De flesta av oss som har/lever med npf vet att ätstörningar i någon form ofta är mer regel än undantag.
Många som behandlas för ätstörningar har ofta en npf-problematik i botten.
Om man behandlar den först, så skulle jag kunna svära på att det blir bra mycket lättare att behandla ätstörningen sedan.

Jag pratade med en mamma häromdan vars son har enorma svårigheter med att äta olika saker. När hon för ett par år sedan bad att få näringsdrycker utskrivet så blev svaret att det bara skrivs ut till de som har ätstörning, eller sjukdom.

Så då måste man alltså göra en ny utredning för att få en diagnos ätstörning då?
Man undrar på fullt allvar om dom vill ta död på folk...

Problemen med sonens bacillskräck har escalerat och han har nu helt slutat äta i skolan. Dricker gör han inte heller. Att få honom att dricka är ett h---te och har alltid varit.
Hittintills har han alltid ätit bra hemma. Han har inga särskilda matnojor utan äter allt som serveras. Han har dock alltid varit liten, hela livet så var han gjort av all mat vet jag inte.

Men nu har han börjat krångla hemma också. Han kan inte längre äta med samma bestick, trots att dom diskas. han kan inte ta juice ur ett öppnat paket, han har börjat klaga på att dom tallrikar han ätit på hittills inte heller är rena tillräckligt.
Så nu går det riktigt utför, och han har börjat avstå mat hemma också-
Förra veckan bad jag att få komma akut till bup. Jag ville ha näringsdrycker till honom under tiden vi väntar på att dom ska få tummen ur och hjälpa oss med hans tvång.
Ett samtal med sjuksköterska och ett samtal med läkarn i förra veckan skapade plötsligt nya tvång och ideér.
Jag har sagt till dom att jag ORKAR INTE MEEEER!!
Jag fick ju som sagt inga näringsdrycker utan måste träffa dietist och barnläkare först. Men då jag är myndig och bestämmer själv så köpte jag ändå och ger honom att ta med till skolan.

Jag är tvungen för att han inte ska ramla ihop.
Han har växt 2 cm på ett halvår, och vikten står på samma.
Han har i alla fall inte gått ner.
Läkarn ringde igår, och började knorra om att han inte kan ha nån ritalin för han väger så lite.
Men SNÄÄÄLLA rara. Han ÄTER ju, så länge vi sköter matlagningen snyggt. Han står ju inte still i vikt för att han tar Ritalin.

Jag skulle vilja se den personen som ska jobba med hans tvång utan att han har medicin. GRATTIS!!
Det kommer överhuvudtaget inte gå att nå fram till honom.

Vi har fått en tid till ocd-teamet i Halmstad nästa vecka.
Som det lät på läkarn så kommer vi att tillbringa våra dagar i halmstad för en tid framöver, då det är ett omfattande arbete för att hjälpa sonen med hans tvång.
Hur blir det då med skolan? KOmmer han att ha möjlighet att läsa där oxå? För kommer han ännu mer efter då har vi ett nytt problem istället.
Och hur blir det med boendestöd, arbetsterapeut, min KBT som jag ska få börja med?
Får vi lägga allt åt sidan? Det måste ju funka hemma också, även om det allra viktigaste just nu naturligtvis är sonens hälsa.

Idag var jag på barnmedicin som skulle ge oss en AKUT-tid, för provtagning och ev utskrivning av näringsdryck.
Jag ställde mig i luckan, och sa till sköterskan, "det är NUUUUU som gäller", det är KRIIIIS!!
Hon lovade att någon skulle höra av sig inom nån dag.

Han är farligt underviktig, och oron för att hans tillväxt ska stanna upp tar kål på mig.

Det som gör mig mest ledsen är att jag inte blir lyssnad på när jag säger att han äter MASSOR hemma. Dom tror inte på mig eftersom han inte går upp i vikt.
Han proppar i sig 5-6 clementiner varje kväll, bananer, apelsiner, kiwi, päron. Jag har fyllt en hel låda i svalen där han får äta så mycket han orkar.
Det är nu sista dagarna som han börjat krångla med middagen, men annars så kan han trycka i sig 2-3 portioner, och två timmar senare, en stor tallrik fil med banan, och 3-4 bananmackor, och så all frukt.

Tror dom jag sitter och ljuger, och i själva verket inte ger honom att äta?
Nu har jag sen en vecka tillbaks skrivit upp allt han stoppar i sig, och jag lovar, jag själv skulle aldrig få i mig så mycket mat.
Sköldkörteln är kollad, så det finns inga såna problem. Då återstår ju bara att ta reda på varför han inte går upp i vikt, och DET kan inte JAG göra. Det måste ligga på sjukvården.
Men det största problemet är ju hans bacillskräck. Det handlar också om framtiden, vilket liv han kommer få om han inte får hjälp med detta. Eller det liv han INTE får .....

Jag är helt slut, och för att inte gå under så får jag släppa tanken på hur vi ska få ihop det om vi ska tillbringa dagarna i Halmstad. Det får jag reda ut efter vi varit där och hört vad dom säger.

I morgon har vi EVK, och planen var att jag skulle sätta mig ner i kväll och gå igenom vilka lagar och paragrafer som kan vara bra att ta med sig.
Men jag tror ärligt inte att jag orkar. Det känns som om skolarbetet får komma på undantag nu ett tag. Hans hälsa och välmående måste få bli prio ett.
Sambon ringde förut, assistenten hade kört hem honom med feber.
Han är väl sönderstressad pojken. Han vet vad som är på gång.
Jag berättade för honom igår att vi ska till halmstad och att vi kanske kommer att vara där för att få hjälp med bacillskräcken.
Jaha.... svara han bara, inget mer.
Samtidigt så tror jag nånstans att han inser allvaret, och kanske han tycker det är skönt att vi tar tag i detta.
Han BMI ligger nu på 14. Normalt BMI ska ligga på mellan 20-25....

Om inte jag hade varit så påstridig, så hade ungen tynat bort. Jag sökte faktiskt hjälp tidigt i höstas.

Nu ska jag packa ihop mig, sitter på ABF. Kl 15 ska jag på nätverksmöte och försöka banka in lite vett i kommun och landsting. Nu får jag svänga om, nu gäller det sysselsättning för vuxna med npf...

Nu undrar väl alla hur fanken jag orkar det med, och det undrar nog jag oxå.
Men om jag inte hade haft något annat än bara familjen och sonens problem, då hade jag definitivt gått under för länge sen. Min räddning är att jag har något annat, även om det är inom samma område.
Jag hämtar min energi på det viset.

Jag känner mig sorgsen idag. Jag gör allt för att sonen ska må bra och få i sig tillräckligt med mat, så känns det som jag inte blir trodd på.

Nu måste jag packa ihop mig....