Människa, av kött och blod, precis som du, som jag, som alla människor. Ja, för jag tar faktiskt för givet att vi människor är av kött och blod allihop, nu, då, för alltid.

jag kom så väl ihåg den dagen du såg ljuset för första gången. Lite mer än 14 år sedan. Stora, runda, bruna ögon, som riktigt väntade på att få se världen, få ta in allt nytt, lära sig allt som går att lära....

Tidigt uppmärksammades att du faktiskt inte såg allt det där du förväntades se. Du orkade inte med allt det där som "andra" såg. Du orkade inte med att vara en del, av en värld som var alltför komplicerad, högljudd, ointressant, .....värdelös....

Du såg helt andra saker, saker som ingen annan såg, som ingen annan la märke till. Du såg "bortom" det som fanns, det som alla såg. Du var så upptagen med att se "bortom", så du glömde lära dig det, som alla anser, att alla ska lära sig, enligt olika steg, olika mallar, olika kriterier.

Du hade ingen lust, du var inte intresserad. När du inte blev lyssnad på, när du kände dig tvingad att göra saker du inte alls ansåg nödvändiga, då blev du arg, alldeles vansinnigt arg, i många flera timmar utan slut. Jag undrar än idag, hur många gånger våra grannar funderade på att anmäla oss för misshandel, när du efter 5:e gången samma dag hade vrålat och sparkat i 3 timmar... ja 3x5 är 15.. hugha, det är länge de.
Fast egentligen överdriver jag nog lite, kanske var du bara arg 2 gånger om dan, 4 timmar varje gång.... kanske bara 8 timmar... eller så

Och allt för att du tex inte kunde få en glass precis när maten ställdes fram på bordet.... det går ju inte att förstå, varför man inte kan få en glass just då. Klart man måste få ur sig sin frustration över detta i 3 timmar, liggandes framför frysen, på köksgolvet, varje dag, månad efter månad, år efter år. Ja, jag vet att jag många gånger undrade, lär han sig aldrig nånsin att det inte är någon idé.
Idag vet jag ju bättre, nej han lär sig inte, för han glömde till nästa dag.
Men jo, han lärde sig, men det brukar ta en sisådär 2-3 år i snitt att lära sig en viktig sak, som att man måste duscha ibland, borsta tänderna varje dag, äta regelbundet (ja, nu har inte jag lärt mig det än, men ändå) osv osv....

Jo, han lärde sig, han ligger inte framför frysen och skriker i 3 timmar efter glass, faktiskt.

Men han vägrar maten, då hans tvång gör det omöjligt att så mycket som ens titta på det "där" (kantareller) som han är BOMBsäker på att hans syskon har tagit i nån gång som ingen annan i hela huset kan missminna sig när det var.
Han är inte krånglig med maten, tvärtom, han äter allt. Här hemma, äter han allt, om han inte ser nån ta i maten först. Han vet att vi tar i den när vi lagar mat, men det bekommer honom inte.... av någon anledning.

Livet min son, har inte varit snällt emot dig, människor har inte varit snälla mot dig. Det är så förstår du, när människor inte förstår, när människor inte har kunskap, när människor inte lyssnar. Då blir man överkörd, många gånger. Tills man är så härdad, och reser på sig, borstar av sig dammet, och fortsätter på den vägen man hade siktet inställt på.

Jag har gjort allt jag kan, och gör fortsättningsvis, allt som står i min makt för att skydda dig mot dom som vill slå undan benen på dig. Det som skrämmer mig, är att jag inte kan vara med dig överallt alltid. Men som med allting annat, och som det är för dom flesta människor, så måste du också lära dig, att världen inte alltid består av goda och empatiska människor. Även om jag skulle önska att det vore så.

Jag har ju under alla år, sökt ett svar på varför du gjorde saker på helt andra sätt, varför du reagerade på helt andra sätt. Och jag har ju fått svar på det. Äntligen....
Det jag ändå tycker är konstigt, är att du är samma underbara person för 3 år sedan, som du är nu.
För 3 år sedan hade vi inte fått hjälp att hitta svaret, det har vi fått nu..... märkligt är att du är samma kille fortfarande?!?!
Eller?? Förändras inte alla när dom får en diagnos??? Till något annat?

Jag förstår dig inte alltid, du förstår inte alltid mig, men på något konstigt sätt så tror jag inte att varken du eller jag är unika med att inte förstå varandra, eller vad tror du?

Jag önskar bara, av hela mitt hjärta, att du slipper råka ut för människor som tror sig veta vem du är, vad du är, och var du kommer ifrån, bättre än du vet det själv. Jo, för vet du min vän, det finns faktiskt såna människor, tro det eller ej.
Nu hör jag precis vad du skulle svarat mig om jag sagt sådär till dig: "men hur kan dom veta vem jag är, om dom aldrig träffat mig?"
Nä min vän, hur kan dom veta det?

Jag hoppas också av hela mitt hjärta att ingen någonsin ska lura dig in i något som du sedan inte kan stå för. Jo, det finns tyvärr också människor som gärna vill få andra att tro, att deras och endast deras tankar och åsikter, är det enda rätta.
Det är med sorg i hjärtat, jag inser, att jag inte alltid kommer att kunna skydda dig mot allt.
Men en sak vet jag däremot, att med en stor portion humor, med ett jädrar anamma, med ett allt starkare självförtroende, och FRAMFÖRALLT en sabla självinsikt, så står du där min son, och kikar under lugg med ett illmarigt leende, när någon säger att du med all säkerhet är en återuppstånden neandertalare...

AMEN!