Jag såg en dokumentär på svt2 för en stund sen. Några ungdomar som fastnat i droger, främst GHB.

Dom åkte ut och in på behandlingshem, häktet, fängelse, akutmottagningar osv.
Det ena självmordsförsöket avlöste det andra.
På akuten sydde man ihop en sönderskuren arm, sen skickade man hem personen igen.
Ingen som frågar: Men hur är det EGENTLIGEN!!
Det finns ju säkert någon anledning till att man väljer att skada sig själv på det viset, varför är det inte någon som tar reda på VARFÖR?

Inne på anstalten drogade man killen så hårt att han till slut fick förflyttas till annat ställe för avgiftning.
Ingen som tar reda på varför han har sån ångest, panik, "ont liksom inuti" som han själv beskrev det.
Det löser man med massa tabletter. Dämpa det onda, så det slår hårt med full kraft senare.

'Denna killes kompis hoppade från Angeredsbron, och livet blev definitivt inte lättare efter det.

I filmen beskrivs hur han redan på dagis ställde till det såpass att föräldrarna fick komma och hämta honom. Hade man fångat upp honom redan där, hade han förmodligen inte hamnat där han är idag.
Hur många hundratusentals kronor har han kostat samhället, och kommer att kosta?
Och det "enda" han behövde när han var liten, var någon som SÅG honom, som FÖRSTOD honom, som hjälpte honom att förstå sammanhanget i tillvaron.

Det var med stor sorg jag såg denna dokumentär. Mycket för att min yngste son mycket väl kan vara en utav dom som hamnar där. Sista veckan har vi haft ett helvete här hemma, då sonen plötsligt dragit sig ut och vägrar komma hem när vi säger det.
Jag var tvungen att hämta honom i Fredags så han inte skulle dra iväg.
Det gick fort, och jag är chockad. Det fick sin kulmen när skolan stängde av honom från matsalen pga att han vägrar ta av sig luvan, som han då behöver för att överhuvudtaget kunna vistas i skolan.

Varför ska han bry sig när ingen bryr sig eller lyssnar på honom?
Jag ser tydligt vad som händer, alla tjatar på honom att han måste äta, att han måste dricka, att han måste ta av sig luvan osv osv. Tjat tjat överallt han kommer. Samtidigt med detta ska han möta sitt tvång genom att utsätta sig för saker som han har ångest för. Någonstans känner jag nu att vi måste bromsa. För vad som händer är att han slår ifrån sig, och drar härifrån.

Jag vill inte se min son som en utav killarna på filmen jag nyss såg. Det får inte hända.
Min son behöver också som dessa killarna få känna att han är NÅGON, få bli sedd, uppskattad som den goa kille han är.
Men så länge det finns människor i deras vardag som gör precis tvärtom, kommer vi få fortsätta se dessa ungdomar hamna i tråkigheter och missbruk.

Jag har hopp om att vi en dag ska finna lösningar för hur vi ska hjälpa dessa barn tidigt, så dom inte behöver hamna i sådan misär.
Vi har lyckats nå fram till någon i kommunen, och jag hoppas att vi vid en dialog gemensamt kan finna dom vägar som förhoppningsvis kan förhindra denna fruktansvärda framtid.

Man får aldrig ge upp...