eller flera avseenden kan tyckas vara en normal del av livet, för det stora flertalet av oss. Men fältet är öppet för nya ansatser. En normalitet som blir synonym med ?god anpassning? och ?fullgoda prestationer? innebär en betydande insnävning, som i sista hand förändrar människosynen som sådan.

Många barn handikappförklaras tidigt i skolan med medicinska diagnoser. Syftet är att de ska få stöd. Men etiketterna kan i onödan stämpla barnen för framtiden - medan skolan fortsätter att fungera som förut. Detta enligt en ny doktorsavhandling.

Den politiska ambititionen i Sverige är att ha en skola för alla. Elevvården ska stötta och hjälpa barn som har svårigheter. Samtidigt ökar antalet barn som klassificeras som handikappade, främst med olika neuropsykiatriska diagnoser som exempelvis adhd.

- Det är en trend i dag att det är barnen som anses problematiska och måste åtgärdas medan skolans sätt att fungera tas för givet.

Det säger Eva Hjörne som inom kort lägger fram sin doktorsavhandling vid pedagogiska institutionen vid Göteborgs universitet.

Hon har studerat hur elevhälsoteam i två skolor resonerar kring barn som har svårt att finna sig tillrätta i skolan och även följt det pedagogiska arbetet i en särskild undervisningsgrupp för barn med adhd-diagnos.

Eva Hjörne har själv lång erfarenhet av att arbeta med marginaliserade barn inom bland annat barnspykiatri och omsorgsförvaltning. Hon understryker att hon inte tar ställning till diagnoser som adhd och dess orsaker i sig.

I elevhälsoteamen finns en rad olika experter som psykolog, specialpedagog, skolsköterska, rektor, kurator med flera.

- De är alla väldigt ense om att det är hos barnen själva som problemen finns, säger Eva Hjörne som tycker detta är anmärkningsvärt. Hemförhållanden analyseras inte, inte heller undervisningens uppläggning. Ingen frågar heller barnen om hur de ser på problemen.

Men är det inte bra att barn får en diagnos så att de sedan kan få adekvat hjälp och stöd?

- Det är märkligt att det ska behövas medicinsk diagnos för att få stöd, säger hon som anser att en opropotionerligt stor andel av barnen får sådana diagnoser. Ofta är det en lättnad för såväl föräldrarna som lärarna att få en förklaring till barnens problem men frågan är om det också är en lättnad för barnet.

Eva Hjörne ifrågasätter värdet av att sätta barn i särskilda undervisningsgrupper. Mindre grupper och lugnare miljö skulle alla barn må väl av, menar hon.

- Den som sätts i en sådan grupp som 7-åring blir tidigt medveten om sitt handikapp och får en identitet som handikappad.

Meningen är att barnen ska kunna komma tillbaka till en vanlig klass, men risken är stor att det aldrig sker, enligt Eva Hjörne.

Skolan måste kunna anpassa sig till de barn som behöver extra stöd och hjälp, menar hon.

- För att ta ett drastiskt exempel från förr i tiden så hade jordbrukar- och arbetarbarn aldrig platsat i skolan om man inte slutat undervisa på latin, säger hon.

Anser du att diagnoser som adhd sätts för lättvindigt?

- Elevhälsoteamet föreslår den diagnosen för en mängd problem, säger hon. Samma barn sägs både ha och inte ha inlärningssvårigheter och ett annat har koncentrationssvårigheter samtidigt som han är avskärmad.

Ett skäl till att man är snabb med att föreslå diagnoser är att det annars är svårt för skolan att få sätta till resurser, menar hon.

- Jag vill inte alls skuldbelägga lärare eller andra, alla gör säkert vad de tror är det bästa.

Men de som sitter i elevhälsoteamen borde reflektera lite mer och använda sina egna expertkunskaper. Sådant som sammanhangen runt eleven och undervisningssituationen borde granskas. Dessutom borde man försöka se mer ur barnets eget perspektiv, säger Eva Hjörne.

Hej
Jag jobbar på programmet Skolfront och håller på att kolla på hur det är att ha funktionshinder och gå i skolan. Kan inte du höra av dig till mig och berätta mer?
mvh
[email protected]
08-78444373

"Man ska inte döma håren efter hunden"

*alltså ta inte för givet den andres åsikter. Om någon inte förstår vad jag menar.*

VILL HA KATT! :/ Men jag vågar inte eftersom jag blev allergisk mot den förre katten som jag hade.
Hur går det med dom? Har du fått något nytt hem till dom?

Här skriver du din goa kommentar ;)

Ditt vackraste namn ;)
Jag ser dig ;)

Din hemliga adress ;)

Din hemadress? ;)

Din dunderkommentar skriver du här ;)