Allt fler både barn och vuxna får idag diagnoser inom npf-spektrat.
Vi kan nog snart enas om vad det beror på.
Den alltmer ökade stressen och ibland orimliga krav som ställs på människor idag, gör att dom som har npf-problematik inte längre klarar vardagen.

Skolorna ställer allt högre krav på eleverna, att dom själva ska ansvara för sina böcker, pennor, hålla tider, anteckna osv osv.
I takt med att klasserna växer, och skolornas väggar bågnar får elever med npf-problematik stora problem.


Barnen kommer hem utan uppgifter om vad dom har i läxa, när det är prov, utflykter, aktivitet etc. Dom tappar bort pennor, böcker, lappar.
Föräldrarna får jaga lärare för att få reda på vilka läxor som ska göras, vilka prov som kommer,....
Föräldrar får köpa nya pennor, block och annat som behövs, för det bistår inte längre skolorna med.

Det är tufft för föräldrar idag som ska hålla reda på allt som ska hända i skolan, samtidigt som jobb, och hem med allt vad det innebär ska skötas.

Hur blir det för dessa barn, om deras föräldrar har liknande svårigheter?
Hur klarar man som förälder allt detta om man har själv har diagnoser?

SKA man klara det? Jo, det är ett outtalat krav, man SKA fixa detta. Annars är man en oansvarig och ointresserad förälder. Man ska helst vara med i Hem & Skola, brukarråd, vara klassförälder, ansvara för julfester, sommargrillning och avslutningar, loppis på skolan etc etc.

Det är fruktansvärt att gå med ständig ångest för att man ska missa något viktigt som barnen ska göra i skolan. OM nu barnen mot förmodan har med sig informationen hem i form av lösa lappar, så är ändå lappen ganska snart ett minne blott. För man lägger den på ett bra ställe, och det där bra stället, det finns aldrig mer sedan.

Om man ens en gång kan komma ihåg att man fått en lapp överhuvudtaget.
Alltmer ansvar läggs på barnen att dom ska klara sina läxor, på högstadiet svämmar det över, och det ena projektet är större än det andra.
Om barnet har stora svårigheter med struktur och planering, så behöver barnet hjälp.
Men vem ska hjälpa barnet, om föräldrarna också har svårigheter med struktur och planering?

Det GÅR inte. Det blir tvärstopp.
Det dåliga samvetet gnager ständigt, var det mitt fel att det provet gick snett? Var det mitt fel att det arbetet inte lämnades in i tid? För jag kan ju inte gärna förskylla mina barn, dom har ju inte förmågan att lösa sånt här.

Vem finns det då kvar att skylla på? Jo, mig själv..... så ska det ju inte vara, men det ligger nära till hands. Man vill ju inte gärna säga att man inte klarar det.
Uppepå allt detta, ska hemmet helst skötas om också, mat ska lagas, kläder ska tvättas, maten ska handlas, man ska kolla att kläder och skor inte är urvuxna, utflykter, aktiviteter.
Helst ska man jobba heltid också så man kan säga att man är mitt i karriären.
Och glöm för guds skull inte bort att man bör vara en god lyssnare, psykolog, läkare, kurator, advokat, en god make/maka, en snäll och förstående förälder som alltid lyssnar på sina barn, och sätter dom främst, och ägnar massor av egen tid med vart och ett av barnen.

Är det rimligt att man ska kunna klara detta med dom svårigheter man själv har?
Är det rimligt att tro att jag någonsin ska kunna komma ut i arbete, så länge jag ska klara allt detta själv?
Vore det inte på sin plats, att man fick hjälp utifrån att hålla allt flytande? För jag kan då inte hålla något flytande alls, skeppet är ständigt på väg att sjunka.

Tröttheten är obeskrivlig emellanåt, för det tar på krafterna att vara den där goda förälderna som håller reda på barnens läxor och hjälper dom när det är svårt....  uppepå allt annat
Har man missat en massa kunskap då den egna skoltiden gick åt fanders, ja då får man problem.
Jag har fortfarande ångest för det stora arbete i hemkunskapen som skulle varit inne för 3 veckor sedan.
Jag har bett om mer information och struktur..... men det nådde inte fram vad jag sökte efter....

Vi förmår inte? Vem bär ansvaret för de?