Jag vet snart varken ut eller in. Vad som är värst, av alla jävligheter som kan hända.

Men nu är det bara för mycke, jag orkar inte mer.

Nu har jag funderat i över 1 timme på om jag verkligen ska skriva vad som hänt här. Nu har jag bestämt mig för att göra det. Dels för att jag behöver HJÄLP, råd, stöd, vad ska jag göra. Dels för att det kanske finns andra där ute i samma situation som kan vara hjälpta och också känna att dom inte är ensamma.

Det är många tankar som far i mitt huvud just, tårarna har sprutat konstant i snart 2 timmar, det finns inget stopp.

Sonen har varit iväg hela eftermiddan med kompisar, dom hade kollat på nån cykeltävling. När han kommer hem säger han att han missa starten och början, hans kompisar hade varit där från start.
Jag undrade lite försiktigt om dom inte bestämt att ringa till varandra, för det pratade dom om igår.
Men hans bästa kompis hade inte ringt i alla fall, utan bara till en annan kille.

Han var inte alls på humör när han kom hem, satt försjunken vid laptopen i vardagsrummet, höjde tv:n så det ekade. När jag stängde av tv:n så ryckte han till och undra va jag sysslade med.

När vi skulle äta skulle han inte ha nåt jävla kött, bara ris och sås. Jag är och har varit ganska tuff med att man behöver få i sig från alla delar, man kan inte leva på kolhydrater enbart.
Så en liten bit fick han allt peta i sig.

Han har pratat ett tag om att han minsann ska ha en trampmoppe, och det har vi suttit o kollat på, och han tycker det är skitcoolt. Jag tycker också det är coolt, eftersom jag inte är säker på att han är mogen för en Eu-moppe om 1 år.
Men nu har hans kompis sagt att att det är skittöntigt, och att han skulle bli retad.
Och då tror sonen att det är så.
Här blir det återigen fel, när vi försöker få sonen att förstå, för hundrafemtielfte gången, att det andra säger inte alltid stämmer.

Men det funkar inte.

Han sitter en stund till vid datorn, tills jag ber honom stänga av, och gå i säng. Då är kl ca 23...
Efter en halvtimme är han i o f på sitt rum men inte i säng, och jag ber honom igen, att gå och lägga sig. (han behöver oftast en halvtimme för att kunna lägga sig)
Jag ropar efter 10 min, han svarar inte. Jag ropar igen, inget svar.
Till slut blir jag irriterad och undrar vad han håller på med.

Han svarar nåt surt, halvlägger sig på sängen.
Jag ber honom klä av sig, och gå o lägga sig.
Han är förbannad, och sliter av sig byxorna, men lägger sig inte.
Då tröttna jag, och går ner på hans rum.
Och jag känner på hela atmosfären i rummet, att något är jävligt fel. Jag står mitt i rummet och scannar av för jag letar, efter "något", vad visste jag inte.

Jag tyckte det luktade konstigt. Parfymaktig doft. Jag frågar honom vad det är som luktar. Jag blir skräckslagen, har han tagit nån parfym för att dricka???

Han ligger under täcket, och vägrar prata med mig. Jag går fram till honom och ber honom komma fram ur täcket.
Det kommer ingen doft liknande den jag kände innan, men jag ser nåt annat.
Jag känner hur hjärtat börjar dåna, andningen stiger.
Men jag behåller fattningen, tittar på honom, ber honom komma med upp.

Jag tar med honom in i badrummet, och ber honom dra upp sin tröjärm.
goooode guuuud han är sönderrispad på ena underarmen.

Jag frågar vad han har gjort...
Vadåå blir svaret.
Det är det enda han svarar.... vadå, vad menar du....

Till slut klarar jag det inte längre, jag bryter ihop. Han blir förbannad och undrar varför jag gråter.
Jag förklarar att jag blir rädd och orolig för att han har skadat sig.
Jag ber honom igen att berätta vad han använt.
Jag säger också till honom att när man gör sig själv illa, så mår man jättedåligt, man har det inte bra.

Han berättar till slut att han gjort det med naglarna...
Jag frågar honom, vad det är som känns fel, vad som är jobbigt.
Det är ingen lätt fråga för någon att svara på, i ett sånt läge med gastkramande ångest.

Men han svarar...
ALLT, allt är fel.
Jag försöker få honom att berätta vad han menar med allt.
Hela jag, hela jag är fel, jag bryr mig inte om nånting, jag bryr mig inte om mina kompisar, jag skiter i allt.

Vid det här laget hyperventilerar jag. Jag började få panik. Jag blev livrädd för att han ville ta livet av sig, så jag frågar han rakt ut, om han vill dö...
Då blänger han på mig som jag är dum i hela huvet, neeej det vill jag inte.
Men snälla vännen, om du gör såhär då KAN du dö, förstår du det?
Jag ser på hans blick, att den tanken inte ens hade föresvävat honom. Kan man dö?

Jag tar hans huvud i mina händer, tittar på honom, och frågar om han börjat må så dåligt sista veckan.
Vet inte.... vet inte...
Vännen, det här är viktigt, du har aldrig gjort något sånt här förut, du har bytt medicin sista veckan, och kanske är det medicinen som gör att du mår så dåligt.
Kanske svarar han....
Jag har inte märkt något alarmerande, jag har haft koll, det har varit lugnare, men inget oroväckande. Förutom dom sista 2 dagarna, då han börjat sänka huvudet mer och mer. Men jag har inte vetat om det beror på att han har tråkigt eller nåt annat.

Jag tar tag i honom, drar honom till mig, och jag har ALDRIG nånsin fått en sån kram av min son nån gång nånsin.
Vi sitter en lång stund och bara kramas, och jag säger att vi omedelbart byter till dom gamla medicinerna. Så här ska han inte ha det.
Jag säger till honom att när han rispat så med naglarna så kan det bli infektion, så jag vill tvätta med sårtvätt.
Han tittar på mig, nickar och säger okej.

Jag säger också till honom att man behöver prata när man mår så jättedåligt. Ibland kanske man behöver prata med någon annan, än sin mamma och pappa.
Varför då blir svaret`?
Jag gav mig inte in på att förklara varför. Jag stövlar in på Bup i morgon och ser om jag kan få tag på nån, vem som helst.

Läkarn skulle ringa i Tisdags innan hon gick på semester för att höra hur det gick. Hon ringde inte. Men det hade väl kvittat för då var allt lugnt.
Men nu är det inte lugnt, det är åt helvete, och för att förhindra att det händer igen måste jag agera direkt.
Han ska på läger denna veckan, fr om i morgon. Vet inte om det kan va en bidragande orsak till hans ångest.
Nu vet jag inte hur vi ska göra. Jag tror ju egentligen att han kan behöva komma iväg, och få vara med andra vuxna. Kanske kan han prata med någon av ledarna där. Samtidigt känner jag att jag själv behöver andas och slippa oroa mig för honom.

I morgon förmiddag skulle vi på kurs med store sonen, inför övningskörningen. Jag var så stolt för att jag tog tag i detta, så han inte skulle bli drabbad och behöva vänta.
Men jag kan inte lämna lillebror hemma alls som läget är nu. En förmiddag går bra i vanliga fall, för han sover ändå till runt 11. Men nu vågar jag inte.
Jag har varit runt i huset och låst och dragit ut nycklarna överallt. Jag är livrädd att han ska få för sig o sticka.
Det blir inte mycket sömn för mig inatt, jag vågar inte sova.
Jag är glad att han har bolltäcke, för det låter när han rör sig. Nu var det en 10 minuter sen jag hörde han vända sig sist, så kanske har han somnat nu. Skönt för honom.

Jag ville att han skulle lägga sig på ena soffan, så han inte behövde va själv, men det ville han inte.

Jag är förtvivlad, jag gråter, vet inte vad jag ska ta vägen.
Det blev långt det här, men jag behövde ösa ur mig.

Vad gick fel???